fredag 28 november 2014

Protester när holländsk familj flyttar in i "holländsk" stadsdel


Graffiti på fönstret: "Moluckisk stadsdel. Bara molucker."


Den moluckiska stadsdelen i Hoogeveen måste hållas moluckisk. Detta deklarerar stadens tillfällige borgmästare Anno Wietze Hiemstra, efter att en inflyttning av en etniskt holländsk familj orsakat tumult och huset ifråga målats med anti-holländska slagord. Moluckerna är en ögrupp i nuvarande Indonesien, som tidigare varit en nederländsk koloni.

Enligt GeenStijl säger moluckiska invånare bland annat:

"Jag har slipat min yxa. Bostadsbolaget spelar med människoliv. Det låter kanske hårt, men den nederländska regeringens uppträdande i Moluckerna på den tiden, det var hårt."

"Denna stadsdel byggdes för 51 år sedan för moluckerna. Detta kvarter har givits till oss av riket. Så vill vi behålla det. Vi har våra egna vanor, då kan man inte sätta andra människor där. Man måste räkna med människors känslor. De kan inte ta ifrån oss vårt arv."

Borgmästare Hiemstra fortsätter:

"Vi förstår känslorna inom den moluckiska gemenskapen och kommer att göra allt för att lösa denna fråga på ett bra sätt. Bortsett från de juridiska aspekterna, känner vi ett särskilt ansvar för att bevara stadsdelen moluckisk."

Bostadsbolagets direktör menar att det handlar om särskilda avtal med den moluckiska gruppen:

"Vi hänvisar alltid bostäderna till molucker. I detta fall fanns inget intresse, så vi hyrde ut det till en holländsk familj. Så står det också i de ursprungliga avtalen. Vi underskattade reaktionen, så vi tycker det är synd att detta sker."

Telegraaf

Vi inser alla hur stora rubrikerna skulle ha blivit om situationen var den omvända. Det finns naturligtvis inte en enda stadsdel i hela Nederländerna som måste hållas holländsk.




Mats Dagerlind bemöter Aagårds lögner




I förrgår tittade vi på hur Aftonbladets Martin Aagård dels oroade sig för presstödet till etablerad media, dels hävdade att miljoner pumpades in i alternativ media, dessutom genom partistödet till Sverigedemokraterna. Så vitt jag vet är det idag endast Nya Tider som erhåller presstöd, och att Avpixlat skulle få del av SDs partistöd ser jag som otroligt. Detta förnekas också av Avpixlats ansvarige utgivare Mats Dagerlind i ett svar på Aftonbladet Kultur:

"Detta är förstås inte sant och Aagård presenterar heller inte minsta belägg för sitt påstående.
Avpixlat erhåller inte en krona i skattefinansierat stöd, vare sig från Sverigedemokraterna eller någon annan organisation. Avpixlat uppbär inget presstöd och får heller inget förtäckt sådant i form av kulturstöd, föreningsstöd eller annan form av statsbidrag.
Avpixlat finansieras uteslutande genom donationer från läsarna och på marginalen genom försäljning av annonsutrymme."

Martin Aagård får sedan utrymme att direkt bemöta Dagerlinds svar, men denna gång låter det något annorlunda:

"Sverigedemokraterna använder sitt digra partistöd till att finansiera de så kallade tidningarna Samtiden och SD-kuriren. Dessutom jobbar nyhetssajten Avpixlats överordnade chef och arbetsledare på SD:s kansli. Hans lön betalas med våra gemensamma skattepengar via partistödet."

Till att börja med är inte SDs partistöd digrare än vad som motiveras av det folkliga stödet för partiet, eftersom det är så det beräknas. Medierna har åtskilliga gånger tidigare upprört skrivit om hur det "regnar miljoner" över SD, men glömmer att Socialdemokraterna och Moderaterna får ännu mer, helt enkelt därför att de fortfarande är större. Precis som när det gäller nämndemännen, eller vad som helst, så är det inte principen man ogillar, utan att samma villkor även gäller SD. Det gäller också Aagårds märkliga inlägg kring presstödet, som han vill se mer av, bara det inte kommer alternativa publikationer till del. Kent Ekeroths eventuella roll för Avpixlat har ältats i medierna och själv vet jag förstås inte hur det förhåller sig, men jag tycker att frågan är helt oväsentlig. Att försöka koppla ihop Ekeroths lön med Avpixlats finansiering är långsökt, särskilt som Aagård i sitt förra inlägg helt enkelt skrev att skattebetalarna finansierade Avpixlat. Dessutom, Martin Aagård, är det då inte skattebetalarna som betalar lön till dig för att du ska kunna bedriva din egen propaganda i Aftonbladet?

Det blir sedan dags för de där känslorna som gärna kommer fram hos vänstermänniskor:

"Mats Dagerlind äcklar mig när han använder ordet 'konspirationsteori'. 
[...]
Dagerlind har envetet, under flera års tid försökt pumpa ut en bisarr konspirationsteori om att svensk press styrs av outtalade regler, att den vägrar skriva om vissa ämnen, till och med att det finns ett hemligt sällskap, en sorts journalistisk frimurarorden som bestämmer över vad som får skrivas och vad som inte får skrivas."

Jag tror aldrig att jag här har skrivit att någon "äcklar mig", eller att "jag mår illa" av någon åsikt, men i de etablerade medierna flödar sådana formuleringar. Huruvida det finns ett hemligt sällskap, som beskrivs ovan, känner jag inte till, men att det finns en åsiktskorridor och att många ämnen förtigs, är ju alldeles uppenbart. Det är också själva skälet till att fora som Avpixlat finns och behövs. Aagårds bild av den svenska journalistkåren skiljer sig något från gemene mans, minst sagt:

"Den svenska journalistkåren har under många år varit den mest professionaliserade i världen. Den utbildas på oberoende journalistskolor. Den har politiskt oberoende fackföreningar. Den har ett självreglerande etiskt system (allmänhetens pressombudsman) som inte styrs av politiker. Den har en yrkesheder och en etik som är närmast unik i ett internationellt perspektiv."

Då är det märkligt att resultaten ofta är så usla. Dagerlind fördöms för att han saknar de där fantastiska meriterna:

"Han har ingen aning om hur den svenska journalistkåren arbetar över huvud taget. Han har aldrig varit i närheten av den. Han är inte journalist. Han har aldrig gått någon journalistutbildning. Han har inga som helst erfarenheter av riktigt nyhetsarbete." 

Vi är många som saknar journalistutbildning, men det är knappast ett hinder för att skriva om samhället.

"Så varför sprider Dagerlind år ut och år in dessa konspiratoriska lögner?
Svaret är enkelt: för att hans och Ekeroths sajt, Avpixlat, ska framstå som lite, lite mer objektiv än vad den i verkligheten är. Avpixlats nyhetsvärdering styrs nämligen av en enda princip – att få Sverigedemokraternas partiprogram att framstå som det bästa partiprogrammet av alla."

Nej, Avpixlat är inte objektiv, utan ska snarare vara en motvikt till de etablerade medierna, som inte heller är det, genom att lyfta fram nyheter som annars aldrig skulle ha publicerats och åsikter som aldrig skulle få en röst. Att sidan är SD-vänlig är ingen hemlighet. En sådan sida kan sannerligen behövas, då övriga medier är ytterst SD-hatiska. Återigen, en liten motvikt till jättarna. Aagårds avslutning är spännande:

"Det ansvar som vilar på Mats Dagerlinds axlar är tungt – en av de största lögnarna i den svenska offentligheten."

Att välja andra nyheter än övriga medier, och torgföra andra hållningar, är inte samma sak som att ljuga. Hur är det för övrigt med personer som Thomas Mattsson och Jan Helin; har de något ansvar för några dolda sanningar eller en förljugen debatt?





torsdag 27 november 2014

Dagens citat: Linus Bylund (sd)


"Som pressekreterare gör man det hela tiden, jag har tipsat riktigt tvivelaktiga sajter, till exempel Expressen."
Expressen




Nyblivne riksdagsledamoten Linus Bylund ger ett bra svar till Expressen, när de försöker skapa en skandal av att SD har skickat pressmeddelanden till blandat annat Politiskt Inkorrekt, föregångaren till Avpixlat. Självklart kan och vill ett politiskt parti informera så många publikationer som möjligt och själv förstår jag fortfarande inte det skandalösa i eventuella förbindelser med Avpixlat. Hela Expressens artikel, som de troligen ser som ett "avslöjande", visar på medieetablissemangets självbild och egen verklighet. Låt oss bara titta på en av frågorna man ställer i sammanhanget:

"Är det lämpligt att skicka ut till den typen av sajter? Experter menar att de skulle kunna dömas för hets mot folkgrupp för saker som de skrivit."

Som Bylunds svar antyder: Är det lämpligt att tala med Expressen, en tidning som hänger ut vanliga människor med namn och bild, därför att ett samarbete med en kriminell aktivistgrupp visat att de kommenterat artiklar, men noga döljer identiteten på grova brottslingar? Politiskt Inkorrekt kallas för "rasistsajt" och "hatsajt", men går det verkligen inte att finna några hatiska krönikor i Expressen eller Aftonbladet?






Nya pinsamheter från Anders Lindberg




Aftonbladets ökände ledarskribent Anders Lindberg levererar idag ett alster som är oerhört pinsamt, även med tanke på vem skribenten är. Rubriken är satt till "Högern är besatt av flyktingpolitik", vilket är lite festligt, eftersom Lindberg själv skriver om det var och varannan dag, då han aldrig ser ett problem i världen som inte bäst löses genom att tas till Sverige. Liksom övriga vänstermänniskor, är han upprörd över att diskussionen kring invandringspolitiken öppnats upp något hos borgerliga debattörer, men det är först dags att dra det vanliga tramset om Sverigedemokraterna:

"I dag röstar riksdagens finansutskott om Sveriges statsbudget. Eftersom de demokratiska partierna inte förmått sam­arbeta över blockgränsen kommer avgörandet fällas av Sverigedemokraterna."

Som vi vet är i debatten alla riksdagspartier "demokratiska", förutom SD. För en normal människa är det lite märkligt, då partiet deltar i demokratiska val och har val till poster inom partiet, men i Sverige är demokratibegreppet omdefinierat. Det handlar inte längre om fria val och yttrandefrihet, utan om inställning i invandringsfrågan, där en restriktivare hållning innebär att man inte ser "alla människors lika värde", vilket alltså gör ett parti odemokratiskt.

Det är dock lite intressant att notera att SD verkligen har ett stort inflytande, ännu större än under förra mandatperioden, då man också avgjorde vissa frågor. Så går det till i en demokrati där väljarna får säga sitt, och då politikers utfästelser om att inte låta ett visst parti ha inflytande blir meningslösa. Ännu en patetisk mening ska ägnas partiet:

"Att ett parti med rötter i nazismen får makt att avgöra detta är ett underbetyg för det anständiga Sverige."

Har denna sida verkligen ingenting nytt att komma med? Det var nu ett tag sedan jag hörde "fiska i grumliga vatten", men "rötter i nazismen", och inte minst "järnrör", verkar fortfarande gå på högvarv. Att beskriva en viss politik som "anständig" är i sanning en fördumning av debatten, som skulle må bättre av lite mer fakta och riktiga analyser. Vi förstår vilka som ingår i "det anständiga Sverige" och det är inte svårt att gissa att Anders Lindberg ser sig som mest anständig av alla. 13% är direkt oanständiga. Det blir sedan dags att rikta in sig på alstrets egentliga måltavla; de borgerliga skribenter som har brutit mot vänsterns förbud mot att debattera frågan:

"Högerns innedebatt handlar om ”volymer”, alltså om vilka och hur många som inte ska få stanna i Sverige. Vissa vill ­konkret begränsa anhöriginvandring och splittra familjer, andra vill mera allmänt minska någon slags diffus mängd."

Mängden är inte diffus, utan kommer att kunna anges i konkreta siffror när året är slut. Som vi vet närmar sig förväntningarna 100 000 asylsökande och därtill några tiotusen anhöriga. Anledningen till att borgerliga debattörer har riktat in sig på anhöriginvandringen är att de inte vågar diskutera volymer av asylinvandringen, då de känner att det skulle bryta mot de där berömda avtalen som Sverige sägs vara bundet av, mänskliga rättigheter och så vidare. Lindberg ser också till att förklara vilken debatt som är tillåten kring invandringen, vilket som vi vet är bättre mottagande och integration, men absolut inte volymer:

"Den borgerliga 'volym'-debatten ­presenterar inga lösningar på hur vi ska ta emot de som exempelvis flyr från ­Syrien på ett bättre sätt. Debatten verkar inte drivas av en önskan om bättre integration."

Ni får ursäkta att jag upprepar mig, men det beror på att dessa krönikörer gör det. Det finns ingen effektivare åtgärd för att förbättra integrationen än att begränsa inflödet. Om det kommer över 100 000 nya människor varje år, behöver vi inte ens diskutera integration, ty då handlar det om ren kolonisering, där vi i rask takt skapar parallella samhällen och ett land där svenskar faktiskt blir i minoritet. Lindberg oroar sig för att borgerligheten till slut, vilket skulle vara logiskt, börjar samarbeta med SD:

"Att den skrivande högern just nu ­verkar vara besatt av flyktingpolitik är knappast en slump.
En förklaring är inbyggd i borgerlig­hetens eftervalsdebatt.
Det parlamentariska läget är som en kliande sårskorpa. Trots högermajoritet i riksdagen har Sverige en vänsterregering. Delar av högern har i flera års tid ­kastat lystna blickar mot Danmark och Norge där Sverigedemokraternas systerpartier är borgerliga regeringsunderlag."

Den enda anledningen till att det finns "en besatthet" kring invandringspolitiken är att volymerna är så enorma att de påverkar hela samhället, och där är vänstern och mediepersoner som Anders Lindberg allt annat än oskyldiga. Om Sverige skulle ha haft ett inflöde som exempelvis Finland, eller rentav en öppen debatt kring frågan, skulle man verkligen kunna diskutera integration och debattörer skulle inte uppfattas som "besatta".

Att Moderaterna glatt lämnade över styret till den nuvarande extremt svaga vänsterregeringen, beror på hur invandringsfrågan blivit så tabu att alla övriga partier har målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Egentligen är det obegripligt att man väljer att lämna över makten, eller att regera i minoritet, bara för att det känns omöjligt att tala med ett parti som vill se en mer restriktiv invandringspolitik. Om man hade suttit ned och förhandlat med SD, skulle man kunna få ett mer förutsägbart och stabilt läge, medan man nu paradoxalt nog ger SD ännu mer inflytande, genom att låta partiet få sista ordet i varje omröstning.

"Någon beskrev debatten om flyktingpolitiken som ett slag om borgerlighetens själ. Men under radarn finns även en konkret parlamentarisk fråga."

Denne "någon" var samma tidnings Petter Larsson och hans alster tittade vi på här. Det är sannerligen en begränsad värld dessa människor rör sig i. Låt oss avsluta med att beskåda bilden Aftonbladet har valt för att illustrera Anders Lindbergs inlägg. Nivån är den vanliga:


Illustration: Robert Nyberg



onsdag 26 november 2014

Dagens citat: Anne Ramberg


"Med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen och med en vice talman som omfattar Sverigedemokraternas människosyn finns en inte obetydlig risk för att odemokratiska järnrörsmän får inflytande såväl över lagstiftningsprocessen som rättstillämpningen."
Anne Rambergs blogg




Anne Ramberg, generalsekreterare i svenska Advokatsamfundet, går in i debatten om politiskt tillsatta nämndemän, för att direkt diskvalificera sig själv genom användandet av "människosyn" och "järnrörsmän". På vilket sätt SD är odemokratiskt är fortfarande en gåta, liksom hur det är möjligt att referenser till järnrör fortfarande anses oerhört fyndiga inom etablissemanget. Och ja, i sin text får Anne Ramberg även in "människors lika värde".




Presstöd och "det fria ordet"




Socialdemokratiska Aftonbladets kommunistiska del, Aftonbladet Kultur, bjuder idag på ett inlägg av Martin Aagård som ska vara någon form av försvar av presstödet. Hans huvudtes verkar vara, som underrubriken lyder, att "presstödet smygslaktas medan skattemiljoner pumpas in i högerextrem propaganda". Om nu detta stöd är till för att säkerställa en mångfald av medier, är det intressant att Aagård fördömer att just alternativ media får ta del av det. Det är krisen för de etablerade medierna som oroar honom:

"Det är nämligen kris i tidningsbranschen. Och i förlängningen kris för demokratin.
Dagstidningarnas betalda upplagor är i dag nere på samma nivåer som på 60-talet. Då, precis som nu, gick en massa tidningar i konkurs, vilket ledde till att de första utredningarna om ett presstöd drogs igång."

Vi säger ofta att det beror på att publikationer som Aftonbladet och Expressen är fyllda av lögner, men det beror sannolikt minst lika mycket på internets framväxt. Det är ekonomiskt besvärligt framför allt att producera oppositionella papperstidningar, vilket utvecklingen för Dispatch International och Nationell Idag visade. Aagård har en poäng när han talar om presstödets sidoeffekter, även om han förstås endast nämner borgerliga tidningar:

"Ska verkligen ett vinstdrivande norskt bolag som Schibsted få skattepengar för att hålla Svenska Dagbladet vid liv? Och måste vi gemensamt betala den mäktiga Bonnierkoncernen för att de ska skicka ut Dagens Nyheter till sina prenumeranter?"

Sedan blir det dags för den, i Aagårds värld, allra värsta effekten:

"Allra skamligast blev det när nazisttidningen Nationell idag lyckades få presstöd 2010. Beslutet fick ledamoten Martin Ahlquist att hoppa av Presstödsnämnden."

Så kom då en sådan där lögn igen. Nationell Idag var ingen "nazisttidning", utan var då kopplad till Nationaldemokraterna, för att senare bli "oberoende sverigedemokratisk", vilket sannerligen inte är samma sak som nationalsocialistisk. Man skulle kunna tycka att det är "skamligt" att Åsa Linderborg, Petter Larsson och Martin Aagård får stöd för att sprida kommunistisk och odemokratisk propaganda på sin "kultursida", men om vi nu ska ha presstöd, bör det inte ges efter åsikter. Aagård beklagar att presstödsnivån har stått stilla sedan 1983, enligt honom för att partierna numera är ointresserade av den typen av kommunikation. Han ser dock ett undantag, som han troligen också tycker är "skamligt":

"Nej, de som fortfarande förstår värdet av att betala för någon form av nyhetsarbete är Sverigedemokraterna. Det svenska nationalistpartiet lägger stora delar av sitt växande och nyligen utökade partistöd på att bedriva partisk och delvis rent lögnaktig nyhetsförmedling på sajterna Avpixlat, Exponerat och i tidningen Samtiden."

Jag känner inte till hur de nämnda sajterna finansieras, men jag är inte alldeles övertygad om att SD betalar dem. Troligare är att de rör sig med mycket mindre medel än etablerad media och till stor del hålls uppe av ideella krafter, åtminstone Avpixlat och Exponerat. Det gäller definitivt mindre publikationer, som bedriver opinionsbildning i samma riktning. Denna lilla blogg drivs endast av mig själv, alldeles obetalt, förutom de donationer jag ibland tar emot och som jag vill tacka de berörda för ännu en gång.

Martin Aagård avslutar med en mening som åtminstone är obegriplig för mig:

"Om vi skattebetalare har råd med Avpixlat, måste vi ha råd med Svenska Dagbladet också."

Rätta mig om jag har fel, men Avpixlat får väl knappast några skattemedel? Svenska Dagbladet får det iallafall, vilket gör att även detta resonemang, liksom krönikan i stort, är fullständigt meningslöst.






Anders Lindberg om de romska tiggarna




Idag skriver Aftonbladets Anders Lindberg om de romska tiggarna under "Ny lösdriverilag löser ej tiggeriet":

"Lösdriverilagen hade sitt ursprung i 1800-talets stora samhällsomvandling när människor flyttade från landsbygden in till städerna.

I dag hörs liknande tongångar från moderater och sverigedemokrater som diskuterar att skicka polis på de människor som sitter och tigger."

Någon lag mot människor som anses driva omkring är nog inte aktuell, men antalet romska tiggare från Rumänien och Bulgarien är nu så stort att någonting måste göras. Anders Lindbergs resonemang har hörts förut och det missar ett antal poänger.

"Men att kriminalisera fattigdom var ingen lösning för hundra år sedan, och det är ingen lösning i dag. Vi lyfte inte vårt land ur Fattig­sveriges misär genom att ropa på polis utan med sociala reformer, utbildning och bostadspolitik. Det var dess­utom smart, vi blev ett av världens rikaste länder på kuppen."

"Kriminalisera fattigdom" är ännu ett av dessa uttryck som används för att förvanska en fråga, på samma sätt som "ingen människa är illegal". Man får gärna vara emot ett tiggeriförbud om man vill, men det är tråkigt att vänstern alltid ska fördumma varje debatt. Alla förstår att vi inte kan lagstifta bort fattigdom på det sättet, men många inser att vi nog bör försöka stävja inflödet av tiggare. Dessa söker sig naturligtvis till de länder som är mest attraktiva. Mest fel hamnar Lindberg, och övriga, naturligtvis när han talar om Fattigsverige och sociala reformer, eftersom den svenska staten har ett ansvar för landets invånare, men inte för hela världens. Varför är denna distinktion så svår att förstå? Anders Lindberg bjuder på ett antal "lösningar":

"Frågan om boende måste lösas på kommunal nivå. I dag läggs omfattande resurser på att avhysa EU-migranter, pengar som i stället kan användas för att ordna ett rimligt boende. Ingen borde kunna avhysas utan att de samtidigt får någon annanstans att bo. Likaså måste akutsjukvård och skola ordnas."

Nej, den måste i så fall lösas på EU-nivå, då detta handlar om Bulgarien och Rumänien, men definitivt inte Sverige eller någon svensk kommun. Akutsjukvård är jag övertygad om att dessa människor får redan idag, vilket är självklart, men skola ska naturligtvis inte ordnas. Personerna ifråga har bostäder och skolor i sina länder och är här på tillfälliga besök. Hur har Lindberg tänkt sig skolan rent praktiskt? Ska de direkt in i svenska klasser, utan några svenskkunskaper? Ska vi bygga upp ett parallellt skolsystem just för romer? Kanske ett på rumänska och ett på bulgariska?

I Anders Lindbergs värld är allt Sveriges ansvar, så även förstås Rumäniens och Bulgariens romer:

"Sverige borde ta initiativ till ett utökat samarbete med Rumänien."

"Det svenska civilsamhället kan spela en stor roll; kyrkor, frivilligorganisationer och eldsjälar. De bör ges större resurser och möjligheter att arbeta både i Sverige och i Rumänien."


Mattias Gardell med like vänsterextreme
och ökände Dror Feiler

Häromdagen sände Aftonbladet för övrigt ett fantastiskt litet panelprogram om frågan, där vänsterextremisten Mattias Gardell rentav föreslog att Sverige skulle bygga speciella "småbyar" för tiggarna, som givetvis också skulle omfatta skolor. Om personer som Lindberg och Gardell får som de vill, blir vi sannolikt den absolut mest attraktiva destinationen. Istället för att Rumänien och Bulgarien ska lösa sina problem, kanske med påtryckningar från EU, ska romska byar byggas i Sverige, så att världens problem i vanlig ordning förflyttas hit, där de automatiskt antas lösa sig. När vi väl har blivit den mest attraktiva destinationen, med romska byar och skolor, då kan vi nog se fram emot att siffran på "några tusen" tiggare kan bli hur stor som helst.






tisdag 25 november 2014

Dagens citat: Mikael Damberg (s)


"Jag tror att vi klarar det om inte Sverigedemokraterna bestämmer sig för att behandla detta som en lekstuga. De riskerar att göra det svenska parlamentet till en lekstuga som spelar politik, inte gör politik."
Aftonbladet



Vår nye näringsminister är orolig för att den svagaste regeringen i mannaminne inte kommer att få igenom sin budget och bjuder därför på ett enormt hyckleri. Lekstuga och sandlåda är precis de termer som används för att beskriva hur Sverigedemokraterna har bemötts under sina år i riksdagen. När partiet först gjorde sin entré i denna fina församling, diskuterades på allvar att minska antalet platser i utskotten för att just SD skulle hamna utanför. Efter detta val ville Vänsterpartiet att det numera tredje största partiet inte skulle få posten som andre vice talman, vilket dittills varit praxis. Rosanna Dinamarca spatserade runt i sin idiotiska t-shirt.

Men om SD inte röstar för en budget man anser skadlig, då är det SD som förvandlar riksdagen till en lekstuga?




Vlaams Belang bemöter skönmålning av invandring


Det är inte bara i Sverige som de styrande försöker utmåla flyktinginvandring som någonting positivt. Detta sker även i exempelvis Belgien och bemöts på Vlaams Belangs hemsida:




"Migration är verkligen en positiv historia"

Det sade statssekreteraren för asyl och och migration Theo Francken (N-VA)* i helgen i De Tijd. 

Vänstersidans fruktan att de kommande åren kommer att medföra en strikt invandringspolitik blev i helgen kraftigt dämpad. I en intervju i De Tijd bytte Francken axel för geväret genom att peka på de "positiva effekterna" av den massiva främlingsströmmen till vårt land. "Trots politiken har Belgien de senaste 25 åren gynnats av migrationen, hävdade N-VA-excellensen. Varför utvecklade statssekreteraren inte. 

Den som känner till fakta kring invandringen, kan svårligen ta Franckens uttalande på allvar. Årligen kommer ungefär 70 000 icke-Europeiska utlänningar till vårt land. Främst genom asyl, familjeåterförening eller regularisering. En minoritet gör det för att arbeta. Sålunda pekade advocaat-generaal** Piet Van den Bon nyligen på de skadliga följderna för vårt sociala system:

"Det sker en enorm inströmning av utlänningar som här gör anspråk på den sociala säkerheten. Det leder till ett enormt slöseri av sjukskrivningsstöd och socialbidrag. Många av dessa lycksökare levererar inget som helst bidrag till vår ekonomi. Frågan är alltså hur länge vi kan klara av detta. Hur länge kommer detta skandalösa stillestånd i migrations- och asylpolitiken kunna fortsätta?"

Invandring är magiskt

Men enligt Francken har vi alla de senaste 25 åren gått framåt. Till och med mer än det; i intervjun hyllar Francken invandring med termer som "magiskt" och "mycket positivt" för samhället. I en reaktion undrar Vlaams Belangs ordförande Tom Van Grieken på vilken planet denne man bor:


Tom Van Grieken

"Att hela stadsdelar blir närmast koloniserade av andra grupper spelar för Francken tydligen inte någon roll. Ökad fattigdom, förslumning och otrygghet är följden. Och medan våra sociala kassor knakar under en massiv invandring, försöker man dessutom få fakturans betalare, flamländaren, att tro att alltihop är positivt. För Vlaams Belang är invandringspolitiken som detta land för definitivt ingen positiv, för att inte tala om magisk, historia. Därtill är verkligheten helt enkelt alltför kännbar."


*N-VA kallar sig flamländsk-nationalistiskt, men är tämligen liberalt jämfört med Vlaams Belang.
**en sorts tjänsteman vid Inrikesministeriet




SD och nämndemännen




Så var då debatten igång igen, angående de politiskt tillsatta nämndemännen i landets domstolar. Detta lite märkliga system ifrågasätts med jämna mellanrum och nu alltså igen, och då med anledning av SDs representanter. Debatten i tidningarna drog igång igår, då SvD riktade in sig på migrationsdomstolarna. Det finns totalt fyra sådana; i Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå, och nämndemännen utses av partierna i de olika regionerna och landstingen. SvD berättar att Anne Ramberg på Svenska advokatsamfundet oroas av utvecklingen att allt fler från ett invandringskritiskt parti är med och avgör migrationsmål:

"Det hotar domstolarnas trovärdighet, det är en djupt olycklig utveckling."

Även en advokat från Luleå, Bo Forsberg, uttalar sig:

"Blotta misstanken hos dem som ska få sin sak prövad att de inte står inför en opartisk rätt, är ett problem för domstolen."

Det är som sagt en märklig ordning att politiker ska vara med och besluta i domstolar, men det har ingenting med Sverigedemokraterna att göra. De är sannolikt inte mer inkompetenta eller partiska än andra representanter. I dessa migrationsdomstolar sitter också representanter från partier som vill ha helt fri invandring, vilket tydligen inte upplevs som ett problem. Alla representanter har lagar att följa och de brukar gå på domarens linje.

Dagen efter har debatten breddats till att omfatta alla domstolar. I Expressen skriver Eric Erfors under den inte alldeles resonerande rubriken "Varning för SD-domarna":

"Naturligtvis finns det nämndemän från andra partier som uppträder vansinnigt, men hobbydomare från SD torde vara grovt överrepresenterade."

Varför det, eller som man brukar säga; källa på det? Med tanke på mängden nämndemän runtom i landet, lär det finnas rent olämpliga deltagare från alla partier. Erfors konstaterar att antalet SD-nämndemän kommer att fördubblas, för att sedan låta föraktet lysa igenom:

"Eftersom partiet har svårt att fylla stolar i fullmäktige och kommunala nämnder runtom i landet måste risken anses vara stor att ett gäng nya SD-genier ikläder sig rollen som skandalbefläckade amatördomare."

"SD-genier" och "skandalbefläckade", alltså. Expressen håller stilen. Erfors menar vidare att anledningen till att nämndemannasystemet kvarstår är att riksdagspartierna inte vill stöta sig med sina egna organisationer, vilket kanske stämmer, men han måste sedan skruva upp idiotierna:

"De anses nämligen 'tillföra en vidgad kompetens'.
Inte kan det vara islamofobi och rasism som åsyftas?"

Nej, det är sannolikt inte vad som åsyftas, lika lite som kommunism eller Miljöpartiets drömmar. Tanken är troligen att den tillförda kompetensen består i att det handlar om "vanliga människor", en princip som gäller också i USA med deras jury-system. Den stora frågan är huruvida dessa politiskt tillsatta personer verkligen tillför någon kompetens eller om de faktiskt låter sig påverkas av egna politiska åsikter. SvDs juridiske kommentator Mårten Schultz uttalar sig också kritiskt om sverigedemokrater, men hans alster tillhör ändå de mer resonerande. Framför allt inser han något som journalister alltid verkar blinda inför:

"Flera har ju avslöjats med att uttrycka olämpliga åsikter i sociala medier och liknande. Men ska man vara helt fullständig i den analysen måste man också ta i beaktning att de granskas hårdare."

SD och dess företrädare utsätts för rena kampanjer, medan övriga partiers företrädare knappast granskas alls. Som vanligt har ingen i media hittat någon företrädare, i detta fallet nämndeman, från något annat parti som har sagt något olämpligt, exempelvis på sociala medier. Det finns all anledning att fundera över systemet med politiskt tillsatta "amatördomare", men det beror inte på sverigedemokrater.





måndag 24 november 2014

Dagens citat: Thomas Mattsson


"Expressen har som bekant en mycket tillåtande hållning till åsiktsyttringar, också om tidningen själv, men en generell kommentar är väl att det också finns en värdegrund och historia som alla bör förhålla sig till."
Dagens media



Hyckleriets konung Thomas Mattsson kommenterar uppsägningen av Marcus Birro med en intressant distinktion. Expressen har alltså "en mycket tillåtande hållning" till olika åsikter, men å andra sidan en "värdegrund" som alla bör följa. Jag ser att Mattssson skriver "förhålla sig till", men det är nog inte långsökt att tänka att detta snarare betyder "hålla sig till". Påståendet att Expressen skulle tolerera en mängd olika åsiktsyttringar är förstås enbart pinsamt.




Marcus Birros avsked




Det oppositionella webbradioprogrammet Radio Länsman hade i sin förra sändning Marcus Birro som gäst. Det var stort för programmet och det var stort av Birro, eftersom han inte tillhör det vi kan kalla "rörelsen". Han skriver också krönikor i Expressen och reaktionen lät inte vänta på sig; han fick omedelbart sparken. På sin blogg berättar han bland annat om hur "en av hans tusen chefer" ringer upp honom mitt i natten för att fördöma:

"Han förklarar att tidningen ser mycket allvarligt på att jag talat nedsättande om Expressen i  ett för tidningen suspekt sammanhang. Jag förklarar att jag möjligen varit naiv och definitivt okunnig vilken typ av program jag svarat på frågor i men inser också att sammanhanget inte på något sätt är olagligt eller liknande. Det är ett ifrågasatt sammanhang och jag borde nog ha tagit reda på lite mer om det."

Självklart kan man inte kritisera Thomas Mattssons tidning utan konsekvenser, men jag tycker Birros utläggningar om att han inte kände till vilken typ av program det är lite tråkiga. Samma sak sade nämligen Ulf Nilsson efter att ha skrivit i Dispatch International och fått sina fiskar varma. Det är ens ansvar att veta någonting om publikationerna man figurerar i, men själv tycker jag inte ens att det spelar någon roll. Både Nilsson och Birro ska kunna figurera var som helst och endast stå till svars för det de själva säger. Jag har själv figurerat i Radio Länsman och blivit publicerad på Fria Tider, Avpixlat, Dispatch International, Nya Tider och så vidare, men det betyder inte att jag nödvändigtvis står bakom varje inlägg som görs i dessa alster av andra, något som jag inte heller hinner ha fullständig överblick över. Jag skriver gärna var som helst, då jag inte tycker att "sammanhanget" spelar en avgörande roll, och jag skulle till och med kunna bjuda Expressen på en krönika.

Birro verkar uppriktigt förvånad över tidningens agerande:

"När bytte Expressen namn till Pravda?"




Hur är det möjligt att exempelvis Expressens valkampanjer undgått honom? Vi talar alltså om en tidning som såg som sin stora uppgift att bekämpa ett enda parti, med vilka metoder som helst. Birro berättar vidare om klimatet på tidningen:

"Redan för ett år sedan ringde samma chef upp mig och förklarade att det nu var slutskrivet om Gud i tidningen. Denna vädjan (att betrakta som ett krav) kom trots att cheferna vet att det är just de texterna som verkligen nått ut till den stora massan, och som alltid länkats, gillats och uppskattats på samtliga sociala medier, en del enskilda texter över etthundratusen gånger Det spelade ingen roll. Jag var tvungen att sluta."

"Flera krönikor jag skriver blir stoppade. Tonen mot mig från chefer, medarbetare och ledning förändras. En del av dem slutar säga hej när jag är på redaktionen. Jag känner hur förtroendet för mig vacklar. Det är en väldigt plågsam och sorglig känsla."

Jag litar på att Marcus Birro ger oss den sanna versionen här. På Thomas Mattssons egen lilla blogg sägs inte ett ord om detta, trots att han alltid ägnar utrymme åt hyckleri kring journalistiska principer. Till SvD säger han dock det vi alla kunde förvänta oss:

"När det gäller Exponerat är det min generella uppfattning att man som opinionsbildare, och kanske särskilt som journalist, bör vara restriktiv med att associera sig med krafter som motverkar god publicistik och som på hatsajter sprider främlingsfientlighet."

Jag förstår som vanligt inte riktigt hur dessa tidningar resonerar. De är kommersiella produkter och en mångfald av inslag och åsikter borde stimulera till mer läsning, men istället får vi en samling krönikörer som alla trängs i den smala åsiktskorridoren. Egentligen borde varje tidning ha åtminstone en krönikör som exempelvis sympatiserar med SD, men då skulle sannolikt Jan Helin och Thomas Mattsson sitta löst. Det räckte att Ulf Nilsson skrev om positiva effekter av kolonialismen för att vänsterpöbeln ropade på Mattssons avgång.

Även Birro har nu fått uppleva det hat som sedan länge är vardagsmat för sant oppositionella:

"Jag vill också gratulera alla dem av er som de senaste dagarna ägnat er åt kollektiv masspsykos och passat på att virtuellt veva några slag när ni sett mitt namn.

Jag vill gratulera alla er som hört av er till mig och cheferna och krävt min avgång. Jag vill gratulera den delen av vänstern som älskar att mordhota och hata sina meningsmotståndare i den gyllene Älska olika-andans namn.

Jag vill säga grattis och bra jobbat till alla er som äskar att se korridoren av åsikter smalna av. Jag vill gratulera alla er små, förkrympta hjärtan som jagat mig med hugg och slag den här senaste tiden. Jag hoppas ni är nöjda nu."

Från sverigedemokrater till borgerliga ledarskribenter och nu Marcus Birro. Det börjar bli ganska många som vänstern vill tysta. Jag får väl i min tur, dock utan ironi, gratulera Birro till att ha tagit ett steg mot att bli oppositionell, någonting mycket finare än att leverera krönika nummer tusen av Anders Lindbergs snitt.







söndag 23 november 2014

Moderata krav på en öppnare diskussion


Ulf Söhrman (m)

Vi minns alla hur Fredrik Reinfeldt ledde in sitt parti på nya spännande vägar gällande invandringspolitiken och det var svårt att inte få intrycket att det var hans alldeles egen besatthet. Vi minns också hur han valde att göra upp med Miljöpartiet, av alla aktörer, för att straffa Sverigedemokraternas väljare.

Det verkar som att det nu börjar grymtas lite i leden, särskilt som Reinfeldt är borta. SvD skriver om detta, men väljer inledningsvis ett märkligt uttalande för att illustrera missnöjet:

"Det är mycket mer folk ute både på kvällar och nätter, andra hudfärger och annat. Det blir ju en helt annan situation för de som bor centralt; det blir mycket väsen när man försöker sova."

Detta ska ha sagts av M-ordföranden Ulf Söhrman i Filipstad för P4 Värmland i somras, och det var varken särskilt vackert sagt eller en intelligent analys. Det finns sannolikt personer som tycker det känns besvärligt med "andra hudfärger" på gatan, men debatten handlar inte om det. Den handlar om hur ett stort inflöde påverkar Sverige och landets framtida samhälle.

Filipstad är ett intressant fall. Det är tydligen den kommun i Värmland som tar emot allra flest och det var där, när kommunen redan gick på knäna, som Bert Karlsson fick igenom ännu ett stort asylboende. De lokala moderaternas tongångar gjorde att de, till skillnad från Moderaterna i stort, inte tappade till SD:

"Sverigedemokraterna växte visserligen kraftigt även i Filipstad men det var sannolikt inte på Moderaternas bekostnad. M ökade i stället sitt stöd i kommunalvalet och kunde behålla platsen som näst största parti bakom Socialdemokraterna."

Som vanligt verkar det alltså inte som att människor är "rädda för det okända", utan kritiska mot det som är alltför välkänt. I Ljusnarsberg i Bergslagen blev SD dubbelt så stora som M, vilket förklaras med ett något mer politiskt korrekt språkbruk av partiets gruppledare på orten, Ulf Hilding:

"Folk oroades av att det blev så många främmande ansikten på gatorna. Det finns ingen annan analys än att det var skräcken för främlingar som dök upp och att SD hade lätt att utnyttja den."


Ulf Hilding (m)

Återigen detta argument med ansiktena. Visst, i gatubilden blir det kanske tydligt vad som sker, men många väljare tänker troligen något längre än så. Personligen störs jag inte det minsta av att möta människor av olika bakgrund, vilket jag naturligtvis gör dagligen, men det måste gå att diskutera frågan, och helst på en något högre nivå. Talet om att SD "utnyttjar" situationen, särskilt när den som här kallas för "skräcken för främlingar", är ordentligt tröttsamt. I verkligheten är det partiers uppgift att driva de frågor de ser som viktiga och försöka lösa de problem de identifierar. Jag har hittills aldrig hört någon säga att Miljöpartiet utnyttjar människors oro för miljön.

Lokala företrädare inom Moderaterna vill nu alltså att invandringsfrågan ska kunna diskuteras, men man har ändå lite problem att riktigt tackla den, vilket åtminstone Roger Fredriksson, kommunalråd i Ronneby verkar uppvisa:

"En viktig markering från flera av de lokala moderaterna är emellertid att en sådan diskussion måste ta hänsyn till världsläget. Det är inte en generös migrationspolitik man ifrågasätter, utan hur den sköts."

Vad betyder det ens? Den absolut viktigaste aspekten av hur migrationspolitiken sköts är just "generositeten", det vill säga volymerna. Är man inte beredd att diskutera det, då kan man diskutera mottagande och integration hur länge som helst. Ytterligare ett par uttalanden från moderata företrädare visar precis det som sedan länge är välkänt för sverigedemokrater:

"Vi kan diskutera aborter, barnbegränsning, vi kan diskutera dödshjälp och vad sjutton som helst. Men så fort du kommer till invandrare då är det tvärstopp."

"Björn Andersson, förbundsordförande för Södermanlands moderater, menar att det har funnits en rädsla att stämplas 'som rasist'. "

Denne Andersson kommer också in på en annan viktig aspekt:

"Det är klart att det finns en gräns. Har vi inga bostäder att placera de här människorna i - då är det en gräns. Det är inte värdigt att ha tältläger. Det är människor vi ska ta hand om."

Så är det ju. Om Sverige vill ta emot hundratusentals, som Syriens grannländer gör, då får vi också använda oss av deras typ av mottagande. Om vi vill se till att människor får bostäder, arbeten, och integreras i största allmänhet, då får vi faktiskt reducera volymerna till en bråkdel, även om jag själv tycker att det är läge att sätta siffran till 0. Våra ledare har, åtminstone i retoriken, ambitionen att både ta emot enorma volymer och försöka skapa bra förutsättningar för dessa, vilket är en omöjlig ekvation.

Tidigare nämnde Ulf Hilding uttrycker oro för att SD ska skörda ytterligare framgångar, om ingen annan tar i invandringsfrågan. Om vi bortser från att Moderaterna som parti naturligtvis inte vill tappa stöd, vilket inte är vad den typen av orosförklaringar säger, är resonemanget idiotiskt. SD är demoniserade just för att de vill minska invandringen och hur det plötsligt blir mer humant för att det kommer från något annat parti är obegripligt. Nej, låt oss komma ihåg vilka partier som har gjort vad, vilka partier som är helt opålitliga, och vilket parti som alltid har kämpat i frågan.





Märkligt resonemang från liberalen Fredrik Segerfeldt




Fredrik Segerfeldt är en borgerlig debattör som ofta ger sig in i invandringsdebatten, alltid med de förväntade meningarna om fri rörlighet och hur den på ett magiskt sätt skapar "dynamik". Idag skriver han i Expressen om varför det är riktigt att flytta några miljarder från biståndet till invandringen, vilket den nya regeringen som bekant har gjort.

"Isabella Lövin har haft en bra start som biståndsminister. Hon uttrycker en sund skepsis mot biståndets förmåga att göra skillnad för världens fattiga och hon kallar sig hellre utvecklingsminister. Det är uppfriskande odogmatiskt och nyktert, bortanför den plakatretorik som präglar stora delar av biståndsdebatten."

Biståndspolitiken, och inte minst SIDA, har ofta kritiserats för bristande resultat och uppföljning. Jag misstänker dock att de klena resultaten har mer att göra med hur organisationen använder sina miljarder, snarare än biståndet som princip. Segerfeldt kommer att beröra detta, men tar först upp någonting där han faktiskt har helt rätt:

 "Det är väl bekant att biståndets volym-mål skapar problem. När en procent av BNI ska gå till bistånd varje år stiger antalet miljarder i takt med att ekonomin blir större. Sida och andra organ översköljs av pengar de inte har någon förmåga att hantera. I slutet av varje år uppstår det panik när utbetalningstrycket blir akut och pengar spenderas på saker som inte gör nytta. År 2015 är det 40,4 miljarder kronor som ska spenderas."

Att använda en viss procent av BNI, som ju fluktuerar, är naturligtvis en helt idiotisk metod för att fastställa en budget. Ett mer normalt förfarande skulle vara att SIDA noggrant planerade och beskrev projekt, som de sedan äskade pengar för. Sedan vill jag fortfarande hävda att Sverige, eller svenska medborgare som det faktiskt handlar om, inte alls har något ansvar vare sig att ta emot flyktingar eller att skänka pengar i form av bistånd. Vi kan göra det, men vi har inget ansvar att göra det, ett ord som ständigt används i debatten.

Det blir sedan dags för Segerfeldts egentliga poäng, nämligen att det bästa sättet att bekämpa fattigdom i världen är att ta emot människor från aktuella länder:

"Den centrala syftesformuleringen i PGU:n (Politik för global utveckling) är att den ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det finns inget mer effektivt sätt för Sverige som stat att bidra till det syftet än att låta människor flytta hit. FN:s utvecklingsorgan UNDP har visat att människor från fattiga länder som flyttar till länder som Sverige gör en vinst på 14 000 dollar om året. Det är över tio gånger mer än snittinkomsten i världens fattiga länder. Vidare fördubblas antalet år som barnen går i skolan. Och till sist blir spädbarnsdödligheten sexton gånger lägre. Det innebär att migration till Europa har räddat många fler afrikanska liv än vad ebola har tagit."

"Fyra av fem haitier som någonsin har tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA."

Fredrik Segerfeldt glömmer här ett par tämligen viktiga aspekter. Till att börja med är antalet fattiga i världen enormt och Europa har endast möjlighet att ta emot en mycket liten andel av dessa. Ett argument som också framförs mot denna tanke är att migrationen dränerar fattiga länder på välbehövlig kompetens. Nu är ju inte individerna som tar sig till Sverige nödvändigtvis välutbildade, men det är knappast en långsiktig lösning på världens fattigdom att alla fattiga ska ta sig till rikare länder. Jag vill i sammanhanget påminna om Roy Becks klassiska illustration:




Slutligen kommer då Segerfeldt in på frågan som egentligen handlar om hur biståndet används, men i hans värld blir ett argument för stor invandring:

"Tanzanias utveckling handlar om tanzaniernas välfärd, inte om staten Tanzanias. Utan människor skulle staten Tanzania vara tom på mänskligt innehåll och irrelevant ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv. Därför är det felaktigt att stirra sig blind på staters väl och ve, i stället för på människors. Om summan av tanzaniernas välfärd ökar för att en viss andel av dem kan lämna Tanzania och flytta till ett land som ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv är överlägset innebär det en välfärdsvinst för tanzanierna."

Återigen, detta är ett problem som har att göra med SIDAs hantering. I decennier har Sverige pumpat in miljarder rakt in i statsbudgeten för ett antal länder, vilket har visat sig varken lyfta länderna ifråga eller komma fattiga människor till del. Det betyder knappast att det enda alternativet, om vi nu vill "ta vårt ansvar", är att ha ett stort inflöde till Sverige. Det går utmärkt att stödja seriösa biståndsorganisationer på plats eller att förbättra förhållandena för alla de flyktingar som befinner sig i konfliktdrabbade länders närområde.

Med tanke på hur mycket Fredrik Segerfeldt skriver om migration och dess "kraft", är det förvånansvärt svaga och märkliga argument han framför. Hans resonemang om invandringens lönsamhet har sågats Tino Sanandaji. En artikel som ser invandring till Europa som en lösning på världens fattigdom behöver egentligen inte sågas, då den faller samman helt på egen hand.






fredag 21 november 2014

SvD närmar sig klarspråk kring problematiken




I det förra inlägget tittade vi på hur vänstermänniskan Petter Larsson fördömde en hel klase borgerliga debattörer för att de gav sig in i invandringsdebatten, trots att vänstern förbjudit sådana tongångar. Sannolikt skulle även dagens inlägg av SvDs Sanna Rayman ha inkluderats om det hunnits med. Under rubriken "Jodå, vi är ett gott föredöme" talar hon om problematiken och det nästan i termer av volymer. Hon inleder med en diskussion kring de överförda miljarderna från biståndet till invandringen:

"Inget annat EU-land tar så mycket från biståndsbudgeten som Sverige för att bekosta flyktingmottagning, kunde man höra i P1 Morgon i går. Detta konstateras i rapporten AidWatch, som görs av biståndsorganisationerna själva. Sålunda var det också företrädare för biståndsbranschen som fick möjlighet att utveckla sin kritik mot de svenska prioriteringarna. Till Ekot sade exempelvis Svenska kyrkans Martin Vogel att det urholkade biståndet skadar Sveriges anseende internationellt genom att vi inte längre kan anses vara ”det goda föredömet” för andra länder."

Det är till att börja med intressant att vi i Sverige verkligen kan tala om "branscher" i dessa sammanhang. Det gäller ju inte främst biståndet, utan asylindustrin, där en mängd entreprenörer får fart på sina anläggningar genom Migrationsverkets desperata betalningar. Det som stör mig mest är dock denna outplånliga uppfattning att Sverige är ett föredöme för hela världen, både genom att sprida biståndspengar och inte minst bedriva Europas mest ansvarslösa invandringspolitik. Jag är tämligen övertygad om att de politiker runt om i världen, som vi får anta att man vill imponera på, och som alls tagit någon notis om vad vi här håller på med, snarare ser Sverige som ett avskräckande exempel.

Rayman ger en något mer sansad bild än ovan nämnde Martin Vogel:

"Skälet till att vi tullar på biståndet är, som vi alla vet vid det här laget, flyktingmottagandet vars kostnader står på sådan tillväxt att biståndsavräkningarna inte tillnärmelsevis kan täcka. Ur den synvinkeln är det svårt att ta kritiken mot Sveriges bristande föredömlighet på allvar. Det må stämma att inget annat EU-land tar lika mycket från biståndsbudgeten, men inget land har ett ädlare skäl."

Ädelt? Vi väljer alltså att lägga mer pengar på att få hit människor, istället för att spendera dessa på att hjälpa oändligt många fler av de miljoner flyktingar som finns i världen. Sedan skulle det vara befriande att någon gång höra någon tala om Sveriges väl och framtid, istället för att allt vi gör måste syfta till att vara ädla, ett föredöme och en "humanitär stormakt". Om vi hade haft rationella ledare, skulle dessa ha satsat all sin energi, och medborgarnas pengar, på att här skapa det bästa möjliga samhället med den mest lovande framtiden.

Sanna Rayman skriver några rader om verkligheten, vilket troligen för evigt placerar henne bland de onda liberalerna i vänsterns journaler:

"Under nästa år väntas bristen på kommunplatser för flyktingar som fått uppehållstillstånd öka dramatiskt. De överenskommelser som finns i år mellan kommuner och staten summerar till 8 000 (otillräckliga) platser. För nästa år är behovet 23 100 och hoppet om att klara det är litet."

Det mest fantastiska i detta sammanhang är naturligtvis att vår plan är att helt enkelt köra på. Ännu lite fakta från Dagens Samhälle visar vansinnet:

"Problemet, skriver DS, är att 'de lägenheter som skulle vara möjliga tas i anspråk av Migrationsverket för anläggningsboenden'. De som har fått asyl har svårt att få kommunplaceringar, eftersom de som söker asyl bebor de tänkbara bostäderna."

Betänk återigen att vi som land alltså helt enkelt tänker fortsätta inflödet. Rayman bjuder sedan på en mening som är intressant:

"Politik är att vilja, sägs det ibland. En sannare vardagsbeskrivning av politikens hantverk är nog att politik är att prioritera."

Oj då, var det inte ett politiskt parti som till och med påstod just det i en kampanjfilm? En film som inte ens fick visas? Kanske är det ändå sant att SDs framgångar påverkar "samtalsklimatet". Sanna Rayman ser till att markera att hon vill värna asylen, men skriver sedan något som jag tror skulle ha varit otänkbart för några månader sedan:

"Därför är det välkommet att Moderaterna börjar dra sig till minnes hur en moderat migrationspolitik såg ut när MP inte höll i taktpinnen. Att Elisabeth Svantesson med flera nu motionerar om skärpta regler för anhöriginvandring samt ett effektivare återvändandearbete är ett steg i rätt riktning." 

Ja, det var ett tag sedan, men Fredrik Reinfeldt och Maria Ferm har faktiskt inte alltid styrt det här landet. Observera att Rayman till och med hyllar "återvändandearbete", som jag skulle tro är vad vi andra kallar "repatriering", utan att skämmas. Börjar Sverige få en något sundare offentlig invandringsdebatt?