lördag 20 september 2014

Extrema allianser i kommunerna för att utestänga SD


Anneli Hulthén (s) och Jonas Ransgård (m) i Göteborg.

Det är inte bara i media det är tydligt att Sverigedemokraterna numera utgör tyngdpunkten i svensk politik, kring vilken allting rör sig. Det syns även genom det fulspel och de oändliga krumbukter som de övriga partierna är beredda att göra, med det enda syftet att utestänga landets tredje största parti.

Då SD vuxit även i 286 av våra 290 kommuner, sker ett antal varianter av dessa spel runtom i landet. I exempelvis Göteborg blev Socialdemokraterna den stora förloraren, som backade med 7,0 procentenheter till 22,4%. Trots detta enorma bakslag, ser det ut som att den sittande socialdemokratiska ordföranden för kommunstyrelsen, Anneli Hulthén, kommer att sitta kvar på sin post. Logiken är densamma som i riksdagen, nämligen att "det rödgröna blocket", är större än "Alliansen". Detta resonemang haltar något, då det finns ytterligare tre partier i kommunfullmäktige: Vägvalet, som oftast har röstat med Alliansen, FI, vars tre nya mandat inte skapar majoritet, och så då Sverigedemokraterna, som alla vill ta avstånd ifrån. Moderaternas Jonas Ransgård säger att "det ser väldigt rörigt ut", men är noga med att poängtera det allra viktigaste:

"Men vi kommer inte att låta Sverigedemokraterna påverka politiken."

Tidigare har sex partier haft kommunalrådsposter (S+V+MP samt M+FP+KD), men när nu SD gått från tre till sex mandat, blir frågan plötsligt känslig. Det moderata kommunalrådet Martin Wannholt säger:

"Eventuellt kan Sverigedemokraterna, i kraft av sina sex mandat, få plats i kommunstyrelsen. Det är väldigt allvarligt."

Varför det? Det skulle inte vara allvarligare att nu börja ändra principerna just för att SD inte ska få en sådan post?

GP

I Skåne, där SD i många kommuner är näst största parti, blir fulspelen och allianserna än mer absurda.

Eslöv styrdes redan förra mandatperioden av en bred koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, som hade varsin kommunalrådspost. I detta års val lyckas denna koalition behålla en mandats övervikt, medan SD går från 6 till 10 mandat och blir näst största parti.



Det ser i nuläget ut som att S och M, den stora förloraren, avser att fortsätta styra staden och dessutom behålla de två kommunalrådsposterna själva, något som SDs Fredrik Ottesen är minst sagt kritisk till:

"Det är svårt att säga något innan valresultatet är helt klart. Men som det ser ut nu kan S och M välja att fortsätta styra. Väljer de att göra det och behålla båda kommunalrådsposterna blir det en påminnelse om hur odemokratiska de är."

Skånskan

Mest bisarr hittills ser situationen ut att bli i Hörby, där sex partier nu arbetar för att bilda en Cordon Sanitaire, enligt belgisk modell, mot SD, även om man väljer att kalla det för en "regnbågskoalition". Även här blev SD näst största parti, med 20,9% av rösterna och 9 av 41 mandat. För att helt utestänga denna femtedel av väljarna ska nu S, V, MP, C, KD och FP regera tillsammans.




I torsdags kväll hölls ett första möte med denna junta, lett av Socialdemokraterna. Partiets ordförande på orten, Lena Rosvall, kommenterar:

"Det var ett positivt möte. Alla förstår den allvarliga situation vi har i Hörby."

"Vi vet inte om något parti kommer att hoppa av. Alla är med än så länge i diskussionerna, och vår uppfattning är att det är bra med en så stabil majoritet som möjligt vilket vi får med 22 mandat."

"Det finns hjärtefrågor hos oss alla. Vi har ett stort arbete framför oss. Det är inspirerande. Det finns en vilja hos alla att hitta ett samarbete."

Skånskan II

Många av dessa odemokratiska och maktfullkomliga lokalpolitiker talar just om en "speciell" eller "allvarlig" situation, vilket alltså är att en stor andel av kommunens invånare röstat på ett parti som de övriga ogillar särskilt mycket. Hur en koalition med sex partier, från V till KD, blir "en så stabil majoritet som möjligt" är obegripligt.

I praktiken visar en sådan här koalition, liksom de andra spelen som pågår i kommuner och riksdag, att de övriga partiernas frågor blir allt mindre viktiga och framför allt hamnar i skuggan av deras enda gemensamma hjärtefråga; att utestänga SD.




En liten ny våg av oförståelse, dumhet och hyckleri i Aftonbladet



De senaste två dygnen har Aftonbladet gjort en liten kraftsamling för att överträffa Expressen i antal imbecilla hatkrönikor mot Sverigedemokraterna. Jag tänkte fokusera på tre, som kan sägas ha samma linje, och jag tror att skribenterna är fullständigt uppriktiga i sin oförståelse och inskränkthet. Det är trots allt inga insiktsfulla genier vi talar om.




Låt oss börja med Fredrik Virtanens epos från idag, kallat "Nej SD är inte offer - de är mobbarna". Eftersom han själv inte förmår lyfta sig över denna skolgårdsnivå, inleder han med att citera ett mejl han ska ha fått, som är en lagom utgångspunkt:

 "Det hjälpte inte med Era mobbnings­fasoner. Svenska folket valde Sverigedemokraterna. Mår Ni illa nu? Vad ska Ni skriva om nu då? Mera mobbning förstås. Med hälsning Yvonne."

Med dessa korta rader berättar Yvonne inte bara vad som faktiskt hände, utan vad som sedan följde, vilket dagens krönika från Virtanen ironiskt nog är ytterligare ett bevis på. Han börjar nu tröttna på att hans gränslösa generositet gentemot de mindre vetande SD-väljarna inte uppskattas och jämför sig där med en misshandlad kvinna:

"Jag har börjat ledsna. Jag har skrivit massvis med artiklar där jag försökt göra skillnad på det rasistiska partiet SD och deras väljare. Likt en misshandlad hustru har jag försökt försvara och förklara. 'Nä men han är snäll egentligen, han är bara orolig, han vill inte minska ­invandringen med 90 procent och låta krigsflyktingar dö i Medelhavet.' "

Det är ingenting beundransvärt i att skriva att väljarna inte vet vad de röstar på, istället för att ta journalisternas enda andra möjlighet och förklara att de alla är rasister. Virtanens taktik används av stora delar av vänstern, där SDs framgångar i själva verket beror på att högerpolitiken har lett till ökande klyftor och att SDs väljare egentligen vill ha vänsterpolitik, men är för dumma och fördomsfulla för att själva förstå det.

Det är uppenbarligen omöjligt att våga tänka tanken att just partiets profilfråga, eller varför inte hela partiprogrammet, kan vara det som lockar väljare. Efter valet har dock vissa undantag förekommit, exempelvis från den mer klartänkte Per Gudmundsson, som berörde ämnet i en kort men klockren ledare i onsdags. Vi ser hur Virtanen här öppnar för denna möjlighet, men eftersom han inte precis är någon Gudmundsson, blir det något dummare.

Ja, självklart vill SD-väljaren minska invandringen med 90% och gärna mer, då det är ett krav som knappast är okänt bland partiets anhängare. Att dessa flyktingar dör i havet är främst deras eget och smugglarnas fel. Vill man nödvändigtvis skylla detta på européer, och det är ju alltid viktigt, så kan Virtanen fråga Fredrik Reinfeldt, eller sin egen Stefan Löfven, varför de inte vill ha exempelvis asylkontor på plats. Deras svar har faktiskt varit att volymerna då skulle bli ohanterliga. De ser alltså smugglarna, deras båtar och Medelhavets döda som den enda spärr de kan tillåta sig. Det är moderater, socialdemokrater och miljöpartister som har makten över migrationspolitiken, medan SD inte har någonting att säga till om.

"Alla som röstade på SD ­visste vad de röstade på. Att påstå ­något annat är som att påstå att man inte fattade att nazister var nazister 1944.
Det spelar ingen roll hur kränkt och marginaliserad man upplever sig, att sparka nedåt är alltid helt ovärdigt. Det är inte de som är offer, det är invandrarna som är offren."

Stycket inleds som vanligt med en helt bisarr jämförelse, där det viktigaste var att få in "nazister". Sverigedemokrater kan för övrigt sägas vara de enda som visste vad de röstade på, jämfört med exempelvis de trogna kor som gick och lade sina valsedlar på Socialdemokraterna. Stefan Löfven vägrade att ge besked om vilka han skulle regera med, men att det nog skulle lösa sig. Nu ser vi att det inte riktigt var så lätt, och att hans väljare kan få en politik som genomförs tillsammans med alltifrån Folkpartiet till Vänsterpartiet. Ingen vet, och allra minst partiets väljare.

SDs väljare sparkar inte nedåt och de hatar inte invandrare. Att ifrågasätta Sveriges extrema invandringspolitik idag är inte bara nödvändigt, utan är i sanning att sparka uppåt; mot hela det samlade medie- och politikeretablissemanget. Den sista meningen är för övrigt inte lite generaliserande och nedlåtande. I sin totala blindhet och självgodhet fortsätter sedan Virtanen med "extrem", "rasistisk" och självklart "brunt".

"Sannolikt var inte 793 916 svenskar rasister innan de röstade på SD, men ­sedan gjorde de detta extrema val. Jag vägrar att tro att de är en­faldiga eller lurade, de valde med öppna ögon det enda rasistiska partiet.
För att skjuta undan skammen och ansvaret skyller man på media. Det skulle alltså vara medias fel att 800 000 människor röstade brunt. Det är nonsens. Det är inte Expressens fel att högt uppsatta SD-politiker näthatar invandrare och det är inte ­Dagens Ekos fel att Jimmie Åkesson spelar bort två knegarlöner på poker på en kväll."

Jag vet att motargumenten börjar bli enformiga, men det beror ju på att smutskastningen och flosklerna är det. SD är inte ett rasistiskt parti och uppfattas av etablissemanget endast som extremt därför att övriga riksdagspartier tillsammans bedriver en invandringspolitik som är just extrem, vilket en jämförelse med Europa visar. När Virtanen sedan visar upp den där typiska blindheten, som kommer av att mediefolket tror på sina egna lögner, måste jag återigen upprepa mig:

"Hade något annat parti drabbats av liknande skandaler skulle det partiet snart tyna bort. Medan SD:s väljare snarast ­verkar uppskatta järnrör, näthat, sexism och rasistiska politiker. SD belönades rikligt via valsedlarna."

Vi får dra en suck, som inte blir mindre av den sjukliga fixeringen vid ordet "järnrör". I verkligheten "drabbas" inte SD av 100 gånger fler "skandaler" än andra partier, bara för att Expressens sidor ger den bilden. Vi vet att Researchgruppen endast letar på sidor som attraherar sverigedemokrater, vi vet att de är på jakt efter just sverigedemokrater och vi vet att Expressen sedan samlar på sig uppgifter endast om sverigedemokrater, för att kunna portionera ut dessa över halva tidningen varje dag fram till valet. Har Virtanen glömt att det räcker med en dold mikrofon för att få höra rasistiska haranger från moderater? Har han inte hört talas om den tunge socialdemokraten som sexistiskt trakasserade en ung kvinna i MUF? Eller den folkpartistiske riksdagsmannen som beskylldes för sexuella trakasserier? Känner han inte till hur Vänsterpartiets Simon Fors mordhotade borgerliga politiker och skribenter på nätet? Nej, det är fullt möjligt att Fredrik Virtanen har glömt, eller aldrig sett vad andra partiers företrädare har för sig, eftersom han inte matas i stora bokstäver om det dagligen.

SDs väljare uppskattar inte rasistiska kommentarer på nätet, men vi tar dem för vad de är. En flera år gammal filmsnutt, eller idiotiska kommentarer på nätet, kommer aldrig att få oss att välja massinvandringens väg till ruinen.





Igår skrev samma tidnings Johanna Frändén en liten krönika, som är direkt löjeväckande i sin självmotsägelse och sitt hyckleri, inte minst då rubriken lyder "För varje verbal spya polariseras samtalet". Det finns ju en poäng i det påståendet, där vi kan se hur inte minst mediernas kampanjer mot SD leder till att dess företrädare hotas, torgmöten störs och riksdagen förvandlas till en ren sandlåda. Trots att Frändén alltså säger sig vara orolig för polarisering och "verbala spyor", bjuder hon själv snart på:

"Ett annat Sverige? Kanske det. Det här var i alla fall innan vi hade aspirerande folkvalda som jagade utlandsfödda med järnrör och fredagsstädade med hakkors på armen."

Jag skulle här själv inte använda ett ord som "spya", men ovanstående beskrivning var ju inte särskilt nyanserad eller ens sanningsenlig. Att några sekunders film visar tre personer som lyfter upp rör, har förvandlats till att de jagade folk med järnrör, har vi nog vant oss vid, men att de nu dessutom tydligen jagade utlandsfödda är någonting helt nytt, som kanske Frändén vill etablera som en ytterligare lite mer spännande version. Ändå kan hon, bara några rader längre ner, återigen oroa sig:

"Till slut får vi ett sammelsurium av pajkastning och vulgära utspel."

Fredrik Virtanen skrev som sagt det generaliserande och idiotiska "det är invandrarna som är offren", men vad dagens tre skribenter egentligen vill säga är att det är mest synd om de så kallade journalisterna, vilket sägs tydligast av Sanna Lundell, en auktoritet genom att vara dotter till Ulf Lundell och ha ett förhållande med Mikael Persbrandt. Hon inleder med en analys av valresultatet, som vi, för att vara snälla, kan kalla "personlig":




"Jag har vadat fram i mental gyttja sedan i söndags. Trodde aldrig att ett valresultat kunde förpassa mig till ett sådant handlingsförlamat mörker. Hade så gärna velat vara en sådan där person som känner slagkraftig vrede, genast vill vända blad och blicka framåt med kämpaglöd och ett nyväckt hopp. Jag är inte en sån person uppenbarligen. Jag stirrar hålögt, känner hopplös­heten rulla in, har diffusa smärtor i kroppen och vill helst bara sova. Kan bara inte begripa att livet bara fortsätter som om inget hade hänt. Att väderpresentatörerna ser glada ut när de får visa upp en stor gul sol, att det bakas bullar, delas ut post, hålls lektioner, körs bussar, städas gator, krattas löv och skrattas över en kaffe."

Egentligen är det fantastiskt att personer som förstår så lite, och dessutom befinner sig i det absoluta etablissemanget, kan få "diffusa smärtor" av ett valresultat. Det kommer jag själv inte ens att få om Maria Ferm blir integrationsminister. Hennes dåliga mående verkar bero på, liksom hos övriga mediekåren, att deras enträgna försök till folkbildning inte har fungerat och den obildade pöbeln inte har lytt instruktionerna:

"Att Sverigedemokraternas idévärld bottnar i rasism har jag och andra med mig stått och skrikit, viftat med röd flagg om och varnat för i flera år nu. För döva öron. Skygglappar. Förgäves. Eller så tycker folket plötsligt att det där med rasism och hat är sekundärt. Inte så viktigt. Viktigare med sakfrågor som gynnar den egna plånboken. Den enkla lösningen, dikotomin med en syndabock - invandringen, och den heder­liga godheten i form av en vit medelålders svensk man som måste skyddas."

Låt mig då ge en egen förklaring. Ert skrikande och flaggviftande är förgäves, därför att vi inte beundrar er, inte respekterar er och inte lyssnar på er. Redan genom att skriva "vit medelålders svensk man" gör du dig själv till åtlöje och förlorar all trovärdighet. Du framstår inte ett uns skarpare genom att mala på om att vårt partival handlar om "rasism och hat", "den enkla lösningen" och "en syndabock".

Det är både tragiskt och lovande att se hur etablerad media blir allt sämre och infantilare, medan den alternativa blir allt vassare.






fredag 19 september 2014

Dagens citat: Erik Ullenhag


"Stort grattis @birgittaohlsson och alla aktivister som jobbat åt dig till en fantastisk personvalskampanj."
Twitter




Erik Ullenhag är sannerligen en person som vet att alltid bygga sin egen verklighet, där problem blir utmaningar, ramadan en svensk högtid och Folkpartiets valresultat på något sätt kan hyllas.

I verkligheten, den som Ullenhag har levt för att prata bort de senaste fyra åren, samlade Folkpartiet 5,4% av rösterna, vilket var en nedgång med 1,7%. Partiet blir med sina 20 mandat näst minst i riksdagen, men det är ju roligt för henne själv att Birgitta Ohlsson får sitta kvar, även om hon är avskydd bland många utanför de liberala kretsarna.

När nu Erik Ullenhag tvingas lämna posten som integrationsminister, tycker jag att vi ska minnas honom för all den humor och glada skratt han bjöd oss på. Hans rödgröne efterträdare kommer inte att bli bättre för Sverige på något sätt, men exempelvis en Maria Ferm kommer nog att framkalla mer skräck och frustration, än den speciella komik som var Ullenhags signum.








Britta Svensson går vilse i Skåne






Jag känner inte Expressens krönikör Britta Svensson eller vet någonting om hennes liv, men genom hennes skriverier får man en bild av en något beskyddad person, inte särskilt begåvad, som ständigt är oförstående inför sin samtid och går vilse utanför sin egen värld i den övre medelklassen.

I december förra året drog hon på sig hela den samlade vänsterns ilska, då hon storögt råkade bege sig till Kärrtorp och skriva om det. Efter att en manifestation attackerats av Svenska Motståndsrörelsen där, hölls ännu en, med skillnaden att innerstadens elit nu kände sig nödgad att också visa upp sig på plats, eftersom uppmärksamheten blivit så mycket större. Britta Svensson inledde då sin krönika:

"Jag var tvungen att åka till Kärrtorp, för att stå upp mot nazismen."

Redan det är förstås en något naiv inställning, men hon lyckades behålla den de första minuterna på plats. Sedan börjar det gå upp för henne att det, vilket vi övriga kunnat räkna ut på förhand, inte alls handlar om någon sorts folkligt motstånd mot nazism:

"Den som talade för Linje 17, Petri Myllykoski, presenterades som "busschaufför, boende i området och funktionär från förra söndagen". Det man glömde säga från scenen var att han är en framträdande medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.
Han började med att angripa "polis och media" för att vi har påstått att det "var två grupper som slogs" i Kärrtorp förra söndagen. Sen sa han att de 25 nazister som greps och sen släpptes borde sitta inne. Och att de tre som häktades för våldsamt upplopp "borde anklagas för mordförsök".
Han glömde berätta att en 34-årig ledare från Revolutionära fronten misstänks för dråpförsök vid samma demonstration.

Detta tillsammans med aggressiva utfall från scenen, sånger om "Jimmie Åkesson - skicka grisen till slakt" och långa tal om helt andra politiska frågor fick mig till slut att förstå att jag inte alls, som jag trott, var på en antinazistisk demonstration, utan på ett vänstermöte med extrema inslag."

Hur är det möjligt att kalla sig journalist och helt missa att "antirasisterna" inte bara hatar "nazister", utan även sverigedemokrater, borgare, marknadsekonomin och mycket mer? Att det är från den sidan som det verkliga hatet kommer?

I en pekoral i dagens upplaga ska Britta Svensson på något sätt kommentera Sverigedemokraternas valframgångar, och hon gör det genom att känna sig vilsen i Skåne. Rubriken är satt till inget mindre än "Jag led av mitt utanförskap". Utanförskapet bestod förstås av den där "rädslan inför det okända", som vi ju fått lära oss göder SD, och följaktligen är särskilt stor i Skåne:

"Jag kom hit som utböling för 20 år sen. Få hälsade. När jag frågade busschauffören någonting stirrade han på mig utan att svara. Varje gång jag öppnade munnen klassificerade jag mig obönhörligt som en utomstående, en som inte hörde till, en som inte begrep någonting.
En stockholmare.
Trots att jag är född i Borås och pratar västgötska, var det ingen som brydde sig om sådana nyanseringar. Jag hörde inte till, alltså var jag stockholmare. En sådan som kom oinbjuden, roffade åt mig, bredde ut mig och klagade på det provinsiella utbudet i matbutiken.
Om jag inte var nöjd med att leva på fläsk, sill och ål, vad var jag då för en människa? Min 90-åriga granne begrep inte vad jag överlevde på."

Det är inte mycket som förvånar längre när det gäller medias bottennivåer, inte minst hos dess oändliga krönikörer, men det är ändå bisarrt att nonsens likt ovanstående kan tryckas. Jag har också varit på mindre orter i Skåne, men inte varit med om att busschaufförer inte svarar, eller att man måste leva på "fläsk, sill och ål".

Britta Svensson kan ha besökt Skåne...
eller, troligare, sett "Änglagård".

Dessa lögner och rena Colin Nutley-fantasier levererar Britta Svensson för att de blir en bra upptakt till några fina rader om flyktingmottagande och sverigedemokrater:

"Några flyktingfamiljer flyttade hit. Jag fick inte ihop de två enheterna. Människor från länder långt borta, och byn där en västgöte var en utböling."

Eftersom Britta är en mycket fin person, blir detta, möjligen fiktiva, nedslag i Skåne, ett möte mellan människor:

"Nu när jag handlat på Ica och kliver ut i entrén med mina kassar ser jag ett flyktingbarn framför tuggummiautomaten. Med röst som darrar av spänning vrider han runt spaken. Bredvid hukar hans mamma, iklädd huvudduk.
En plastkula med en liten present faller ut ur automaten.

Mammans och min blick möts i hastigt samförstånd. Vi ler mot varandra. I går var det jag som upptäckte byn, i dag är det hon."

Och imorgon kommer huvuddukar vara ett dominerande inslag i denna by. Då kommer troligen inte Britta att åka dit längre och det som hon fortfarande, från sin beskyddade värld, tycker är det nya och spännande, kommer inte ens för henne att vara varken nytt, spännande eller särskilt angenämt.

Som så ofta, havererar alstret fullständigt mot slutet, då SD ska fördömas:

"När jag kollar SD:s röstsiffror i de olika byarna hör jag för mitt inre diskussionerna före valet. I byn där man lyckats stoppa en flyktingförläggning är siffrorna skyhöga. De är bara hälften där en stor förläggning verkligen ligger. Men höga vid en annan förläggning. Och jättelåga på ett ställe utan invandrare. Det pågår diskussioner och tankeprocesser som inte är entydiga. Det onda kämpar med det goda, här som på alla andra platser.
Samtidigt går livet bara vidare. Sverigedemokraterna sår sitt hat, sin rädsla och sitt förakt. Men de kan inte stoppa det som sker. Min skånska by glider sakta ut i världen."

Observera att hon verkligen skriver "det onda" och "det goda", utan att ens linda in det. De sista raderna är patetiska på en mängd plan; från det eviga talet om SDs "hat", till det triumferande påståendet att folkutbytet kommer att ske, oavsett vad vi tycker om det.

Att en by fylls med muslimer är sannerligen inte samma sak som att den "sakta glider ut i världen", utan snarare som att den i rasande takt omvandlas till ett stycke Mellanöstern. Varje skånsk by, liksom hela Sverige, är redan en del av världen, och blir knappast bättre av denna demografiska och kulturella utveckling.





torsdag 18 september 2014

De rödgrönas demokratisyn visas åter upp



Enligt praxis tillfaller posten som andre vice talman riksdagens tredje största parti. Efter detta val vill dock Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tillsammans mindre än Sverigedemokraterna, frångå den, med argument som är häpnadsväckande. Åsa Romson sade på en pressträff:

"Deras valkampanj har inte direkt visat det förtroendet att man vill skicka någon av deras politiker utanför Sverige."

Nu är vi nog ganska många som inte skulle vilja se Åsa Romson representera Sverige heller, men vi får snällt se henne beträda en ministerpost, trots det magra valresultatet för hennes parti. Man kan också undra vad det var för fel med valkampanjen som skulle omöjliggöra en talmanspost, eller en utlandsresa. Kanske är det den där vanliga frasen som Gustav Fridolin bjöd på i sammanhanget:

"Vi vill säkerställa att den politik som sätter människor mot varandra, som SD går till val på, vill vi inte ska få genomslag i Sverige."

Han plockade också fram den omvända matematik som nu gäller för SDs valframgångar:

"Vi ska visa att Sverige ska vara ett öppet land som ger skydd till de som flyr från helvetet på jorden. Det innebär att vi tar debatten med SD, och tydliggör att den breda majoriteten, 87 procent av senaste valresultatet är tydliga med att Sverige ska vara ett land som är öppet för människor."

Det är knappast 87% som vill att Sverige ska ha en ohämmad invandring, även om de av olika skäl ännu inte lägger sin röst på SD. Framför allt ska vi komma ihåg att 93%, enligt denna logik, röstade emot Miljöpartiet, som alltså ändå får ministerposter och i vanlig ordning kommer att diktera invandringspolitiken. Valresultatet har dock inte gjort Åsa Romson ödmjuk, utan hon tycker att posten som andre vice talman bör gå till...Miljöpartiet:

"I talmansfrågan har det varit praxis att tredje största parti får talmanspost. Vi är medvetna om problemet och sa redan under valrörelsen att vi gärna behåller den platsen, eftersom talmannens roll också är att representera Sverige utomlands."

Självklart behåller ni gärna den platsen, men nu har väljarna sagt sitt, och det är fortfarande oklart varför uppdragen utomlands är bättre lämpade för miljöpartister.

Jonas Sjöstedt, vars parti inte heller gjorde ett särskilt bra val, säger, med sina 5,7% i ryggen:

"Vi kommer föra samtal med S och MP om att inte ge SD talmansposten. Som talman företräder man riksdagen och nationen Sverige, inte sitt parti. Vi menar att de som talmän företräder riksdagen, SD kan aldrig företräda oss. Bästa lösningen vore att 1 talman blir S, sedan att det blir M, MP och C som blir vice talmän."

Som vanligt ett bisarrt resonemang. SD med 49 mandat ska förbigås, för att turen istället ska gå till MP med 25 och C med 22. Hur skulle, med samma resonemang, en vice talman från MP kunna representera riksdagens 49 SD-ledamöter? Talmannen företräder just hela riksdagen och posterna fördelas därför enligt partiernas storleksordning. Sjöstedts ologiska och odemokratiska läggning ska dock bli än mer tydlig:

"Det är inte någon rättighet att bli talman. Vi röstar om talmansfrågan. Jag ser det som en risk om ett rasistiskt parti får möjlighet att representera oss.

Medan det förstås inte är någon som helst risk att ha en miljöpartist eller kommunist som representant för Sverige? Stefan Löfven använder samma taktik som han alltid använder, nämligen att inte ge något besked alls:

"Vi diskuterar det."

Aftonbladet


Slutligen ställer jag mig frågan om dessa människor är helt styrda av sina känslor och odemokratiska reflexer. Efter valet 2010 övervägdes på fullt allvar att begränsa utskottens storlek precis så mycket att SD skulle kunna hållas utanför. Tror Åsa Romson och Jonas Sjöstedt att ett fulspel för att blockera en sverigedemokratisk vice talman ökar eller minskar stödet för SD?






"Antimuslimism"...


Ikväll 22.00 har vi återigen chansen att
få se Rashid Musa, i SVT Debatt.

...är tydligen ett ord vi ska lära oss. På SVT Opinion skriver idag ökände Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, att "SDs framgång beror på antimuslimismens normalisering". Varför han använder detta bisarra ord, istället för det mer vedertagna "islamofobi", har antagligen någon viktig innebörd, som exempelvis att det "inte handlar om rädsla för islam, utan om attacker mot alla oss muslimer".

Som vanligt är det stora problemet i världen denna "islamofobi", och de enda offer som räknas muslimer:

"Under valvakan försökte både proffstyckare och experter ge sin syn på SD:s valframgångar. Det talades om arbetslöshet, ökade klyftor och ett generellt missnöje mot etablissemanget som grundorsaker till deras framgångar.

Detta menar vi är en enkel förklaringsmodell för att inte våga beröra det verkliga problemet, nämligen den växande islamofobin."

Nej, jämfört med "islamofobin", bleknar naturligtvis "arbetslöshet, ökade klyftor och ett generellt missnöje mot etablissemanget". I verkligheten är det stora skälet till att rösta på SD, och förlåt att jag upprepar mig, att sätta stopp för den ohämmade invandringen. Sedan följer lite annat nonsens, som vi också hört förut från dessa kretsar, bland annat om Sveriges "koloniala historia":

"Om vi ska förstå Sverigedemokraternas framgångar måste vi först och främst förstå Sveriges och Europas koloniala idéhistoria. Att svenska muslimer beskrivs som främmande, kvinnoförtryckare och våldsverkare är knappast någon ny företeelse.

Islam och muslimer har sedan 1500-talet beskrivits som en negativ motpol till västvärlden. Där väst står för det goda och civiliserade och öst står för det onda och ociviliserade."

Att många får ett intryck av kvinnoförtryck och våld kommer inte ur några obskyra myter från 1500-talet, utan är snarare något som religionens utövare själva lyckas ge nya bilder av dagligen. Att islam är någonting främmande i Sverige behöver vi väl knappast diskutera? Någonting som däremot tydligen har diskuterats mycket, har helt förbigått mig:

"Sedan dess har vi i Sverige diskuterat svenska muslimer som ett hot mot den nationella säkerheten, yttrandefriheten och demokratin."

Har vi i Sverige, i meningen det offentliga Sverige, någonsin haft en diskussion om det? Vi påminns ännu om Breivik och "järnrörsskandalen", men att det genomfördes ett självmordsattentat mitt i Stockholm verkade glömmas bort inom en vecka. Någon diskussion följde aldrig.




Musa bjuder sedan på några exempel på den förföljelse som muslimer här har utsatts för:

"Allt ifrån moderaternas medborgarkontrakt som innebar att asylsökande skulle skriftligt lova att efterleva svenska 'skyldigheter, rättigheter och värderingar' till folkpartiets krav om språktest och burkaförbud."

För många låter nog ovanstående som tämligen rimliga krav på nya medborgare. Observera också att den muslimska gruppen är den enda som, i land efter land, kränks av, och konstant motsätter sig, krav på integration i nya länder. Om det är viktigt att inte lära sig landets språk, att inte leva enligt landets normer eller nödvändigt att klä sig enligt saudiska lagar, bör man kanske inte heller bo här.

"Med andra ord, svenska muslimer ses som ett problem som ständigt måste åtgärdas i form av hårdare lagar eller krav."

Nja, några särskilda lagar för muslimer har vi väl ändå inte, bortsett från de sharia-lagar som många av anhängarna själva vill införa? Att muslimer som grupp inte integreras väl i Väst, är inte en "syn", utan en verklighet som skapas av gruppen själv.

Direkt under Musas inlägg dyker två representanter för "Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén" upp med en artikel. Undertecknarna, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, oroar sig intressant nog för att "Ny terroristlag kan hota folkrätten".


Det är naturligtvis talande att dessa muslimska aktivister direkt oroar sig för en lag mot terrorism, särskilt som de sedan sätter "terrororganisationer" inom citationstecken:

"Alliansen har tillsammans med Socialdemokraterna uttalat sig om att ett tillägg till den nuvarande terrorlagen som en central del i kampen mot terrorismen. Detta trots att den lagstiftning som nu föreslås inte har fungerat i de länder som infört kriminalisering av så kallad terrorträning eller anslutning till ”terrororganisationer”."

På något märkligt sätt kommer terrorlagstiftning inte bara att få en religiös koppling, utan även en "raslig":

"Det möjliggör att terror och osäkerhet kan användas i rasliga och religiösa termer vilket innebär att politisk och ekonomisk status quo upprätthålls i länder där västvärldens geopolitiska intressen får styra vilka åtgärder som känns rimliga."

Det är dock som vanligt dessa debattörer själva som för in "ras" i bilden och talar om "vita" och "icke-muslimer":

"Att döma av debatterna om terroristbekämpning som förs just nu, antar vi att det vita och ickemuslimska majoritetssamhället i allmänhet, och Ohlsson i synnerhet, verkar se skärpningen av terrorlagen som föreslås som absolut rimlig, eftersom de kommer utan kostnad för det vita majoritetsamhället."

Dessa båda kvinnor har även fått utrymme på Aftonbladet för att utveckla sin oro för lagar mot terrorism. Där skriver de bland annat:

"Oss veterligen finns ingen empiri i Sverige som säger att personer som befunnit sig i beväpnade konflikter utomlands skulle utgöra ett säkerhetshot mot Sverige när de återvänt hem."

Nonsens. Bland annat Mehdi Nemmouche, som sköt ihjäl fyra personer vid det judiska museet i Bryssel i maj i år, hade dessförinnan tillbringat ett år i Syrien med det som då kallades ISIS. Att det skulle saknas empiri i just Sverige är helt irrelevant. Denna "empiri" kommer nog så småningom.

Även Rashid Musa har varit ordförande för "Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén", som redan då verkade mest upptagen av att försvara terrorism. Bland annat lät man Munir Awad tala på en konferens, där han fick lägga ut texten om att han torterats utomlands. Awad är den otursförföljde svärsonen till Helena Benaouda, den beslöjade finska konvertiten, tillika ordförande för Sveriges Muslimska Råd, som i TV, enligt klassisk kitman, påstod att hon aldrig stött på några radikala muslimer. Uttalandet var lite märkligt, då hennes dotter och svärson först hamnade i Somalia, där de greps misstänkta för samröre med Al-Qaida. Oturen slog till igen, när de befann sig i Pakistan och greps för att ha försökt kontakta en terrororganisation. I en intervju med SvD kommenterar Rashid Musa dessa två händelser och hans tal på konferensen:

"I svenska medier har han hängts ut som terrorist, trots att det bara rörde sig om misstankar."

Helena Benaouda och Fredrik Reinfeldt
när de tillsammans flinar åt svensken.


Musa får då frågan vad han tänkte när Munir Awad 2010 återigen hamnade i olyckliga omständigheter, och greps tillsammans med tre andra personer i Köpenhamnsområdet, misstänkt för att ha förberett ett attentat mot tidningen Jyllandspostens redaktion. I lägenheten där de greps fann man bland annat en k-pist med ammunition. Rashid Musa svarar:

"Han är fortfarande bara misstänkt, inte fälld. En person förblir oskyldig tills han är dömd. Det finns en farlig tendens att muslimer döms på förhand."

Egentligen finns det bara en stor fråga, och jag har ställt den förut i sådana här sammanhang. När vi ser bilderna på dessa övertydliga religiösa attribut, och läser om vilka problem aktivisterna har med alltifrån det vita majoritetssamhället, förbud mot heltäckande klädsel och lagstiftning mot terrorism, måste vi fråga oss: 

Vad gör egentligen dessa människor här?






Henrik Arnstad gycklar vidare


"Author, journalist and a scholar of history",
när Henrik Arnstad får säga det själv.

Henrik Arnstad, vars låga intellekt, spretiga alster och närmast homoerotiska kärlek till fascismen, gjort honom till ett skämt bland seriösa människor, breder idag ut sig på Aftonbladet. Anledningen är naturligtvis Sverigedemokraternas framgångar i valet, men texten skrivs formellt som en recension av en bok med titeln "Anders Breivik and the rise of islamophobia". Oturligt nog publiceras Arnstads artikel samma dag som vi får veta att islamister i Australien, av alla länder, avslöjats med långtgående planer på att halshugga australiensare och givetvis filma det. En normalt tänkande människa, dit vi inte kan räkna Arnstad, behöver nog inte läsa boken ifråga för att förstå varför "islamofobi" uppstår.



Arnstad, liksom Åsa Linderborg, använder det fantastiska nyordet "yttrandefrihetsfundamentalist", om de som tycker att yttrandefrihet ska gälla:

"Det pågår en strid om demokratibegreppet i Europa. På ena sidan finns de som hävdar, att en demokratisk stats kärnvärde är alla medborgares lika värde. Mot dessa står ”yttrandefrihetsfundamentalisterna”. Endast genom öppna slussar för samtliga åsiktsinriktningar kan sann demokrati existera, menar de."

Ja, det är väl själva definitionen av yttrandefrihet? Annars uppstår ju, som alla förstår, frågan vilka åsikter som ska tillåtas och vilka som ska avgöra det. Arnstad menar förstås att det är just "rasism" som ska förbjudas och troligen att det är han själv som ska definiera den. Nu är ju faktiskt exempelvis "hets mot folkgrupp" redan förbjudet i lag, men personer som Arnstad vill naturligtvis gå längre och helst förbjuda även kritik mot invandringspolitik och islamisering.

"Anledningen till att dessa bägge synsätt kommit i konflikt med varandra är förhållandet till rasismen – tydligast manifesterad via vår tids mäktiga europeiska ultranationalism.
För yttrandefrihetsfundamentalisten avgörs ett samhälles demokratiska hälsa – när det hela dras till sin spets – av hur mycket rasism som finns i offentligheten. Ju mer rasism desto bättre."

Den sista meningen avslöjar sannerligen vilken lågt tänkande och argumenterande människa Henrik Arnstad är. Samma dag som nyheten når oss från Australien, väljer Arnstad alltså att ta upp Breivik och skäms inte ens för att klämma in Auschwitz:

"Mitt i stormens öga hittar vi Anders Behring Breivik, som liksom Auschwitz-Birkenau utgör ett facit av rasistisk agitation. Utøya, Lasermannen och Förintelsen är exempel på det pris mänskligheten tvingats betala för ohämmad ­rasism. Om detta – och mycket annat – skriver den norske antropologen Sindre Bangstad i en lysande och oumbärlig ny bok: Anders Breivik and the rise of islamophobia."

Att Arnstad nämner Auschwitz är särskilt magstarkt, då han på Twitter, i början av Gaza-kriget, försvarade mordet på tre israeliska tonåringar:

"Det är enorm skillnad på när krigsförbrytare släpar med sig barnen då de ska olagligen ockupera främmande territorium och dessa barn faller offer för föräldrarnas kriminella handlingar, och på att ge sig på ett barn vars enda brott är är dennes etnicitet."

"De döda israelerna var illegala ockupanter på främmande territorium, olagligen ockuperat. Den döde palestiniern befann sig hemma."

Alla israeler som bor på Västbanken är alltså "krigsförbrytare" och det är helt i sin ordning att barnen mördas. Att de sedan förtjänade att mördas för att de var "illegala ockupanter på främmande territorium", till skillnad från palestiniern, som var "hemma", gör att Arnstad ger uttryck för idéer som ligger långt ifrån alla de rörelser han själv stämplar som "fascistiska". Varken Sverigedemokraterna eller Fremskrittspartiet tycker att Arnstads principer om bosättare ska tillämpas i Skandinavien, även om invandrare här enligt Arnstads definition inte heller kan sägas vara "hemma".

Sedan måste han naturligtvis göra den där kopplingen mellan Breivik och Fremskrittspartiet:

"Det rasistiska parti där Breivik varit medlem i så många år, varuti han erhållit politisk skolning och identitet – Fremskrittspartiet (Frp) – kom efter terrorn i regeringsställning. Bangstad lyckas förklara detta på ett spännande, trovärdigt och gripande sätt. Bangstads forskningsbaserade analyser är ett kirurgiskt instrument som skär genom en nationell förljugenhet, där Frp och ”norskheten” friskrivits från samhörigheten med Breivik."

Återigen visar Arnstad här upp sin grumliga inställning till analyser och sanning, vilket är särskilt anmärkningsvärt för någon som insisterar på att kalla sig forskare. Breivik skolades knappast i terror inom Frp. Hans radikalisering förefaller främst ha skett på internet och dådet växt fram i hans egen hjärna. Knappast någon inom Frp eller SD hyser någon sympati för den mannen eller hans gärningar. Observera också att denna koppling görs av samma personer som aldrig ser något samband mellan islam och de illdåd som dagligen utförs av dess anhängare.

"Bangstad vänder sig kraftigt emot tanken att mer rasism i offentligheten innebär ökad demokrati. Tvärtom tystar rasismen samhällsdebatten, visar empirisk forskning. De som utsätts finner det säkrast att inget säga, eftersom de – på mycket goda grunder – fruktar att utsättas för våld."

Det blir alltid löjeväckande när Arnstad använder ord som "empirisk forskning" och "forskningsbaserade analyser", med tanke på hans egen verksamhet. När det gäller att utsättas för våld, är det oändligt mycket farligare att vara sverigedemokrat än folkpartist, vilket just gör att människor tystas och inte vågar representera partiet. Sedan blir det motsägelsefullt, för att inte säga ett rent självmål:

"Bangstad citerar den liberale filosofen Karl Popper: 'Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem'."

Kanske är det just vad de som du stämplar som "islamofober" gör; försvarar ett tolerant samhälle mot en invasion av en intolerant och förtryckande ideologi?


Läs för övrigt gärna vad Morten Messerschmidt, EU-parlamentariker för Dansk Folkeparti, har att säga om svensk demokrati. Det klockrena inlägget publicerades faktiskt i just Aftonbladet.





Lite förnuft sipprar in även i DN




Vi är från medierna vana vid dagliga krönikor mot Sverigedemokraterna, där analys och förståelse lyser med sin frånvaro, men där det är desto viktigare att markera skribentens avståndstagande och få med så många epitet och nyckelord som möjligt.

förrgår lyfte jag fram två krönikor i Skånska Dagbladet som, även om de pliktskyldigt tog någon form av avstånd från SD, ändå var resonerande och delvis förnuftiga. Jag ställde mig då frågan om vi ser början på ett tillfrisknande, eller en "normalisering av SD", som partiets rabiata motståndare skulle säga. Bara det faktum att var sjunde eller åttonde svensk stödjer SD borde stämma till viss eftertanke och ödmjukhet.

Bland dagens alla alster om hur man ska bemöta "rasismen", vilket från vänster alltid egentligen handlar om en längtan efter deras egen politik, finner jag i dagens DN en liten ledarartikel med små ljuspunkter. Susanna Birgersson inleder förvisso med de obligatoriska nyckelorden för att markera att hon är en god liberal:

"Analyserna duggar tätt, och det är bra. Vi behöver många teorier att pröva, förkasta eller gå vidare med för att förstå varför 13 procent av väljarna lade sin röst på ett främlingsfientligt parti med nynazistiska rötter."

Eftersom jag faktiskt tror att många av skribenterna på DN är åtminstone normalbegåvade, så förstår de säkert varför, och behöver inte pröva teorier eller lägga pannan i några djupare veck. Vi bryr oss helt enkelt inte om några "nynazistiska rötter", då Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som inte vill ha ohämmad invandring, vilket alltså är skälet till epitetet "främlingsfientligt".

Moderaterna gör upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken.
Lite fika med Maria Ferm och Tobias Billström. Samma Ferm
kan nu bli integrationsminister...

Samtliga övriga sju partier, som dessutom villigt underkastar sig Miljöpartiets krav på området, tycker att 111 000 uppehållstillstånd per år är en rimlig siffra. Även 200 000 skulle vara det, eftersom det inte får finnas någon gräns för "alla människors lika värde", inte ens praktiska detaljer som bostäder och arbeten. Sedan börjar så smått lite insikt smyga sig in, med betoning på lite:

"Många frågar sig nu: vad gjorde vi för fel? ”Vi” som i medierna. Jag är inte säker på att något grundläggande fel har begåtts – även om granskningen stundtals tappade fokus. Ekots rapportering och vinkling av Jimmie Åkessons spelvanor var huvudlös.

Men ”vi” kan inte styra människor att rösta på ett vänligt socialliberalt parti. Medborgarna röstar som de vill och utifrån egna analyser. 13 procent röstade på SD. En del av avsky mot ”etablissemanget”, några för att det är ett främlingsfientligt parti, andra trots att det är ett främlingsfientligt parti. Åtskilliga som sympatiserar med partiets invandringskritik gjorde däremot bedömningen att denna fråga inte är nog viktig för att välja politiker vars mål är etnisk homogenitet."

Det största felet ni gör, är väl just att se som er uppgift att bekämpa ett enda parti, istället för att förmedla nyheter. Grävandet i Åkessons kontouppgifter och nätvanor chockerade en del av etablissemanget, som MPs Maria Wetterstrand, eftersom hon insåg att alla, även de som inte kommenterar anonymt på Avpixlat, i teorin kunde drabbas. Själv är jag även tveksam till detta grävande i kommentarsfälten. Visst, man hittade partiföreträdare som uttryckte sig idiotiskt och på ett sätt som definitivt passerade sverigedemokratisk politik. Problemet är dock att de flesta företrädare i alla partier, i alla tider, har haft personliga tankar och åsikter som de inte skulle föra fram offentligt. Det blir då en fråga om teknik och vilka man väljer ut. Genom att just välja en sida som Avpixlat och utnyttja hål i Disqus säkerhet, kunde sverigedemokrater identifieras. De flesta som kommenterar där är sannolikt SD-sympatisörer, men jag tror inte för ett ögonblick på att det inte går att hitta "anonyma" rasistiska kommentarer från något annat håll. Eftersom vi inte kan tränga in i människors huvuden, så kommer vi aldrig att kunna förhindra att politiker innerst inne har tankar som inte går ihop med den offentliga linjen. Om vi ska fingranska och "avslöja" anonyma kommentarer på Avpixlat, bör vi nog också installera mikrofoner hemma hos folkvalda, eller förhöra dem intensivt med jämna mellanrum. Eller så nöjer vi oss med vad de faktiskt säger och gör i sin roll.

Frasen om att "styra människor att rösta på ett vänligt socialliberalt parti" får mig direkt att tänka på sketchen med Robert Gustavsson, som jag lade upp här efter Europavalet. Jag skulle tro att de flesta som röstar på SD, gör det av en kombination av de skäl som Susanna Birgersson radar upp och delar in oss i. Vi stödjer SD trots att några företrädare uttryckt sig idiotiskt, men för att det är det enda partiet som vill begränsa invandringen, vilket här kodas som "för att det är främlingsfientligt". Har man en gång valt SD, kan man inte känna annat än förakt mot etablissemanget, där exempelvis Expressen upplåter halva utrymmet åt hatkampanjer mot partiet, med löpsedlar som sedan politiker glatt poserar med.

"Mycket kan göras från politiskt håll för att lösa praktiska problem och, som det heter, dämpa människors oro. Vi behöver ett supersvenskt, jordnära förhållningssätt. Utredningar som identifierar framgångsmetoder i fråga om bostäder, svenskundervisning, arbetsförmedling och arbetsmarknadsåtgärder, gärna en genomlysning av Migrationsverkets mottagningssystem."

Det som alltid är så fantastiskt i dessa alster är hur noga man undviker huvudfrågan, eller "elefanten i rummet" om man så vill. Tydligen kan mycket göras från politiskt håll, förutom just att begränsa tillströmningen. Samma princip används när liberaler och vänstermänniskor hävdar att man visst får diskutera invandring i Sverige och att det görs hela tiden. De fortsätter då med att säga att vi kan diskutera bättre mottagning och integration, men när det handlar om nivån på invandringen hamnar man på en planhalva där det inte går att vara, ty då är man på brun jord, där "alla människors lika värde" och "människosyn" kommer in i bilden.

80 000 asylsökande i år och 60 000 anhöriginvandrare. Lycka till med "utredningar som identifierar framgångsmetoder i fråga om bostäder, svenskundervisning, arbetsförmedling och arbetsmarknadsåtgärder". Nästa år kommer minst lika många till, och även året därpå. Vi får hoppas att utredningarna då inte bara är klara på ett år, utan dessutom har ordnat arbete och bostäder åt den första vågen.

Asylsökande till Norden


I min rubrik påstår jag att lite förnuft verkar ha sipprat in i DN. Bland annat finns det en viss hederlighet, som saknas helt hos Aftonbladet och Expressen, när Birgersson faktiskt kritiserar både den liberala och socialistiska retoriken på området:

"Somliga hävdar att vänsterpolitik är vägen till ökat stöd för invandringspolitiken. Om de sämst ställda får det bättre och trygghetssystemen återigen blir vattentäta, kommer invandringen inte att uppfattas som ett hot. Det är logiskt – om man är vänsterpolitiker. Men problemet är detsamma som alltid med vänsterpolitik: Vem betalar? Hur får staten ökade intäkter att spendera på välfärd utan att hårdare beskattning leder till att jobben blir färre och statens kaka mindre?

Andra menar att vägen framåt tvärtom går via sänkta löner och uppluckrad ­arbetsrätt. Då kommer integrationen­ att ta fart och SD:s tillväxt att avta. Det tror jag är en felaktig analys. De som själva drabbas av försämringarna kommer att se orsakssambanden och bli än mer invandringskritiska."

Just det, eftersom SD är det enda parti som tar sig an grundproblemet. Birgerssons avslutning innehåller en intressant formulering:

"Sverige för en jämförelsevis human men radikal migrationspolitik. Alla gillar inte den. Jag tror att vi ska sluta låtsas att det existerar en politik eller mediestrategi som kan eliminera motståndet."

Jag tror faktiskt att det här är första gången jag i etablerad media ser någon kalla Sveriges migrationspolitik för "radikal". Vi som ser siffrorna och jämför med andra länder, vet naturligtvis att den är extrem och fullständigt ohållbar, men att denna sanning nu kan tryckas i en liberal etablerad tidning är kanske ett litet ljus i mörkret.







onsdag 17 september 2014

Tyvärr Expressen, vi blir några fler



Efter sin maniska och gränslösa hatkampanj mot SD inför valet, såg Expressens löpsedel ut som ovan på måndagen. Thomas Mattsson är inte bara stolt över sin fantastiska tidning, med dess oberoende rapportering och storslagna journalistiska principer, utan också över tidningens "kreativa förstasidor", som han ägnar ett särskilt inlägg på sin lilla Expressen-blogg. Om en tämligen ordinär, och sakligt tvivelaktig löpsedel, om att Stefan Löfven vann, skriver Mattsson:

"Här ovan är gårdagens löpsedel – med ett annorlunda grepp som editionschefen Marcus Wallén kom på: inget tidningshuvud, alltså ingen logotype, överst utan bara en bild. ”Briljant redigering”, sa jag på ett stormöte på Expressens centralredaktion under måndagseftermiddagen när vi uppmärksammade god journalistik den senaste tiden."

"Briljant" alltså. Angående den svarta löpsedeln överst, står det nu:

"Här är måndagsettan om valresultatet, den som redaktionschefen Magnus Alselind föreslog. En klassiker som många utländska medier uppmärksammat."

Här kallas den "en klassiker", men jag vill minnas att det i texten tidigare faktiskt stod "genial". Det är i så fall intressant att till och med Mattsson tyckte det var pinsamt och redigerade just det, samtidigt som resten av texten är full av stavfel.

Själv tycker jag att ovanstående löpsedel för en gångs skull är trevlig. Den svarta bakgrunden framhäver det glada budskapet, som inte görs sämre av den lilla blåsippan. Dess text är nu emellertid något inaktuell. I skrivande stund har 5837 valdistrikt räknats av 6227, i den så kallade uppdaterade preliminära rösträkningen (där utlandsröster och förtidsröster från andra kommuner tillkommit), och SD har samlat 781 195 röster redan i dessa distrikt.

Tyvärr, Expressen, vi blir alltså ytterligare några fler.





tisdag 16 september 2014

Vlaams Belang: "Svenskarna vaknar"




På Vlaams Belangs hemsida uppmärksammar våra flamländska vänner söndagens valframgångar. Liksom tidigare kallar man SD "höger-nationalistiskt", vilket sannolikt beror på att Vlaams Belang betecknar sig själva så. Nyhetsmeddelandet i sin helhet:


Svenskarna vaknar

Vid helgens parlamentsval samlade Sverigedemokraterna nästan 13% av rösterna. En fördubbling jämfört med 2010! 

I åratal sågs Sverige som det politiskt korrekta "föregångslandet" framför andra, men det har nu fått ett slut. Vid parlamentsvalet som hölls igår i det skandinaviska landet, samlade det höger-nationalistiska partiet "Sverigedemokraterna" (SD) nämligen 12,9% av rösterna. Det är en fördubbling jämfört med fyra år tidigare, då partiet med ett resultat på 5,7% för första gången gjorde sitt inträde i den svenska Riksdagen. Detta resultat är under alla omständigheter en ny milstolpe i partiets valframgångar, som tog fart när Jimmie Åkesson vid 25 års ålder tog över ordförandeskapet och arbetade fram en ny linje, stil och strategi.

Skrattande trea

Med sin senaste valframgång växer SD inte bara till landets tredje största politiska formering, utan blir också vågmästare mellan det socialistiska och det liberalkonservativa blocket, som båda erhåller alltför få röster för att skapa majoritet i parlamentet. De kommande månaderna kan bli spännande i svensk politik.

Gratulationer

SDs valframgångar visar i varje fall att Europas höger-nationalistiska partiers idéer - för identitet, trygghet och social rättvisa, och mot massinvandring och en europeisk superstat - finner genklang hos breda lager av befolkningen.

Vlaams Belangs partistyrelse har skickat sina gratulationer till SDs partiordförande Jimmie Åkesson.





Svänger medierna i Skåne?


Från Skånska Dagbladets förstasida

I de rikstäckande medierna fortsätter de infantila angreppen på Sverigedemokraterna och deras väljare, som om ingenting hade hänt. För fyra år sedan bestod landet av 339 610 ondskefulla, ointelligenta eller endast obildade väljare, men dessa har nu, trots mediernas ihärdiga försök att upplysa pöbeln, växt till hela 781 120 lika ondskefulla, ointelligenta eller obildade personer. Vi ser nu hur både medier och politiker istället försöker använda omvänd matematik, för att påminna om att 87% trots allt fortfarande tillhör den goda sidan, vilket i exempelvis Löfvens värld plötsligt omfattar även moderater och kristdemokrater.

I Stockholm och dess medieetablissemangs egna kretsar, kanske det fortfarande känns helt rimligt att agera på detta sätt, men i Skåne är siffrorna nu på sådana nivåer att det är fullständigt ohållbart. När jag idag läser Skånska Dagbladet, får jag en känsla av att en ny vind, ett tillfrisknande, nu kanske inleds, med början i vårt lands södra delar. Skånskan är inte på något sätt en sverigedemokratisk tidning, men har idag två krönikor som skulle vara omöjliga i Expressen eller Aftonbladet.

Bo Höglander inleder med att presentera de rena siffrorna för att understryka allvaret:

"I Östra Göinge går man från 13,8 procent till 26,1 procent och i Perstorp från 10,9 till 25,3 procent. I Osby får SD 25,6 procent, att jämföra med 12,8 i 2010 års val, och i Kristianstad landar man på 21,7 mot 11,9 procent år 2010.
I vår huvudort Hässleholm hamnar partiet på 23,7 procent, mot 13 i förra valet. Här heter valets store segrare Patrik Jönsson, SD:s toppnamn i kommunen som kommer in i både riksdag och region, berättade vi i går. 

Störst Skånestöd har SD i Sjöbo kommun, med 30 procent av rösterna. Partiet är där det största i kommunvalet. Det gäller även i Hörby, med 27 procent av rösterna. Andra Skånekommuner där partiet nått över 25-procentsnivån är Bromölla, Skurup, Tomelilla och Klippan."




Expressen och Aftonbladet har uppenbarligen gjort bedömningen att det är rätt och riktigt att spotta på 13% av befolkningen varje dag, men en tidning som Skånska Dagbladet har nog inte råd att göra detsamma mot en fjärdedel av sina läsare. Höglanders inlägg vittnar också om att man i Skåne börjat inse att det är idiotiskt och kontraproduktivt, förhoppningsvis även omoraliskt:

"Man kan kasta ägg på Jimmie Åkesson eller stänga av strömmen för firande Sverigedemokrater i Malmö, men det är i längden fel väg att tackla den nya politiska kraften i svensk och skånsk politik."

Avslutningen visar dock att det även bland Skånes journalister är nödvändigt att markera med vissa nyckelord:

"Om Sverige ska kunna kalla sig ”världsmästare i humanism” får vi inte släppa dessa frågor till krafter med bruna rötter som ifrågasätter öppenhet och mångfald." 

Trots ovanstående haveri av "bruna rötter" och "krafter", är Höglanders alster ändå ett under av klarsynthet jämfört med vad Stockholm levererar. Jag får väl tillägga att Sverige inte alls måste kalla sig "världsmästare i humanism" och att det enda valet för mig är ett parti som just ifrågasätter den massinvandring och mångkulturalism som här kodas som "öppenhet och mångfald".

Den andra krönikan är författad av en Julia Branting, som också ser till att säkra upp:

"SD:s värderingar är inte mina. Jag vill inte att de ska få något som helst inflytande och jag vill inte att deras invandringsfientlighet ska få det minsta genomslag, varken om detta sker genom att de kommer till makten någonstans eller för att andra partier anpassar sin politik." 

Även hon framhåller dock en mer rimlig hållning än sina kollegor i Stockholm, eller för den delen i andra delar av landet:

"Jag vill gratulera till valframgången. Och jag inser att en och annan som läser den meningen sätter kaffet i halsen. Då vill jag påminna om grundvärderingarna inom idrotten, som är att alla ska behandlas med respekt och att man är schyst mot motståndaren både under och efter matchen oavsett vad man tycker om laguppställning och spelstil. Den principen kan gott genomsyra även politiken."

Hon fortsätter senare:

"Men inget av dessa förhållanden berättigar det folkförakt som drabbar SD:s förtroendevalda och väljare. De är varken dummare eller ondare än människor i gemen. Att som en av kvällstidningarna i går gjorde på sin löpsedel skriva ”Vi är 87 procent” och måla upp en konflikt där svenska folket delas in i ett ”ont” och ett ”gott” lag är otäckt, och dessutom kontraproduktivt. Sådant borde medierna hålla sig ifrån.

En stor del av Sveriges befolkning har valt att lägga sin röst på SD. De övriga partierna bör förutsätta att var och en av dessa väljare har fattat ett rationellt beslut, utifrån sina egna prioriteringar och bevekelsegrunder, men också att de i kommande val kan fatta andra beslut." 

Det är möjligt att just Skånska Dagbladet alltid har intagit en mer rimlig position i dessa frågor, men förr eller senare måste även övrig media göra det, eller gå under, vilket i och för sig också är en välkommen utgång.

I samma tidning, på samma förstasida, ger intressant nog ett par andra rubriker kanske en antydan om varför Sverigedemokraterna växer. De avhandlar också "öppenhet och mångfald", men ur ett mer verklighetsnära perspektiv:










Åsa Linderborgs analys av valresultatet




Som vi vet är Åsa Linderborg chef för Aftonbladets mest politiska sida, den kommunistiska hatbloggen som har fått det något missvisande namnet "Aftonbladet Kultur". Hon skriver idag om valresultatet och har emellanåt någon poäng, även om hennes politiska hemvist låser fast henne i de förväntade slutsatserna. Vänstern, från socialdemokrater till den avgrundsvänster som Linderborg tillhör, förklarar SDs framgångar med hur högerpolitiken har lett till ökande klyftor och därmed frustrerade människor. De som röstar på SD, är den ständiga analysen, borde egentligen rösta på vänstern, men förstår det inte själva. Linderborgs inlägg börjar på detta spår:

"Först bedriver Moderaterna en politik som gör att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Sen fortsätter man med samma politik, så att SD fördubblar sitt väljarstöd.
Fredrik Reinfeldt har berömts och berömmer sig själv för att inte ha gett SD lillfingret, men det är hans arbetslinje som gett SD vingar."

Helt fel, men hon måste skriva så, eftersom hon samtidigt måste kritisera högerpolitik, efterlysa vänsterpolitik och framför allt undvika det verkliga skälet till varför SD växer. Visst kan man säga att Alliansens politik har visat många väljare vägen till SD, men det har ingenting med arbetslinjen att göra, utan handlar snarare om den skenande invandringen och migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet. Den största strömmen till SD kom från Moderaterna, vars väljare troligen var mer upprörda över Fredrik Reinfeldts invandringspolitik, behandling av SD i riksdagen och samarbetet med MP, än av arbetslinjen, som de sannolikt alla stödjer. Märkligt nog känner Linderborg ändå till denna aspekt, eftersom den lyfts fram när hon återigen vill attackera Moderaterna:

"Det var Moderaterna som ställde flyktingfrågan mot välfärden, där 140 skattesänkarmiljarder inte ingick i ekvationen. Försöket att spela både humanist (öppna era hjärtan) och realist (flyktingar kostar pengar) gick inte hem. Var tredje ny SD-väljare kommer från M."

Fredrik Reinfeldt lämnar skeppet och
letar efter något nytt, troligen utomlands.

Det roligaste och mest bisarra med Fredrik Reinfeldts utspel är att verkligen ingen förstod syftet. Från höger till vänster kom de mest skiftande tolkningar, men det förblev helt obegripligt för alla. Min egen teori, som även den förblir en gissning, är att han gjorde sig redo att avgå åtminstone för ett år sedan, och att detta utspel skulle bli hans sista stora fina gest, där han just spelade både humanist och realist. Hur det skulle påverka valresultatet var för honom helt irrelevant, då hans blick sedan länge var död och riktad mot fjärran. Sedan svänger Åsa Linderborg ännu en gång, och det blir vänstermänniskor som "sugits upp" av SD:

"De rödgrönas uppgift det här valet borde varit enkel. Missnöjet med regeringens politik har varit monumental, men ändå lyckades man sjabbla bort sig framför öppet mål. ”Vänstervindarna” sögs upp av Sverigedemokraterna, som utpekat arbetarrörelsen som sin största fiende."

Det har skrivits om dessa "vänstervindar", men de bestod i exakt vad? Som vanligt handlar det nog om att medierna ljuger så att de tror sig själva. Bara för att de älskar att bada i skildringar av unga "aktivister" och Gudrun Schyman, så har någon sådan vind inte setts i verkligheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde alla tämligen usla resultat, särskilt med tanke på att de befann sig i opposition. Det stämmer att Feministiskt Initiativ till slut visserligen fick 3%, men det var efter en gigantisk mediekampanj. Jag tror faktiskt att till och med SvP skulle ha fått 3% efter en liknande behandling. Tänk er dagliga stora uppslag med en leende Stefan Jacobsson och intervjuer med glada SvP-medlemmar, som får berätta om vilken energi de känner och om vinden i seglen, kombinerat med grafer där varje marginell uppgång noga lyfts fram.

Längre ned i Linderborgs text kommer en dos av hederlighet, som vi annars nästan aldrig ser i medias oändliga hatkrönikor mot SD:

"Sju av riksdagens partiledare enade sig i valdebatterna mot SD:s ”hat”. Björn Ranelid har frågat i ett öppet brev om Åkesson är förmögen att känna kärlek (DN Kultur 13 sept).
Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna."

Även Åsa Linderborg irriteras alltså av denna idioti, som jag själv så ofta känner mig nödgad att bemöta här. När hon sedan fortsätter på vänsterspåret, finns det också ett inslag av hederlighet, då hon åtminstone tar avstånd från den senaste idiotkampanjen från hennes egen tidning:

"Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna.
Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år.

Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna."

Även journalisterna får sig en släng:

"Valrörelsen har handlat om jobben, men aldrig om arbetslivets villkor. Mediernas antirasistiska patos har koncentrerats till en enda fråga: de tiggande romerna. Den känslokonflikten drabbas journalisterna själva av – bedjande romer som kantar hela vägen till och från jobbet. Alltså pratar vi om dem.
Eller också lägger vi pannan i djupa veck kring frågan om SD ska kallas rasistiskt, fascistiskt eller högerpopulistiskt. Diskussionen går runt runt runt och blir till slut en tvist om påvens skägg."

Att säga att medierna har hanterat SD "sakligt" är ju direkt skrattretande, då vi fortfarande har inte minst Expressens kampanj i färskt minne, men även följande stycken har ett par klara tankar:

"Medierna har hanterat SD sakligt den här valrörelsen, det är eftervalsdebatten jag fruktar där alla liberaler utan känsla för nån annan klass än sin egen nu ska vråla ut sin ångest utan förmåga att fatta varför SD ens existerar. Men det finns ett journalistiskt
undantag: avslöjandet om Åkessons spelmissbruk.

Åkesson har inte spekulerat bort partikassan. Han är inte i närheten att bli statsminister. Åkessons spelande är ett privat bekymmer, inte ett politiskt problem.
Vad får en förtroendevald göra på sin fritid? Får man vara otrogen? En från­varande förälder? Alkoholist? Är det finare att spekulera bort pengar på börsen än spela bort dem på nätkasino?
Påståendet att Sveriges radio hade gjort samma sak om det varit vem som helst – en Åsa Romson – är högst hypotetisk."

Nej, det påståendet är inte hypotetiskt, utan en ren lögn. Sedan bjuder Åsa Linderborg själv på en grotesk lögn:

"SD:s självförtroende är störst i Sverige. Våldskapitalet likaså. Krafter triggas igång, i söndags kväll stod den första flyktingförläggningen i brand."

På vilket sätt har SD ett våldskapital? Att koppla den där branden till partiets valframgång är sannerligen ett lågvattenmärke. Ingen vet vem de skyldiga var, men det är knappast SD som ligger bakom den, eller ens segerrusiga anhängare, vilket många nu vill antyda. Det kan vara stökiga ungdomar, olika typer av lokalbor, eller faktiskt någon av de boende på förläggningen. Om någon politisk kraft i Sverige kan sägas ha ett våldskapital, så är det naturligtvis vänstern, från den "autonoma", till Vänsterpartiet i riksdagen. Ligister som även medierna gärna använder sig av.

Åsa Linderborg befinner sig på yttersta vänsterkanten och hyllar ofta utomparlamentariska aktioner mot oliktänkande, men jag anser ändå att hon ofta är intressant att läsa. I sin kommunism förblir hon ideologiskt enformig, och hamnar oftast fel, men hennes texter är bättre skrivna och bjuder på fler överraskningar än någonsin ett alster från Anders Lindberg, Oisin Cantwell, Fredrik Virtanen eller Daniel Swedin.






Svenskt Näringsliv med ny annonskampanj




Företagarorganisationen Svenskt Näringsliv har dragit igång en kampanj för "Ett välkomnande Sverige", vilket är ännu en av dessa eufemismer för massinvandring. Att näringsliv, och för den delen liberaler, vill ha ohämmad invandring är inte förvånande, men har ingenting med välkomnande eller öppna hjärtan att göra. Storföretag och liberaler bryr sig inte om samhällets kollaps, utan välkomnar den tvärtom, då den äntligen skulle öppna upp för flexiblare anställningar och lägre löner.

Bilden man har valt är inte lite fördomsfull. Här kan vi verkligen tala om ett "vi-och-dom-tänkande", där den svenska dalahästen möter en arabisk kamel och de dessutom står mot varandra. Möjligen har de sedan inspirerats av de fulaste mediernas kampanjer, då man har en knapp där idioter kan klicka för att skriva under på denna kampanj. Man möts av ett budskap som kunde ha kommit från Erik Ullenhag själv, eller från de oändliga kampanjer som har föregått denna:

"Sverige är ett fantastiskt och nytänkande land. Vi ligger i topp när det gäller
innovationsförmåga, konkurrenskraft och kreativitet. Allt detta har vi uppnått,
inte trots, utan tack vare vår öppenhet mot omvärlden. I dag ser vi krafter
som vill hindra utvecklingen. Försvåra, förminska, stänga in. Nu säger vi ifrån. 

Vi menar att mångfald, oliktänkande och öppenhet är en förutsättning för att
vi ska fortsätta växa. Att få handla fritt och rekrytera människor från andra
länder är en nyckelfråga för Sverige och för de tusentals företagsamma
människor som har byggt vårt land, och för alla de som kommer att hjälpa
till att bygga vår framtid." 

Mycket fint, och mycket förljuget. Sverige har inte alls hamnat i den där toppen på grund av den årliga asyl- och anhöriginvandringen som de berömda "krafterna" nu vill begränsa. De stora exportföretagen grundades på 1800-talet av svenskar. Självklart ska svenska företag kunna rekrytera utomlands, men det kan de göra utan en exempellös massinvandring. Att överhuvudtaget blanda in "att få handla fritt" och "rekrytera människor från andra länder" i sammanhanget är oerhört falskt.





måndag 15 september 2014

Karin Olsson visar etablissemangets totala isolering


Chefen, Karin Olsson och lite blommor
Expressens viktiga kamp mot åsiktsfrihet fortsätter. Idag har tidningens Karin Olsson blivit en av de som ska skriva en hatkrönika mot Sverigedemokraterna, vilket hon på fullt allvar gör under rubriken "Järnrörens triumf". Redan denna rubrik avslöjar i vilken helt egen värld dessa mediemänniskor lever. Mer än fyra år efter att de själva publicerat en liten filmsekvens, där man alltså kan se några rör plockas upp, anses det i mediekretsar enormt relevant och ett tecken på stor fyndighet varje gång man nämner ordet "järnrör".

"Järnrören är valets enda riktiga vinnare. Det är en mening som känns lika absurd som motbjudande att formulera."

Om vi ska vara lite mer precisa, vilket jag gärna är här, så var det väl överhuvudtaget inga föremål från byggnadsställningar som gick framåt i valet, utan ett politiskt parti. Visst är Olssons mening absurd, men snarare sedvanligt idiotisk än motbjudande. Hela inlägget vittnar om hur förblindade medierna har blivit av sina egna verklighetsbeskrivningar:

"Partiet som hela veckan i Expressen har avslöjats som fullt av hetsande rasister mer än fördubblar sitt väljarstöd. De är nu Sveriges tredje största parti, ett konstaterande som de i förväg hade tryckt på en vepa som i triumf rullades ut på valvakan. I vissa distrikt röstade var tredje man på partiet.
Uppgången är anmärkningsvärd med tanke att Sverigedemokraterna inte har normaliserats, varken i den politiska debatten eller i det praktiska arbetet i riksdagen. Gång på gång har de blottat sitt antidemokratiska idéarv."

Jag måste alltså återigen påpeka att vad som skrivs och antagligen skriks på Expressens redaktion, inte utgör hela Sveriges verklighet. På samma sätt ligger det till med den där "normaliseringen". Bara för att partiet är "onormalt" i de politiska debatter som sker inom Olssons egna kretsar och på tidningsredaktioner, betyder det inte att det inte sedan länge accepterats av hundratusentals svenskar. Expressens krönikor, idoga letande i kommentarsfält och projiceringar på husfasader, kanske betyder mycket mindre än vad ni själva tror?

Det "antidemokratiska idéarvet" illustreras främst av att Expressen, till deras egen förvåning, inte fick vara med på SDs valvaka:

"Att Expressen portades från partiets valvaka och riksdagsledamoten Kent Ekeroth flinande på Twitter kungjorde att medierna på bred front skulle stoppas "i sinom tid" är bara ett av många bevis på partiets mörka reflexer. Den tidigare högt uppsatte Sverigedemokraten Erik Almqvist, som emigrerade till Ungern efter järnrörsskandalen, lät några dagar före valet meddela att fria val och pressfrihet var 'liberalmarxism'. På valdagen skrev han i sociala medier att han var 'imponerad av ungersk medias politiska bredd och tolerans'."

Vad vet Karin Olsson själv om situationen i Ungern? Troligen inte mer än "mörka krafter" och "fascism". Jag är själv ingen expert på bredden i ungersk media, men vi kan nog vara tämligen säkra på att den är större än i den svenska.

Sedan kommer den ultimata uppvisningen av idélöshet, oförståelse och tomt poserande:

"Ännu tyder inget på att Sverigedemokraterna kommer att få större politiskt inflytande än föregående mandatperiod. Hur tillströmningen av nya SD-väljare ska hejdas är däremot en ödesfråga, som ingen egentligen tycks veta svaret på. Vi ska fortsätta att vända Sverigedemokraterna ryggen och avslöja vad som finns bakom den nödtorftigt tillrättalagda fasaden. Men det kan för väljarna inte längre råda något tvivel kring vilket parti det är man har att göra med. Ändå rusar dess väljarsiffror.
Den statsminister som har liberaliserat migrationspolitiken och under stora flyktingströmmar talat om vikten för svenskarna att öppna sina hjärtan, förlorade makten delvis på grund av att en inte obetydlig andel av hans väljare föredrog Jimmie Åkesson. Fredrik Reinfeldt fick betala ett högt men hedervärt pris för sin idealism. Det är avgörande att kommande moderatledare väljer att ta samma ansvar som han har gjort."

Ja, fortsätt ni att följa varje SD-möte med vända ryggar och fylla era usla tidningar med dagliga "avslöjanden" om partiet. Använd exakt de metoder som hittills inte fungerat och sitt förfärat och högfärdigt och se oss växa. Må nästa moderatledare slå fast att välfärden ska stå tillbaka för fortsatt massinvandring och låt Miljöpartiet driva på utvecklingen ytterligare. Då, kära vänner, har vi patrioter regeringsmakten 2018.