onsdag 4 maj 2016

Dagens citat: Alice Bah Kuhnke


"Jag respekterar Mona Sahlins beslut att lämna sitt uppdrag. Hon har utfört ett mycket värdefullt arbete i sin roll som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism."
Regeringen.se




Vår demokratiminister kommenterar att Mona Sahlin tvingas lämna sin skräddarsydda, och givetvis välavlönade, post. Någon vill nu kanske invända att detta inte var mycket till citat att uppmärksamma, men kombinationen av personer, och i viss mån förstås också uttalandet i sig, säger någonting om vårt land och vår tid. Tyvärr är vi numera tämligen luttrade och finner det mer eller mindre normalt att företrädas av dylika personer med tillhörande kompetensnivå.

Mona Sahlin har alltså ännu en gång ertappats med lite oegentligheter och lögner. Vi minns alla hennes uttalande "Jag är banne mig ingen fifflare", ett skrattretande påstående från just henne. Denna gång har hon uppgivit en felaktig lön för en person som ska ha agerat som hennes livvakt, vilket gjorde att denne fick möjlighet att köpa en lägenhet för vilken hans egentliga inkomster var för låga. Hennes försök att slingra sig ur historien, när den uppdagades, är också fantastiska. Först vidhåller hon att livvaktens, eller vad han nu är för något, lön är alldeles korrekt och blir så pass hög för att hon själv skjuter till större delen med egna pengar. Efter att hon tänkt till en stund, kontaktar hon återigen media för att meddela att beloppet nog var felaktigt iallafall, vilket helt enkelt beror på att hon har "skrivit fel". Vi behöver här inte fördjupa oss i den historien, men den är minst sagt märklig och lögnerna uppenbara.

Det mesta kring personen Mona Sahlin är bisarrt och väcker frågor. Efter sitt havererade partiledarskap, som även det kantades av fiaskon och oegentligheter, såg hon framför sig någon form av glamoröst internationellt toppjobb och regeringen, borgerlig dessutom, nominerade henne till posten som generaldirektör för Internationella arbetsorganisationen. Hon blev bortröstad, men regeringen Reinfeldt kom så småningom att istället utse henne till "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism", en både otymplig och ytterst otydlig titel.

Varför? Någon sådan roll hade aldrig tidigare funnits och det är inte svårt att misstänka att den uppfanns just för henne. Hon har haft denna post sedan juli 2014, och lika svårt som det var att då veta vad hon egentligen skulle göra, är att nu redovisa vad hon har gjort sedan dess. Hon har tydligen utfört "ett mycket värdefullt arbete", så skulle vi enkla medborgare kunna få veta exakt hur detta arbete har sett ut och framför allt vad som har uppnåtts för att det ska ses som "mycket värdefullt"? Är den våldsbejakande extremismen mindre idag än för två år sedan? Har det ens mätts? Har hon under sin tid haft några konkreta mål eller krav att uppfylla? På vilket sätt var hon särskilt kvalificerad att arbeta med denna fråga? Om posten nu behövdes, fanns det inga andra personer som var mer meriterade och kanske rentav hade mer kunskap om exempelvis jihadism?

Jag tänker nu helt enkelt gissa att posten skapades utan något annat syfte än att ge henne en position, att inga krav fanns, att inget som helst värdefullt arbete utfördes och att inga makthavare brydde sig det minsta om huruvida så var fallet. Om jag har rätt, är det faktiskt allvarligt och mycket tragiskt att Sverige styrs på detta sätt av denna typ av individer.

Att det pliktskyldiga berömmet kommer från Alice Bah Kuhnke är också tragikomiskt. Vad har hon uträttat för kultur, för att inte tala om demokrati? Hon fick en plats i regeringen utan att någon egentligen visste var hon stod politiskt, och hon löste snabbt ett medlemskap i Miljöpartiet när ministerposten föreslogs. Att "Disneyklubben" ofta nämns som hennes erfarenhet är något orättvist, eftersom hon har haft en hel del anställningar sedan dess, men det tragiska i hennes fall är att hon endast har fått uppdraget för att uppfylla en viss etnisk kvot, en av de viktigaste faktorerna i dagens samhälle, vilket gjorde politisk tillhörighet och erfarenhet fullständigt irrelevanta. Det absolut festligaste är kanske att hon föreslogs som nytt språkrör för Miljöpartiet, där hon alltså blev medlem alldeles nyligen som en ren teknikalitet för att kunna sitta på en ministerstol.

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att citatet överst är intressant, därför att en person som ingen vet vad den har uträttat berömmer en annan person som ingen heller vet vad den har uträttat, dessutom just för det där arbetet som ingen någonsin har förstått innebörden av.




tisdag 3 maj 2016

Handskakningen. Igen.


Viktor Banke, i ännu en TV-soffa


Asylrättsjuristen, och kanske bör man nuförtiden lägga till debattören, Viktor Banke får som bekant enormt mycket utrymme i media. Idag skriver han i Metro, där det sannerligen inte ställs några höga krav på vad man levererar, men Banke dyker upp även i sammanhang och publikationer som borde vara åtminstone ett snäpp seriösare. Att han bereds allt detta utrymme hänger förstås samman med att han står på rätt sida i alla asyldiskussioner, men sannolikt har han också sett till att förse sig med ett antal kontakter som garanterar vägar in i offentligheten. Om han hade varit lika mycket advokat och lika mycket asylfanatiker, men varit bosatt i exempelvis Västerbotten, är jag övertygad om att exponeringen hade varit betydligt rimligare.

Nåväl, i dagens Metro känner även han sig föranledd att säga någonting om Yasri Khan, "miljöpartisten" som blev uppmärksammad för att han inte tar kvinnor i hand. Efter en tämligen irrelevant inledning om den där filmen som vänsterpartisten lade upp, börjar Banke sakta närma sig ämnet:

"Att sprida lögner om främmande människor är också ett sätt att så split mellan de som kommer hit och de som finns här. Och mellan de som redan finns här och ser olika ut. En gärning som ställer människor mot varandra och försvårar integration, där det naturliga mötet alltid är målet. Sverige behöver inte det. Illa nog att vi har en statsminister som dikterar hur människor ska hälsa på varandra, att lättkränkta nationalister rasar över ett ändrat ord i en nationalsång under Melodifestivalen och att människor sätter sig på tvären när just deras kommun ska bereda skydd åt skyddsbehövande."

Låt oss börja med att kommentera ett av de irrelevanta element som dyker upp även i ovanstående stycke. Nationalister blev inte "kränkta" av mellanakten i Melodifestivalen och frågan handlade inte om ett ändrat ord. Däremot är vi många som är oerhört trötta och irriterade på SVT:s, och för all del ett antal övriga mediers, ständiga agenda och små uppläxningar av svensken. Det ändrade ordet, och inskjutningen av hebreiska och arabiska sånger, var endast en mycket liten del av en till synes evig kampanj, där svensken måste lära sig att det inte finns någonting svenskt, men däremot en mängd andra kulturer att ta till sig. Denna insikt ska sedan leda till att våra hjärtan, och framför allt våra gränser och plånböcker, öppnas lite mer.

Med tanke på att Banke ska komma att försvara muslimsk hälsningstradition, är det dock lite festligt att han här oroar sig för möten mellan människor och företeelser som försvårar integrationen. Jag kan för övrigt tillägga att inte heller jag tycker att man ska sprida lögner om främmande människor, och den flitige läsaren vet att jag inte har mycket till övers för personer som engagerar sig mot asylinvandringen först när det egna bostadsområdet kommer på tal. Bankes text är enormt spretig, och något egentligt budskap är svårt att finna, men han bjuder iallafall på en sanning, även om den inte direkt är en nyhet för den som engagerar sig i frågan:

"Omvärlden har knackat på dörren och vad man än anser om den saken har Sverige hundratusentals nya samhällsdeltagare. Mottagandet är sannolikt den minsta utmaningen: det kommer bli många svåra sociala situationer framöver."

Det är exakt vad bland andra jag alltid påpekar när de, i och för sig stora, direkta kostnaderna för asylmottagning någon gång tas upp till diskussion. Vi kan släppa ett stort antal människor över gränsen, vi kan höja skatterna, och vi kan fylla hela Härjedalen med tältläger för att maximera antalen, men är det önskvärt och positivt för vårt samhälle och dess framtid? Man kan i sanning säga att Banke har tagit fasta på ordet "utmaning", även om det blir fler frågor än svar:

"Det är också en chans att lära sig någonting nytt av omvärlden. En chans att förstå lite mer. Men då behövs en prövande inställning. Att dreva över miljöpartisten Yasri Khan (som inte tar i hand) ända till statsministern känner sig nödsakad att instruera folket om svensk handskakning är en löjeväckande och dum hållning. I synnerhet eftersom det finns viktiga frågor där bakom drevet som måste besvaras. Hur ska vi ha det? Med handskakningar, möten, kläder, normer? Ska vi överhuvudtaget ha det på visst sätt, eller får alla göra som de vill? Och vad innebär dessa avvikande (stundom religiösa) uttryck? Måste det vara en akt av ojämlikhet att inte ta någon i hand, eller är det något vi inte förstår? Khan är för övrigt svensk, och ett annat sätt att se på saken är att det redan finns olika svenska normer."

Vill man vara elak, och det kanske man måste vara ibland, skulle man kunna säga att vad än Stefan Löfven uttalar sig om blir löjeväckande. Att en ledande politiker någon gång nämner svenska normer, dessutom som någonting eftersträvansvärt, förtjänar dock en liten stjärna, ty det händer inte dagligen. Visst, Yasri Khan är född i Sverige, så vi kan kalla honom svensk, eftersom denna etikett inte är det viktiga i sammanhanget. Att inte ta någon av det motsatta könet i hand behöver inte alls handla om ojämlikhet, bland annat eftersom beteendet finns hos både män och kvinnor, utan snarare om en sexualisering av vardagliga situationer i en lära som överhuvudtaget är mycket upptagen av dessa frågor.


Yasri Khan


Jag brukar inte försöka definiera svenskhet, eftersom jag tycker att sådana diskussioner tenderar att bli fåniga, men det är desto lättare att slå fast vad som inte är svenskt, eller ens europeiskt. En sådan företeelse är vägran att besvara en utsträckt hand. En del vill i debatten nu hävda, både muslimska aktivister och dhimmis, att en handskakning ju inte är hela världen och att handen på den egna bröstkorgen fungerar lika bra. Problemet är naturligtvis att den där speciella hälsningen sannolikt följs av en mängd andra mycket speciella värderingar. Den som vägrar att anpassa sig till ens våra hälsningsvanor, kommer naturligtvis inte att göra några andra anpassningar heller. Vad tycker egentligen handskakningsvägraren om otrogna? Om demokrati? Om könsroller?

Egentligen är alla, och särskilt en jurist som Viktor Banke, mycket medvetna om hur en hälsning kan tolkas. Det väcker nämligen stor uppmärksamhet, och är i lag förbjudet, att hälsa med utsträckt högerarm. Även det är bara en hälsning, en rörelse, men tanken är att personen i förlängningen då antas ha en viss värdegrund och propagera för hets mot folkgrupp. Av någon anledning är inte handen på bröstkorgen, eller ens tawheed-fingret, olagligt, trots att man skulle kunna göra samma kedjeresonemang även i det fallet.

För att besvara det återkommande temat i Bankes frågor, vill jag hävda att vi absolut ska låta folk göra som de vill. Jag tillhör inte de som kämpar för att förbjuda exempelvis bärandet av niqab. Problemet är nämligen inte kläder eller hälsningar, utan att personer som ser dessa attribut som nödvändiga överhuvudtaget finns i landet. Även om vi skulle lyckas tvinga Yasri Khan att hälsa enligt svenskt manér, skulle han fortfarande ha samma åsikter om sharia, stympningar, steningar, terror, kvinnors roll och samhället i stort. Sant, jag vet inte vilka dessa åsikter är och ska inte klistra på honom något som han kanske inte står för, men det där hälsningsbeteendet ger faktiskt en indikation på vad de skulle kunna vara, alltså ungefär som den utsträckta högerarmen.

Låt folk odla sina skägg, bära sina hijaber och ha kopplingar till vilka suspekta organisationer de vill, men släpp dem inte över gränsen och gör dem framför allt inte till ministrar.




måndag 2 maj 2016

Vlaams Belang mot islamterror




I lördags höll Vlaams Belang ett möte i Antwerpen om muslimsk terrorism, eller "islamterror", som man kort och gott kallade fenomenet. Vi ska nu titta på ett sammandrag av talen som partiet självt har ställt samman, och talarna vi ser är:

Från vänster till höger:
- Anke Van dermeersch, gruppledare i senaten och ledamot av flamländska parlamentet
- Tom van Grieken, partiledare och ledamot av flamländska parlamentet
- Barbara Pas, gruppledare i det federala parlamentet
- Filip Dewinter, ledamot av det federala parlamentet

Ordet "uitburgering", som Tom van Grieken här föreslår som motsats till inburgering (ung. integration), fungerar något bättre på nederländska än vad jag kunde få till på svenska.

"Wir schaffen das" (Det klarar vi) var Angela Merkels lite lättvindiga kommentar till förra årets flyktingkris, då Tyskland tog emot en miljon asylanter.







söndag 1 maj 2016

Svensk väljaropinion




Enligt "Svensk väljaropinion", den sammanvägning av skilda opinionsinstitut som Novus gör för SR Ekot, backar Sverigedemokraterna i april för fjärde månaden i rad. Det innebär att vi nu faktiskt kan tala om en nedåtgående trend, även om tidigare ökningar gör att bilden blir mer positiv i ett längre perspektiv. Nedanstående kurva, som kommer från just Svensk väljaropinion, visar utvecklingen sedan riksdagsvalet 2010:



Jag kommer här inte göra någon särskilt omfattande analys av denna utveckling, utan hoppas att ni läsare kan komplettera med insiktsfulla kommentarer. Egentligen ser Sverigedemokraternas utveckling i opinionen ut ungefär som man kunde vänta sig. År efter år har asylvansinnet fortsatt, och rentav eskalerat, medan endast ett enda parti har kritiserat det. Följaktligen har, i takt med att allt fler människor kommit i kontakt med mångkulturen och blivit kritiska till invandringspolitiken, stödet för detta enda parti ökat. I denna ohotade situation hade Sverigedemokraterna kunnat göra vad som helst, eller ingenting, och ändå kunnat se stödet öka. 

Det är nu, när både regering och opposition talat för begränsningar av asylinvandringen, som partiet på allvar sätts på prov. I detta sammanhang var ett visst tapp att vänta, eftersom några nytillkomna väljare går tillbaka till sina traditionella partier, men det finns förstås ändå anledning för SD att bryta trenden. Själv vill jag nu se att partiet vässar sin migrationspolitik, snarare än att bara sträva efter att Moderaternas nya linje ska genomföras. Det är möjligt att det tidigare var taktiskt riktigt att tala om en minskning med 90 procent och hjälp till närområdet, men när nu både ledarsidor och politiker ogenerat har börjat tala om problem och volymer, kan SD utan problem kräva att asylinvandringen sätts till noll och att inte en enda ansökan till beviljas. Jag förstår att tanken på ministerposter kan vara lockande, men SD har potential att bli mycket större än de nuvarande 17 procenten. 

I många andra länder, som Österrike, Frankrike och Nederländerna, är de patriotiska partierna ländernas största. Problemen är likartade i de flesta västeuropeiska länder. Personligen tycker jag förstås att SD främst bör titta på Front National för lärdomar och inspiration. Marine Le Pen talar faktiskt inte särskilt mycket om invandring, utan nämner oftast bara i förbigående, och i samband med till exempel EU, att invandringen ska stoppas. Istället talar hon om, förutom problem med EU-medlemskapet, ekonomin och arbetslösheten, om bönder, hantverkare, småföretagare och arbetare. Vad jag nu skulle vilja se från SD, är alltså en hårdare linje i migrationsfrågan, samtidigt som fokus breddas. Det är också värt att notera att Marine Le Pen är omgiven av ett antal högt utbildade experter inom olika områden, en modell som SD mycket väl skulle kunna anamma.

En stor del av Front Nationals valframgångar kan förstås härledas till Marine Le Pens egen personlighet. Hon är energisk, kraftfull och mycket skicklig både som talare och debattör. Det är möjligt att hennes framtoning skulle framstå som aggressiv i vår kultur, men jag skulle iallafall gärna se att Jimmie Åkesson var något mer offensiv i debatter och intervjuer.

Det finns dock partier vars långsiktiga utveckling ser dystrare ut:


Sedan sommaren 2014 har alltså stödet för Miljöpartiet sjunkit nästan oavbrutet. Det mest intressanta med det nuvarande stödet på 5,5 procent är att undersökningarna huvudsakligen gjordes innan de senaste turerna inom partiet, händelser som knappast kan gynna det. Det stora problemet har ju hittills varit att Miljöpartiet har fått ett oproportionerligt stort inflytande oavsett sina opinionssiffror och oavsett vilken regering vi har haft, något som definitivt skulle förhindras om partiet tvingades lämna riksdagen. En längre nedåtgående trend uppvisar förstås också det andra regeringspartiet:


Socialdemokraterna har i svensk politik en mycket speciell roll och befinner sig i en mycket gynnsam position. Vad de än gör och vem som än är partiledare, insisterar åtminstone var fjärde svensk på att stödja dem. Eftersom de själva ser sig som det naturliga regeringspartiet och känner att de ständigt borde få minst 50 procent av rösterna, tycker de att dagens nivå är katastrofal. I själva verket är det helt fantastiskt att ett parti som regerar på detta sätt och vars ledare är Stefan Löfven stöds av över en fjärdedel av befolkningen. I Nederländerna stöds nu det socialdemokratiska PvdA, som också sitter vid makten, av 7 procent, en nivå som skulle vara mycket rimligare också i Sverige. Stödet för nästa parti fascinerar mig:



Vänsterpartiet måste ha landets sämsta valarbetare. Vad som än händer hamnar de kring 6 - 8 procent, vilket är mycket märkligt eftersom partiet borde vara ett naturligt, eller åtminstone tänkbart, alternativ för besvikna socialdemokrater, särskilt i tider då Socialdemokraterna anses gå mot mitten. Dessutom sitter de nu i den bekväma oppositionsrollen, men lyckas av någon anledning ändå aldrig lyfta. Låt oss avsluta med denna skara:

Det intressanta med denna bild är att den ens presenteras. Före Sverigedemokraternas inträde i riksdagen såg alla medier noggrant till att partiets stöd doldes i kategorin "övriga". FI fick däremot en särskild stapel så snart det bildades, och varje ökning med någon decimal uppmärksammades stort. Det rapporterades dag ut och dag in om Gudrun Schymans föredrag och istället för kritiska frågor fick vi höra hur hon verkligen kände "vind i seglen". Ovan ser vi verkligheten och FI kommer sannolikt aldrig att ta sig in i riksdagen.





lördag 30 april 2016

Göran Greider och högerextremisterna




Vänsterns syn på patriotiska och invandringskritiska rörelser känner vi sedan länge till, och den verkar aldrig utvecklas. Den första tanken är att dessa åsikter, den berömda "högerextremismen", ska stoppas. Den demokratiska principen att medborgare väljer representanter för att i församlingar föra sin talan har dessa vänstermänniskor mycket svårt att ta till sig. De som inte tycker att dessa åsikter helt enkelt ska bemötas med våld, hävdar istället alltid att de "högerextrema" väljarna i själva verket vill ha vänsterpolitik, men inte förstår det själva. Tanken är att människor har blivit marginaliserade av högerpolitik och skattesänkningar, men riktar frustrationen över den egna situationen mot invandring, troligen för att de inte förstår bättre.

I dag plockas detta spår, och lite till, upp av Göran Greider i Dala-Demokraten, under den självklara rubriken "Bara det jämlika samhället utplånar högerextremismen". Utgångspunkten är denna gång Nordiska motståndsrörelsens demonstration den 1 maj:

"1 maj i Dalarna kommer i år säkert att mycket bli en manifestation mot de nazister som lyckats utverka att få demonstrera i Borlänge på arbetarrörelsens stora dag. För mig är det en gåta att polisen gav dem tillstånd. I Borlänge kommer dessa nazister att angripas hårt från talarstolen och detsamma kommer jag att göra i Ängsholens Folkets Park i Gagnefs kyrkby där jag talar vid ettiden."

Ni läsare vet att jag knappast är nationalsocialist, och därför inte heller sympatiserar med NMR, men mediefigurer som Greider gör ingen större skillnad på olika rörelser och därför gäller hans resonemang oss alla, vilket också ska visa sig senare i texten.

Hur kan det vara en gåta att NMR får tillstånd att demonstrera, ens för en inbiten vänstermänniska? I Sverige har vi trots allt tryck-, yttrande- och mötesfrihet, som gäller både NMR och Socialdemokraterna. Många vänstermänniskor tror också att vissa partier aldrig borde få visa sig, eftersom deras existens i sig skulle utgöra hets mot folkgrupp. För detta lagbrott krävs dock en handling, vilket innebär att NMR har all rätt i världen att genomföra en manifestation, men kan straffas om de till exempel skulle få för sig att sträcka ut högerarmen.

Som vanligt är också vänsterns enorma fixering vid "högerextremister" märklig och intressant. Göran Greider kan redan nu förkunna att NMR kommer att "angripas hårt" från talarstolen och han kommer även själv att tala om dem. Varför? Har vänstern ingen egen historia att förmedla? På samma sätt ägnar vänstermänniskor enormt mycket tid åt att på sociala medier berätta för varandra hur dumma sverigedemokrater är, och vi har i detta land till och med en pseudo-myndighet, Expo, vars medarbetare på heltid funderar kring "högerextremister".

Det blir sedan rejält dumt, även om argumentationen inte är ny:

"Högerextremismen ska bekämpas med all kraft vi kan uppbåda. För min del räknar jag i högerextremismen också alltid in den jihadism som har sina anhängare här och var i Sverige. Islamska staten är, med sin fundamentalistiska tolkning av islam, en militant konservativ eller religiöst fascistisk rörelse – kort sagt höger. Ingen plats för demokrati. Ingen plats för klassanalyser eller jämställdhet och en grundläggande syn på samhället som en organisk enhet. Ibland glöms det där bort: Nazister och IS-krigare är i slutändan besläktade och de är båda höger, avgrundshöger."

Att på detta sätt förvrida begrepp är något av en paradgren för vänstern. Den som på 1980-talet ville diskutera diktatur och varubrist i Östeuropa med en kommunist, kunde mycket väl få förklaringen att staterna ifråga i själva verket inte var kommunistiska, utan givetvis fascistiska. Göran Greider tar denna idioti till en ny nivå, när han inte bara lyckas få in IS på den klassiska vänster-höger-skalan, utan dessutom kan slå fast att rörelsen befinner sig till höger på den. Själv har jag mycket lite insikt i hur IS ser på skattenivåer och storleken på den offentliga sektorn och måste därför erkänna att jag varken lyckas placera IS till höger eller till vänster. Det är minst lika svårt att finna några som helst likheter mellan det samhälle som "högerextremister" eftersträvar, och det som IS har skapat i Syrien och Irak.

Kopplingen är naturligtvis särskilt ful och provocerande eftersom den enda kraft som vill motverka att jihadismen slår rot i Europa är de patriotiska partierna. Det är inte Sverigedemokraterna som gör islamister till ministrar. Även i Frankrike har etablissemanget försökt göra samma koppling mellan jihadism och europeisk nationalism, ett grepp som blir än mer motbjudande om man betänker att IS i sin nättidning officiellt har utnämnt Front Nationals medlemmar till "första rangens måltavlor". När Gilbert Collard, som står partiet nära, tog upp detta hot, satt vänstern och hånskrattade i parlamentet:





Nåväl, så kommer den då, den eviga förklaringen som jag nämnde inledningsvis:

"Sedan kom åttiotalet. Thatcher och Reagan. Uppmarsch för en doktrinär, ibland fanatisk marknadsliberalism. Avregleringar och privatiseringar släppte marknad och kapitalism fria. Den inbäddade kapitalismens tid var över. Och därmed började ojämlikheten växa i stora språng, i Sverige, i Europa, i USA. Ett svar på denna enorma våg av nyliberalism blev den nya högerextremismen, vare sig det handlat om nyväckt nazism eller mer högerpopulistiska men rasistiska rörelser som Sverigedemokraterna eller franska Nationella Fronten."

Jag förstår att lockelsen att nämna Thatcher och Reagan blev så stor att Greider inte kunde stå emot, men texten skulle ha känts något mer seriös om vi fick någon form av förklaring till hur och varför svaret på en "våg av nyliberalism" blev "den nya högerextremismen". Jag tror nämligen inte alls på denna eviga vänsterteori. Dessutom ger empirin föga stöd för tesen och det är svårt att se just Sverige och Frankrike som utmärkta exempel på vågor av nyliberalism. Samtidigt var just de länder som idag demoniseras allra mest för sin patriotism och sitt invandringsmotstånd, som exempelvis Ungern och Polen, kommunistiska diktaturer under 1980-talet.

Låt mig avsluta med en egen djärv tes. Kanske har motståndet mot asylinvandring, islam och EU inte uppstått som en reaktion på varken kommunism eller nyliberalism. Kanske är motstånd mot nämnda företeelser en reaktion på just dessa företeelser?




Virtanen upprörd över granskning av Miljöpartiet




Jag brukar säga att journalisterna inom medieetablissemanget verkar förblindas av sin egen agenda, så till den grad att de står helt oförstående inför det som sker utanför deras egna isolat. Hur kunde Feministiskt Initiativ inte komma in i riksdagen, när så många av journalistens egna vänner stödde partiet? Hur kan Sverigedemokraterna samla ett så pass stort stöd, när journalisten inte ens känner någon som känner någon som röstar på partiet? Det senare fenomenet framstod som så obegripligt att tidningarna skickade ut reportrar långt utanför tullarna för att hitta de där människorna som man inte trodde fanns i verkligheten.

När Aftonbladets Fredrik Virtanen idag ska försvara Miljöpartiet, under rubriken "Alla älskar att hata MP och Åsa Romson", genomsyras hela texten av den oförståelse och inskränkthet som jag beskriver ovan. Den mycket snäva världsbilden presenteras omgående:

"För bara exakt två år sedan var Miljöpartiet det säkra valet. Ett gediget liberalt mittenparti som tyckte snälla moderna ­saker. Sossar, vänsterpartister, Fi:or, även folkpartister och centerpartister, kanske rent av en del moderater som verkligen var ”nya” moderater, kunde ­åtminstone tänka sig att rösta grönt."

Jag tror att Virtanen är alldeles uppriktig när han menar att ett parti kan stå för "snälla moderna saker", och det är också den analysens djup som har präglat mediernas skildringar av MP och till stor del förklarar varför partiet aldrig har granskats ordentligt eller dess företrädare aldrig har fått kritiska frågor. Ty varför vara elak mot någon som är snäll? Festligt nog medger dock Virtanen att journalistkåren har speciella sympatier:

"Det var helt politiskt korrekt att sympatisera med Miljöpartiet. En undersökning, dock med ett så klent urval som 93 av SVT:s cirka 1100 journalister, visade rent av att 40 procent gillade MP. Och kanske det, de ansågs ju ”neutrala” så som ­reportrar ska vara, ungefär som allmänheten såg på Folkpartiet innan det svaldes av högeralliansen."

Detta har varit ett stort problem, i paritet med föreställningar om "snällhet" och "modernitet". Miljöpartiet är inte alls ett neutralt parti, kryddat med lite positiva gröna tankar. De har naturligtvis ett komplett partiprogram, som får reella följder för riktiga människor i själva verkligheten. Om deras program genomfördes fullt ut skulle det sannolikt slå mot bland annat landsbygdsbor och industri. Alla andra konsekvenser bleknar dock när man betänker att partiet vill ha en helt fri invandring, något som fullständigt skulle rasera landet på mycket kort tid. Den som säger sig sympatisera med Miljöpartiet ska inte alls ses som en neutral och snäll person, utan stå till svars för politiken och dess följder precis som alla andra väljare.

Miljöpartiet sitter numera dessutom i regeringen och det är hög tid att partiet granskas som vilket parti som helst. I detta fall tycker Virtanen dock att det har gått för långt och han är inte rädd för att överdriva hur granskningen har sett ut:

"Efter att journalistkåren, ivrigt påhejad av ­sociala medier-pöbeln och samtliga ledarsidor inklusive denna, vänt på varenda sten och förstorat varenda felsägning och varenda svag krishantering har vi nu kommit fram till att Miljöpartiet tvärtemot den harmlösa bilden egentligen består av 100 procent islamistiska hippies!" 

Hur sammansättningen ser ut och vad människor har för olika skäl att stödja eller rentav verka inom Miljöpartiet har jag ingen detaljkunskap om. Sannolikt spelar mediernas välvilliga hantering in, och många menar att redan partinamnet ger ett par procent. Ingen tror att Miljöpartiet till 100 procent består av islamister, men det förefaller uppenbart att just detta parti har dragit till sig en ovanligt stor del tämligen övertygade muslimer. Varför så är fallet är faktiskt en intressant fråga. Kanske ser de större möjligheter att få genomslag i ett mindre parti. Kanske är det lättare att smyga med en islamistisk agenda i ett parti med naiva medlemmar som är ytterst måna om att inte kallas rasister eller islamofober.




Att Mehmet Kaplan och hans förehavanden först nu har uppmärksammats är egentligen helt fantastiskt. Hans agenda och medlemskap var kända, inte minst i oppositionella kretsar, långt innan han fick den där ministerposten. Det tragiska är att det var den nya tidens identitetspolitik som gav honom en plats i regeringen och det var också den nya tidens känslighet kring etnicitet och religion som gjorde att han inte kritiserades. Stefan Löfven ville helt enkelt få ihop ett visst antal utlandsfödda, eftersom han annars skulle dra på sig identitetsvänsterns vrede, och då spelar det mindre roll om någon råkar vara islamist. Den plötsliga granskningen av Miljöpartiet kallas av Virtanen för ett "hejdlöst drev", och han avslutar med:

"Men proportionerna. Toppolitiker ska behöva tåla mycket men det här drevet har helt tappat omdömet och övergått till mobbning. Om det offentliga Sverige var en skolgård skulle Skolinspektionen gripa in och undra vad den nedsparkade och övergivna eleven, som nyss var populärast i klassen, egentligen gjort för fasansfullt."

Men när SD-politiker tramsade lite under en sommarnatt var det helt proportionerligt att ha det som huvudnyhet i flera veckor, samt fortfarande referera till "händelsen"? De som där figurerade mobbades inte alls av medierna?

Jag ska erkänna att även jag tycker att vissa saker som Åsa Romson har gjort har fått lite väl mycket uppmärksamhet, men det har med mediernas dramaturgi att göra och är inte specifikt för hennes fall. Däremot har Gustav Fridolin kommit undan med alldeles för mycket alldeles för länge. Jag tror inte att det nödvändigtvis beror på att han är man, utan kan lika gärna handla om att medierna fortfarande tror att han är alldeles för ung och snäll för att kritiseras. Det bör därför påpekas att Fridolin faktiskt är 33 år gammal och dessutom minister.

Miljöpartiet är inte "en nedsparkad och övergiven elev", utan ett regeringsparti med reellt inflytande, som inte ska granskas mindre, utan mycket mer.





fredag 29 april 2016

Marine Le Pen i Télématin





Den franska TV-kanalen France 2:s morgonprogram "Télématin" har varje dag ett inslag kallat "Fyra sanningar", där man bjuder in någon från, oftast, den politiska världen. I måndags var gästen Marine Le Pen.

UMP hette det stora högerpartiet innan de bytte namn till "Republikanerna".
PS är det stora socialistiska partiet.
UMPS är det nedsättande uttrycket för den politiska eliten i UMP och PS och alltså en motsvarighet till vår "sjuklöver".

GMO står för Genetiskt modifierad organism och avser vanligen mat.

Apparu, Le Guen, Valls och Raffarin är personligheter från både PS och Republikanerna.

Statliga rådet är min översättning av "Conseil d'État", ett organ som fungerar som rådgivare till regeringen och som högsta domstol för administrativa ärenden.









torsdag 28 april 2016

När islamism blev "normkritik"


Lite normkritik i Malmö


När det talas om integration, och kulturens och religionens roll för denna, gör etablissemanget alltid sitt bästa för att framställa det som ett universellt problem, förlåt utmaning, där det största hindret nog är svenskarna själva.

I verkligheten är det just en religion som ställer krav i alla de europeiska länder där den flyttar fram positionerna. Det är kvinnor som kräver att täcka ansiktet, trots att de vill arbeta med barn. Det dyker upp krav på separata badtider, eftersom män och kvinnor plötsligt inte längre kan bada samtidigt. Debatten, eller vad vi nu ska kalla den, har förvisso kommit längre i till exempel Frankrike och Nederländerna, men problemen med denna grupp är desamma överallt.

Med anledning av den långt gångna islamiseringen av Miljöpartiet, ska vi i dessa dagar tydligen diskutera handskakningar, en handling som så vitt jag vet inte har varit något problem i Sverige under de senaste tusen åren. I TV4:s morgonsoffa hade man idag bjudit in Nima Dervish, i egenskap av författare, och Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady, i egenskap av handskakningsvägrare.

Genom programledarnas inkompetens, och Nima Dervishs förkärlek för svammel, blev inslaget så mycket sämre än det hade behövt vara, men den upplyste kunde ändå förstå allt som behövs.







Hur man hälsar på varandra må framstå som Sveriges minsta bekymmer, vilket Dervish hävdade, men det är ett symptom på vad som mycket väl kan vara eller bli Sveriges absolut största bekymmer. Precis som hijaberna, visar nämligen denna vägran att anpassa sig till ens det minsta i vardagen att man aldrig tänker bli en del av samhället.

Låt oss övergå till Nima Dervishs mycket relevanta fråga om hur de båda kvinnorna ställer sig till andra beteenden som avviker från normen, till exempel homosexualitet. Den insatte vet naturligtvis att dessa två inte är intresserade av mångfald eller normbrytande, utan enbart sina egna normer. Eftersom Steffo Törnquist är en så pass usel programledare, och möjligen inte ens förstod vad som diskuterades, lyckades de båda hijabisterna i hela sju minuter undvika frågan genom tomt pladder.

De patetiska programledarna hjälpte också de båda kvinnorna ordentligt på traven, genom att, istället för att insistera på att de besvarar Dervishs fråga, direkt övergår till den där offerrollen som de skulle ha tagit på sig även utan hjälp:

"Om man inte accepterar handskakning med alla till höger och vänster, är man du utesluten ur det svenska politiska livet?"

Frågan om utanförskap är naturligtvis någonting som dessa personer mycket hellre vill diskutera än hur de ser på homosexualitet och pride-festivaler.

I den debattartikel av Nima Dervish som man refererar till, uttrycker han sig skarpare:

"Nej, normerna inom den egna religionen älskar SMFR. Normerna hos deras ursprungsländers majoritetsbefolkning (som lever kvar inom egna minoritetsgruppen i Sverige) vill de inte bryta. Det är bara svenska, västerländskt sekulära normer som ska ifrågasättas. 
Detta är inte normkritik, utan spridandet av egna normer i Sverige."

"Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: 
Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv. 

Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen."

Precis så är det naturligtvis. Det är troligare att Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady tycker att homosexuella ska kastas från höga byggnader än att de kommer att delta i ett pride-tåg. Ingen måste delta i sådana evenemang, och det gör inte heller jag, men att kalla sin religiösa nit för "normbrytande" och "normkritik" är enormt förljuget. De som vill relativisera och förminska frågan om handskakningar nämner ibland det mer kontinentala kindpussandet som kan kännas främmande och rentav lite obekvämt för många svenskar. Det är en jämförelse som haltar, eftersom vi på plats i exempelvis Frankrike faktiskt ser till att hälsa på detta sätt, istället för att göra en stor poäng av att vägra.

Nej, de som vägrar anpassa ens sin klädsel eller sina hälsningsformer ska inte ha några politiska uppdrag. De ska inte ens vara här. 





Anders Lindberg får ny luft




Ovanstående rubrik har jag satt eftersom jag inte vill vara mindre fyndig än Aftonbladets Anders Lindberg, som idag bjuder på "Löfvens andrum ger bara andnöd". Det är alltid något irriterande när dessa figurer försöker raljera kring orden "andrum" eller "systemkollaps". Vi minns också alla hur Fredrik Reinfeldt, alltid extremt infantil i denna fråga, menade att det inte kunde finnas något problem så länge som inte julgranen hade brunnit upp. Ni läsare förstår ju det här, men för Anders Lindberg får jag väl förklara att det inte var Stefan Löfven som behövde ett andrum, utan främst Migrationsverket och dess mottagningssystem. Naturligtvis skulle det svenska samhället i stort, i form av exempelvis skolor och socialtjänster, behöva flera års paus, men det är en annan fråga.

Det som idag ger Anders Lindberg lite extra syre är Migrationsverkets senaste prognos, där "huvudscenariot" nu är 60 000 asylsökande under 2016. Man skulle kunna se denna lägre, ty jag vägrar kalla den "låg", nivå som någonting positivt, men så fungerar som bekant Lindberg inte riktigt:

"Det så kallade ”andrummet” i flyktingmottagandet som Stefan Löfven utlyste i höstas bör därmed kunna mildras. Vi borde börja kunna andas igen."

Det finns någonting tämligen sjukt i hur dessa figurer resonerar. Om den förväntade nivån av asylinvandrare sjunker, måste olika åtgärder till för att återigen höja den. Volymen ska alltid maximeras. Att Lindberg dessutom får lättare att andas ju större inflödet blir, gör inte hans inställning mindre bisarr.

Det finns dessutom två viktiga aspekter som är värda att notera i detta sammanhang. Den viktigaste är förstås att detta är en prognos och att utfallet i verkligheten kan bli vad som helst. Migrationsverket förutspådde i april förra året inte att det årets slutresultat skulle bli 163 000 asylsökande. Den andra aspekten man bör betänka är att, även om "huvudscenariot" är 60 000 personer, sträcker sig prognosens spann från 40 000 till 100 000. Sedan dyker en lite intressant mening upp:

"Eftersom prognoserna skrivs ner sjunker kostnaden med 93 miljarder till 2020."

Vänta nu. Finns det kostnader i dessa sammanhang? Varför talar Anders Lindberg aldrig annars om dessa miljarder? Jag har fått lära mig att det snarare är en investering, som kommer att löna sig rikligt i framtiden och motverka en åldrande befolkning. Ett uttryck som är lika populärt som det är missvisande dyker också upp:

"Fästning Europas murar har aldrig varit högre."

Om vår kontinent är en fästning, måste det i så fall vara historiens mest porösa. Det är inte en handfull människor som tar sig in i Europa, utan miljoner. Även jag förstår att "fästning" och "murar" utgör någon form av bildspråk, men att tala om murar, när människor i själva verket åker båt till någon grekisk eller italiensk ö, förblir fånigt.


Molenbeek i Fästning Europa


Ytterligare en överdriven jämförelse hinns med, i ett stycke som kan sägas sammanfatta textens budskap:

"Det rimliga efter Migrationsverkets nya prognos är att dra i nödbromsen för den skärpta flyktingpolitiken. Den behövs inte längre eftersom EU:s alla gränser nu stängs, från Medelhavets järnridå av krigsfartyg till återinförda kontroller vid medlemsstaternas gränser."

"Järnridå av krigsfartyg", alltså. Visst, varför hålla igen, när man istället kan ta i ordentligt? De gränser man normalt sett kallar "järnridå" var de mellan Öst- och Västeuropa, och jag vågar påstå att de var bättre tillslutna än Medelhavets kuster. Dessutom är det väl fortfarande så att de fartyg som plockar upp migranter, för dessa till Europa snarare än till ursprungshamnarna. Lindberg tar sedan upp en aspekt som alla inom vänstern älskar och har ältat i veckor:

"Ingen remissinstans har gett grönt ljus. 'Barnfientlig' skrev Barnombudsmannen i sitt remissvar. Svenska kyrkan har aktivt lobbat för att stoppa förslagen, liksom i stort sett alla organisationer med sakkunskap om barns villkor."

Själv förstår jag inte ens varför ovan nämnda organisationer blir remissinstanser, för vad ska de tillföra? Självklart säger Barnombudsmannen att alla åtstramningar är barnfientliga, medan det är lika självklart att Svenska kyrkan vill att alla ska få komma till vår famn. Överhuvudtaget är jag, och sannolikt många med mig, enormt trött på Svenska kyrkans ständiga inblandning i politiken. Att vi dessutom har en ärkebiskop som är mest intresserad av att främja islams framfart gör inte saken mycket bättre. När Lindberg fortsätter på barnspåret, vilket tydligen är dagens skäl för att maximera volymerna, bjuds vi på en klassiker:

"Vi vet att tillfälliga uppehållstillstånd och hinder för återförening av familjer drabbar barnen värst och försämrar integrationen i det svenska samhället."

Just det "argumentet" har alltid använts mot tillfälliga uppehållstillstånd, men jag är mycket tveksam till att "vi vet" att det förhåller sig så. Den grundläggande frågan är ju vad landet egentligen vill med sin migrationspolitik. Om vi vill ge människor tillfälligt skydd från en konflikt, spelar förstås integrationen av dem mindre roll. Å andra sidan dras detta resonemang alltid upp av personer som egentligen vill ha en konstant massinvandring.

Anders Lindberg tycker att regeringen verkar ha drabbats av "personlighetsklyvning", eftersom Barnkonventionen ska bli svensk lag samtidigt som andra barn drabbas av dessa fästningar och murar:

"Och en annan lagstiftning som avsiktligt bryter precis samma principer, splittrar familjer och ger ett stort antal barn sämre livsvillkor."

Därmed är vi återigen inne på det här med ansvar. Sverige ger inga barn utomlands sämre villkor och Sverige splittrar inga familjer utomlands. Egentligen är det förstås fantastiskt att det verkligen finns personer som tycker att hela världen är svenska folkets ansvar och att de, istället för att vara marginaliserade, i så hög grad dominerar den offentliga debatten.

När personer som Anders Lindberg nu så snabbt som möjligt vill upphäva tidigare inskränkningar, avslöjar de sig själva och sin agenda. Det enda som räknas i deras värld är nivån på asylinvandringen och den ska alltid vara så hög som möjligt.




Då kör vi igen!


Låt mig inleda med att be mina kära läsare om ursäkt för att uppehållet blev något längre än först aviserat. Min något lama ursäkt får som vanligt bli att jag driver bloggen helt själv och att avbrott ibland blir oundvikliga. 

Nåväl, låt oss köra igång igen!




fredag 8 april 2016

Ett litet uppehåll




Kära läsare. På grund av aktiviteter denna helg, kommer bloggen att göra ett uppehåll under ett par dagar, men tanken är att återuppta verksamheten i början av nästa vecka. Vi ses då!

Kommentarsfältet kommer under denna period vara stängt.






torsdag 7 april 2016

Lite vithetsnorm igen...


Beyoncé Knowles är en av världens mest hyllade kvinnor,
framför allt på grund av sitt utseende. Här på omslaget
till Vogue.


Metro är något av en soptipp för de som gärna vill vara krönikörer, men inte ens når upp till Fredrik Virtanens nivå och därför inte får skriva i Aftonbladet. Följaktligen har gratistidningen också samlat på sig ett antal unga personer ur nyvänstern, vars oförmåga att skriva vägs upp av den ideologiska hängivenheten. Idag bygger en krönika av Evyn Redar på ett besök hon gjorde på Instagram, där en tonåring som hon känner inte var nöjd med sitt utseende och skrev:

”Jag har själv alltid tyckt att jag är skitful på grund av hur jag ser ut. För att jag har bruna ögon, brunt hår och brun hy.” 

Detta blir för Evyn Redar en anledning att direkt göra en djupdykning i identitetsvänsterns imbecilla träsk, under den något otympliga rubriken "Det är sjukt att tonåringar tycker att de är fula bara för att de inte är vita":

"Vi har länge pratat om vithetsnormen och vissa fall känns den uttjatad. Det pratas mycket om representationen i modebranschen och hur vita kroppar oftast hyllas som vackra samtidigt som icke-vita kroppar anses vulgära eller fula. På senare tid har det skapats separatistiska forum där man aktivt försöker bryta ner alla vita ideal. Det hålls panelsamtal om hur normer som dessa påverkar unga och tidningar startar med syfte att ändra på bilden av vad som är vackert. Men trots detta ständiga prat om just vithetsnormen så är den fortfarande synlig och mycket närvarande."

Renlärigheten i ovanstående rader kan inte ifrågasättas, men problemet är att beskrivningen inte alls är sann. Både mode- och musikbranschen är fyllda av kvinnor, och män, av alla tänkbara etniska ursprung. Eftersom jag själv inte tillhör denna rasfixerade vänster har jag inte räknat på förekomster, men jag är inte helt säker på att vitas representation ens når upp till den andel de har av den totala befolkningen i exempelvis USA eller Sverige.

Vad Evyn Redar försöker göra är att ta upp en företeelse och stöpa om den i den önskade ideologiska formen, trots att hon vid ett tillfälle i krönikan är nära att beröra vad det egentligen handlar om:

"Var kan så unga tjejer ha lärt sig om skönhetsnormer, kan man fråga sig. Jag skulle personligen säga att ansvaret för att en elvaåring har självhatande tankar kring sina medfödda gener ligger hos alla som inte aktivt jobbar emot det."

Det som hennes tonåriga vän ger uttryck för, är något som säkert drabbar de flesta i den åldern, och denna osäkerhet handlar mycket mer om just skönhetsideal än om rastillhörighet. En person som av omgivningen uppfattas som attraktiv har ett stort privilegium gentemot sina mindre attraktiva medmänniskor. Detta fenomen innebär också en orättvisa, som identitetsvänstern är långt mindre intresserad av att diskutera, trots att många av dess medlemmar torde vara särskilt drabbade.

Nu till det absolut roligaste. Så här ser Evyn Redar ut:




Är det någon av mina manliga läsare som tycker att hennes etnicitet gör henne oattraktiv, eller tror att hennes utseende innebär stora nackdelar i livet?




onsdag 6 april 2016

Vlaams Belang presenterar Islamwatch.net




Idag presenterade Vlaams Belangs mångårige och frispråkige företrädare Filip Dewinter, som också är ledamot av Belgiens federala parlament, en webbsida som ska kartlägga islamiseringen av Flandern.

Medan Marine Le Pen alltid noggrant specificerar "islamistisk fundamentalism" och "kommunitarism" som orsaker till exempelvis terrordåd, utnämner Filip Dewinter själva islam till "hatets religion" och skriver på den nya sidan bland annat:

"Islam är en våldsam, intolerant och totalitär ideologi, som är oförenlig med grundläggande värderingar i vårt demokratiska europeiska samhälle."

Många siffror som presenteras på sidan borde i sig öppna en del ögon, där vi till exempel får veta att i Flanderns största stad Antwerpen är nu över 20 procent av befolkningen muslimer, där finns 47 moskéer och att 45 procent av eleverna i grundskolan också följer islamundervisning.





Föga förvånande har den belgiska myndigheten Unia ("Interfederala centret för lika möjligheter") redan idag inlett en utredning om huruvida Islamwatch.net "uppviglar till hat, våld och diskriminering", samt om sidan "bryter mot antidiskriminerings- och antirasismlagstiftningen".



Dagens bild: "Vi kallas tiggare"


Så sent som i söndags kritiserade jag en mycket inställsam intervju med Alexandra Pascalidou i SvD och raljerade lite kring hennes grandiosa självbild och konstanta behov av att synas och höras. Intervjun gjordes med anledning av hennes senaste uppdrag "Vi kallas tiggare", som börjar sändas imorgon på SVT. Serien ska alltså handla om romska tiggare, men det är uppenbart vem som ska stå i centrum och exponeras:

Jodå, någonstans bakom Alexandra Pascalidou
kan man se tiggare, varav en förstås kramar om
Alexandra Pascalidou i en annan bild av
Alexandra Pascalidou.



Detta, Marcus Priftis, är era problem


Marcus Priftis


I dagens Aftonbladet dyker ett litet debattinlägg upp som vill ge lite riktlinjer inför hur arbetet mot rasism ska bedrivas, men alstret missar i min mening fullständigt vad som är rörelsens stora problem. Att det blir så är inte särskilt märkligt och redan det faktum att det är författat av Marcus Priftis, som här presenteras som författare, föreläsare och frilansskribent, men i själva verket kanske bör kallas "professionell aktivist", visar det grundläggande problemet.

Jag sätter alltid "antirasism" och "antirasister" inom citationstecken, och det är inte så mycket för att håna de personer som tillhör rörelsen, som för att visa att jag tycker att deras verksamhet handlar om nästan allt annat än att motverka faktisk rasism. Jag skulle tro att de allra flesta människor motsätter sig reell rasism, det vill säga särbehandling av människor utifrån deras etnicitet, men den rörelse som idag kallar sig för "antirasistisk" är samtidigt både för bred och för smal för att kunna attrahera särskilt många medborgare.

Den är för smal genom att den har blivit en subkultur av vänstermänniskor, där yttre attribut som septumpiercingar, spännande hårfärger och amerikansk universitetsvokabulär har blivit minst lika viktiga som arbete mot rasism. Den normala löntagaren eller borgerliga väljaren skräms sannolikt bort redan vid dörren. Inte heller vinner man särskilt många nya hjärtan genom att tala om "vithetsnorm" och "vita tårar".




Samtidigt har begreppet "rasism" blivit så brett att det numera klistras på det mesta som dessa människor motsätter sig. Framför allt verkar det i dessa kretsar, med villig hjälp från medierna, handla om invandringspolitik, där allt som inte förespråkar öppna gränser självklart är rasism, vilket innebär att den rödgröna regeringen nu också bedriver en "rasistisk politik". Till och med kritik mot islam anses numera vara rasism, även om det som vanligt är svårt att förstå vilken ras som skulle kränkas av sådan. Förvridningen av begreppet "rasism" har gått så långt att de som är besatta "antirasism" har blivit de som ständigt delar in människor i raser och uttrycker verklig rasism:




Ovanstående inlägg är ett av många som rasade mot biståndsorganisationen Kvinna till Kvinna, eftersom de kvinnor som skulle berätta om arbetet i olika länder råkade vara vita. Efter en mängd liknande utfall mot vita var vi ett par stycken som dök upp för att kritisera deras retorik, varpå en av dessa "antirasister", troligen alldeles uppriktigt förvånad, undrade "var är rasismen?", vilket beror på att hon själv förstås såg sig som en stor antirasist, själv var "rasifierad", och rasism ändå främst handlar om invandringspolitik. Festligast av allt i detta sammanhang var att närvaron av kritiker kommenterades med "nu har rassarna hittat hit".

Vad jag vill säga är att "antirasisterna" själva har förstört allt arbete mot rasism. Genom att förvrida begreppet bortom all sans, och genom att omvandla frågan till en kamp för fri invandring och islam, utesluter de omedelbart de allra flesta människor och kan därför aldrig bli en bred rörelse. Det brukar sägas att "antirasist är ett kodord för antivit", men det hade inte behövt vara så.

Marcus Priftis "debattartikel" är i själva verket reklam för hans nya bok "Från snack till verkstad", som verkar handla om hur man omsätter sitt antirasistiska engagemang i praktisk handling. Ingen vettig människa kommer naturligtvis att köpa boken, men sannolikt utgörs marknaden snarare av organisationer, skolor och bibliotek, som med all säkerhet kommer att införskaffa alstret. Vilken skola skulle i dagens klimat våga säga nej till en bok som utger sig för att vara mot rasism? Att kalla sig "antirasist" är som bekant ofta lukrativt och en väg till en mängd välbetalda uppdrag.