söndag 23 november 2014

Moderata krav på en öppnare diskussion


Ulf Söhrman (m)

Vi minns alla hur Fredrik Reinfeldt ledde in sitt parti på nya spännande vägar gällande invandringspolitiken och det var svårt att inte få intrycket att det var hans alldeles egen besatthet. Vi minns också hur han valde att göra upp med Miljöpartiet, av alla aktörer, för att straffa Sverigedemokraternas väljare.

Det verkar som att det nu börjar grymtas lite i leden, särskilt som Reinfeldt är borta. SvD skriver om detta, men väljer inledningsvis ett märkligt uttalande för att illustrera missnöjet:

"Det är mycket mer folk ute både på kvällar och nätter, andra hudfärger och annat. Det blir ju en helt annan situation för de som bor centralt; det blir mycket väsen när man försöker sova."

Detta ska ha sagts av M-ordföranden Ulf Söhrman i Filipstad för P4 Värmland i somras, och det var varken särskilt vackert sagt eller en intelligent analys. Det finns sannolikt personer som tycker det känns besvärligt med "andra hudfärger" på gatan, men debatten handlar inte om det. Den handlar om hur ett stort inflöde påverkar Sverige och landets framtida samhälle.

Filipstad är ett intressant fall. Det är tydligen den kommun i Värmland som tar emot allra flest och det var där, när kommunen redan gick på knäna, som Bert Karlsson fick igenom ännu ett stort asylboende. De lokala moderaternas tongångar gjorde att de, till skillnad från Moderaterna i stort, inte tappade till SD:

"Sverigedemokraterna växte visserligen kraftigt även i Filipstad men det var sannolikt inte på Moderaternas bekostnad. M ökade i stället sitt stöd i kommunalvalet och kunde behålla platsen som näst största parti bakom Socialdemokraterna."

Som vanligt verkar det alltså inte som att människor är "rädda för det okända", utan kritiska mot det som är alltför välkänt. I Ljusnarsberg i Bergslagen blev SD dubbelt så stora som M, vilket förklaras med ett något mer politiskt korrekt språkbruk av partiets gruppledare på orten, Ulf Hilding:

"Folk oroades av att det blev så många främmande ansikten på gatorna. Det finns ingen annan analys än att det var skräcken för främlingar som dök upp och att SD hade lätt att utnyttja den."


Ulf Hilding (m)

Återigen detta argument med ansiktena. Visst, i gatubilden blir det kanske tydligt vad som sker, men många väljare tänker troligen något längre än så. Personligen störs jag inte det minsta av att möta människor av olika bakgrund, vilket jag naturligtvis gör dagligen, men det måste gå att diskutera frågan, och helst på en något högre nivå. Talet om att SD "utnyttjar" situationen, särskilt när den som här kallas för "skräcken för främlingar", är ordentligt tröttsamt. I verkligheten är det partiers uppgift att driva de frågor de ser som viktiga och försöka lösa de problem de identifierar. Jag har hittills aldrig hört någon säga att Miljöpartiet utnyttjar människors oro för miljön.

Lokala företrädare inom Moderaterna vill nu alltså att invandringsfrågan ska kunna diskuteras, men man har ändå lite problem att riktigt tackla den, vilket åtminstone Roger Fredriksson, kommunalråd i Ronneby verkar uppvisa:

"En viktig markering från flera av de lokala moderaterna är emellertid att en sådan diskussion måste ta hänsyn till världsläget. Det är inte en generös migrationspolitik man ifrågasätter, utan hur den sköts."

Vad betyder det ens? Den absolut viktigaste aspekten av hur migrationspolitiken sköts är just "generositeten", det vill säga volymerna. Är man inte beredd att diskutera det, då kan man diskutera mottagande och integration hur länge som helst. Ytterligare ett par uttalanden från moderata företrädare visar precis det som sedan länge är välkänt för sverigedemokrater:

"Vi kan diskutera aborter, barnbegränsning, vi kan diskutera dödshjälp och vad sjutton som helst. Men så fort du kommer till invandrare då är det tvärstopp."

"Björn Andersson, förbundsordförande för Södermanlands moderater, menar att det har funnits en rädsla att stämplas 'som rasist'. "

Denne Andersson kommer också in på en annan viktig aspekt:

"Det är klart att det finns en gräns. Har vi inga bostäder att placera de här människorna i - då är det en gräns. Det är inte värdigt att ha tältläger. Det är människor vi ska ta hand om."

Så är det ju. Om Sverige vill ta emot hundratusentals, som Syriens grannländer gör, då får vi också använda oss av deras typ av mottagande. Om vi vill se till att människor får bostäder, arbeten, och integreras i största allmänhet, då får vi faktiskt reducera volymerna till en bråkdel, även om jag själv tycker att det är läge att sätta siffran till 0. Våra ledare har, åtminstone i retoriken, ambitionen att både ta emot enorma volymer och försöka skapa bra förutsättningar för dessa, vilket är en omöjlig ekvation.

Tidigare nämnde Ulf Hilding uttrycker oro för att SD ska skörda ytterligare framgångar, om ingen annan tar i invandringsfrågan. Om vi bortser från att Moderaterna som parti naturligtvis inte vill tappa stöd, vilket inte är vad den typen av orosförklaringar säger, är resonemanget idiotiskt. SD är demoniserade just för att de vill minska invandringen och hur det plötsligt blir mer humant för att det kommer från något annat parti är obegripligt. Nej, låt oss komma ihåg vilka partier som har gjort vad, vilka partier som är helt opålitliga, och vilket parti som alltid har kämpat i frågan.





Märkligt resonemang från liberalen Fredrik Segerfeldt




Fredrik Segerfeldt är en borgerlig debattör som ofta ger sig in i invandringsdebatten, alltid med de förväntade meningarna om fri rörlighet och hur den på ett magiskt sätt skapar "dynamik". Idag skriver han i Expressen om varför det är riktigt att flytta några miljarder från biståndet till invandringen, vilket den nya regeringen som bekant har gjort.

"Isabella Lövin har haft en bra start som biståndsminister. Hon uttrycker en sund skepsis mot biståndets förmåga att göra skillnad för världens fattiga och hon kallar sig hellre utvecklingsminister. Det är uppfriskande odogmatiskt och nyktert, bortanför den plakatretorik som präglar stora delar av biståndsdebatten."

Biståndspolitiken, och inte minst SIDA, har ofta kritiserats för bristande resultat och uppföljning. Jag misstänker dock att de klena resultaten har mer att göra med hur organisationen använder sina miljarder, snarare än biståndet som princip. Segerfeldt kommer att beröra detta, men tar först upp någonting där han faktiskt har helt rätt:

 "Det är väl bekant att biståndets volym-mål skapar problem. När en procent av BNI ska gå till bistånd varje år stiger antalet miljarder i takt med att ekonomin blir större. Sida och andra organ översköljs av pengar de inte har någon förmåga att hantera. I slutet av varje år uppstår det panik när utbetalningstrycket blir akut och pengar spenderas på saker som inte gör nytta. År 2015 är det 40,4 miljarder kronor som ska spenderas."

Att använda en viss procent av BNI, som ju fluktuerar, är naturligtvis en helt idiotisk metod för att fastställa en budget. Ett mer normalt förfarande skulle vara att SIDA noggrant planerade och beskrev projekt, som de sedan äskade pengar för. Sedan vill jag fortfarande hävda att Sverige, eller svenska medborgare som det faktiskt handlar om, inte alls har något ansvar vare sig att ta emot flyktingar eller att skänka pengar i form av bistånd. Vi kan göra det, men vi har inget ansvar att göra det, ett ord som ständigt används i debatten.

Det blir sedan dags för Segerfeldts egentliga poäng, nämligen att det bästa sättet att bekämpa fattigdom i världen är att ta emot människor från aktuella länder:

"Den centrala syftesformuleringen i PGU:n (Politik för global utveckling) är att den ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det finns inget mer effektivt sätt för Sverige som stat att bidra till det syftet än att låta människor flytta hit. FN:s utvecklingsorgan UNDP har visat att människor från fattiga länder som flyttar till länder som Sverige gör en vinst på 14 000 dollar om året. Det är över tio gånger mer än snittinkomsten i världens fattiga länder. Vidare fördubblas antalet år som barnen går i skolan. Och till sist blir spädbarnsdödligheten sexton gånger lägre. Det innebär att migration till Europa har räddat många fler afrikanska liv än vad ebola har tagit."

"Fyra av fem haitier som någonsin har tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA."

Fredrik Segerfeldt glömmer här ett par tämligen viktiga aspekter. Till att börja med är antalet fattiga i världen enormt och Europa har endast möjlighet att ta emot en mycket liten andel av dessa. Ett argument som också framförs mot denna tanke är att migrationen dränerar fattiga länder på välbehövlig kompetens. Nu är ju inte individerna som tar sig till Sverige nödvändigtvis välutbildade, men det är knappast en långsiktig lösning på världens fattigdom att alla fattiga ska ta sig till rikare länder. Jag vill i sammanhanget påminna om Roy Becks klassiska illustration:




Slutligen kommer då Segerfeldt in på frågan som egentligen handlar om hur biståndet används, men i hans värld blir ett argument för stor invandring:

"Tanzanias utveckling handlar om tanzaniernas välfärd, inte om staten Tanzanias. Utan människor skulle staten Tanzania vara tom på mänskligt innehåll och irrelevant ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv. Därför är det felaktigt att stirra sig blind på staters väl och ve, i stället för på människors. Om summan av tanzaniernas välfärd ökar för att en viss andel av dem kan lämna Tanzania och flytta till ett land som ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv är överlägset innebär det en välfärdsvinst för tanzanierna."

Återigen, detta är ett problem som har att göra med SIDAs hantering. I decennier har Sverige pumpat in miljarder rakt in i statsbudgeten för ett antal länder, vilket har visat sig varken lyfta länderna ifråga eller komma fattiga människor till del. Det betyder knappast att det enda alternativet, om vi nu vill "ta vårt ansvar", är att ha ett stort inflöde till Sverige. Det går utmärkt att stödja seriösa biståndsorganisationer på plats eller att förbättra förhållandena för alla de flyktingar som befinner sig i konfliktdrabbade länders närområde.

Med tanke på hur mycket Fredrik Segerfeldt skriver om migration och dess "kraft", är det förvånansvärt svaga och märkliga argument han framför. Hans resonemang om invandringens lönsamhet har sågats Tino Sanandaji. En artikel som ser invandring till Europa som en lösning på världens fattigdom behöver egentligen inte sågas, då den faller samman helt på egen hand.






fredag 21 november 2014

SvD närmar sig klarspråk kring problematiken




I det förra inlägget tittade vi på hur vänstermänniskan Petter Larsson fördömde en hel klase borgerliga debattörer för att de gav sig in i invandringsdebatten, trots att vänstern förbjudit sådana tongångar. Sannolikt skulle även dagens inlägg av SvDs Sanna Rayman ha inkluderats om det hunnits med. Under rubriken "Jodå, vi är ett gott föredöme" talar hon om problematiken och det nästan i termer av volymer. Hon inleder med en diskussion kring de överförda miljarderna från biståndet till invandringen:

"Inget annat EU-land tar så mycket från biståndsbudgeten som Sverige för att bekosta flyktingmottagning, kunde man höra i P1 Morgon i går. Detta konstateras i rapporten AidWatch, som görs av biståndsorganisationerna själva. Sålunda var det också företrädare för biståndsbranschen som fick möjlighet att utveckla sin kritik mot de svenska prioriteringarna. Till Ekot sade exempelvis Svenska kyrkans Martin Vogel att det urholkade biståndet skadar Sveriges anseende internationellt genom att vi inte längre kan anses vara ”det goda föredömet” för andra länder."

Det är till att börja med intressant att vi i Sverige verkligen kan tala om "branscher" i dessa sammanhang. Det gäller ju inte främst biståndet, utan asylindustrin, där en mängd entreprenörer får fart på sina anläggningar genom Migrationsverkets desperata betalningar. Det som stör mig mest är dock denna outplånliga uppfattning att Sverige är ett föredöme för hela världen, både genom att sprida biståndspengar och inte minst bedriva Europas mest ansvarslösa invandringspolitik. Jag är tämligen övertygad om att de politiker runt om i världen, som vi får anta att man vill imponera på, och som alls tagit någon notis om vad vi här håller på med, snarare ser Sverige som ett avskräckande exempel.

Rayman ger en något mer sansad bild än ovan nämnde Martin Vogel:

"Skälet till att vi tullar på biståndet är, som vi alla vet vid det här laget, flyktingmottagandet vars kostnader står på sådan tillväxt att biståndsavräkningarna inte tillnärmelsevis kan täcka. Ur den synvinkeln är det svårt att ta kritiken mot Sveriges bristande föredömlighet på allvar. Det må stämma att inget annat EU-land tar lika mycket från biståndsbudgeten, men inget land har ett ädlare skäl."

Ädelt? Vi väljer alltså att lägga mer pengar på att få hit människor, istället för att spendera dessa på att hjälpa oändligt många fler av de miljoner flyktingar som finns i världen. Sedan skulle det vara befriande att någon gång höra någon tala om Sveriges väl och framtid, istället för att allt vi gör måste syfta till att vara ädla, ett föredöme och en "humanitär stormakt". Om vi hade haft rationella ledare, skulle dessa ha satsat all sin energi, och medborgarnas pengar, på att här skapa det bästa möjliga samhället med den mest lovande framtiden.

Sanna Rayman skriver några rader om verkligheten, vilket troligen för evigt placerar henne bland de onda liberalerna i vänsterns journaler:

"Under nästa år väntas bristen på kommunplatser för flyktingar som fått uppehållstillstånd öka dramatiskt. De överenskommelser som finns i år mellan kommuner och staten summerar till 8 000 (otillräckliga) platser. För nästa år är behovet 23 100 och hoppet om att klara det är litet."

Det mest fantastiska i detta sammanhang är naturligtvis att vår plan är att helt enkelt köra på. Ännu lite fakta från Dagens Samhälle visar vansinnet:

"Problemet, skriver DS, är att 'de lägenheter som skulle vara möjliga tas i anspråk av Migrationsverket för anläggningsboenden'. De som har fått asyl har svårt att få kommunplaceringar, eftersom de som söker asyl bebor de tänkbara bostäderna."

Betänk återigen att vi som land alltså helt enkelt tänker fortsätta inflödet. Rayman bjuder sedan på en mening som är intressant:

"Politik är att vilja, sägs det ibland. En sannare vardagsbeskrivning av politikens hantverk är nog att politik är att prioritera."

Oj då, var det inte ett politiskt parti som till och med påstod just det i en kampanjfilm? En film som inte ens fick visas? Kanske är det ändå sant att SDs framgångar påverkar "samtalsklimatet". Sanna Rayman ser till att markera att hon vill värna asylen, men skriver sedan något som jag tror skulle ha varit otänkbart för några månader sedan:

"Därför är det välkommet att Moderaterna börjar dra sig till minnes hur en moderat migrationspolitik såg ut när MP inte höll i taktpinnen. Att Elisabeth Svantesson med flera nu motionerar om skärpta regler för anhöriginvandring samt ett effektivare återvändandearbete är ett steg i rätt riktning." 

Ja, det var ett tag sedan, men Fredrik Reinfeldt och Maria Ferm har faktiskt inte alltid styrt det här landet. Observera att Rayman till och med hyllar "återvändandearbete", som jag skulle tro är vad vi andra kallar "repatriering", utan att skämmas. Börjar Sverige få en något sundare offentlig invandringsdebatt?






Petter Larsson nämner namn och vill bestraffa




Medan liberala debattörer ofta har försökt försvara massinvandringen med olika varianter av hur den är lönsam, har vänstern den något annorlunda inställningen att frågan inte ska diskuteras alls. På detta tema skriver idag Aftonbladet Kulturs ökände Petter Larsson, under rubriken "Därför gör högern en sväng mot avgrunden". "Avgrunden" betyder diskussion om invandringspolitiken och det som har orsakat Larssons harm är förstås den senaste tidens försök att närma sig frågan, och till och med nämna volym, vilket har gjorts av bland annat Expressens Anna Dahlberg. Larssons underrubrik är satt till "Liberalernas flört med främlingshatet sätter borgerlighetens själ på spel", eftersom diskussioner kring frågan i vänsterns värld endast kan handla om hat mot främlingar. Festligt nog stod det i den ursprungliga versionen "borgerlighetens skäl", vilket gjorde mig något konfunderad.

Petter Larsson är som sagt mycket upprörd över att diskussionen ens tillåts:

"På bara ett par månader har ju debatten förskjutits dramatiskt. I oktober 2012 fick Agenda hård kritik för sin fråga om hur mycket invandring Sverige tål. I januari 2013 fick Tobias Billström löpa medialt gatlopp efter att ha pratat om flyktingar som volymer. Nu sägs det överallt."

Det är intressant att någon överhuvudtaget kan tycka att det är sunt att frågan om hur mycket invandring landet tål, som även den borde kunna diskuteras, leder till ett ramaskri, och att en politiker "får löpa gatlopp" bara för att ha nämnt volymer. Att påstå att volymer sägs överallt är nog något av en överdrift, men ett par borgerliga debattörer har närmat sig ämnet, vilket kanske inte är orimligt med tanke på just de volymer som Sverige nu hanterar. Som den kommunist han är, har Petter Larsson fört en noggrann journal över vilka som har yttrat sig i frågan och bjuder på en uppräkning av vilka som ska fördömas. Syndarna är många och ingen synd är tillräckligt liten för att förlåtas:

"Svenska Dagbladets Sanna Rayman (14 sep) och Timbros Andreas Johansson Heinö krävde mer integrationssatsningar (Dagens Nyheter 15 sep). Expressens Malin Siwe klagade på att det kommer för många flyktingar till för små kommuner (18 sep). DN:s Maciej Zaremba krävde språktester (19 sep). ”Vill man se ett mindre SD bör man helt enkelt se till att migrationen inte bekymrar väljarna. Nyckeln till detta är integrationspolitiken”, sammanfattade Rayman.
Ett par socialdemokrater hakade på. Statsvetaren Bo Rothstein (GP 24 sep) lanserade bland annat stängda religiösa friskolor och språktester. Folkbladets politiska redaktör Widar Andersson föreslog regelrätta förhandlingar med SD (9 okt)."

Man kan misstänka att Petter Larsson och Åsa Linderborg skulle vilja inrätta en särskild plats för ovan nämnda individer. Vi får fler riktlinjer om hur debatten får föras och vi har hört det förut:

"Invandrarna är alltså det problem som måste lösas. Annars röstar Svensson på Åkesson. Tanken var – uttalat – att slå undan benen för SD, inte att föra den helt legitima diskussionen om vilka utmaningar som finns inom integrationspolitiken. Men i stället dukade man bordet. SD är ju så starkt förknippat med invandringspolitik att ju mer fixerad vid migration och integration som den politiska debatten blir, desto större chanser har de att växa."

Denne Svensson gör det förstås redan, men den första raden kanske enbart var tänkt som lite klassförakt. Att den enda legitima diskussionen handlar om "utmaningar" och "integration" har vi sannerligen hört till leda och efter ett antal år med Erik Ullenhag behöver nog inte Larsson upprepa det. Nåväl, jag får väl då upprepa mig: Integrationen har problem just därför att volymerna är så enorma och det är svårt att föreställa sig några åtgärder som skulle kunna hantera det inflöde det nu handlar om.

Att SD möjligen gynnas av diskussion kring invandring handlar inte så mycket om att partiet är förknippat med frågan, som att det är det enda partiet med någon som helst trovärdighet i frågan. Uppräkningen av syndare fortsätter, men därefter blir det dumt på allvar:

"Därför krävs nu ”en tredje linje i den svenska flyktingdebatten – en som försvarar mångfald och solidaritet, men som samtidigt inser att det krävs ett visst mått av realism kring vår kapacitet att ta emot” skriver Dahlberg. ”Vore det inte läge för en position mellan MP:s aningslöshet och SD:s fantasiljarder?” föreslår SvD :s Per Gudmundson (10 nov).
I ena hörnet SD. I andra hörnet MP, alternativt alla de andra. Den rätta vägen går alltså mittemellan rasism och humanism? Så låter man Åkesson bestämma politikens centrum."



Att beskriva de båda polerna som "rasism" kontra "humanism" är verkligen att fördumma debatten. Att centrum sägs vara den där "tredje linjen" beror inte på Jimmie Åkesson, ty SD har alltid stämplats som den yttersta högern, medan Miljöpartiet uppenbarligen är ett vänsterparti med en mycket extrem invandringspolitik. Att Petter Larsson själv tycker att politikens centrum finns någonstans kring Vänsterpartiet betyder inte att världen plötsligt har förändrats.

Larsson har sedan rätt när han talar om att borgerligheten vill använda invandringen för att sänka löner och på olika sätt förändra arbetsmarknaden, men självklart lyser hans egna förslag med sin frånvaro. Vi får väl gissa att det handlar om skattehöjningar och statliga arbeten. Som så ofta, ska krönikan avslutas storslaget, vilket i Larssons fall blir:

"Därför är varje konservativ och varje liberal antirasist just nu oerhört viktig. Bara borgerliga politiker och opinionsbildare kan stoppa de egna. Bara borgerliga väljare kan straffa dem.
Som Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand skrev dagen efter valet: 'Kampen mot de bruna är nu en kamp om den svenska borgerlighetens framtid. Nu lämnar vi köpcentret och går ut på gatorna. Ansvaret är vårt.' "

Antirasister, bestraffningar och de bruna. Petter Larsson och hans vänner har nu ansvaret över ganska många, eftersom de bruna nu tydligen inte längre bara är sverigedemokrater, utan varje borgerlig debattör och politiker med en avvikande uppfattning.





torsdag 20 november 2014

Nya hyllningar av Researchgruppen


Den där fina stunden då Expressen och
Researchgruppen firade "Guldspaden"

I mars i år tilldelades Expressen journalistpriset "Guldspaden" för att de med detta gyllene verktyg, och framför allt genom att betala våldsvänstern, hade grävt i oppositionella kommentarsfält. Idag delades ett annat pris ut, kallat "Det stora journalistpriset", vars namn antyder att det är någonting ännu finare. Denna gång vann inte Researchgruppen, men de var förstås nominerade.

Det måste vara någonting som jag inte förstår kring journalistiskt arbete. Var ligger det storslagna i vad Researchgruppen har gjort för Expressens kampanjer? Jag har inte satt mig in i exakt hur de har gått tillväga, men mitt intryck är att det måste handla om ett tämligen monotont läsande av kommentarsfält, för en senare och lika monoton körning mot mejladresser. Är det verkligen en så fantastisk verksamhet att den förtjänar priser? Eller kan det möjligen vara så att man i Sverige främst premierar politiska kampanjer mot ett enda parti?

I samband med nomineringen talade idag Researchgruppens My Vingren ut på SVTs kultursida:

"Stora journalistpriset är ett av de mest prestigefyllda journalistiska priserna så att Researchgruppen blev nominerade innebär en enorm respekt för det arbete vi har gjort."

Att en sådan grupp och en sådan verksamhet nomineras betyder inte att de är respekterade, utan framför allt att Sverige är ett mycket sjukt land. Det kan ju också tilläggas att journalister inte heller tillhör samhällets mest respekterade grupper, för att uttrycka det milt. Juryns motivering säger också en del:

"För att de med banbrytande men kontroversiella metoder har röjt hatets nätverk och visat nolltoleransens rätta ansikte."

Det där lät nästan som en politisk motivering, snarare än en professionell. Passusen om nolltolerans ska sannolikt vara ironisk, men i verkligheten ledde publiceringarna till att ett antal personer uteslöts just för att ha brutit mot nolltoleransen. Att partiet på det sättet följer medias kampanjer har kritiserats, men det är ett ämne för sig. Guldspaden fick gruppen för att ha "Avpixlat avpixlade", vilket visar att det inte finns någon ände på dessa människors fyndighet, även om jag saknade en referens till "järnrör".


My Vingren

Det är som alltid lite komiskt hur Researchgruppen beskriver sig själva, med formuleringar som ofta återkommer hos Thomas Mattsson:

"Journalisten My Vingren är en av drygt tiotalet frilansande journalister..." 

"Researchgruppen är en av de mest granskade journalistiska redaktioner som finns i Sverige."

"Den skeptiska attityden gör i förlängningen att vår journalistik blir bättre."

Journalistik har onekligen en mycket speciell innebörd i Sverige. Vingren återkommer sedan med den sedan länge klassiska förklaringen till att kampanjerna endast handlade om SD:

"Faktum är att i den granskning som vi är nominerade för, har vi granskat alla valbara politiker som ställde upp i samtliga landsting, riksdag och kommunalval, oavsett parti. Det var bara Sverigedemokraterna som sa saker som kunde motivera till att de blev konfronterade och publicerade."

Det hävdar jag är en ren lögn, vilket till att börja med beror på att endast sajter som Avpixlat "granskades". Jag tror också att det har suttit en hel del frustrerade socialdemokrater och moderater och fällt anonyma kommentarer på dessa platser, men man har alltså inte funnit en enda! Vi bjuds också på lite hyckleri när Vingren ska tala om sin egen situation:

"Vi granskar ju grupper som har en förmåga att vara ganska aggressiva och är verbalt utåtriktade."

Att vara "verbalt utåtriktad" låter i mina öron som någonting positivt och det ska vi vara. Ingen politisk kraft i Sverige är dock mer aggressiv och våldsam än den extremvänster som hon själv tillhör. Researchgruppen innehåller inte bara personer som är dömda för att ha misshandlat och dödshotat människor, men de råkade även i år säga att det i vissa lägen kan vara riktigt.





En ny möjlighet att svartmåla Björn Söder




Så snart Björn Söder presenterades som SDs kandidat till posten som andre vice talman började medierna maniskt pumpa ut ett par historier om honom. Idag har Aftonbladet hittat en något krystad anledning till att repetera dessa. Det visar sig att riksdagen har haft en arbetsgrupp som skulle fastställa en uppförandekod för församlingens ledamöter och att just Björn Söder ingick i denna. Artikeln utvecklar inte särskilt ingående vad arbetsgruppens slutrapport innehåller, men vi får iallafall veta:

”En uppförandekod medvetandegör de principer och regelverk som gäller för ledamotsuppdraget och vilka avväganden en ledamot regelbundet ställs inför. Den kan också bidra till att diskussioner om hur reglerna ska tolkas hålls högt på ledamöternas och partigruppernas agendor”

Nu var det inte Björn Söder som var gruppens ordförande, men han blir av någon märklig anledning artikelns huvudperson:

"Med i gruppen är Björn Söder (SD), som bland annat poserat med en SS-veteran och jämfört homosexualitet med tidelag och pedofili."

Nej, han poserade inte med personen ifråga för att denne, likt många i sin generation, stred i den militära enheten Waffen-SS. För 16 år sedan träffade en ung Björn Söder Franz Schönhuber därför att han råkade vara partiledare för det tyska partiet Republikanerna. Aftonbladet poängterar noga att Söder poserade leende. Jaha, vad skulle han göra? Sitt yttersta för att se grinig ut när han träffar en utländsk partiledare?

När det gäller uttalandet, som skedde för åtta år sedan, om homosexualitet, kan även jag tycka att det var något olämpligt, men att enbart säga att han jämförde homosexualitet med tidelag är dock en sanning med modifikation. Han skrev alltså en gång i tiden på sin blogg:

"Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala."

Aftonbladet räknar upp ytterligare ett par uttalanden från Söder, som man i och för sig kan diskutera, men poängen som tidningen vill göra är övertydlig; hur kan en person som säger sådana saker ha något med en arbetsgrupp för uppförandekod att göra? Svaret är naturligtvis att arbetsgruppen inte var till för att reglera uttalanden, men att Aftonbladet bara inte kunde låta bli att svartmåla Björn Söder ännu en gång. Faktum är att det är en vänsterpartist, Mia Sydow Mölleby, som får föra in lite sans i sammanhanget

"Vi har inte diskuterat annat än det som handlar om det man gör utifrån riksdagens uppdrag. Dåligt omdöme i övrigt har vi inte diskuterat, och det är ju olika syn på det inom olika partier. Det finns många saker som sverigedemokrater gjort som jag tycker är alldeles förfärligt, men det här är en principiell översyn."





onsdag 19 november 2014

Gårdagens "Bar & Politik" - Del 2


Avslutning på "Gårdagens Bar & Politik - Del 1"


Efter Anders Danielssons framträdande blir det sedan dags för den tidigare nämnda panelen att kommentera "hur han klarade sig", en formulering som kanske känns klockren i journalistens värld. Återigen bjuder Lars Ohly på den märkligaste iakttagelsen:

"...och väldigt stark humanism som grund för det han säger, nämligen att vi har aldrig haft fler flyktingar i världen."



Såg vi samma framträdande, Lars? Anders Danielsson är en tjänsteman, en byråkrat om man så vill, och hans grund är att utföra sina uppgifter, medan vi vet mycket lite om vad han själv tycker. Sedan sade han inte bara att det finns stora mängder flyktingar i världen, utan också, vilket Ohly valde att inte höra, att det finns olika anledningar till att många gånger fler söker sig till Sverige än till våra grannländer. Därefter råkar Lars Ohly ofrivilligt komma in på någonting viktigt:

"Men det är faktiskt så att det är närliggande länder till krisområdena och krigsområdena som tar emot den övervägande delen av alla flyktingar. 
[...]
och där har man enorma problem. Och att vi tar en liten del av bördan borde vara självklart."

Just det. De allra flesta flyktingar kommer inte längre än till grannländerna, där man skulle kunna göra hur mycket som helst för att förbättra förhållandena. Det är därför som SD talar om hjälp till närområdet och det är därför som det är så obegripligt att det är absolut nödvändigt att Sverige tar denna lilla del, som i vårt land blir till ett ganska stort inslag. Sedan är det naturligtvis fruktansvärt att Ohly kallar detta för "bördan", särskilt som han några minuter tidigare inte ens ville tala om kostnader i sammanhanget. Föga förvånande är det som stör honom mest att entreprenörer gör vinster i asylindustrin.

Jag delade upp kommentarerna kring programmet i två delar, eftersom jag trodde att även andra delen av sändningen skulle ha lika mycket underhållning att bjuda på som första delen, men jag tror att vi nöjer oss här. Låt oss avsluta med en liten tanke för de som har sett hela avsnittet: Era framtida ledare kan mycket väl bli Karl-Petter Thorwaldsson och Ellinor Eriksson. Jag menar fortfarande att det är ett demokratiskt problem att Sveriges största parti inte förmår attrahera intelligenta personer.







Dagens citat: Lars Lindström


"Jag måste ha gjort någonting rätt i dag."




Lars Lindström skriver idag på sin lilla Expressen-blogg om hur han fått motta ett antal otrevliga mejl, tydligen på grund av den bisarra krönika vi tittade på i måndags. Jag stödjer definitivt inte hotfulla eller idiotiska mejl till journalister och förstår heller inte riktigt syftet med dessa. Däremot vidhåller jag att krönikan ifråga var usel, då dess poäng i stort sett var att Sveriges kommuner rent matematiskt skulle kunna ta emot hur många asylinvandrare som helst. Det är ju korrekt i all sin debilitet; om samtliga kommuner tar emot lite fler än dubbelt så många som Södertälje, kan vi utöka inflödet till 200 000 asylinvandrare per år. Sannolikt fick Lindström även ett antal mer verserade och resonerande mejl, men dessa lär vi aldrig få se.

Av bara farten avslutar han sedan sitt inlägg med:

"Nu ska vi fira att David Baas och Christian Holmén åter har blivit nominerade till Stora journalistpriset för sina avslöjanden om rasistiska SD-politiker. Grattis."

Ja, det var duktigt av er att betala en samling ligister för att fingranska kommentarsfält. Gick valet som ni hoppades?





Gårdagens "Bar & Politik" - Del 1




Expressen har ett webbprogram kallat "Bar & Politik", ett program som faktiskt ofta kan vara intressant, vilket det var igår. Hela sändningen var 95 minuter, men låt oss nämna några av de mer intressanta och bisarra inslagen. En pikant detalj är att självaste Kurdo Baksi armbågat sig fram till platsen vid baren där han får maximal kameraexponering. Föga förvånande blev det Lars Ohly som inledde det absurda, genom sitt svar på frågan vad han förväntade sig av ett program som i mycket skulle beröra migration:

"Jag skulle önska att man återupprättade en solidarisk flykting- och invandringspolitik, så att vi kom bort från alla de här diskussionerna om invandringen som kostnader och en belastning för samhället."

Det uttalandet måste ses som ovanligt plakatmässigt till och med för Lars Ohly, och går inte ens riktigt ihop med sig självt. Om vi nu ska se flyktinginvandringen som någonting annat än en kostnad, varför då tala om solidaritet? Eftersom inflödet är en stor tillgång för oss, är det väl snarare en mer egoistisk politik han efterlyser? Frågan är dessutom vad han överhuvudtaget efterlyser. Om Sverige nu tar emot långt fler människor än vi kan hantera på ett vettigt sätt, och är EUs mästare med hästlängder, på vilket sätt ska en "solidarisk" politik "återupprättas"? Vi har aldrig tidigare haft en så stor asyl- och anhöriginvandring, så vilken svunnen tid är det han vill återupprätta?

Lars Ohly flankeras av Anna Dahlberg, som häromdagen mycket riktigt just slog fast:

"Vänsterdebattörer är de första att döma ut en diskussion om nivån på asylmottagandet och de sista att komma med egna integrationsförslag. Det enda som serveras är drömmar om en bättre värld."

I inslaget berättar hon att hon har fått positiva reaktioner, men lägger tyvärr till det irriterande påståendet att många nu ville diskutera frågan på ett seriöst sätt, utan att ha någon främlingsfientlig grund till att vilja diskutera den. Vi är många som mycket länge har velat diskutera den på just ett seriöst sätt, för att omedelbart få det där "främlingsfientlig" klistrat på oss. All kritisk diskussion kring invandringspolitiken har kallats för "främlingsfientlig" och "rasistisk".

Hon påstår dessutom att frågan har blivit tabubelagd på grund av Sverigedemokraterna. Nej du, den har alltid varit förbjuden, men SDs modiga företrädare och väljare har sett till att den nu måste debatteras även i Riksdagen. Här skulle jag faktiskt säga att Lars Ohly har en poäng, när han menar att Anna Dahlbergs text om volymer inte skulle ha skrivits om inte SD hade kommit in på scenen. När Dahlberg direkt vill bemöta det påståendet, havererar logiken fullständigt, då hon hävdar att vore det inte för SD, så skulle frågan ha gått att diskutera för flera år sedan. Jaha, varför skedde då inte detta under alla de år som föregick SDs genombrott?


Oscar Sjöstedt


Kvällens första gäst var SDs ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt, som i vanlig ordning var alldeles utmärkt. Lika förväntat var att första frågan handlade om det senaste spännande "avslöjandet" om en partiföreträdare.

Sedan blir det dags för Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att göra entré. Han har ju som bekant en relativt bekväm roll, då han aldrig verkar behöva ta ansvar för någonting. Intressant nog inleder han med att ge en tämligen flexibel prognos för antal asylsökande i år, en siffra som han dessutom understryker kan komma att förändras, för att sedan slå fast att prognoserna är mycket träffsäkra och att myndigheten har "en enormt hög kompetens".

Anders Danielsson

Danielsson bjuder dock på några meningar som kanske tyder på en viss trötthet med den förda politiken (min understrykning):

"...och det har riksdagen beslutat. Och det är mitt uppdrag som myndighetschef att se till att göra det bästa av den situationen. 
[...]
Det är ansträngt på Migrationsverket, men vi gör så gott vi kan; vi jobbar sju dagar i veckan, vi jobbar i skift. Om vi har det uppdraget vi har, av Sveriges riksdag - vi är väldigt lojala mot Sveriges riksdag - att värna asylrätten bland annat, då ska vi också göra vårt yttersta för att göra detta, tills politiken ändras." 

Slutligen kan vi notera att Anders Danielsson faktiskt säger att asylsökande väljer Sverige och ger några antydningar om varför, exempelvis generösa regler för familjeåterförening.





tisdag 18 november 2014

EU-migranter kräver SFI




När man läser rubriken "Öppna SFI för EU-migranter" är det lätt att föreställa sig att någon svensk vänstermänniska ännu en gång tänkt till och menar att det är på tiden att besökande romer, tidigare kallade "zigenare", men nu oftast just "EU-migranter", får delta i dessa kurser. Undertecknarnas namn tyder dock på att det faktiskt handlar om just migranter från övriga EU. Det finns ett par saker som skaver med debattinlägget. Det första är de oändliga upprepningarna om hur man falskeligen trodde att Sverige var ett gott land:

"Vår bild av Sverige, innan vi kom hit, var den av ett öppet samhälle med starka principer kring rättvisa, jämlikhet och likabehandling. Vad vi sedan har mött är ett samhälle med stängda dörrar."

"Det Sverige vi lärt oss om i skolan och via nyheter är en välfärdsstat byggd på höga ideal om jämlikhet och likabehandling." 

"Men det innebär i praktiken att Sverige, ett land känt för sina rättviseprinciper..."

Ja, det är ju tråkigt att ett fenomen som SFI ska kunna skaka om människors hela världsbild på detta sätt. För det kan väl inte vara så att det är ett försök att ge oss dåligt samvete? Av någon anledning blandas problematik kring avsaknad av personnummer in i inlägget, men jag tänkte här fokusera på det som förefaller vara huvudbudskapet; berövandet av dessa SFI-klasser. Artikeln bjuder på ett antal märkligheter:

"Sedan vår ankomst har vi gjort erfarenheten att tillgång till just det svenska språket är en helt avgörande förutsättning för att komma in i det svenska samhället. Möjligheterna att få ett arbete utan att kunna svenska är minimala, men för att få delta i Svenska för Invandrare, SFI, måste vi ha ett personnummer. Men det enda sättet för fattiga EU-migranter att få ett personnummer är att först få ett arbete."

Var det verkligen helt omöjligt att föreställa sig innan ankomsten att kunskaper i svenska skulle vara viktiga på den svenska arbetsmarknaden? Man skulle till och med kunna hävda att det skulle ha varit en fördel att ha försäkrat sig om arbete innan ankomsten. Jag förstår de problem de beskriver med arbeten och personnummer, och jag känner till att man har rätt att söka arbete i unionens olika länder, men jag förstår aldrig denna fixering vid SFI-formen. Det är fullt möjligt att lära sig ett språk, helst före ankomsten, på andra sätt, exempelvis genom gamla hederliga kursböcker. Hur fungerar det i undertecknarnas Tyskland, Spanien, Italien och Ungern? Kan en svensk bara dyka upp där och få gratis språkundervisning?

Egentligen är det ingen omöjlig tanke att öppna upp svenskkurser för EU-migranter (i ordets rätta bemärkelse), utan det är debattinläggets ton och inställning som jag ser som något förbluffande. Om vi ströp den ohämmade asyl- och anhöriginvandringen skulle vi frigöra ofantliga resurser för bland annat dessa språkkurser. Att Sverige hellre borde satsa på att attrahera spetskompetens som saknas inom landet, där språkinlärningen inte ens skulle bli ett spörsmål, är en helt annan historia.





Dagens citat: Isabella Lövin (mp)


 "Man kan fråga sig hur relevant det är att Sverige ska vara så enormt stor givare i olika sammanhang."
SvD



Sveriges nya biståndsminister kommenterar det faktum att regeringen faktiskt skär i budgeten för bistånd till andra länder. 5 miljarder av den totala budgeten på 40 miljarder flyttas i år till, naturligtvis, flyktingmottagande inom Sveriges gränser. Detta förfarande kallas för "avräkning" och förväntas uppgå till 8 miljarder nästa år.

Lövin ger också en något märklig förklaring till varför man flyttar pengar från utlandet, det vi andra kallar hjälp i närområdet, till att få hit människor:

"Vi kan inte driva en generös biståndspolitik och humanitär flyktingpolitik endast genom att betala. Vi måste också visa att vi kan ta emot de som flyr."

Varför det? Får man fråga sig hur relevant det är?




måndag 17 november 2014

...och Lars Lindström har själva lösningen!




Ja, faktum är att Expressens Lars Lindström idag skriver ingenting mindre än "Så kan vi lösa flyktingmatematiken". Det är ju oerhört intressant, med tanke på den brist på bostäder, brist på arbetstillfällen och desperata kommuner som vi känner till. Lindströms betraktelse utgår från en promenad han genomförde i Vaxholm:

"Här i Vaxholm äger staten två gigantiska kaserner som stått tomma i nio år, samtidigt som staten fått nej av Vaxholm att ta emot flyktingar på grund av att det inte finns någonstans att bo."

Det är naturligtvis lätt att raljera kring de där två kasernerna, när inflödet i år kommer att hamna kring 80 000 - 105 000 personer, men Lindström tänker sig att det skulle kunna se ut så på fler platser. Om man ska försöka sammanfatta hans något spretiga inlägg, kan man säga att det ingår i gruppen "alla kommuner måste ta sitt ansvar":

"Lika obegripligt är det senaste argumentet för att vi måste säga nej till människor som flyr från förföljelse i Syrien, Eritrea och Somalia. Det är lönlöst, får vi veta, att kräva mer solidaritet av kommuner med hjärtan av sten."

Så kom då känsloargumenten tämligen snabbt. Kommuner har alltså inte ekonomi, skolor, och så de där bostäderna, att ta hänsyn till, utan framför allt har de "hjärtan av sten". Många skulle nog inte heller använda just ordet "lönlöst" om massinvandringen från Afrika och Mellanöstern, utan kanske snarare destruktivt eller ohållbart. Lindström presenterar sedan ytterligare ett argument, som tydligen används för att begränsa siffrorna, men som jag måste erkänna att jag aldrig har hört:

"Det rent statistiska skälet är att om de sju kommuner som tar emot lägst antal flyktingar i landet skulle lägga sig på rikssnittet blir det bara några hundra platser extra."

Ovanstående exempel känns lite som när Erik Ullenhag brukade bemöta "myter", händelsevis sådana som han hade skapat själv och som inte nödvändigtvis var tongivande i debatten. Lars Lindström lyckas också bemöta sin egen myt (som i och för sig sägs komma från en utredare) och han är inte blyg med statistiken:

"Med statistik kan man säga mycket. Varför just sju av 290 kommuner ska visa lite mer hjärta står skrivet i stjärnorna. Varför inte de 50 sämsta, eller 100? Kanske för att siffran sju i flera tusen år har ansetts ha magisk kraft, för att regnbågen har sju färger eller för att veckan har sju dagar?"

Forskaren som hänvisas till visar sig vid något tillfälle ha kritiserat islam, vilket får Lindström att komma in på ett fullständigt lösryckt spår till försvar för denna ideologi. Resonemanget kring siffran sju är möjligen någon speciell form av ironi, men det blir sedan dags att ta till det tunga artilleriet, för rent matematiskt kan Sverige naturligtvis ta emot precis hur många som helst:

"Eller varför inte vända på allihop, titta på den kommun som borde vara ett föredöme för alla och räkna ut hur många fler platser för flyktingar vi skulle få om alla kommuner i hela Sverige tog emot lika många som lilla Sorsele i Västerbottens län?
Sorsele har tagit emot flest flyktingar per 1 000 invånare åren 2006-2013, mer än dubbelt så många som tvåan Södertälje. Om samtliga svenska kommuner under nästa år skulle ta emot lika många - procentuellt sett - som Sorsele har gjort sedan 2010, var skulle vi hamna då?"

Ja, om samtliga kommuner tog emot dubbelt så många flyktingar per invånare som Södertälje, skulle vi kunna uppnå helt underbara resultat. Eftersom Lars Lindström har utlovat själva lösningen på flyktingproblematiken, har han räknat på det och bjuder på det oförblommerade vansinnet:

"Ett snabbt överslag som bygger på Migrationsverkets senaste siffror ger svaret: Om alla kommuner var lika bra skulle det resultera i över 200 000 nya platser över hela landet. Om alla kommuner blir hälften så bra som Sorsele löser vi flyktingmatematiken. 100 000 nya platser är en bra start."

En bra start, gott folk. I nästa krönika skulle vi gärna vilja höra huruvida dessa 200 000 platser får några följder för det övriga samhället, exempelvis för skatter, vård och skola, som verklighetens kommuner måste hantera.





Oisin plockar upp förordningsargumentet




De flesta, sannolikt alla, argument som framförs från massinvandringsvurmarna har hörts ett otal gånger och blivit raserade lika många. Ett av de kanske tröttaste är den där historien om hur Sverige är bundet av internationella konventioner och att det därmed inte finns någonting vi ens kan försöka att göra. Intressant nog framför Oisin Cantwell idag detta argument som om det var alldeles nytt, under "Att söka asyl är en mänsklig rättighet":

"I den pågående debatten om volymer i invandringen har det pratats förvånansvärt lite om en grundläggande omständighet. Nämligen att det inte går att göra större förändringar utan att bryta mot internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till."   

När man läser "förvånansvärt lite", ställer man sig frågan hur mycket Oisin Cantwell hade förväntat sig, eller skulle ha nöjt sig med. Jag kan inte vara den ende som har hört oändligt mycket om dessa berömda "internationella konventioner", som av någon märklig anledning är utformade på ett sådant sätt att just Sverige lyckas bli EUs specielle mästare. Cantwell fortsätter:

"Migrationsverket höjde för ett par veckor sedan prognosen över antalet asylsökande nästa år: Samhället behöver ha beredskap för att ta emot mellan 80 000 och 105 000 människor på flykt.
Det har resulterat i ett lika högljutt som trassligt gräl på ett antal ledarsidor. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri har på olika sätt velat diskutera volymfrågan i migrationspolitiken."

Ja, det är förstås alldeles fruktansvärt att något sådant kan ske, när minsta barn vet att just volym är det som aldrig får diskuteras. Man får diskutera hur vi kan motverka segregationen, förbättra mottagandet och förbättra integrationen, men volymfrågan hör hemma i de där grumliga vattnen vi har hört talas om.

Sedan skulle jag inte påstå att det förekom något trassligt gräl på ett antal ledarsidor. Snarare var det ett par krönikörer som för en gångs skull vågade närma sig problematiken kring de siffror som Cantwell nämner ovan. Bland dessa tycker jag att Anna Dahlberg, som ofta, tillhörde de bättre, när hon skrev om hur "Vänstern har bara drömmar att erbjuda":

"Karin Pettersson bidrar i sin krönika med följande integrationsrecept: "Vi måste ordna bostäder, arbete och utbildning." Det är bara den där lilla detaljen "hur" som förblir obesvarad.
Det duger inte. Vänsterdebattörer är de första att döma ut en diskussion om nivån på asylmottagandet och de sista att komma med egna integrationsförslag. Det enda som serveras är drömmar om en bättre värld."


Anna Dahlberg

Oisin Cantwells huvudpoäng är alltså att Sveriges extremt stora inflöde kommer från asylrätten:

"Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Sverige har anslutit sig till FN:s flyktingkonvention, som definierar en flykting som en person som förföljs på grund av nationalitet, religion, politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp."

"Den höjda prognosen är en konsekvens av eländet i världen. Inte sedan andra världskriget har antalet människor på flykt varit så högt som nu. Orsaken är framförallt krig och konflikter."

Man kan hålla med om att asyl är en mänsklig rättighet och så vidare, men det är exempelvis ingen självklarhet att alla får permanent uppehållstillstånd, eller att man skapar fri invandring från hela länder. Det är sådant som Sverige håller på med och som förklarar varför vi också leder all sådan statistik. Svenska politiker säger då gärna att "vi visar vägen", i väntan på att de andra länderna ska "ta sitt ansvar". Problemet är bara att man knappast visar vägen om ingen följer. Sverige sänder helt enkelt ut signaler om vart man ska söka sig, exempelvis för att få stanna permanent eller få med sig släkten. Denna signalpolitik är Oisin Cantwell medveten om, men avslutar med:

"Det finns dock en bred politisk majoritet för nuvarande synsätt. Att riva upp reglerna är med andra ord inte aktuellt. Den som vill diskutera volymer fram och tillbaka bör med andra ord vara medveten om att det inte finns möjligheter till större förändringar."

Personligen är jag övertygad om att volymerna kommer att förändras på det ena eller andra sättet. Antingen skapar vi en politisk förändring, eller så väntar vi till att en total samhällskollaps gör vårt land oattraktivt som destination.





torsdag 13 november 2014

Ber om ursäkt för uppehållet!



Kära läsare,

Nu har det blivit några dagars uppehåll här på bloggen, vilket ibland är oundvikligt då jag driver den helt själv. Vill dock lugna eventuellt otåliga läsare med att bloggen naturligtvis inte är nedlagd, utan jag avser att köra igång igen under de närmaste dagarna.

Jag vill också passa på att tacka för vänliga ord i kommentarsfältet, samt be om ursäkt för dröjsmål i mejlkonversationen.



tisdag 28 oktober 2014

Expo försvarar Mehmet Kaplan




Huruvida vår nye bostadsminister ska kallas för islamist eller inte är en definitionsfråga, som egentligen är närmast ointressant. Jag hävdar fortfarande att den där stora skillnaden mellan "islamister" och "vanliga muslimer" är högst imaginär. Visst kan man vara mer eller mindre religiös, och vara religiös samtidigt som man vill se en sekulär stat, men däremellan finns naturligtvis också överlappande gråskalor.

När det gäller Mehmet Kaplan, behöver vi inte kalla honom för varken "islamist" eller för "vanlig muslim", eftersom vi vet i vilka sammanhang han har figurerat. Han har varit ordförande för Sveriges Unga Muslimer och presstalesman för Sveriges Muslimska råd. Han har haft kontakter med Muslimska brödraskapet och han har bjudit in den ökända islamisten Yvonne Ridley till riksdagen. Listan är mycket längre än så, och talar sitt tydliga språk.

Själv skulle jag inte vilja se en person som Kaplan ens inom landets gränser och att han har tagit sig in i Sveriges regering visar hur oerhört sjukt detta land har blivit. Hans eget agerande är ingenting märkligt, ty han är vad han är och gör vad han gör, men det är som vanligt den svenska undfallenheten och naiviteten som är det verkligt nedslående. Inlägget från Expo, som jag kommer till, upptäckte jag genom en hyllning från Maria Ferm (MP). Då hon är både hans partikamrat och en inte alltför intelligent drömmare, är hennes omedelbara stöd inte förvånande, men hon är inte ensam. Bland Kaplans försvarare återfinns även en person som moderaten och Timbro-mannen Markus Uvell, som gärna angriper SD, men är helt obekymrad av att en driven muslimsk aktivist sitter i regeringen.


Yvonne Ridley till vänster

Igår ryckte även Expos Daniel Poohl ut till Kaplans försvar. På pseudomyndighetens sida inleder han:

"Under de senaste veckorna har vi sett ett lågintensivt drev mot den nye bostadsministern Mehmet Kaplan. Det är inget konstigt i sig. Nya ministrar ska granskas och nagelfaras, men i fallet med Kaplan har kritiken byggts på så lösa grunder att det snarare är hans kritiker som borde ställas mot väggen."

Om det har funnits ett "drev", har det sannerligen varit lågintensivt. Även om kritik har framförts, framför allt i fria medier, så har ingen etablerad politiker krävt hans avgång. Att grunderna skulle vara lösa motiveras sedan:

"Huvudpoängen i den senaste tidens kritik mot Mehmet Kaplan är att han genom att hävda att islamofobi är en av orsakerna till radikalisering bland unga muslimer i Europa gynnar islamism."

Nej, det är knappast huvudpoängen i alla invändningar man kan ha mot denne person, utan bara ett i raden av de uttalanden och handlingar som borde diskvalificera honom från varje roll i svensk politik. Större delen av Poohls inlägg handlar om detta uttalande och även han menar att "islamofobi" kan användas som en förklaring till varför människor åker för att bedriva jihad och begå våldsamheter i Syrien och Irak:

"Vi vet lite om vad vi ska göra åt att en liten grupp svenska muslimer radikaliseras och ger sig iväg för att strida för idéer som går stick i stäv med den öppna demokratins principer. Men vi vet ganska mycket om varför och hur radikaliseringen går till. Som vanligt finns det inte en förklaring."

Det finns sannolikt samverkande faktorer, även personliga, som gör att jihad och våld kan locka, men att "islamofobi" skulle vara en viktig faktor är tveksamt. Var det "nazistofobi" som gjorde att några unga svenskar anslöt sig till Waffen-SS under andra världskriget? En person som Mehmet Kaplan vet naturligtvis att vi har allt att frukta från islam, men det idiotiska begreppet "islamofobi" är alltid tacksamt att använda, inte minst eftersom Västerlandets villiga dhimmis gärna tar till sig det. Även "rotlöshet" nämns som en faktor, men ingen verkar våga tänka att ideologin har någon som helst roll i jihadresorna. Poohl anser förstås att "islamofobin" är ett stort problem:

"På samma sätt som antisemitismen bland annat bygger på en tankefigur om judisk dold makt, så innehåller islamofobin en idé om att muslimer vid maktpositioner har en dold islamistiskt agenda. Mot bakgrund av det måste den senaste kritiken mot Mehmet Kaplan ses som en högst oroväckande tendens. Att mot bättre vetande, och med svajjiga referenser, måla upp en bild av bostadsministern som islamist i fårakläder är ansvarslöst. Det förminskar islamofobin som problem, samtidigt som det bidrar till en antimuslimsk schablon."

I verkligheten är den islamistiska agendan inte särskilt dold eller okänd och Mehmet Kaplans fårakläder tämligen tunna. Det är som vanligt anmärkningsvärt att just denna ideologi är den enda som ska vara immun mot all kritik och att dess kritiker är drabbade av ett sjukdomstillstånd. Det är också typiskt att Expo, som ägnar större delen av sin verksamhet åt Sverigedemokraterna och anser att partiets program är någonting fruktansvärt, så villigt accepterar en ideologi som är långt mer människofientlig och våldsbejakande.