onsdag 22 oktober 2014

17-årig australiensisk jihadist hotar hemlandet


För en månad sedan tittade vi på hur en jihadist från Nederländerna uppmanade muslimer på hemmaplan att genomföra aktioner mot den nederländska staten. Nu har IS släppt en video där den 17-årige australiensiske medborgaren Abdullah Elmir används för att föra fram ett budskap mot Västvärlden:




Enligt The Sydney Morning Herald ska Elmir ha lämnat sitt föräldrahem i juni, efter att ha sagt till sina föräldrar att han skulle fiska. Han åkte tillsammans med en annan australiensisk medborgare, med förnamnet Feiz, via Perth, Malaysia, Thailand och Turkiet, för att slutligen hamna i Syrien.

Denna nya video är den fjärde i en serie kallad "Meddelande från mujaheddin", där tidigare även en fransk och en brittisk medborgare figurerat.

Le Figaro




Dagens bild: Aftenposten


När norska Aftenposten nämner att Expressen säger upp alla fotografer och bildredigerare, gör man ingen värdering av det, men illustrerar artikeln med ovanstående bild. Vill man möjligen skicka en liten pik till de svenska kollegorna, angående hur innehållet kan påverka försäljningen?

Norska medier ser inte ut som svenska.




Så kommer då kritiken mot "Allt för Sverige"



Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan programmet, där amerikaner med svenska förfäder besöker Sverige, skulle fördömas. Att regimens SVT ens producerar ett program där personer med svenska rötter ser ut som bilden ovan, är förvånande. Dessutom utgörs personernas svenskhet framför allt av genetik, ett koncept som är strängt förbjudet i dagens samhälle, där det antingen inte finns några svenskar, eller omvänt, där alla är svenskar.

Den som nu rycker ut för att återställa ordningen, heter Adam Hjortén och är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Under rubriken "SVT går nationalismens ärenden", lyder ingressen:

"SVT cementerar en föreställning om vad det innebär att vara 'svensk'. Svenskheten verkar bygga dels på blodsband och dels på att vara svensk 'på rätt sätt'. Vissa passar språkligt och kulturellt inte riktigt in i Sverige."

Att tala om att "cementera en föreställning" blir i detta fall tämligen absurt, då en sådan ansats i dagens klimat snarare är revolutionerande och kontroversiell. Det är också tveksamt hur mycket denna bild "cementeras" av SVT, då de i 99 fall av 100 går mångkulturens ärenden.

Jag har själv inte sett något avsnitt av serien, men jag misstänker att ett par observationer som Adam Hjortén gör ändå kan vara korrekta:

"Vi får följa svensk-amerikanernas Sverigeresa genom en rad kulturkrockar som är helt centrala för serien. Det blir ”tårar, kulturkrockar och mycket skratt”, enligt SVTs hemsida.

Kulturkrockarna framkallas aktivt genom övningar och lekmoment där deltagarna avslöjas i sina försök att vara svenska. Det visar sig nämligen ganska snart att svensk-amerikanerna inte behärskar vare sig språk, kulturella koder eller kunskap för att passa in i det svenska samhället.

Programmets kulturkrockar är till för att framkalla skratt hos tv-publiken. Men dessa skratt är inte oskyldiga, de är riktade åt att amerikanerna misslyckats i sina imitationer av att vara svensk."

Hjortén har sannolikt ett par poänger, men då han vill se upplägget som ett utslag av farlig nationalism, missar han ett par viktiga aspekter. Det finns en svensk självgodhet, men det är just den som har gjort att våra politiker tror att Sverige är ett föredöme i världen och att vi är så överlägsna att vi också har ett ansvar för att ta hand om världens problem, helst genom att ta dem till landet, där de automatiskt försvinner i vårt perfekta samhälle.

Han berör inte heller den rasism och de fördomar som är helt accepterade i Sverige, där man får lov att skratta åt exempelvis japaner och utmåla dem som konstiga och komiska. Detta gäller i än högre grad amerikaner, som ständigt utmålas som dumma och obildade. SVT skulle aldrig ha skapat en serie om komiska kulturkrockar där till exempel somalier var inblandade. Denna accepterade rasism och generalisering gör också att en person som Ann-Charlotte Marteus utan vidare kan skriva följande krönika:



Texten är fylld med nedsättande omdömen om amerikaner, som Marteus inte själv inser är skapade av medier och svenskens uppfattning att våra värderingar borde vara de naturliga i hela världen:

"Hur kan 46 procent av invånarna förkasta evolutionsteorin? Hur kan halva folket vilja ha en skojare som Mitt Romney som president? Hur kan Sarah Palin - finnas? Hur kunde tvivel om Barack Obamas medborgarskap och religion bli en evighetsmaskin, trots den totala bristen på vett och bevis?
Den djupa misstro mot förnuft, vetenskap och fakta som många amerikaner lägger i dagen, är rent skadlig för ett samhälle. Det går inte att föra ett demokratiskt samtal när tossiga lögner ges samma tyngd som sanningar."

Hur ser det ut i Sverige? Marteus alster illustreras med en bild av Sarah Palin, en gång kandidat till posten som vice-president, vilket ska illustrera just hur dumma amerikaner är, då Palin enligt Marteus inte ens borde få finnas. I Sverige heter vår nuvarande vice statsminister Åsa Romson, företrädare för ett parti som garanterat rymmer mindre intelligens än de amerikanska republikanerna. Är vår migrationspolitik baserad på "förnuft, vetenskap och fakta"? I Sverige ges inte lögner bara samma tyngd som sanningar; de är helt förhärskande.

Jag har arbetat i amerikanska företag och tidvis på huvudkontor i Boston. Mina kollegor var välutbildade och beresta. Staden rymmer flera av världens mest prestigefyllda universitet, som MIT och Harvard. I USA har jag träffat uttalade republikaner, som varken haft vapen eller varit fixerade vid abortfrågan.

Igår tittade vi på Expressens totala självmål när det gäller mediebilden i Ryssland. Även Marteus är anställd av denna tidning, och anser förstås att Sverige är ett föredöme också på mediefronten:

"Det finns förstås många, och unika, skäl till att USA är som det är: historiskt grundad skepsis mot politiska makthavare, ett spretigt medielandskap där objektivitetskrav har kastats överbord, religiositetens djupa rötter."

Är Expressen ett lysande exempel på objektivitetskrav? Få västerländska demokratier kan uppvisa ett så enhetligt och ensidigt medielandskap som det svenska.

Låt oss slutligen återgå till Adam Hjorténs inlägg, där han också bjuder på hur det förhatliga programmet borde se ut:

"Allt för Sverige kunde ha varit ett tillfälle att diskutera hur kulturer är sammanflätade, och att historien är präglad av förflyttningar och kulturutbyten. Det kunde ha varit ett tillfälle till att diskutera hur Sverige alltid har interagerat med omvärlden, hur landet präglats av migration, och att nationella identiteter är högst föränderliga."

Självklart. Att ett enda program, i hela SVTs tablå, inte passar in i ovanstående officiella ramar blir i det totalitära Sverige ett program för mycket. Även denna lättsamma serie måste omstöpas till den officiella linjen, där det varken finns ett svenskt folk eller en svensk kultur, och där den fantastiska lögnen att Sverige alltid har varit mångkulturellt måste hamras in.

Jag kanske ska börja följa serien, innan den förbjuds?





tisdag 21 oktober 2014

SD attackeras vidare genom EFDD


"SD:s nya gruppmedlems partiledare vill inte ha rösträtt för kvinnor."
Twitter



Soraya Post försöker få till en attack mot SD, genom att säga något om EFDD, men slirar på sanningen i vanlig ordning. Nu är det ju inte KNPs partiledare som anslutit sig till gruppen, utan en fristående medlem av samma parti. Samtidigt har SDs två ledamöter knappast mycket att säga till om när det gäller vilka som accepteras av EFDD. Vi ska också komma ihåg att Post, som skulle dra en feministisk vind genom parlamentet, snabbt anslöt sig till den socialdemokratiska gruppen och röstade fram kristdemokraten Jean-Claude Juncker, som är allt annat än feminist, till posten som Kommissionens ordförande.

Soraya Post är dock inte ensam om att försöka få maximal spinn på historien. Till och med SvD använder en lite märklig rubrik och bild:


Nigel Farages accepterande av en polsk ledamot, blir alltså en ursäkt för att få med "SD" och "Hitler" i samma rubrik. Självklart har man också valt en bild på den något märklige figuren Janusz Korwin-Mikke, istället för Robert Jaroslaw Iwaszkiewicz, som är EFDDs nye medlem. 

SvD har dock varit så pass hederliga att de åtminstone har letat upp olika uttalanden från just Iwaszkiewicz, men artikeln dryper naturligtvis av tendentiösa formuleringar:

"Den brittiske skandalpolitikern Nigel Farage vill återuppliva den upplösta partigrupp i EU-parlamentet, EFDD, där Sverigedemokraterna ingår, genom att ta in en polsk ledamot som försvarat Hitler och förespråkar hustrumisshandel."

Det är mycket märkligt att Farage kallas för "skandalpolitiker", när något sådant aldrig hörs ens om en person som Gudrun Schyman. Vilka skandaler har Farage varit inblandad i? Det verkar handla om det vanliga:

"Men på måndagen annonserade EFDD:s ledare, den brittiska främlings- och EU-fientliga politikern Nigel Farage triumferande att gruppen kommer att återuppstå."

Varför är det nödvändigt att alltid förse vissa partier med epitet? Det är också intressant att varje nyhet som på något sätt kan kopplas till SD, måste ges någon form av negativ vinkling, oavsett hur irrelevant eller lögnaktig den är. Det tog inte många minuter efter att Mattias Karlsson hade utropats till vikarie för Jimmie Åkesson, innan gamla citat skulle lyftas fram, och nu gäller det alltså att i högsta möjliga grad slå mynt av KNP-ledamotens anslutning till EFDD. När kommer den där granskningen om vilka partier och individer som ingår i Vänsterpartiets och Miljöpartiets grupper?






Expressens självmål om Ryssland



Ryssland är i svensk media alltid en legitim måltavla, som man kan beskriva på ett sätt som sällan sker när det gäller andra länder. Enorma protester har skett mot landets så kallade "antihomo-lagar", som handlar om homosexuell propaganda till barn, medan inte ett ord sägs om att själva läggningen är kriminaliserad i större delen av Afrika och Mellanöstern, och i många fall officiellt är belagd med dödsstraff.

När svenska medier kritiserar mediesituationen i Ryssland, eller för all del Ungern, blir denna tendens ett pinsamt hyckleri. I tron att man kan påverka den ryska befolkningen, väljer Expressen att översätta alstret till ryska, under den patetiska rubriken "Vi med er". I artikeln skriver Stig Fredrikson om en situation som vi känner igen på lite närmare håll:

"Det pågår en allt intensivare hetsjakt på oberoende och fritänkande medier i Ryssland."

"Ryska journalister har allt mer tagit sin tillflykt till bloggar och Facebook för att kunna bedriva självständig journalistik."


Observera att det alltså är Expressen, av alla tidningar, som publicerar detta.











Karin Pettersson med infantilt försvar av beröringsskräck


Karin Pettersson försöker skärma av verkligheten

Karin Pettersson är både socialdemokrat och ledarskribent, men håller sig med jämna mellanrum över sina kollegor Fredrik Virtanens och Oisin Cantwells nivå. Det betyder inte att hon är utmärkt på något sätt, men åtminstone lite mindre usel än de andra. Idag går hon dock alldeles vilse i floskler och pinsamheter. Under rubriken "Liberalt svek om SD är oförsvarligt" oroar hon sig för liberalerna, och vi förstår direkt att det handlar om att de skulle "normalisera" det oberörbara partiet.

Redan i inledningen blir det infantilt, då Pettersson hakar på mediernas försök till demonisering av Mattias Karlsson, en process som inleddes direkt när det tillkännagavs att han skulle täcka upp för Jimmie Åkesson:

"Jimmie Åkesson är sjukskriven. I hans ställe vikarierar Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson. För några år sedan sa han i en intervju med Sveriges Radio att han inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk utifrån hur han ­'tänker, agerar och talar'."

Oj, sade han något så fullständigt oacceptabelt för bara några år sedan? Mediernas fixering vid denne Zlatan är genant, och än mer idiotiskt är att SD alltid måste tillfrågas om honom. Mattias Karlsson fick alltså upprepade frågor om huruvida Zlatan är svensk, svarade först att han inte bedömer enskilda individer på det sättet, för att sedan trassla in sig i resonemanget ovan. Egentligen behöver ingen tillfrågas om det, då verkligheten inte är så komplicerad: Zlatan Ibrahimovic är född i Sverige av en bosnisk far och en kroatisk mor.

Det visar sig att Mattias Karlsson i etablissemangets ögon har gjort fler oförlåtliga övertramp:

"Mattias Karlsson analyserade nyligen EU-valet i ett inlägg på Facebook. Där skrev han att vår tids stora politiska konflikt står ­mellan 'värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler' och att 'den stora avgörande striden om vår civilisations, ­våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas'."

Själv skulle jag inte ha uttryckt mig exakt så, men det är ju inget anmärkningsvärt i uttalandet och framför allt inget chockerande. Särskilt den sista meningen är ju alldeles korrekt. Sedan blir det dags att uppmana till den där bojkotten och beröringsskräcken:

"SD är i dag landets tredje största parti. De är i riks­dagen för att stanna.
Vad deras politik får för genomslag är dock upp till andra.
Det borde vara mycket lätt för demokratiskt sinnade politiker och opinionsbildare att bestämma sig för hur man ska förhålla sig till SD.
Det borde räcka att läsa citaten ovan."

Ja, dessa "demokratiskt sinnade" politiker, dit Pettersson troligen även räknar Vänsterpartiet, kan ju fortsätta att posera och leka sandlåda. Till slut kommer ändå de patriotiska krafterna att vara så starka att det inte spelar någon roll vad "de andra" gör. Etablissemanget kan ju blunda för obekväma åsikter, men samhällsutvecklingen kommer att ticka på oavsett.

Det är idag den borgerlige mediefiguren PM Nilsson som har irriterat Karin Pettersson:

"I en stort uppslagen ledare i Dagens Industri uppmanade i går den politiske chefredaktören PM Nilsson ­näringslivet att närma sig SD och försöka forma det till ett borgerligt stödparti. Det är viktigt att 'nya och stora och växande partier har förståelse för grundläggande marknadsekonomiska mekanismer och inte blir en destruktiv kraft', skriver han.
I texten finns ingen ideologisk argumentation eller moralisk komponent. Där finns ingen redogörelse ­eller värdering av SD:s politik eller historia. Den är endimensionellt makt­politisk."


PM Nilssons mer genomtänkta och klarsynta
ledarartikel kan läsas här.


I själva verket är det ju just en ideologisk bedömning PM Nilsson gör. Sverigedemokraterna är ett mittenparti som mycket väl kan stödja en företagarvänlig politik. På andra sidan står destruktiva krafter, där Vänsterpartiet vill förstatliga och utöka den offentliga sektorn, medan Miljöpartiet vill bestraffa allting som är en förutsättning för företagande och tillväxt. "Endimensionell maktpolitik" är precis vad vi ser från de övriga partierna nu, där Stefan Löfven kan kompromissa om allting och samarbeta med vem som helst, så länge som SD isoleras. I många kommuner, som i "regnbågskoalitionens" Hörby, är detta spel än tydligare.

Pettersson bjuder sedan på en liten floskelkavalkad:

"PM Nilsson har hittat en lösning – bygg det med stöd av riksdagens rasister.
Målet helgar medlen, makten får kosta vad den kosta vill. Att behålla vinster i välfärden är viktigare än att försvara människovärdet."

"Rasister" och "människovärde". Är det märkligt att få människor längre kan ta etablissemangets utspel på allvar? Mot slutet blir det dags för den alltför bekanta bottennivån:

"Nu vill alltså den politiske redaktören på en av Bonniers största tidningar att det svenska näringslivet ska närma sig ett parti som formats ur en nynazistisk miljö och vars ledande företrädare häver ur sig rasism och vevar med järnrör på stan."

Dessa formuleringar diskvalificerar fullständigt den som yttrar dem. Att skriva att ledande företrädare "vevar med järnrör på stan" är helt enkelt imbecillt, men verkar alltså fortfarande vara en relevant och fyndig markering i dessa mediekretsar.

Det är sedan länge tydligt att det mediala etablissemanget lever i en alldeles egen värld, där man är så avskärmad från verkliga problem och andra åsikter, att man upplever att de egentligen inte finns. Utanför redaktionerna pågår verkligheten och för varje dag vaknar allt fler svenskar som genomskådar elitens Potemkin-kulisser.




måndag 20 oktober 2014

Elisabet Höglunds förvirrade försvar av Jimmie Åkesson




Elisabet Höglund är som krönikör lite svår att få grepp om. Hon lyfter ibland glömda ämnen och avvikande åsikter, men intellektuell skärpa lyser alltid med sin frånvaro. Man får helt enkelt ett intryck av någon som funderar på saker och ting, men som samtidigt är ordentligt marinerad i politisk korrekthet, vilket oftast resulterar i kluvna och förvirrade alster.

Hon ville idag, under rubriken "Smaklöst att slå på en som redan ligger", kritisera de offentliga personer som hånat Jimmie Åkesson för hans sjukskrivning. Hon inleder med de sedvanliga markeringarna, som alltid måste göras för att inte förknippas med SD, men hon tar i lite mer än de flesta:

"Ingen har väl tvivlat på att jag är antirasist, antinazist och alltid tagit avstånd från Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna och deras politik. Jag ska inte behöva säga det men det finns folk som gärna missförstår och då är det lika bra att göra klart var jag står.
När det gäller SD:s partiledare Jimmie Åkesson bekämpar jag djupt i min själ hans politik och hans invandrarfientliga åsikter."

Man kan vara både icke-rasist (ordet "antirasist" har sedan länge blivit synonymt med mycket speciella rörelser och individer) och icke-nazist, utan att ta avstånd från Jimmie Åkesson. När Höglund poängterar att hon inte ska behöva säga det, menar hon inte eftersom det då hade varit omöjligt att få en plats i svensk media, utan troligen att det för alla anständiga människor, dit hon så uppenbart räknas, är omöjligt att vara sverigedemokrat. Att använda ordet "invandrarfientlig" är också ett lågvattenmärke, eftersom kritik mot invandringspolitiken inte är samma sak som "fientlighet mot invandrare".

Det blir värre:

"Hans parti hör egentligen inte hemma i Sveriges riksdag, men 13 procent av väljarna stödde Åkesson i valet och de 49 riksdags­mandat partiet erövrade skedde på demokratiska vägar. Inte ­mindre än 798 878 personer röstade på Jimmie Åkesson. Trots sina åsikter är han en del av den svenska demokratin."

På vilket sätt hör SD inte hemma i riksdagen? Vilka partier hör hemma där? Alla sju övriga? Nej, Jimmie Åkesson är inte en del av den svenska demokratin trots sina åsikter, utan tack vare dem, eftersom de är själva anledningen till att stödja honom och hans parti. Festligt nog har Höglund till och med misslyckats med att få siffran rätt, då det officiella valresultatet visar 801 178 röster på SD.

Efter ett par rader om Jimmie Åkessons intensiva arbete, blir det återigen dags för några märkligheter:

"Och till skillnad från andra partiledare var det Åkesson som fick göra grovjobbet. Partiet och dess övriga företrädare är ingenting. Det är Jimmie Åkesson som är Sverigedemokraterna."

Sverigedemokraterna utgörs alltså av en enda person, medan både partiet och övriga företrädare är ingenting. Medierna har de senaste dagarna talat om Åkessons stora betydelse, men Höglund lyckas här föra resonemanget till en helt annan division. I verkligheten deltog naturligtvis några tusen personer i SDs valarbete, varav många fortfarande kämpar på i kommuner, landsting och riksdag.

Hon skriver förvisso om de hånfulla inlägg som har kommit från personer som Özz Nûjen och Fredrik Virtanen de senaste dagarna, men de är ju så idiotiska att det närmast är en öppen dörr. Höglund hittar också övertramp i mediernas valbevakning, men endast ett:

"Redan i valrörelsen tycker jag att medierna gjorde ett rejält övertramp i sin bevakning av Jimmie Åkesson. Det var när Ekot avslöjade att Åkesson det senaste året satsat mer än en halv miljon kronor på spel på nät­kasinon. Åkesson var spelmiss­brukare! Att avslöja detta tycker jag var ett slag under bältet. Spelmissbruk kan lika väl som utbrändhet och alkoholism ­vara en sjukdom. Gudrun Schymans alkoholism hade medierna stor fördragsamhet med men när Jimmie Åkesson spelar bort pengar så är han värd allt förakt."

Medierna, och framför allt kvällstidningarna, bestod av dagliga övertramp och hysteriska kampanjer mot ett enda parti. När det gäller Gudrun Schymans aktiviteter, hade medierna inte bara "stor fördragsamhet", utan gick samman för att inte säga ett ord om dem.

Det roligaste med Elisabet Höglunds hela krönika är att hon avslutar den med vad som i medierna ses som ren "främlingsfientlighet" och ett resonemang som hämtat direkt från Avpixlats kommentarsfält:

"Öppna ett asylboende
 Nu är inte bara Fredrik Reinfeldt arbetslös. Hans ex Filippa Reinfeldt är också ­arbetslös, sen hon i torsdags blev nedröstad om posten som finanslandstingsråd i Stockholms län. Direkt efter nederlaget förklarade ­­Filippa att hon lämnar politiken. Därför har jag i dag en jättebra jobbidé till Fredrik och ­Filippa: Starta ett asyl­boende för ensamkommande flyktingbarn! Gärna i rikemanskommunen Täby, där ni bor. För Fredrik, du sa ju i valrörelsen att vi måste ”öppna våra hjärtan”. Nu har du chans att visa att du vill ­öppna ditt - och Filippas ­också."






Dagens lilla rubrikövertramp



SD gör alltså comeback och det är den tydligen kontroversielle EU-parlamentarikern Peter Lundgren som ligger bakom?

Nej, Aftonbladets lilla artikel handlar i själva verket varken om SD eller Lundgren, utan om att Europaparlamentets "Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa", som förlorade ett land häromdagen, nu får en ny medlem i form av polacken Robert Jaroslaw Iwaszkiewicz från KNP.

Brittiska BBC bjuder på en något mer relevant rubrik:




BBCs rubrik nämner förvisso landets eget UKIP, men då gruppen leds av Nigel Farage, är en bild på honom också mer motiverad än en bild på Peter Lundgren. EFDD är inte "SDs grupp". Intressant nog var det just polska KNP som förvägrades en plats i Marine Le Pens allians, men Nigel Farage är som bekant lite mindre nogräknad, även om han gärna demoniserar samma partier precis innan. Han smutskastade glatt Front National under valrörelsen, men tog sedan emot en enskild utesluten ledamot från partiet för att få in ett extra land.





Ännu en intressant analys av Bjørn Stærk om Sverige




Bjørn Stærk är en norsk programmerare, som även deltar i samhällsdebatten, bland annat genom sina krönikor i Aftenposten. Han kommenterar ibland den kvävda debatten i Sverige, som genom hans norska ögon naturligtvis ter sig fullständigt bisarr. Hans kommentarer är intressanta, då han förefaller vara en sorts liberal, men alltså är kritisk mot den svenska situationen ur en närmast objektiv synvinkel. Jag har tidigare lyft fram hans alster här, i "Bjørn Stærk om Norge, Sverige och etniska motsättningar" och "Svenskarna kväver invandringsdebatten".

dagens krönika i Aftenposten tar han åter upp detta tema och ger oss en bild av det svenska klimatet som vi svenskar väl känner till. Hans budskap sammanfattas i ingressen:

"Den svenska offentligheten har brutit samman. Den behöver en bredare åsiktskorridor och mindre folkuppfostran."

Han skildrar sedan hur kommunister som Ali Esbati och Åsa Linderborg propagerar för att viss debatt överhuvudtaget inte ska föras, och bjuder på en sammanfattning, även den självklar för oss svenskar med öppna ögon:

"För mig verkar det som om en stor del av det offentliga samtalet här har kollapsat, i synnerhet den som har att göra med invandring, nationell stolthet, mångkultur och främlingsfientlighet. Samtalet är argt, bittert, polariserat. Det är ett samtal där många kunniga människor inte känner sig hemma, och där det är viktigare att markera att du har den rätta värdegrunden, än att faktiskt veta vad du talar om."

Stærk vänder sig mot den svenska beskrivningen av Norge och Fremskrittspartiet, men verkar inte riktigt förstå att den bilden kommer från en mycket liten grupp på vänsterkanten, som dock råkar ha en mycket stor megafon i form av exempelvis Aftonbladet Kultur. Han ser Sverigedemokraterna som mer extrema:

"Det är Sverige som har ett islamhatande parti i Riksdagen. Fremskrittspartiet spelar på islamrädsla, men om Siv Jensen hade sagt vad Jimmie Åkesson säger om islam, tror jag att Fremskrittspartiet hade kollapsat vid valurnorna."

Det verkar som att Stærk baserar ovanstående främst på det berömda "muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget", vilket jag i och för sig kan instämma i, men där formuleringen inte kommer från Jimmie Åkesson, utan från Aftonbladet själva. Att starkare kritik mot islamiseringen skulle ha raserat stödet för Frp har jag svårt att tro, men detta kan troligen Stærk bedöma bättre.

Ett antal svenskfientliga diskuterar att
"vägra ta debatten" på Publicistklubben

Bjørn Stærk efterlyser egentligen en mellanposition i den svenska invandringsdebatten. Att någon sådan inte finns är naturligtvis märkligt, men själv ser jag inget behov av någon mellanväg. Sveriges situation är så extrem att jag gärna placerar mig på ena kanten där ett totalt stopp är nödvändigt, liksom en viss repatriering. Det enda jag egentligen har svårt för i Stærks texter, och han har sagt det förut, är talet om att vi bara ska acceptera islam, eftersom "det är här för att stanna". Han är kritisk till Avpixlat, vars totala förakt för etablerad media han ogillar, liksom bilden sidan ger av islam:

"Detta är en miljö som menar att hela religionen islam är livsfarlig, inte bara islamismen. Många av dem vill inte acceptera att islam har kommit för att stanna i Skandinavien. De drömmer om en framtid där islam inte längre är närvarande här. Det är skrämmande."

Jag menar att det är något naivt att dra denna skarpa gräns mellan islam och islamism. Har man det ena, så får man också det andra. Tillåter man en massinvandring av muslimer, så får man också islamister och jihadister på köpet, utöver alla de övriga problem som denna kultur skapar i Västvärlden.

Stærk kritiserar Avpixlat och menar att det är illa att sidan är den viktigaste oppositionskällan och att liknande platser är de enda där invandringskritik framförs. Han har också noterat vad som får och inte får sägas i den svenska invandringsdebatt som kan föras offentligt:

"Resultatet är att den invandringsdebatt som pågår i de stora medierna för det mesta är irrelevant. Visst talar man om invandring. Men debatten är ett minfält. Du måste vara försiktig med var du trampar. Du kan till exempel säga att integrationen inte fungerar tillräckligt väl. Det gjorde många efter Husby-upploppen. Men du kan inte säga att invandringstakten, volymen, bör minskas. Det gjorde migrationsminister Tobias Billström. Då fick han smäll på fingrarna av en samlad svensk offentlighet. Hans egen chef, statsminister Reinfeldt, sade 'vi pratar inte på det sättet'."

I artikeln lyfts också fram hur enorm den nuvarande invandringen faktiskt är, genom en jämförelse med det klassiska invandringslandet USA:

"USA hade en stor invandring, men de hade också många fler barnfödslar än vi har. I Norge och Sverige utgör invandring nu över två tredjedelar av befolkningstillväxten, jämfört med en tredjedel den gången. Det är stort. Det är radikalt. Det kan inte ske smärtfritt. Någon måste beskriva den smärtan på ett ärligt och sakligt sätt. Det är journalisternas uppgift."

Stærk låter bli, troligen medvetet, att påpeka att även invandringens art är helt annorlunda. Européer som kommer till ett land där det finns arbete, är inte samma sak som muslimer som kommer till ett välfärdssamhälle.

Bjørn Stærks krönika förtjänar att läsas i sin helhet och jag har här endast lyft fram lösryckta avsnitt som jag tycker är särskilt intressanta. Texten är egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, då beskrivningarna är välkända för oppositionella svenskar, men det är intressant att höra dem från en norrman, som inte ens tillhör "vår sida".





De europeiska vännernas hälsningar till Vlaams Belang


Tom van Grieken, ny partiledare Vlaams Belang

Igår höll Vlaams Belang partikongress i Lint utanför Antwerpen, där dagordningens viktigaste punkt var valet av ny partiledare. Den avgående partiledaren Gerolf Annemans har många gånger understrukit att det, i ljuset av partiets nedgående valresultat, nu var dags för en ny generation att ta över. Denna ambition förverkligades också, då den 28-årige ledaren för ungdomsförbundet, Tom van Grieken, valdes av de 1000 närvarande delegaterna.

Kongressen kunde också bjuda på vykort från de övriga ledarna i Marine Le Pens europeiska allians, som nu går under namnet "Nationernas och Friheternas Europa":









söndag 19 oktober 2014

Jean-Marie Le Pen om ebolautbrottet




I förra veckans avsnitt av sitt program Le Journal de bord, utvecklade Jean-Marie Le Pen sin syn på spridningen av ebola och myndigheternas roll. Han kommenterar också den mediestorm och demonisering som skedde då han i maj nämnde ebola som en faktor som kunde påverka världens demografiska situation.






I maj skildrade ett antal utländska medier, vars påståenden förstås förvanskades ytterligare ett steg av svenska medier, kommentaren som att Le Pen skulle ha sett ebola som en lösning på invandringsproblematiken, något som faller på sin egen orimlighet. Jag skrev då bland annat:



Rubriken, tillsammans med bilden, är naturligtvis lögnaktig på flera sätt. Dock har man i Sverige lyckats måla upp en så pass grotesk bild av denne man, att de flesta svenskar antagligen accepterade rubriken rakt av och lugnt kunde gå vidare, förfärade av dessa otäcka "högerextremister". Gustav Fridolin tyckte till och med att det var relevant att hänvisa till den här historien, under en debatt om tiggeri med Björn Söder. 

Det är sant att Le Pen nämnde ebola, men inte i samband med invandring och inte heller från talarstolen. I tisdags kväll genomförde Front National ett möte i Marseille inför Europavalet, där ett antal prominenta medlemmar talade, däribland hedersordförande Jean-Marie Le Pen. En timme före sitt anförande träffade han pressen för att säga något om de stora linjerna i sitt tal, varav en handlade om befolkningsfrågan i världen. Sedan blir det lite svårare att veta exakt vad som sades och hur, särskilt för någon som inte var på plats. Under ett samtal med den nye FN-borgmästaren i Cogolin, Marc-Etienne Lansade, ska Le Pen ha yttrat "herr Ebola kan ordna det på tre månader".

På partiets hemsida har Le Pen känt sig föranledd att publicera ett pressmeddelande, där han förtydligar att samtalet handlade om världens demografiska utveckling och dess geostrategiska konsekvenser. Ebola, och en kärnvapenkonflikt, nämndes som exempel på vad som eventuellt totalt skulle förändra alla analyser på området. Slutligen understryker han att det är helt självklart att han inte önskar någon spridning av ebola.

Mer uppmärksamhet, än kommentaren ifråga, förtjänar Jean-Marie Le Pens egentliga anförande i Marseille, som handlade om just den demografiska utvecklingen:








Jan Helin hycklar vidare




Precis som Thomas Mattsson, har Jan Helin på sin tidning en egen liten kolumn där han kan breda ut sig om journalistiskt uppdrag och storslagna principer. Likt Thomas Mattssons alster, blir det dock alltid oerhört förljuget, när man ser till vad hans tidning faktiskt gör.

I dagens "söndagskolumn" använder han Jimmie Åkessons sjukskrivning för att bjuda på den sedvanliga tiraden om hur alla granskas på samma sätt. Krönikan inleds med lite sympatiyttringar, som är så påklistrade och falska att det nästan blir lite smärtsamt:

"Låt mig till att börja med göra en sak klar:
Jag hoppas på Jimmie Åkessons snara tillfrisknande. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet tagit avstånd från den värdegrund Sverigedemokraterna bygger sin politik på. Men det finns inget positivt med att Jimmie Åkesson nu inte förmår göra sitt jobb. Utbrändhet är en vedervärdig och tidstypisk åkomma."

Det är på sätt och vis lite fantastiskt att man kan få med "värdegrund" även i ett stycke som ovan. De riktiga attackerna inleds sedan direkt:

"Den draksådd Sverigedemokraternas publicistiska verksamhet sprider i former som sajten Avpixlat och dess kommentarsfält får naturligtvis utväxter åt båda håll.
I sitt öppna brev reflekterar dock inte Jimmie Åkesson över den saken. Istället förklarar han sin sjukdom med bland annat 'mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik'."

Jan Helin är nog, tillsammans med Thomas Mattsson, en av de sista personerna som ska tala om att "sprida draksådd". Mediernas ständiga demonisering av Sverigedemokraterna är just vad som skapar polarisering och legitimerar våld och hot mot partiets företrädare. När någon förklaras inte ha rätt "värdegrund", och vara personer som man inte ska "ta i med tång", är naturligtvis steget till att mer handgripligen förfölja dessa personer ganska litet.

Ett intressant exempel på hur oerhört infantil och hatisk debatten i Sverige är kunde beskådas i fredagens Skavlan, där nytillträdde finansministern Magdalena Andersson stolt kunde berätta om hur hon i sitt kontor i riksdagen drog för gardinerna för att slippa se sverigedemokrater. Och då fick applåder. Detta klimat är främst skapat av svenska medier, i symbios med politiker som Andersson. Fredrik Skavlan, som ändå borde ha en viss insyn i svenskt debattklimat, verkade uppriktigt förvånad över denna människosyn och vi-och-dom-tänkande hos en minister.




Det blir sedan dags för Jan Helin att bjuda på den där historien om hur alla granskas på samma sätt, vilket inleds med:

"Politiker som avgår eller hamnar i andra problem vill ofta skylla på medierna."

Vilket följs av en enormt förljugen verklighetsbeskrivning:

"Så vad har varit ”vedervärdig kampanjjournalistik” om Sverigedemokraterna?
Är det Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” som avses? En kampanj för att värna alla människors lika värde som ofta häcklas av Sverigedemokraternas anhängare.
Eller borde vi avstått från att publicera Aftonbladets avslöjanden om Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraternas parti?
Borde Expressen avstått från att publicera videon med järnrören? Eller borde Expressen avstått från sina avslöjanden om partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg anonymt?
Hade vi fått ett rimligare medieklimat om Dagens Eko avstått att publicera sitt avslöjande om Jimmie Åkessons vidlyftiga spelvanor?"

Jan Helins olika kampanjer, som "Vi gillar olika", är enbart löjeväckande och ingenting vi tar på allvar och än mindre kränks av. Samtidigt vet vi vilket fantastiskt hyckleri redan namnet visar upp, då Jan Helin verkligen inte gillar olika etniciteter, varken när det gäller boendeområde eller medarbetare. Det som möjligen är kränkande, och idiotiskt, är att personer som Jan Helin och Södermalms journalister, har mage att utmåla sverigedemokrater som personer som aldrig har rest, aldrig träffat andra etniciteter och därför "inte gillar olika". Själv säger jag ibland att jag är en omvänd Jan Helin, då jag gillar och är intresserad av olika kulturer i vardagen, men inte tror att massinvandring är ett framgångsrecept för landet Sverige. En direkt motsats till herr Helin alltså. Att kampanjen häcklas av oss, beror inte på att vi tycker det är fel med människors olikhet, utan på att den är så otroligt infantil och hycklande.

Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraterna upprör endast de politiskt korrekta, då vi andra uppskattar sidan och inte tycker att det är det minsta märkligt om band finns mellan SD och SD-vänlig media. Jag skulle kunna "avslöja band" mellan Aftonbladet och Socialdemokraterna när som helst. Mer bisarrt är egentligen varför en officiellt socialdemokratisk, eller bara demokratisk, tidning upplåter utrymme åt rena kommunister och antidemokrater att få breda ut sig i den egna frizonen kallad "Aftonbladet Kultur".

När det gäller mediernas älskade filmsnutt, var det inte så att Expressen bara "publicerade" den, vilket kanske hade varit en rimlig bevakning av de som senare skulle bli riksdagsledamöter. I själva verket mjölkade man historien dagligen i flera veckor, och fortfarande anses det i dessa kretsar vara höjden av fyndighet att tala om "järnrör", "järnrörsdemokrater" och att "järnröret blev till talmansklubba", trots att Björn Söder inte ens var med i filmen.

Kritiken mot Expressens djupdykning i fria mediers kommentarsfält handlar inte om att den visade "partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg". Det sjuka med den kampanjen var att man betalade kriminella vänsteraktivister för att gräva i tiotusentals kommentarer, för att sedan välja ut ett fåtal som skulle hängas ut med namn och bild. Det var inte heller enbart partifunktionärer som hängdes ut, och vi minns alla hembesöket hos den vanlige medborgaren Jim Olsson. För de som ännu inte sett inslaget, vill jag påminna om CBN News underbara rapport om Sverige:




Dagens Ekos kriminella titt i Jimmie Åkessons bankkonto, som Jan Helin här försvarar, var så bisarrt att till och med många övriga politiker, som Maria Wetterstrand (mp), chockerades. Dessa personers fördömanden kom troligen av att de visserligen aldrig kommenterade anonymt på Avpixlat, men nu insåg att de själva i teorin kunde bli drabbade. Den sista förljugna beskrivningen blir:

"Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Att skylla på medier, och till och med handfast reagera mot medier genom att stänga dem ute från valvakor, är en väsentlig del av partiets retorik som dess väljare förefaller uppskatta."

Det svenska medielandskapet är så likriktat och lögnaktigt att kampen mot det har blivit lika viktig som kampen mot massinvandringen. När det gäller den där valvakan, så finns det ingen skyldighet att bjuda in vem som helst till en privat tillställning, särskilt inte fientliga personer som arbetar med våldsbenägna aktivister. Sverigedemokraterna skulle kunna "stänga ute" varenda fientlig journalist, utan att det skulle vara ett hot mot pressfriheten eller yttrandefriheten. Jag får för övrigt finna mig i att aldrig bli inbjuden hem till Jan Helin, eller ens till Aftonbladets redaktionsmöten.






lördag 18 oktober 2014

Orrenius försöker försvara Mehmet Kaplan



DNs Niklas Orrenius är en i högen av alla så kallade journalister som alltid ser till att passa in i den politiskt korrekta ramen och har en förkärlek för europeisk skuld och massinvandringens förträfflighet. Följaktligen gick han också igång på Sami Saids möjligen fabricerade berättelse igår:



Observera hur allting faller på plats för Sami Said; ingen ifrågasätter berättelsen, köprekommendationer av hans roman kablas lydigt ut, följt av Orrenius bisarra påstående att Said inte uppmärksammas för sitt skrivande, när han i verkligheten har blivit enormt uppmärksammad redan för sin debutroman. Att Said sedan vill använda en liten händelse, där naturligtvis rasism och romer ingår, för att få fart på försäljningen av denna bok, är knappast svenska folkets fel.

Idag är det dags för Niklas Orrenius att stå upp för islam i allmänhet, och Mehmet Kaplan i synnerhet, under rubriken "Hatet mot muslimer försvårar kampen mot extremism". Redan denna rubrik avslöjar att vi kommer att få ta del av den vanliga retoriken kring "vanliga muslimer" som inte har någonting att göra med "extremister", eller hur deras ideologi "missförstås" och "utnyttjas", det vill säga just det vanliga överslätande och ursäktande som vi aldrig hör om exempelvis nationalsocialism. Niklas Orrenius inleder med att han själv har granskat islamisk extremism:

"Vi skrev om en predikant som lockade unga till föreläsningar med sitt charmigt streetiga sätt – men vars budskap gick ut på att det var fel att vara kompis med judar och kristna. Vi skrev om Malmötjejer som trakasserades av självutnämnda muslimska ”åsiktspoliser” som krävde att kvinnorna skulle täcka sitt hår. Vi avslöjade hur den terrorstämplade saudiska stiftelsen al-Haramain med en muta på fem miljoner dollar försökte ta över Malmös största moské Islamic Center."




Problemet med Orrenius synsätt är naturligtvis tanken att ovanstående fenomen är perifera och helt irrelevanta i ideologin islam, och att det verkliga problemet i vanlig ordning är alla "islamofober". Tydligen besvarades hans berättelser direkt med denna ryggmärgsreflex från muslimer, och sannolikt också av deras svenska apologeter:

"Men några menade att reportagen skulle öka hatet mot muslimer.
'Jag ber er att sluta med dessa artiklar, det får Sverige att hata oss ännu mer', skrev Ali."

Det är som vanligt intressant att islam inte kan granskas, eftersom sådana skildringar kan sätta ideologin i dålig dager. Orrenius har förstås full förståelse för liknande motattacker:

"Jag förstod hur han menade. Vår tid är marinerad i misstro mot muslimer. Kvinnor som bär slöja trakasseras. Riksdagspolitiker utmålar muslimer som samhällsförstörare."

I verkligheten är det inte riksdagspolitiker som skapar denna misstro, utan ideologins egna anhängare. Rapporterna om trakasserier mot slöjbärare är överdrivna och ofta uppdiktade, men viktigare är att negativa reaktioner inför denna mycket iögonfallande symbol för en främmande ideologi inte är särskilt märkliga. Även en hakkorsarmbindel skulle väcka negativa känslor.

Halvvägs genom artikeln blir det dags att rycka ut till Mehmet Kaplans försvar. Orrenius menar att han ska kunna kritiseras som minister, men då för bostadspolitik, eftersom han själv är en sådan stark motståndare till "extremism":

"Jag pratade ganska länge med Kaplan då, för åtta år sen. Han verkade genuint upprörd över de muslimska extremisterna. Nu, när Mehmet Kaplan är minister, anklagas han själv för att vara extremist med förlåtande syn på antidemokrater. Han sägs ha en ”dold agenda”. En debattör skriver att han nog är ”en orm”, en annan att han är IS-anhängare. I den snabbt växande Facebookgrupp som kräver Kaplans avgång läser jag människor beskriva honom som ”judehatare” och ”äckel”."




Därefter följer det direkta försvaret:

"Mehmet Kaplan är makthavare och bör granskas hårt. Han har fattat underliga beslut. 2011 bjöd han Yvonne Ridley, som spridit antisemitism, till riksdagen. När han kritiserades backade han: 'Min bakgrundskontroll när det gäller Yvonne Ridley har brustit'"

Nonsens. Mehmet Kaplan bjöd naturligtvis in Yvonne Ridley just eftersom hon är islamist och antisemit, då det är vad hon är känd för. Hur går en "bakgrundskontroll" till där man inte hittar det mest iögonfallande, något som är fullt synligt genom en enkel sökning på nätet? Varför skulle han annars bjuda in just henne? Detta försvar känner vi igen från Omar Mustafa, som inte heller sade sig stödja eller känna till någon av de islamister han bjöd in som talare.

"Däremot är det bra att vara medveten om att hatet mot muslimer är så starkt i vårt samhälle att befogad kritik mot Kaplan oundvikligen kommer att vävas samman med hets av värsta sort. Sök lite på Mehmet Kaplan + muslim på nätet får ni se vad jag menar."

"Hets av värsta sort" ska vi kanske undvika, men det är mycket anmärkningsvärt att en person med Kaplans bakgrund tillåts bli minister. "Kritikstormen" mot Kaplan är en västanfläkt jämfört med vad som drabbade Björn Söder vid talmansvalet, utan att några mediefigurer oroade sig för "hets". Kritiken mot Kaplan visar enligt Orrenius på vårt samhälles stora problem:

"Det bör inte hindra journalister och andra från att ifrågasätta Kaplan. Men hetsen som finns inbäddad i kritikstormen mot ministern är en påminnelse om att vårt samhälle har stora problem med antimuslimska strömningar."

På Nyheter24 är tre miljöpartister (två muslimer och en lesbisk asylfanatiker) än tydligare:

"Rasismen och islamofobin visar sig tydligt i kritiken mot Mehmet Kaplan (MP). Sedan han tillträdde som bostads- och stadsutvecklingsminister har det varit väldigt få som diskuterat hans kompetens när det kommer till frågorna han har ansvar över." 

Tyvärr är ju "rasism" och "islamofobi" två begrepp som det sedan länge är helt omöjligt att ta på allvar. Vari består Mehmet Kaplans speciella kompetens på bostadsområdet? Nej, just det, han är uppenbart inplockad just för att hålla Socialdemokraternas allt starkare muslimska krafter nöjda, och det är ytterligare ett skäl att fokusera på hans suspekta bakgrund.

"Att hela tiden begära att muslimer ska ta avstånd från extremism och terrorism är inget annat än rasism."

Nej, det är inte mer rasism än att fråga nationalsocialister hur de ser på förintelse eller världskrig. Kommunister kommer lätt undan i Sverige, men sällan kallas kommentarer om deras ideologis faktiska resultat, ekonomisk stagnation och diktatur, för "rasism".

"Genom drev som dessa gör samhället det ännu svårare för den muslimska befolkningen att ta plats i politiken - ett steg som redan, på grund av den strukturella diskrimineringen och islamofobin, är stort nog."

För idag är det naturligtvis alldeles för få muslimer som tar plats i politiken? Inte mindre än fyra ministrar har nu bakgrund i muslimska länder. I riksdagen har också en härlig skara passerat, från Abdirizak Waberi till Mahmoud Aldebe. Drevet var mycket större mot moderata ministern Elisabeth Svantesson, när det visade sig att hon var kristen.


Låt oss avsluta med vad den mer seriöse debattören Aje Carlbom, docent i socialantropologi, skriver om Kaplan:

"Några saker är dagsaktuella och vid det här laget välkända: att han bagatelliserat när muslimska ungdomar låter sig värvas av IS, att han varit delaktig i att bjuda in antisemitiska föredragshållare och att han i sitt försvar av muslimska organisationer inte verkar tveka att dra på sanningen. För identitetspolitiker i allmänhet kanske det här framstår som politisk smutskastning. Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang."

"Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel. [...] Sannolikt är aktivisterna i IFiS, SUM och FIOE mycket nöjda med att Kaplan utnämnts till minister. För dem är det, precis som för andra med politiska särintressen, viktig att kunna ta sig in i inflytelserika sammanhang i syfte att få gehör för sina frågor."





Vlaams Belangs partiledare lämnar över facklan




Det belgiska valet till det federala parlamentet, som sammanföll med valet till Europaparlamentet, blev ett hårt slag för Vlaams Belang. Ett par dagar senare avgick partiets ordförande Gerolf Annemans, vilket jag skrev om under "Vilken väg går Vlaams Belang?". Han underströk då behovet av att en ny generation tog över partiet och att han själv, tillsammans med den andre veteranen Filip Dewinter, var tvungen att ta ett steg åt sidan.

I september diskuterade partirådet den analys som vice ordförande Chris Janssen hade arbetat med, på uppdrag av partistyrelsen. I slutet av månaden samlades sedan rådet på nytt, för att föreslå en ny ordförande inför partikongressen den 19e oktober.

Vlaams Belangs nedgång i opinion de senaste åren beror främst på framväxten av det mer liberala nationalistpartiet N-VA. Partirådet underströk dock att detta partis program inte är detsamma som Vlaams Belangs, vilket Gerolf Annemans kommenterade med:


"Vår berättelse är värd ett parti. Lyckligtvis behåller vi en liten bas i alla parlament för att kunna arbeta vidare."

Annemans meddelade sin avgång i maj i år:





Det senaste numret av partiets medlemstidning publicerar Gerolf Annemans avskedshälsning:


Facklan lämnas över

Det är här dags för ett avsked. Det har varit en ära att ha fått vara er partiordförande. Partiskeppet har utan skeppsbrott gått igenom en mycket tung period. Partiet är dock kraftigt förminskat, även om det fortfarande består. Som jag sade på den där sorgsna valkvällen: vi är för små för att vara lyckliga, men vi är tillräckligt stora för att fortsätta.

För även om jag är ödmjuk när det gäller att säga vad som gick fel och hur vi ska gå vidare, så vet jag en sak säkert. Ett principfast självständighetsparti, ett parti som vill försvara vår kulturs och vår civilisations grundvärderingar; ett sådant parti behövs i Flandern.

Vlaams Belang uppstod som ett svar på den urvattning som den flamländska nationalismen genomgick under 1970-talet, då Volksunie genom maktdelning systematiskt blev allt mer vänster och slängde de flamländska kraven överbord. Vlaams Belang var en korrigering i en tid då det var nödvändigt att tala om saker och ting, eftersom alla förteg dem.

Tyvärr är tigandet fortfarande ett förhärskande kännetecken för flamländsk politik. I en period då folkomröstningar om självständighet står i fokus i olika delar av Europa, i en period då Medelhavets sydsida allt mer hamnar i ett kalifats grepp, där sharia nästan överallt blir inskrivet i grundlagarna, och då havet självt täcks av båtar med tiotusentals (nord)afrikaner på väg till oss, är vi de enda som talar i en politisk kör av stillatigande, som inom Belgien låtsas som att allt kommer att ordna sig.

Ett parti som vårt förblir alltså nödvändigt. Men som jag sade vid mitt tillträde, fortsätter att säga, och också sade till partiet: en ny generation vlaamsbelangare måste nu föra de gamla principerna och värdena in i den nya tiden. Min generation tog med stor tacksamhet emot denna uppgift från Karl Dillens och tidigare generationers händer. Vi skickar nu facklan vidare.

Det är för mig som avgående partiledare därför en stor glädje att veta att partiet är allt annat än dött; stort och friskt nog för att kunna gå vidare, och att uppgiften att föra partiet framåt med gott mod kan lämnas över till skickliga och energiska unga människor. De kan fortsätta att räkna med min insats och stöd.

För övrigt anser jag att Flandern förtjänar självständighet.

Gerolf Annemans





fredag 17 oktober 2014

"Åkesson är sjuk men politiken lika rasistisk"




Nyheten om Jimmie Åkessons sjukskrivning har slagits upp stort i medierna, följt av diverse "experters" kommentarer. De förväntade hånfulla och hatiska tillropen från twittervänstern dök också upp, liksom några andra politikers pliktskyldiga deltagande. Själv tänkte jag överhuvudtaget inte kommentera historien, om det inte hade varit för Eva Franchells debila alster på Aftonbladet. Det inleds med mediernas vanliga bedömning:

"Jimmie Åkesson är sitt parti.
Att han nu blir sjukskriven på obestämd tid skapar säkert förvirring både inom Sverigedemokraterna och i riksdagen."

Jimmie Åkesson är en stor tillgång för partiet, inte minst genom sin skicklighet och tålmodighet i debatter, men att partiet står och faller med honom är rent önsketänkande från dessa medier. Valrörelsen och valet är över, och när Åkesson nu tar ledigt finns det andra personer som sköta det politiska arbetet. Tre fjärdedelar av "D4an" är kvar (Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof), partiet har kvar sina 49 riksdagsmandat och i Sveriges kommuner kämpar de lokala företrädarna vidare. Jimmie Åkesson har gott och väl förtjänat en tids ledighet och jag har svårt att tro att det skulle skapa "förvirring" i partiet.

Eva Franchell övergår raskt till sitt egentliga budskap, partiets förfärlighet, och de förljugna bilderna avlöser varandra:

"Däremot blir det mindre av resor i landet och spektakulära utspel som leder till tårtkastning och bråk. I värsta fall innebär Jimmie Åkessons sjukdom att Sverigedemokraterna får en normaliseringsperiod bara för att den provokative partiledaren är borta."

Nej, det är inte "spektakulära utspel" som leder till hat och våld från motdemonstranter. Vad dessa utspel skulle bestå i är något oklart, men desto klarare är att kravallvänstern skulle härja alldeles oavsett vad Sverigedemokraterna har att säga. Om man uppfattar Jimmie Åkesson som "provokativ" är frågan om man alls vet vad ordet betyder. Att man ogillar någons åsikter innebär inte att personen i sig är provokativ. I Franchells mentala värld är Åkesson också "hård":

"Mattias Karlsson lär sakna Jimmie Åkessons hårdhet, men vi ska komma ihåg att politiken kommer att vara densamma. Även när partiledaren är sjuk är Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti."


Mattias Karlsson går in som ersättare
under Jimmie Åkessons frånvaro

Det skulle vara intressant att få höra både vad denna hårdhet och partiets rasism består i, men det får vi naturligtvis inte veta. Sedan gör sig den där speciella medieblindheten påmind, där alla analyser utgår från den snedvridna och inskränkta bild som odlas på redaktionerna:

"Att han trots sjukdomen lyckades samla över 13 procent av väljarna är faktiskt anmärkningsvärt."

Om nu Jimmie Åkesson skulle ha verkat trött i någon av de sista debatterna, är det fortfarande ingenting som gör att vi väljare glatt hoppar över till något av de övriga riksdagspartierna, eftersom politiken och Sveriges framtid är större än så. Mer anmärkningsvärt är snarare att inte fler än 13% ännu har insett omfattningen av och den destruktiva kraften i massinvandringen. Att det handlar om eftersläpning och långsamt uppvaknande visar valresultaten, där partiet fördubblas val efter val. Man kan egentligen fråga sig vad 2018 års hundratusentals blivande nya väljare tvekar inför 2014, då bilden av Sveriges irrfärder sedan länge är tydlig.

Franchells sista stycke bjuder på ett antal idiotier:

"I brevet klagar Jimmie Åkesson på kampanjjournalistiken och det är möjligt att vi journalister uppehållit oss alldeles för mycket vid hans person. Det är hans politik som är farlig och under sjukdomsfrånvaron måste medierna nu se möjligheterna att granska Sverigedemokraternas politik.
Varje förslag, samarbetet med Alliansen. Varje landsting och kommun där Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik förstör framtiden för papperslösa barn måste fram i ljuset.
Jimmie Åkesson är utbränd, men granskningen av hans parti har bara börjat."

Fixeringen vid partiernas ledare gäller samtliga partier och det är inte därför vi föraktar journalister och kritiserar deras aktivitet, utan på grund av just den demonisering av partiet, medlemmarna och väljarna, som Franchell här bjuder på och som upprepas vecka efter vecka. Det är också typiskt att socialdemokraten Eva Franchell måste tala om "samarbete med Alliansen", trots att något sådant saknas och trots att hennes eget parti samarbetar med de för landet bra mycket farligare Miljöpartiet och Vänsterpartiet, för att inte tala om de samarbeten som sker i vissa kommuner med vettvillingarna i FI. I riksdagen är Socialdemokraterna lika beroende av SD som Alliansen var, och deras stöd i kammaren är ännu svagare.

Den lösryckta meningen om att SDs "främlingsfientliga politik förstör framtiden för papperslösa barn" är direkt pinsam och löjeväckande på många plan. I vilket landsting och i vilken kommun är det SD som sätter agendan? Framför allt ska dessa barn inte ha någon framtid här, då de vistas i landet illegalt, vilket fastställs av de lagar som riksdagen en gång har tagit ställning till.

Jaså, "granskningen" av Sverigedemokraterna har bara börjat? Hur ska ni kunna trappa upp de insatser som skedde under valrörelsen, där halva tidningsutrymmet ägnades åt olika attacker mot partiet? Tyvärr, Eva Franchell, är det nog så att det är fulmedias kollaps som bara har börjat, tillsammans med Socialdemokraternas tillbakagång och Miljöpartiets och Vänsterpartiets slutliga marginalisering. Vi har också endast sett början på de nationella uppvaknandena, där Europas folk tar tillbaka sina länder. Framtiden tillhör oss.