onsdag 24 maj 2017

Bottennoteringar för Moderaterna och Miljöpartiet



I DN/Ipsos opinionsundersökning för maj, som publiceras idag, får Moderaterna sin sämsta siffra sedan 2002, då Bo Lundgren, som allmänt ses som en ytterst misslyckad partiledare, just hade genomfört ett katastrofval. Det är egentligen inte förvånande. Partiet har visat sig ovilligt att ta över makten eller ens agera som opposition. Därtill kommer en opålitlighet i migrationsfrågan, samt en oklar hållning till det näst största partiet. Slutligen tror jag att många uppfattar Anna Kinberg Batra som en kall, osympatisk och mekanisk karriärist. Hennes framträdanden och uttalanden skapar inte särskilt mycket förtroende.



Miljöpartiets siffra under riksdagsspärren är förstås glädjande. En gång i tiden var partiet någorlunda relevant genom att föra in miljöfrågan i politiken, men numera är det svårt att veta vad partiet vill och framför allt har vilja att kämpa för. Miljöfrågan är numera väl etablerad i debatten och Miljöpartiet verkar inte ha någonting att tillföra. Vid regeringsbildningen befarade jag att Socialdemokraterna åtminstone skulle låta Miljöpartiet få genomslag för sin groteska migrationspolitik, men inte ens där har man lyckats genomföra sin egen politik.

Socialdemokraternas siffra är som vanligt fascinerande. Det är sannolikt det enda partiet som skulle kunna ha en häst som partiledare och ändå få stöd av en fjärdedel av befolkningen. Det som vore en drömnivå för exempelvis Sverigedemokraterna får Socialdemokraterna gratis, alldeles oavsett vad de gör.

Expressen får vi ett par patetiska kommentarer om Moderaternas situation av partisekreterare Tomas Tobé.

"Det är bra att alliansen är större än de rödgröna men det är en för låg nivå för M."

Det är helt absurt att dessa politiker fortsätter att tala i dessa termer, som om det spelade någon roll att "Alliansen" får två procentenheter mer än "De rödgröna". I mitten finns ändå SD:s 19 procent som kan avgöra varje omröstning. Min gissning är att någon form av samarbete kommer att ske när valet väl är över och Alliansen skulle råka få ett par procentenheter mer än De rödgröna.


Tomas Tobé


Tomas Tobé fortsätter med sin förljugna analys, som han med all sannolikhet inte själv tar på allvar:

"Vi behöver bättre visa att Moderaterna och Anna Kinberg Batra är den bästa garanten för en ny politik och en ny regering. Moderaterna vill vända utanförskap och otrygghet med framtidstro. Arbetslinjen måste utvecklas, inte avvecklas. Kriminalitet ska mötas med fler poliser och hårdare straff. Jobbklyftan mellan inrikes- och utrikesfödda måste minska och vi behöver skapa 500 000 nya jobb."

Hur kan Moderaterna vara en garant för en ny regering, när man hittills inte har visat något intresse för att bilda en sådan? Denna mandatperiod är partiet en garant för en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och är inte mer opposition än Vänsterpartiet. Därefter följer ett par meningar som är helt fantastiska floskler och uttalandet avslutas med den märkliga politikersynen att jobb ska "skapas". Det är ett socialistiskt resonemang, precis som tanken att utrikesfödda på ett magiskt sätt ska få en högre sysselsättningsgrad.

Moderaternas partiledning är uppenbarligen i otakt med en stor del av väljarkåren och de egna företrädarna, där jag är helt övertygad om att en majoritet skulle föredra att partiet samarbetade med SD i stället för att vara stödparti till Stefan Löfven.



Så börjar då årets oro för Nya Tider




Vi minns kulturetablissemangets vånda inför Nya Tiders, eller snarare bokförlaget AlternaMedias, deltagande på Bokmässan i Göteborg. Dag ut och dag in kunde vi läsa lögner om vad tidningen och dess medarbetare stod för, ofta skrivet av personer som uppenbarligen inte hade tagit del av något innehåll. Efter att Expo påstod att Nya Tider hade kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen, också en lögn, bestämde sig detta kulturetablissemang för att som en man helt enkelt kalla tidningen och dess medarbetare för "nazister". Det gjorde att man i sin tur kunde fokusera på hur hemskt det var med nazister och hur hotade övriga deltagare måste känna sig av en enda monter på mässan. En sorts höjdpunkt var när Henrik Arnstad var inbjuden till SVT för att tala om Nya Tider, men vägrade göra just det, för att i stället endast konstatera att han "ogillade nazism".

Det påstods också att deltagandet skulle vara en medveten provokation mot de lite bättre människorna, trots att AlternaMedia endast hade tänkt sälja lite böcker och presentera några av författarna. Att etablerade medier skulle skriva om tidningen varje dag i ett antal veckor, och ge oss ett par tusen nya prenumeranter, hade vi inte kunnat föreställa oss.

AlternaMedia kommer att delta även i år, men denna gång är kulturmänniskorna bättre förberedda och verkar se till att redan nu avisera sitt ogillande och hota med bojkott. I dagens Aftonbladet riktar sig Erik Berggren, festligt nog verksam på något som kallas "Museet för glömska", till de som trots allt har försvarat olika åsikters närvaro. Vi får veta:

"I protesterna mot bojkotten av bokmässan till följd av nazianstrukna Nya Tiders deltagande hörs nu varianter av Evelyn Beatrice Halls ord, ofta tillskrivna Voltaire: 'Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.'
Få är nog beredda att gå i döden för Nya Tider, men på klassiskt högerpopulistiskt manér rycker nu skribenter ut i tron att yttrandefriheten hotas av bojkotten."

Det är lite oklart var skiljelinjen går mellan att vara "nazist" och bara "anstruken", men kanske blir det årets ord. De personer som Berggren attackerar, som Åsa Linderborg, kan knappast kallas för "högerpopulister", utan har fört principiella resonemang. Det stämmer att yttrandefrihet inte kräver att en bokmässa accepterar alla deltagare, men självklart innebär det en begränsning om ett etablissemang genom högljudda krav ska styra vilka som ska få synas och vilka som inte ska få det. Dessa röster för också ett helt paradoxalt resonemang, när de försöker hävda att bokmässan är en privat aktör som själv ska få välja vilka som ska delta, trots att samma röster alltså inte accepterar fel val.



Så namnges då syndarna:

"För Jan Guillou, Lena Andersson och Åsa Linderborg tycks problemet inte främst vara frågan om Nya Tider deltar eller inte. Ingen har argumenterat för att de har något att bidra med."

Något att bidra med? Tja, vi bidrar med att presentera förlagets böcker och vår tidning för de som är intresserade. Jag skulle nog säga att det finns deltagare som bidrar med mycket mindre än så, men det är upp till var och en om man vill besöka deras montrar. Berggren efterlyser sedan en "frihet att inte stå ut", något som alltså en monter på en bokmässa får honom att inte göra. Som sig bör spårar det sedan ur fullständigt:

"Ingen är skyldig att 'stå ut med' rasism. Man undrar om kvinnor enligt samma logik alltid måste solidariskt 'ta fajten' om hur kul det är med pussy-grabbing på jobbet?"

Jaha, så fick vi då en referens till Donald Trump också, även om det är svårt att se kopplingen till Nya Tider och bokmässan. Nu står ju inte AlternaMedias representanter och skriker ut rasism till besökarna, men återigen, ingen tvingas att besöka montern heller. Om Erik Berggren "inte står ut" och inte orkar "ta fajten" kan han rentav ta en omväg för att slippa se de föraktliga. Det är å andra sidan ganska mycket som han har lite svårt att förstå:

"Dessa författares inlägg är förvånande. Varför urvattna yttrandefrihet till att betyda att alla måste få vara med överallt? Varför nonchalera hot och misstolka liberala principer till ett försvar för rasister? Varför fördöma de nu 200 kollegor som vill markera mot nazister? Jag vet faktiskt inte."

Det handlar inte riktigt om att alla ska få vara med överallt. Det handlar om att en bokmässa accepterade ett bokförlag, men att övriga deltagare sedan utövar påtryckningar för att de tror sig ogilla detta bokförlags material. De vet förvisso inte vilka böcker det handlar om, eller vad som står i Nya Tider, men har någonstans hört att nu kommer "nazister" och då är det dags att posera.

Avslutningsvis får jag väl ännu en gång påpeka att Nya Tider är en politiskt obunden nyhetstidning, där de enda eventuella åsikterna uttrycks på ledarsidan. Innehållet är knappast nationalsocialistiskt och vi hotar varken journalister eller författare. Det må förvåna dessa kulturmänniskor, men vi medarbetare talar oändligt mycket mer om det arbete som ska utföras än om politik i allmänhet. Jag gissar dock att vi ofta har olika åsikter om det ena och det andra.





tisdag 23 maj 2017

Marine Le Pen om kommande parlamentsval




I det franska presidentvalet nådde Marine Le Pen inte ända fram, vilket inte var alldeles förvånande med tanke på det franska valsystemets utformning. Den 11 juni äger dock första omgången av valet till Nationalförsamlingen, landets parlament, rum. Även detta sker i två omgångar, något som har gjort att Front National endast har en ledamot, trots att partiet blev störst i det proportionerliga valet till Europaparlamentet.

I nedanstående klipp talar Marine Le Pen till oss från sin egen valkrets i Pas-de-Calais i landets norra del, ett av partiets starkaste fästen.








måndag 3 april 2017

Guillou och polisers observationer


Peter Springare


Det är svårt att veta hur man ska bemöta Jan Guillou. När jag säger "bemöta" så inser jag naturligtvis att det inte kommer att handla om ett faktiskt möte; därtill är jag förstås alltför obetydlig. Dock gör jag det jag kan, vilket innebär att kommentera texter här. Det finns en tråkig tendens att avfärda äldre personers inlägg med att de skulle vara dementa. Det är en medicinsk diagnos som sannolikt varken kan tillämpas på Jan Guillou, Staffan Heimerson och framför allt inte på vår egen hjälte Jean-Marie Le Pen, 88 år gammal.

Jan Guillou har antagligen alltid varit en märklig figur, och enbart utifrån nivån på hans resonemang tänker jag anta att det som en gång gjorde honom berömd var en tillfällighet som han råkade snubbla över. Alla vet vid det här laget att han är en patologisk mytoman, men därefter går meningarna isär. Några menar att han bjuder på medvetna provokationer, medan andra, däribland jag själv, tror att han menar varje ord han präntar ned.

I gårdagens Aftonbladet handlade det om faran med en alltför stor sverigedemokratisk närvaro, eller snarare poliser som öppet sade vad de tänker, inom poliskåren. Inledningsvis får vi en beskrivning från 1968, vid tiden då han själv nådde sin topp, som ändå är lite intressant:

"Problemet är inte att yttrandefriheten omfattar även poliser i befälsställning. Men problem uppstår när sådana poliser gör främlingsfientliga utspel i medierna med yttranden som:
'Ingen vågar öppet säga att vi har ett utlänningsproblem i detta land. Vi som dagligen håller på med det praktiska polisarbetet ser i våra anhållningsjournaler att den verkligt organiserade brottsligheten sköts av utlänningar /…/ och kulturradikalerna utgör en fara för rättssamhället.' "

Vi kan alltså ännu en gång notera att "främlingsfientlighet" utgör någonting alldeles speciellt, där lika speciella regler ska råda. Antagligen är det fullt acceptabelt för en polis att säga till exempel att majoriteten sexualbrott utförs av män, medan ett yttrande om internationell brottslighet är alldeles oförsvarligt. Varför måste jag förklara demokrati och yttrandefrihet om och om igen, dessutom för de som säger sig vara dess vapendragare? Yttrandefrihet finns alltså inte endast för att Jan Guillou ska få skriva om palestinier, utan också för att en polis ska kunna påpeka det vi kan kalla för "brister i integrationen".

Citatet ovan ska komma från 1968 och visa att det här med främlingsfientlighet är något vi alltid har haft. Exemplen han nämner är dock avslöjande:

"Utlänningsfaran som polisintendenten och advokaten tyckte sig se då, 1968, skulle i så fall ha bestått av politiska flyktingar från Grekland och Palestina efter militärkuppen i Aten och Sexdagarskriget 1967."

Detta är så dumt. Vi hade under 1950- och 1960-talen framför allt arbetskraftsinvandring, från Italien och Jugoslavien, men även en och annan flykting kom förstås. Sverige tog emot en våg av flyktingar från Ungern 1956, efter sovjetisk invasion, och just 1968 invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien, vilket också skapade en utvandring. Guillou väljer att nämna Palestina. Nåväl, han kan nämna vad han vill från 50 år tillbaka i tiden, men vad polisen Peter Springare i dag säger om situationen kanske inte kan avfärdas på detta sätt. Vi serveras också en mycket vanlig tendens inom dagens medieetablissemang:

"Och saken blev förstås inte bättre av att kommissarie Springare bjöds till ett av SVT:s bättre underhållningsprogram, slapp varje tillstymmelse till kritiska frågor och klappades om av självaste Leif GW som därvid proklamerade att invandrares brottslighet måtte bli huvudfråga i nästa valrörelse. Jag får medge att det senare får mig att känna stark så kallad oro för Leif."

Känner ni igen det? Vissa personer bör, om de bjuds in någonstans, peppras med kritik, men helst förstås inte bjudas in alls. När Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk fick fem minuter i Aktuellt skapade det dagar av konvulsioner i dessa kretsar. Han borde inte ha bjudits in, han borde ha kritiserats mer, och så vidare. I Guillous värld är förstås det verkligt allvarliga kritik mot journalistkåren:

"Men på Peter Springare växte förstås kammen. Och nästa sensationella politiska utspel från hans sida hade udden riktad mot journalister, precis som på Otto Holms tid. För 'att försöka göra Sverige bättre' förklarade nu Springare, ville han 'förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor'. "

Just ett sådant inlägg har passerat mig, men jag kan ändå bemöta det principiellt. Jag kan hålla med om att det finns journalister som har agendor som jag i sanning uppfattar som abnorma, men jag tror inte att Springare menade fysisk utrotning av individerna, något som inte heller jag förespråkar. Jag är övertygad om att de är tillräckligt ryggradslösa för att tjäna den herre som för närvarande regerar täppan. Som sig bör, vilket vi också har vant oss vid, kommer sedan det totala haveriet:

"Man måste fråga sig om Peter Springare inte har hört talas om Förintelsen. För annars menade han ju att förhatliga journalister borde massmördas med gas och därefter kremeras under industriella former. Han menade nog bara att vi bör dödas i största allmänhet. Frågan är bara var han sätter gränsen för 'vänsterextrem', enligt normal sverigedemokratisk standard börjar väl vänsterextremismen i det här fallet på de liberala ledarsidorna."

Vad? Det är inte ofta jag förvånas numera, men kan denna förintelse verkligen användas hur som helst, till vad som helst? Jag tänker återigen gissa att han aldrig har menat att journalister ska "dödas i största allmänhet". Jag är osäker på om det förekommer att liberala ledarskribenter kallas för "vänsterextrema", men det skulle i så fall vara okunnigt och jag tror inte att jag själv gör mig skyldig till det. Eftersom vi har matats i evighet med "högerextrem", bör vi vara lite försiktiga med vem som är "vänsterextrem". De som verkligen befinner sig extremt långt till vänster är få och vad vi ser är någonting annat. En sorts samarbete mellan socialister och liberaler kanske, medan även "kulturmarxister" är mer träffande. Guillous avslutning blir:

"Problemet i vår tid är alltså inte att yttrandefriheten omfattar även Peter Springare. Hans önskemål om att förinta journalister är för övrigt inte brottsligt i sig, vare sig hets mot folkgrupp eller olaga hot. Problemet är att vi i Sverige har en polis med sådana politiska visioner. Och om Leif GW har rätt i sin bedömning att majoriteten av Sveriges poliser nu är dylika Sverigedemokrater så befinner vi oss i en politisk mardröm."

En viktigare fråga borde nog vara varför, om det nu är så, polisers erfarenheter i yrket är sådana att de i högre grad än den allmänna pöbeln är kritiska till mångkulturen. En sådan analys lär dock vara alltför besvärande för medieetablissemanget, varför det är lättare att helt enkelt fördöma dem som personer och vilja tysta dem. Jan Guillous farhågor, eller vad vi nu ska kalla det, är också tämligen patetiska. Ingen kommer att utrota honom och han kommer sannolikt att leva gott med sina miljoner ett antal år till, då många av någon anledning köper hans böcker.





söndag 2 april 2017

Det lite finare Vänsterpartiet




Här har det ännu en gång varit ett längre uppehåll, men jag kan inte säga mer än att det kommer att vara så ibland. Nu har jag emellertid fått ett tillfälle att kommentera en text här, och det må vara en lite ovärdig inledning, men det blir Alex Schulmans senaste alster. Hans poäng, och den är sannerligen inte ny, är att det är fel att överhuvudtaget jämföra Vänsterpartiets historia med Sverigedemokraternas, eftersom det förstnämnda partiet sägs ha "gjort upp" med sin historia, även om det är lätt att misstänka att acceptansen snarare handlar om den gamla vanliga principen att kommunismen i sig trots allt är god, eftersom den vill gott, till skillnad från ett antal andra ideologier som alltså vill ont.

Schulmans inledning må syfta till att ge någon sorts inledning genom en vardaglig inramning och referenser, men den är inte alldeles logisk. Hans dotter ska först ha önskat en bil för 12 000 kronor, för att därefter nöja sig med en docka för 200 kronor, vilket ska ha varit en medveten manipulation från hennes sida. Detta överförs sedan till den berömda "normalisering" som alltid oroar etablissemanget när det handlar om SD:

"Det finns något i den här episoden som får mig att tänka på förskjutningen i dagens politiska debatt, hur saker och ting äger rum utan att man ens tänker på det. Normaliseringen. Hur åsikter som bara för ett år sedan skulle vara oacceptabla i städade forum nu yttras på ledarplatser på våra stora tidningar. Det sker utan att vi märker det, i tysta steg, långsamt förskjuts tonen och samtalen."

Det är ju inte en parallell. Inledningen skulle ha varit relevant om Schulman ville säga att först presenterades "jättemycket nazism", vilket sedan fick befolkningen att acceptera "lite nazism". Det är dock inte vad hans text vill säga, utan snarare att man inte får jämföra med Vänsterpartiet och dess historia:

"Att likställa SD med V är att normalisera rasism. I ett liknande försök att normalisera SD, när Liberalerna skickade ut en trevare om att eventuellt börja samarbeta med SD i höstas, sa Jan Björklund till DN: 'SD och V är rätt liknande partier. Båda har djupt odemokratiska rötter i partiernas moderna historia. Så de bör behandlas lika.' "

Ah, denna rasism som alltid kan åberopas, värre än något annat. Jag är förvisso ingen expert på något av partierna, men jag är inte säker på att en jämförelse utfaller till Vänsterpartiets fördel. Vänsterpartiet kommer ur en ideologi och partier som verkligen har förespråkat diktatur och vi känner till hyllningarna av exempelvis Stalin. Det anses vara lite festligt, som när Gudrun Schyman fick en barnkör att sjunga "Sången om Stalin". Dessutom hade partiet i decennier kontakter och understöddes av fullfjädrade diktaturer i bland annat Östeuropa. Något sådant arv har inte SD. Vi vet ungefär vad Schulman kommer att säga, men här är ett stycke:

"Detta är en livsfarlig lögn att sprida. Vänsterpartiet har rötter i kommunismen, men partiet har gjort upp med sin historia och ingen kan i dag säga att V utgör ett hot mot demokratin. SD:s rötter finns i nazismen, men till skillnad från V så lever ju idéerna fortfarande i partiet. Det presenteras det ju bevis för regelbundet i medierna. Det känns nästan generande att behöva påminna om vad SD är för parti, men tydligen absolut nödvändigt."

Detta skulle jag kalla för rent trams. Visserligen tror jag inte att vare sig V eller SD utgör något faktiskt hot mot demokratin, men jag är säker på att det inom V finns fler personer som hyllar Lenin än det finns personer som hyllar Hitler inom SD. Vurmen för kommunismen är inte heller svår att finna, från röda stjärnor till sympati för Kuba och bilder av just Lenin. Det roligaste av allt är ju att Schulman på fullt allvar verkligen åberopar "medierna" för att visa vad SD är, som vanligt som om granskningen av de olika partierna sker på ett likvärdigt sätt. Vi får sedan välkända exempel på när någon företrädare ska ha uttryckt sig rasistiskt, och jag skulle kunna kommentera vart och ett av dem, men låt oss nöja oss med att titta på avslutningen:

"Det finns hundratals fler exempel, naturligtvis, som alla enskilt visar att SD inte bara har rötter i nazismen, utan att de här idéerna fortfarande lever i partiet.
Att likställa SD med V är att normalisera hatet, rasismen, nazismen.
Hur kan ni, Jan Björklund och Anna Kinberg Batra?
Hur vågar ni?"

Nej, det är det inte, utan snarare ett fullt rimligt sätt att visa vad "de rödgröna" får stöd av, om nu SD ska anses icke rumsrent. Jag betvivlar starkt att nationalsocialismen "lever i partiet". Finns det rasister och rasistiska uttalanden inom SD? Självklart, liksom det förekommer i andra partier. De som vill visa upp sådant värnar naturligtvis inte om partiet, utan vill göra den eviga poängen att en strävan att begränsa invandringen helt enkelt är rasism, vilket bevisas genom enskilda uttalanden. Låt mig avslutningsvis upprepa min hållning i frågan: SD är redan "normaliserade", genom ett stöd från över en miljon svenskar. På samma sätt har de hundratusentals svenskar som lägger sin röst på Vänsterpartiet rätt att bli representerade i riksdagen. Så enkelt är det, bortom "grumliga vatten", "mörka krafter" och "kalla vindar".






söndag 5 februari 2017

Marine Le Pens kampanjfilm


I dag inledde Marine Le Pen officiellt sin kampanj inför presidentvalet i april och samtidigt släpptes nedanstående kampanjfilm.







onsdag 1 februari 2017

Dessa hijaber




Vi börjar kunna dessa inlägg nu. En ung kvinna vill förklara att hon bär plagget av fri vilja och att själva förtrycket kommer från det omgivande samhället. I dag kommer texten i SvD från en Ghazala Chaudhry, som dessutom är blivande socionom. Det innebär att människor i olika typer av svårigheter att kommer att få tala med en person som med hela sin person skriker ut sin ideologi, som inte nödvändigtvis står för enbart positiva drag. Det börjar som sig bör:

"Något man kan märka av i svenska samhället är att muslimska kvinnor oftast ses som marionettdockor. En människa som är en marionettdocka står inte upp för något eget, saknar karaktär, och låter sig ständigt ledas och styras av andra. Slöjan ses som något påtvingat och kvinnor som bär denna anses vara styrda av andra eller indoktrinerade till att tro att slöjan är något som är bra."

Nej, jag tror faktiskt inte att gemene svensk ser det så. Vi ser en tilltagande ockupation, där frågan om fri vilja är helt irrelevant. Gå runt i vilken större svensk stad som helst och dessa plagg formar hela stadsbilden. Sist var jag på en läkarmottagning och fick tala med en hijabist. Jag ska erkänna att jag enbart kände olust. Inte inför ett klädesplagg, utan för allt det där hon skulle skrika ut till mig. Jag är, som ni vet, en blid och vänlig själ, och ställer i bland frågor till hijabister och besvarar ibland sådana. Att hjälpa en hijabist med fyra barn ut ur spårvagnen, där går dock gränsen. Jag vägrar. Texten fortsätter:

"Det pågår just i dag i världen en kampanj för hijab. Dagen firas internationellt för att stå upp för beslöjade kvinnors rättigheter i samhället. Själva idén med hijab-dagen är inte att få så många som möjligt att ha slöja på sig för en dag, utan för att sätta ljuset på att det fortfarande råder diskriminering mot kvinnor som har slöja på sig. Människor bör inse att bära slöja är ett individuellt val, ett val som ingen bör få ta ifrån en. Under denna dag är det flera kvinnor som står upp och berättar om sina egna upplevelser av att bära slöja."

Nej du, snarare håller islamisk klädsel på att helt vinna västerlandet. De är nu så många till antalet att det skulle vara omöjligt att på något sätt förfölja dem. Det är ett av skälet till att jag är skeptisk till de där små berättelserna om avdragna hijaber. Du kan gå runt en hel dag i Nordstan i Göteborg och ändå inte hinna med. En intressant aspekt av detta nya land är att i stort sett varje butik har en väktare utanför och det vimlar av poliser.




Så minns i alla fall inte jag mitt barndoms Nordstan. Jag vill inte höra mer om detta. Skriv ett reportage om mannen med hakkors i pannan, eller en sjukdomsbild som gör att han får svårigheter i vardagen. En krigsförklaring, som ju hijaben är, har man valt själv och det gör en inte till något offer. Så kommer då något viktigt:

"Hijab-dagen har startat en debatt, där de som är emot dagen tar upp fall där flickor blivit förtryckta i sina egna hem till att bära slöja som ett argument för att stoppa hijab-dagen. Det finns absolut sådana fall, det förnekar jag inte. Dock är det viktigt att inse att genom att förbjuda slöjan kommer det inte vara så att förtrycket mot tjejer i sådana familjer kommer att ta slut. Jag hoppas att folk inser att detta inte är något som kommer att ändras genom att förbjuda slöjan. Slöjan är inte problemet utan attityderna hos dessa föräldrar. Det är aldrig acceptabelt att misshandla sitt eget barn, varken psykiskt eller fysiskt, för att tvinga dem att följa ens vilja. Det är absolut inte heller tillåtet i islam."

Mitt eget högst personliga intryck är att valet är fritt och där unga kvinnor umgås med andra unga kvinnor som också bär hijab. Ett modeuttryck om man så vill, som dessutom har fått frikort att visa upp ren ondska för var och en. Vi andra orkar knappt titta på dem med förakt längre. Visst kan man se det som barnmisshandel att tvinga på dem dessa attribut, men vem bryr sig? Det enda viktiga är att inslaget ökar dag för dag. Den sista meningen är den intressanta och jag tror att vi har hört den förut. Det är fel för att det inte är tillåtet i islam. Då är det ju en enorm tur att väldigt mycket är tillåtet, där förtäring av fläskkött, alltid kallad "gris", verkar vara det enda riktigt viktiga regeln. Vi får en personlig reflektion:

"Jag kände mig aldrig tvungen till att bära slöja och min familj har aldrig heller förtryckt mig. Jag har fått uppleva en annan sorts förtryck, och detta förtryck har kommit från individer som är övertygade om att slöjan är påtvingad. Vi talar ofta stolt om religionsfrihet i Sverige, men var är denna frihet då vi muslimska kvinnor tvingas att försvara rätten till att bära slöja praktiskt taget hela tiden?"

Problemet är att religionsfriheten också innebär frihet från religion. Den trycks på mig med varje hijab, varje halal-måltid och varje gång islam flyttar fram positionerna. Varje dag, alltså. När den kritiska massan har uppnåtts kommer vi heller aldrig heller aldrig höra något om religionsfrihet; då är det bön på fredagen och mätning av skägg.




Vad ska vi då göra? Fientlighet mot gruppen är meningslös, eftersom den förväntar sig det och föraktar oss än mer. Rösta på islamkritiska partier och gör vad ni kan för att skapa opinion. Resten kommer nog muslimer och deras regler och attentat att ordna. Vi misstror er inte. Vi ogillar er.





söndag 29 januari 2017

De idiotiska jämförelserna




I går bjöd Andrev Walden på en liten text som i stort sett gick ut på att jubla över att Sverigedemokraterna isolerades i svensk politik. Att så har skett berodde förstås på rasism. Texten inleds:

"Det finns en viktig lärdom att dra av den senaste rasistskandalen i Sverigedemokraterna. Men den har du säkert redan dragit? Tänk efter. Här får du ett streck att hänga blicken på under tiden. Märkte du det konstiga som hände? Att du inte visste säkert vilken skandal jag syftade på?"

Det förekommer olika typer av "skandaler" i partiet, men jag vill fortsätta hävda att det beror på större medial uppmärksamhet än av beteende i sig. Hur kan det ens vara intressant att några blivande riksdagsledamöter plockar upp metallrör under några sekunder?

Vi kommer då till Waldens jubel:
"Man kan ju lika gärna säga att isoleringen av SD har fungerat. Partiet har ju till exempel varit isolerat från inflytande i sina kärnfrågor i sex år.
Sex år.
För att sju partier faktiskt enades om att den kampen var viktigare än allt det andra. En blocköverskridande enighet om att rasism inte är okej. Och att nationalismen som politisk kraft är ett historiskt monster vi sluter leden mot. Även om det kostar.
Det är ju fantastiskt. Någonting att berätta för barnbarnen."

Detta med att berätta om barnbarnen och alla statyer som kommer att resas över Anne Ramberg är alltid intressant. Tänk om barnbarnen är ytterst bittra över vad som skedde under dessa år då gruppvåldtäkter och skottlossningar blev vardag. Sedan kan också ifrågasätta det principiella att göra allt för att utesluta (nåja) ett stort parti år efter år.

Ingenting talar för att detta kommer att vara i all evighet. Det är ren matematik. Stefan Löfven styr genom en historiskt svag regering, där det dessutom krävdes att "oppositionen" lade ned sin verksamhet. Inom borgerligheten verkar någonting också röra på sig. Talet om "vi ställer upp som Alliansen" klingar allt mer ihåligt. Anna Kinberg Batra kommer aldrig att bli statsminister, med sina småpartier, såvida hon inte går ihop med Stefan Löfven, som om av någon anledning ser sig som en naturlig statsminister. Så sitter de där med sina små stödpartier och ett stort som lär ligga kring 20 - 25 procent. Självklart måste det ingå i nästa formering.

Provocerande är också de eviga jämförelserna med utländska partier. USA har en helt annan kulturell politiska kultur. Min gissning av hans seger är inte bättre än någon annans. Jag skulle tro att det finns ett inslag där folk har tröttnat på strateger, talskrivare och människor som har ägnat sina hela liv åt att vinna makt. Donald Trump har, milt sagt, inte duckat för framtida "skandaler". Han säger vad han vill, och det är befriande.

Aftonbladets Anders Lindberg tror förstås att den franska valkampanjen kommer att se ut precis som den amerikanska, med "troll":



Fånigast är kanske parallellen till Frankrike, ett land svenska journalister verkar ha få kunskaper om. Marine Le Pen är inte Donald Trump, eller ens Jimmie Åkesson, med hans försiktiga taktik att inte skapa kontrovers. Den sittande presidenten François Hollande är så impopulär att ingen räknar med honom i dagens primärval. I stället har man den tidigare premiärministern Manuel Valls och det 38-årige underbarnet Emmanuel Macron. De båda anses dock vara för nedsvärtade av Hollandes mandatperiod. Därför riktas all uppmärksamhet mot högerns François Fillon. Genom valsystemet räknas han redan som den näste presidenten, men det har nu avslöjats att han i åratal har avlönat sin hustru för oklara uppgifter. Sådant är förvisso vardagsmat i den korrumperade eliten som utgör det franska etablissemanget, men kan människor har tröttnat på alla dessa gamla premiärministrar?


François Fillon med hustru Penelope


Hans chanser lär dock inte öka. I år äger även Nederländernas parlamentsvalet rum, där man rent juridiskt kan vara mer frispråkig, och en presidentseger för Österrikes Norbert Hofer skulle inte vara samma sak som en seger för Marine Le Pen. Även en jämförelse med Trump skulle vara helt fel. Front National har funnits i 40 år, har en hel stab av experter och ett komplett program. Vidare har de borgmästare, någon parlamentsledamot och sitter numera i senaten. Om jag ändå ska vara lite negativ tror jag tyvärr att Marine Le Pen inte når hela vägen, och det beror på systemet med två omgångar. Hon kommer sannolikt att vinna den första omgången, men sedan samlas styrkorna och väljer den gamle högermannen i alla fall. Nåväl, hon är 48 år och har framtiden för sig. Som den feminist jag är väljer jag den juristutbildade kvinnan, som inte gått på maktens elitskolor, och är den enda kvinnliga kandidaten:









torsdag 26 januari 2017

Jag återkommer




Hej vänner!

Jag ser nu att några har retat upp sig på att julbilden har hängt kvar, trots att högtiden sedan länge passerat. Min ursäkt för låg aktivitet här är dels den vanliga; mycket med Nya Tider. Till detta ska läggas att jag under dessa dagar har bytt stad, med allt vad det innebär. I dag ska det stora skrivbordet sättas ihop och sedan har jag inte många ursäkter kvar. Jag vill också påminna om att jag är helt själv här, så när något händer, i själva livet, försvinner i bland bloggen.

Nåväl, nu vill ni inte höra mitt gnäll, utan poängen var att förmedla att bloggen kommer i gång så snart som möjligt!






lördag 24 december 2016

God jul, vänner!




Jag önskar alla kära läsare en trevlig jul! Det har varit dåligt med inlägg här på senare tid, men jag fortsätter att bevaka samhällsdebatten och kommer att kommentera den här även under dessa dagar om något dyker upp.



söndag 18 december 2016

Meningslöst utspel kring migration


Eventuellt finns det möjligen en potential,
även om ingen kan berätta om den.


Det finns en sorts statlig kommitté som kallas för Delegationen för migrationsstudier och vars verksamhet åtminstone lär generera inkomster för den utvalda skara som är kopplade till den. Här finner vi figurer som Kerstin Brunnberg, som även sitter i Expos styrelse, och Olof Palmes son Joakim, där ett hederligt arbete nog alltid har varit uteslutet. När jag läser delegationens presentation blir jag lite deprimerad:

"Delegationen för migrationsstudier, Delmi, inrättades i november 2013. I enlighet med kommittédirektiven (2013:102) ska Delmi bidra till att öka analys- och utvärderingskapaciteten i Sverige inom migrationsområdet och möjligheterna att använda relevanta forskningsresultat. Syftet är därmed att bidra med underlag till framtida beslut på migrationsområdet och den allmänna debatten."

Egentligen är det alldeles utmärkt att studera denna ödesfråga, men problemet är att det ju inte spelar någon som helst roll. Vi har alltså hela kommittéer som är satta att granska detta område, men ändå är det politik, kaos och vanvett som styr. Tydligen var det helt omöjligt att förutse vad Sveriges unikt generösa regler skulle leda till och plötsligt landade vi på 163 000 asylansökningar under ett år, en volym som inte ens kunde hanteras praktiskt. Staten skulle kunna betala mig för att agera enmansutredare och jag skulle kunna slå fast att en omfattande asylinvandring från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn inte är positiv för Sverige. Eller så kan man göra som nu, låta en skara experter massera material månad efter månad och sedan låta politiker göra vad de känner för, utan att avkrävas något ansvar. Fredrik Reinfeldt kunde fortsätta prata om alla tomma ängar och skogar han såg från luften, som skulle fyllas med migranter, och kunde hånskrattande förklara att 163 000 asylsökande nog inte ledde till att julgranarna brann i hemmen. Stefan Löfven kom undan med att säga att han hade varit naiv, trots att det uppenbarligen finns människor som tittar på detta på heltid.


Ett riktigt arbete var liksom aldrig aktuellt.


Idag har denna kommitté i alla fall fått en text publicerad på DN Debatt, som ska presentera "åtta viktiga frågor i den migrationspolitiska debatten". Eftersom den endast nämner problem som vi alla känner till, givetvis utan andra lösningar än de verklighetsfrämmande förhoppningar vi också är vana vid, ligger det nära till hands att tro att enda syftet med inlägget var att motivera kommitténs egen existens. Man kan kalla texten för snömos, man kalla den för önsketänkande, men man kan inte kalla den för meningsfull. Låt oss titta på de åtta punkterna, där jag har klippt ut något avsnitt för varje punkt:

1. Ta tillvara demografiska fördelar. 
"Enligt vissa beräkningar ligger den svenska ekonomins årliga tillväxttakt en halv procentenhet högre än den skulle ha gjort utan de senaste årtiondenas invandring (Delmi 2016:8). Hur kan Sverige fortsätta dra fördel av migrationens möjligheter genom en förbättrad integration på arbetsmarknaden?"

Ja, det är ju bara de där detaljerna om integration och arbetsmarknad som behöver lösas. Kör på, så kommer nog det andra sedan. Detta är tyvärr inte ett ovanligt grepp i debatten. Man talar sig varm för ett stort inflöde, för att sedan i förbigående nämna att det finns några små utmaningar som också måste åtgärdas. Det är tragikomiskt att denna delegation rentav har formulerat förbehållen som frågor. Lika bisarrt är det att man fortfarande alltså försöker hävda att ekonomisk tillväxt som sker genom befolkningsökning i sig är positiv, trots att tillväxten per capita nu har legat still i många år. Sambandet är rent matematiskt och Bangladesh har inte nödvändigtvis ett högre välstånd än Singapore. Det fortsätter på samma sätt:

2. Ta tillvara ny arbetskraft.
"Arbetskraftsinvandring har såväl historiskt som i nutid varit viktig för Sverige (Delmi 2016:1). Efter andra världskriget spelade arbetskraftsmigranter en central roll för att utveckla såväl svensk industri och näringsliv som offentlig sektor, samt att förstärka den svenska befolkningens utbildnings- och kompetensnivå. Den arbetskraftsinvandring som skett sedan 2008 års reform har inte på samma sätt gått till bristyrken och det finns exempel på att denna grupp exploaterats (Delmi 2015:9)."

Det säger sig självt att arbetskraftsinvandring ska gå till bristyrken. Att i detta sammanhang ta upp arbetskraftsinvandringen som skedde under 1950- och 1960-talen är något märkligt, eftersom vi knappast har behövt en stor införsel till industrin sedan dess. Vi skulle fortfarande kunna gynnas av att locka hit ett mindre antal experter, men det är tveksamt om Sverige är särskilt attraktivt för högkvalificerade individer.


Inlägget på DN illustreras verkligen med
italienska arbetare i Lidingö 1961.


3. Anpassa systemen för ökad integration.
"Ju längre tid det tar för integrationen på arbetsmarknaden, desto längre fördröjs dessa personers potentiella bidrag till samhällsekonomin. I vilken utsträckning som Sverige kommer att kunna utnyttja den möjlighet som migrationen ger, bygger på hur framgångsrika vi är med integrationen på arbetsmarknaden."

Så om någon inte deltar på arbetsmarknaden, bidrar de inte till samhällsekonomin? Det hade även jag kunnat skriva, alldeles utan att vara professor i statsvetenskap. Observera hur det återigen talas om "potentiella" bidrag och någon diffus "möjlighet", där den enda svagheten är att de inte finns i verkligheten. Den avslutande frågan blir därför:

"Hur kan flyktingmottagandet, utbildningssystemet och arbetsmarknadens organisering anpassas så att integrationen går snabbare och bättre inte minst för kvinnorna?"

Flyktingmottagandet skulle kunna anpassas genom att sättas till noll, men det är förstås ingenting en statlig kommitté av detta snitt kan lyfta. Då återstår att rasera arbetsmarknaden, sänka löner samt skapa den där armén av hembiträden och trädgårdsmästare som liberaler drömmer om. Det blir sedan dags för en ren lögn:

4. Förstärk migrationens ekonomiska mervärden. 
"Migranter bidrar genom sina språkfärdigheter och kunskaper om andra länder till företagens internationalisering (Delmi 2015:4). Migranter skapar dessutom en ökad handel genom att efterfråga produkter från andra delar av världen. Fler migranter är sammankopplat med mer utrikeshandel. Företag ökar sin export när de har fler utlandsfödda personer som anställda."

Nej, det finns knappt ett sådant samband alls. Vi har stor handel med länder som USA och Tyskland, men nästan ingen med Somalia, Irak och Afghanistan. Att vi eventuellt skulle importera mer livsmedel eller kläder, för det är inte elektronik eller bilar det handlar om, från dessa regioner, gynnar inte Sverige på något sätt. Om företagen enkelt kunde öka sin export genom att anställa utlandsfödda, skulle de naturligtvis göra det. Inte heller har vi behov av tusentals fler människor med kunskaper i dari, somali eller ens arabiska.

5. Öka säkerheten för migranter.
"Hur kan Sverige agera, också på europeisk nivå, för att lagföra de kriminella aktörerna och organisera säker migration för dem som befinner sig utanför EU?"

Det är mycket enkelt, men så frågar ingen heller mig. Genom att inte bevilja några asylansökningar i EU och patrullera gränserna ordentligt, försvinner också incitamenten. Båtar ska givetvis tvingas tillbaka till ursprungshamnarna och inte lotsas till de europeiska kusterna. Att organisera säker migration till EU ska vi absolut inte göra, ty då kommer flödet omedelbart att överstiga alla hanterbara nivåer.




6. Underlätta för remitteringar. 
"Att kunna skicka tillbaka pengar till anhöriga i ursprungslandet (så kallade remitteringar) är ofta ett starkt motiv för migration (Delmi 2015:1)."

Den kanske märkligaste punkten, inte minst då den inte har någonting med vår utveckling att göra. Behövs det ens underlättas? Den som vill skicka pengar till människor utomlands, kan väl göra detta? För övrigt är det tveksamt om vi verkligen vill öka incitamenten för migration hit.

7. Minska risken för radikalisering.
"Hur minskar vi riskerna på kort sikt utan att rasera de positiva krafter som verkar på lång sikt?"

Här är författarnas tanke att västerländska idéer om demokrati och jämlikhet på något sätt ska spridas tillbaka till ursprungsländerna, vilket alltså är den långsiktiga positiva kraften. Det är tveksamt om en sådan finns, men även om det vore så, är det närmast irrelevant för oss. Radikalisering här behöver vi inte ens fundera på, eftersom vi inte ska någon muslimsk invandring till Europa. De eventuellt radikaliserade som redan finns på plats ska övervakas och bestraffas, i väntan på repatriering.

8. Berätta om den nationella politikens begränsningar.

Denna punkt är så illa utvecklad att den är närmast obegriplig. Frågeställningarna är inte heller glasklara:

"Hur kan Sverige bäst utnyttja den handlingsfrihet som fortfarande finns? Hur kan vi agera internationellt för att påverka vårt handlingsutrymme?"

Möjligen åsyftar detta det berömda samarbetet på EU-nivå, men att det inte fungerar vet vi redan. Ingen kan få exempelvis Ungern att "ta sitt ansvar" och det ska de inte heller göra. Precis som Ungern kan även Sverige agera nationellt, genom att sätta ett omedelbart stopp för asylinvandringen. Vi lär knappast bestraffas för det.

Inläggets avslutande rader blir en utmärkt sammanfattning av hela textens meningslöshet:

"På kort sikt finns stora kostnader och avsevärda risker. Tas migrationens möjligheter tillvara kan dock flyktingkrisen få betydande positiva effekter på det svenska samhället på lång sikt."

Vilka är dessa betydande positiva effekter, dessutom på lång sikt? Att skriva lite löst om diffusa "möjligheter" kan vi alla göra, om vi inte behöver redogöra för dem. Man skulle kunna diskutera en mängd samhällsområden på detta sätt. Vi skulle kunna ha ett skattetryck på 0 procent, om vi bara löste finansieringen av gemensamma åtaganden på något sätt. Här finns en stor potential och möjlighet om vi hittar stora oljefyndigheter.

Själv skulle jag säga att det är främst på längre sikt som de negativa konsekvenserna av asylinvandringen kommer att synas. Den direkta kostnaden för mottagande kan vi hantera, men vi kan uppenbarligen inte hantera den arbetslöshet, kriminalitet och islamisering som fortsätter in i nästa generation. Information om anslagen till Delmi är inte omedelbart tillgängliga på delegationens hemsida, men vi kan notera att de åtminstone har ett kansli med nio anställda. Borde de inte kunna prestera bättre än så här?





lördag 17 december 2016

Idiotdiskussionerna rullar vidare


Det har nu gått ett par dagar utan något inlägg här och det är ju lite sorgligt. I viss mån kan jag skylla det på andra förpliktelser, men framför allt har samhällsdebatten inte bjudit på särskilt mycket spännande. Mer eller mindre idiotiska diskussioner tickar vidare, men när det gäller exempelvis Åhléns Lucia har jag sagt mitt för länge sedan. En annan sådan debatt som har gått på tomgång under en längre tid är den om "godhet", och etablissemangets skribenter har uppenbarligen inte tröttnat på att låtsas som att det är faktisk godhet som människor vänder sig emot, antagligen för att godhetssignalering utgör en så stor del av dessa mediefigurers kapital. Låt oss, trots det torftiga utbudet, göra ett litet opinionssvep.


Det är inte mycket som behöver presteras
så länge som rätt värdegrund framförs.


På Aftonbladet har Fredrik Virtanen känt sig manad att säga någonting om just "godhet", inte minst därför att ämnet behandlades i torsdagens Opinion Live. Från honom får vi de sedvanliga plattityderna från vänster:

"Men jag håller med om att allmosor är ett sätt för de rika att köpa sig fria. Alltid varit. Godtyckliga små gåvor kanske till den som behöver slanten bäst men lika troligt till den tiggare som är sötast. Detta istället för verklig jämställdhet via fördelningspolitik. Skatt anses vara stöld, självvald filantropi är borgarens livsstil och ideologi."

Detta är, som så ofta i Sverige, en skendebatt. Den som skänker en slant i muggen känner sig sannolikt som god just då, men varför det görs är egentligen tämligen irrelevant. Problemet är att tiggeriet uppenbarligen lönar sig och därför permanentar och stimulerar denna typ av resor. Konflikten mellan vänster och höger om huruvida vi ska ha en välfärd genom statliga eller privata initiativ kan inte appliceras på utländska medborgare. Möjligen vill Virtanen att Europas romer ska ha tillgång till den svenska välfärden, och vi ser en hel del förslag i denna riktning, men då har vi i sanning skapat ett incitament att resa hit. Frågan om romskt tiggeri är intressant i detta sammanhang, eftersom knappt ens ett ställningstagande för omfattande asylinvandring har varit en lika tydlig signal om godhet som några rader om Europas romer.




Virtanens korta text kommer snart till kärnan, även om han saknar förmågan att göra en relevant analys:

"Påfallande många verkar tro att denna bakofram-terminologi är ny. Inte alls. Det nya är att orwellspåket nått etablissemanget. Precis som i Danmark där högerextremistiska skällsuttryck som ”de anständiga” (”politiskt korrekta”) rann över till borgerligheten via Danskt Folkeparti har den högerpopulistiska delen av svensk borgerlighet alltmer börjat härma Sverigedemokraternas sätt att använda högerradikala ordbetydelser."

Virtanen tror antagligen på fullt allvar att dessa uttryck har uppstått i ett försök att flytta fram ondskans positioner och utmana godheten. Vad han och hans gelikar helt missar är att det är deras egen skuld, eftersom de ständigt har talat i sådana termer. Vi får höra ändlösa utläggningar om kalla vindar och mörka krafter, där samhällsfrågor inte handlar om rationella val eller kronor och ören, utan om "människosyn". I Sverige används rentav just "de anständiga" av godhetsapostlarna själva, för att markera mot främst Sverigedemokraterna, som då blir det enda oanständiga partiet. Eftersom våra meningsmotståndare inte verkar ha några faktiska argument, blir ju slutsatsen att de helt enkelt poserar, eller "godhetssignalerar" om man så vill. Som avslutning får vi ett inte alldeles ovanligt grepp:

"Jag vill kraftfullt dementera alla påståenden om godhet eller ens godhetssignalering för egen del.
Allt jag gör är av egoistiska skäl. Jag är inte feminist för kvinnors skull, inte antirasist för flyktingarnas skull och inte socialist för fattigpensionärers, arbetslösas eller långtidssjukskrivnas skull. Utan för min skull. Och jag försöker inte kokett ondhetssignalera här – jag är ingen sociopat, jag har empati med orättvist behandlade samhällsgrupper – men i första hand handlar allting om mig, mig, mig. Min uppfattning är att solidaritet gynnar mig. Det har ingenting med godhet att göra."

På sätt och vis är detta inte en dum utgångspunkt. Virtanen har inte riktigt fått till budskapet här, men vad vänstermänniskor brukar vilja säga med liknande resonemang är att omsorg om de svagaste skapar ett bättre samhälle för alla. Det är i sig en fullt rimlig hållning och dessutom bör politiska målsättningar höja sig över den egna plånboken. Värnandet av samhället som helhet är också det stora skälet till att motsätta sig massinvandringen, som inte nödvändigtvis drabbar en själv i vardagen.

Virtanen är dock inte heller här alldeles ärlig. Varken romsk tiggeriturism eller asylinvandring gynnar nämligen svenskarna, om man nu inte verkligen tror på det där om försörjning av en åldrande befolkning. På ett sätt stämmer det emellertid att Virtanen endast ser till sin egen välfärd, eftersom han på Aftonbladet är tvungen att sjunga massinvandringens lov för att kunna behålla sin inkomst och upprätthålla sin livsstil. Asylinvandringen är i sig destruktiv och hans skriverier lär inte omvända särskilt många, men de gynnar honom själv och endast honom.

Det finns ännu tydligare exempel på när det bara handlar om signalering. Anne Ramberg kommer att klara ålderdomen oavsett vad som sker, och jag betvivlar att hon gör någonting praktiskt i det fördolda för utsatta människor i världen, men genom att profilera sig med denna "anständighet" kan hon så småningom komma att få den där åtråvärda ministerposten. På samma sätt betvivlar jag att Henrik Schyffert egentligen är särskilt engagerad i invandringsfrågan, men genom att posera med den har han plötsligt efter 20 år i medieskugga blivit högaktuell.




Fenomenet människor som har en större plattform än deras kognitiva förmåga egentligen motiverar återkommer också i dagens andra ämne som jag skulle vilja hinna med i detta inlägg. Camilla Läckberg, av alla människor, blev nämligen oerhört provocerad av att Jimmie Åkesson läser Astrid Lindgren för sin son:

"Och hela min själ gör ONT när jag ser hur SD:s partiledare försöker claima Astrid Lindgren som 'sin'. Förlåt men hur fräck och okunnig kan man vara??? VET han inte vad Astrid stod för? Jag kände henne inte personligen men jag har hela mitt liv beundrat kvinnan, människan, författaren Astrid Lindgren." 

Observera hur Läckberg inte har några problem att själv göra anspråk på (uttrycket vi som inte behöver dölja bristande språkkunskaper med anglicismer kan använda) Astrid Lindgren, men det beror förstås på att hon har rätt värdegrund och syftet därför är oantastligt. Det är ingen slump att både "ont" och "själ" dyker upp. I verkligheten sade Jimmie Åkesson om bokläsningen:

"Nu gör jag det varje dag. Jag är väldigt glad för det. Jag tror att det är väldigt bra för barn att läsa just Astrid Lindgren, för det är på en så fantastisk nivå. Dessutom är det en så viktig del av vårt kulturarv. Det beskriver vårt lands utveckling på ett sätt som få andra barnboksförfattare egentligen har lyckats med, så jag tycker det är jättebra."

Jag är alltid skeptisk till att påstå att den ena eller andra avlidna personen skulle ha haft en viss uppfattning i en aktuell fråga, men det gjorde inte heller Jimmie Åkesson. Vill man vara snäll, och det vill man ju ibland, skulle man kunna säga att Läckberg läser in någonting som inte finns där. Visst, våra förorter har hamnat ganska långt från Bullerbyn, men ingen av oss har någon rätt att säga vad Astrid Lindgren skulle ha sagt och gjort idag. Det är lika fel av Camilla Läckberg att hävda att Astrid Lindgren skulle ha förespråkat ohämmad asylinvandring 2016. Hennes skriverier är dock, till skillnad från Läckbergs, ett stycke svensk historia. Det är nog inte fel om dagens barn får reda på att det har funnits ett Sverige med svenskar, men utan islam, alldeles oavsett hur Astrid Lindgren som person skulle ha sett på utvecklingen.






tisdag 13 december 2016

Snöflingor och markeringsbehov




Med jämna mellanrum dyker de upp, de där artiklarna om hur någon modigt har stått upp mot det som brukar kallas "främlingsfientlighet och rasism". Uppenbarligen letar medierna aktivt efter ett sådant innehåll på sociala medier, eftersom dessa artiklar brukar ha sitt ursprung i inlägg på Facebook. Så också i fallet som vi ser ovan, men Moa Karlberg var själv lite mer aktiv än så. På sin Facebook-sida lade hon upp texten i ett brev som hon säger sig ha skickat till Taxi Falköping, rimligen med förhoppningen om att den aktuelle föraren skulle förlora sitt arbete. För säkerhets skull såg hon till att inkludera Falköpings Tidning, P4 Skaraborg och Skövde Nyheter i inlägget. Antingen har Aftonbladet hittat inlägget, eller så har Moa eller någon hon känner sedan kontaktat tidningen, ty det resulterade i alla fall i en artikel. Vi får veta:

"Han började säga att det fanns många somalier i Falköping och att de skulle ta över Sverige.
Moa började ifrågasätta mannen och undrade var han hade fått det ifrån varpå han sa att 'de har sagt det själva'.
– Han sa att 'deras vanor' inte fungerade här, och jämförde med thailändare som enligt honom 'är bra folk'."

Att just somalier skulle ta över Sverige är det nog få som tror, men från muslimska företrädare har sådana tankegångar presenterats och jag har själv hört hur marockaner i Nederländerna säger samma sak. Att sydöstasiater och östasiater integreras bättre i europeiska samhällen än muslimer har noterats i alla västeuropeiska länder. Dessutom kommer invandringspolitiken, så som den fortfarande bedrivs, faktiskt leda till att svenskarna byts ut och andra alltså kommer att ta över. När den nya regeringen bildades hade den fyra utlandsfödda ministrar, varav en var islamist.

Man får lov att ifrågasätta uppfattningar, men det intressanta är behovet av att "säga ifrån" i just denna fråga. Det beror helt enkelt på den där föreställningen om godhet, där vissa känner att de har rätt rent universellt och att det är deras plikt att markera när åsikter som avviker från deras egen framförs. Därför blir det också mycket känslor i dessa sammanhang, och Moa är inget undantag:

"Det var obekvämt och obehagligt, jag brukar inte möta de här åsikterna i mitt vardagsliv, jag blev ställd."

Nej, ibland möter man åsikter som inte framförs i ens egen familj, förening eller kurs i genusvetenskap. Jag möter av och till åsikter i vardagen som avviker från mina egna, men jag vågar påstå att det inte "känns obehagligt", eller att jag bara måste markera kraftfullt. Däremot diskuterar jag gärna, vilket i och för sig kan få den andre att reagera med hela känsloregistret. I USA kallar man personer som Moa "Social Justice Warrors", alltså "krigare för social rättvisa", vilket inte är en komplimang. Även begreppet "Special Snowflakes" har hittat hit och blivit till "snöflingor".

Nu var ju inte detta den första snöflingan som Aftonbladet valde att lyfta fram. Så sent som den 1 december kunde vi läsa om en Johanna Pettersson, som hörde ett samtal på en restaurang som inte föll henne i smaken:



Det handlade självklart om invandring, och Johanna var bara tvungen att gå över till det andra bordet, för att med sedvanlig självgodhet meddela:

"Ursäkta, men kan ni ta ert rasistiska skitsnack någon annanstans."

Eftersom jag dels insåg att hon dittills bara fått ryggdunkar, dels alltid är nyfiken på hur andra människor tänker, valde jag att kommentera under hennes inlägg på Facebook:




Det blev ett par kommentarer fram och tillbaka, innan jag fick fram ett erkännande av själva kärnan:



Anledningen till att jag drog in läggningen i denna fråga är att jag tyckte att det var ett utmärkt exempel, eftersom det har varit incidenter där till exempel krogägare har skickat ut gäster som visade upp sin homosexualitet på ett lite väl demonstrativt sätt, vilket har lett till ramaskri i medierna och där personer som Johanna skulle reagera. Min poäng var också att vissa människor säkerligen uppfattar två personer av samma kön som håller hand som lika provocerande som Johanna tycker att det är med åsikter som hon anser vara rasistiska. Jag försökte förklara för henne det principiella i att låta alla ha alla åsikter, men det gick helt enkelt inte in. En av Johannas vänner illustrerade rätt väl oförståelsen inför detta i inte minst denna fråga, när hon skulle bemöta mina försök till att förklara principen:



Detta är också etablissemangets geniala drag. Genom att överföra vissa politiska frågor till personens godhet och moral, till exempel genom att kalla det "människosyn", blir de omöjliga att diskutera på ett normalt sätt. Då blir det logiskt även för lägre stående att gå fram till ett restaurangbord och säga till andra gäster att lämna lokalen, eller helt enkelt misshandla de med fel åsikter. Behovet av att berätta om när man på detta sätt "säger ifrån" och rentav kontakta medier för att få maximal spridning är ytterligare en aspekt av denna snedvridning. Ännu en är att många av berättelsernas sanningshalt kan ifrågasättas, antingen genom berättelsernas detaljer eller genom de välfunna svaren som historiens hjälte omedelbart hade, men det beror förstås på de där ryggdunkarna som dessa människor uppenbarligen behöver.




söndag 11 december 2016

Några bråda dagar


Det har varit lite låg aktivitet på bloggen sedan kanske en vecka, med ett inlägg per dag och någon dag helt utan ett sådant, och här kommer därför min ursäkt och en liten förklaring. Arbetet på Nya Tider har nämligen varit särskilt intensivt under denna period och den översta delen av framsidan ger en antydan om dessa bråda dagar:






I kommande nummer har jag för en gångs skull något av en opinionstext. Den handlar om diskussionen om folket mot etablissemanget, och tar sitt avstamp i debatten mellan Marcus Birro och Martina Montelius i SVT:s Opinion Live:





Sedan har jag skrivit ännu ett två sidors reportage om Migrationsverkets märkliga hantering av de båtar de hade tänkt sig som stora asylförläggningar. Tidigare under hösten handlade det om Ocean Gala och företaget Floating Accomodations, medan denna artikel fokuserade på TEC Farragons upplevelser, där delägaren Patrik Olsson kunde ge en liknande bild av sina erfarenheter:




Jag skrev också artiklar om Anna Hagwalls uteslutning, att en person som begår en homosexuell våldtäkt skyddas från utvisning, hur Migrationsverkets anställda jobbade extra hårt för att ge permanenta uppehållstillstånd innan nya regler infördes och Nigel Farages möte med Dansk Folkeparti:




Arbetet med Nya Tider är så att säga mitt riktiga jobb, medan bloggen därför blir mer av en hobby, och denna text var alltså tänkt som en förklaring och en ursäkt. Om någon nu tycker att detta inlägg också var oblyg reklam för denna tidning, så har de alldeles rätt. Nya Tider är den enda systemkritiska tidning som får presstöd och kommer ut på papper, och jag tycker dessutom, även om jag förstås är partisk, att det är en alldeles utmärkt produkt. I kommande nummer får ni också Tom Anderssons artikel om det författarsamtal som ägde rum kring Gellert Tamas bok "Det svenska hatet", där bland andra Lisa Bjurwald deltog. Vidare skriver Axel Karlsson om den avgörande folkomröstningen som genomfördes i Italien, samt om Angela Merkels planer på att kandidera ännu en gång till kanslerposten. Den som ännu inte är prenumerant bör naturligtvis gå in här och ordna en årsprenumeration för 559 kronor, en halvårsprenumeration för 293 kronor eller en kvartalsprenumeration för 154 kronor. Varje prenumerant innebär ett steg mot nästa presstödsnivå, men framför allt får ju läsaren ta del av det innehåll jag här beskrev. Titta också gärna in på vår internationella sida Free West Media.

I teorin kommer arbetet att lugna ned sig lite under juldagarna, men jag ska bland annat översätta en bok och förbereda vissa artiklar för nästa års första nummer. Jag glömmer dock aldrig denna blogg och har som mål att även under hektiska dagar kunna göra åtminstone ett inlägg per dag.





PVV störst med bred marginal


I dag publicerades den senaste opinionsundersökningen från det nederländska institutet Maurice de Hond. Som vanligt presenteras siffrorna som antal mandat i en tabell. För er kära läsare har jag skapat nedanstående bild, där vi alltså ser hur mandaten skulle fördelas, av totalt 150, om det var val nu, jämfört med dagens mandatfördelning i parlamentet.




Det första vi noterar är naturligtvis att PVV fortfarande är landets största parti, och skulle öka från dagens från dagens 15, 10 procent, till 36, 24 procent. Nästa val sker den 15 mars nästa år och kommer att bli en omvälvning, där de två regerande partierna kommer att tappa enormt. Det stora socialdemokratiska partiet PvdA, som regerar i koalition med högerliberala VVD, går från 38 mandat till 10, vilket alltså motsvarar knappt 7 procent. Även VVD straffas, och går från att vara största parti, med 41 mandat, till att få 23 mandat, vilket motsvarar 15 procent.

På vänsterkanten sker också stora förändringar, där GroenLinks (Grön vänster), går förbi PvdA och skulle hamna på 14 mandat. Det nybildade partiet DENK, som består av turkiska avhoppare från PvdA, skulle komma in i parlamentet och få tre mandat. Pensionärspartiet 50PLUS skulle nu få 11 mandat, där de flesta nya väljare kommer från PvdA och VVD. Både ChristenUnie och SGP är kristna partier, där SGP är den mer strikt konservativa varianten. SP motsvarar vårt Vänsterpartiet, Partij voor de Dieren är ett djurrättsparti, D66 är liberalt och CDA är kristdemokratiskt.

Om detta nu blir valresultatet, vilken regering kan vi då föreställa oss? Det kommer att bli mycket svårt att bilda en koalition utan PVV, och man kan till exempel tänka sig en formering med PVV, CDA, VVD och ChristenUnie, vilket skulle ge 78 mandat och en majoritet. Faktum är att Geert Wilders mycket väl kan bli näste premiärminister. Det som talar emot just den konstellationen, är att VVD nu sitter i regeringen och då nästan har halverat sitt väljarstöd. Den diskussionen förs, men rent matematiskt kan det bli svårt att utesluta dem ur en regeringsbildning.