tisdag 9 februari 2016

Bland rasistsexister och rasistiska patriarker


Malin Björk med sin manlige partiledare,
vars patriarkala blick vittnar om att han ser
henne som en av "sina kvinnor".


Det finns en sida, en nättidning om man så vill, som kallas för Feministiskt perspektiv. Den 16 personer starka redaktionen består uteslutande av kvinnor, men själva perspektivet visar sig helt enkelt vara identitetsvänsterns. Bland dess medlemmar märks bland andra Researchgruppens My Vingren och vänsterextremisten Edda Manga, som kallas för "redaktör feminism".

Idag publiceras där ett inlägg av den vänsterpartistiska Europaparlamentarikern, asylfanatikern och, förstås, "feministen" Malin Björk. Hon fick bland annat lite uppmärksamhet 2014, då hon på ett flygplan reste sig upp för att försöka stoppa avfärden då en av passagerarna skulle utvisas från Sverige. Redan ingressen visar att hon är väl införstådd med dagens krav på "intersektionalitet" i dessa kretsar:

"Våldet mot flyktingar och alla människor som inte är vita ökar i Europa. Och detta innebär att kvinnor på flykt är dubbelt hotade, som kvinnor i ett patriarkalt samhälle, och som icke-vita i ett samhälle där rasismen får härja."

I själva verket kommer de flesta av dessa kvinnor från trakter som är bra mycket mer patriarkala än Sverige, men inom identitetsvänstern är det viktigt att hatet riktas mot vita män och då bör man förstås framställa saken som att dessa kvinnor kommer till det fruktansvärda patriarkatet Sverige, där de dessutom utsätts för våld av dessa vita män. Faktum är att Malin Björks argumentation inte går ihop, eftersom hon samtidigt vill ha så många migranter som möjligt in i Europa:

"Vi ville granska EU:s flyktingpolitik utifrån vad den gör mot kvinnor och hur den behöver ändras för att skydda kvinnor. Det är tydligt att legala vägar in i Europa är det främsta sättet att öka säkerheten för kvinnor på flyktvägen, samt att värna rätten till asyl och att stå upp för de internationella åtaganden EU och dess medlemsländer har."

För kvinnornas skull är det alltså extra viktigt att de kommer till Europa, där de å andra sidan är dubbelt hotade genom de europeiska patriarkaten och allt det våld mot dem som vita män utför. Men visst, skulle identitetsvänstern få styra löser sig nog allt det där, precis som hur mycket välfärd som helst går att kombinera med hur stor asylinvandring som helst i Vänsterpartiets värld.

Rätt i dagens debatt ligger också beskrivningen om hur män som tidigare aldrig intresserat sig för feminism, nu var engagerade efter händelserna i Köln:

"Nästa kväll skulle vi debattera 'Stoppa sexuella trakasserier och våld mot kvinnor på offentliga platser'. Nu var extremhögerns folk på plats och i de andra högerbänkarna satt en drös av män som vi som brukar debattera jämställdhet och feminism aldrig sett röken av tidigare. Det var nämligen de som hade föreslagit en debatt som fokuserade på Köln-attackerna."

Jag misstänker att beskrivningen är något vinklad för att passa in i mallen, men jag sitter inte själv i Europaparlamentet och kan därför inte uttala mig om huruvida den är felaktig. Vad jag däremot vänder mig mot, är hur Malin Björk uttrycker sig om politiska motståndare:

"Jag har lovat mig själv att de inte ska få ta en millimeter av vårt kamputrymme med sitt hat, kvinnoförakt, och rasism."

Oliktänkande tar alltså genom sin blotta närvaro och rätt att tala "kamputrymme" från de rättrogna? Formuleringarna vittnar om just den typ av bristande demokratiskt sinnelag som vi känner igen från många andra människor från det politiska lägret. Att vissa motståndares åsikter på förhand klassas som "hat" och "rasism" är vi tyvärr alltför vana vid, medan "kvinnoförakt" nu helt enkelt läggs till för att helt utesluta dem från en debatt om sexuella övergrepp. Denna intersektionella kombination tas sedan till en ny nivå:

"Och denna kväll, för att försäkra oss om att debatten inte skulle kapas av extremhögerns nationalistiska sexister eller högerns rasistiska patriarker, lanserade vi i vänstergruppen en Twitterkampanj under hashtagen #NoSexismNoRacism. Den trendade! Såklart."

Hashtaggar på Twitter är alltid enormt viktiga för vänstermänniskor, eftersom forumets format är skapat för korta slagord, svordomar och hån, och därför är som skräddarsytt för dessa individer. Det är som sagt dock språkbruket och de svepande hatiska beskrivningarna jag vill uppmärksamma. Varför skulle högerns ledamöter, och här riktar hon in sig på EPP-gruppen där de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, bestå av "patriarker" som dessutom är rasistiska? Med "extremhögern" avses förstås våra vänner i Nationernas och Friheternas Europa (ENF), samt troligen SD:s grupp EFDD, men på vilket sätt är de nödvändigtvis "sexister"? Just på Twitter har Malin Björk naturligtvis också uppmärksammat debatten, vilket sker med samma språkbruk och trötta fraser:




Malin Björk vill här på ett fult sätt påstå att dessa kristdemokraters vilja att stoppa sexuella trakasserier av kvinnor inte är äkta, eftersom deras abortmotstånd i hennes värld handlar om att begränsa kvinnors makt över sina kroppar. Nu är jag själv inte särskilt engagerad i abortfrågan, varken för eller emot, men abortmotståndares hållning handlar inte om att de är patriarker som vill begränsa kvinnors rättigheter, och framför allt har abortfrågan ingenting med sexuella trakasserier att göra.

Slutligen måste jag förstås påpeka att Europaparlamentets största "högerextrema" parti, till skillnad från Vänsterpartiet, leds av en kvinna, som också är sin partigrupps ledare. En matriark helt enkelt.



Gilbert Collard rasar mot vänsterns beteende


I förrgår tittade vi här på hur Islamiska staten i sin nättidning Dar al-Islam utnämnt Front Nationals medlemmar till första rangens måltavlor. Gilbert Collard, som egentligen inte tillhör Front National, utan paraplyorganisationen Rassemblement Bleu Marine, ville med anledning av detta ställa en fråga i Nationalförsamlingen. Hans inledande ord möts av skratt från vänsterns rader:






Tre korta om "ensamkommande flyktingbarn"


Bilan Osman klargör läget





I dagens Expressen berättar tidningens mångfaldskrönikör Bilan Osman att hon äntligen ska resa på semester till Somalia. Vi får bland annat veta:

"För även om Somalia inte är mitt hemland, och inte heller någonsin kommer att bli det, är det ett land jag värnar om. Inte för min skull, inte för idén om nationalstatens skull, men för min familjs skull. För mamma som ibland fortfarande, 25 år senare, talar om att hon på ålderns höst vill flytta hem igen."

Just hennes mamma, som själv ska ha kommit som ensamkommande, är också lyrisk:


Vad jag naturligtvis vill komma till, är att om människor åker på semester dit kanske Sverige äntligen kan betrakta landet som säkert och framför allt sluta bevilja uppehållstillstånd för denna grupp, idag ofta del av kategorin "ensamkommande flyktingbarn". Repatriering är en större fråga, som vi inte behöver behandla här, men detta är en grupp som i så fall bör bli aktuell. Dessutom finns sedan 15 år ett alldeles fredligt grannland, den tidigare delen av Somalia som idag kallas Somaliland, dit det borde vara mer naturligt att bege sig än allra längst upp i norra Europa. Ett återtåg skulle ju också bli en vinst för alla parter; för Sveriges del av naturliga skäl, för somalierna eftersom de inte längre behöver uppleva kränkningar av islam eller ständigt vara offer för vithetsnormen. Det finns ingen anledning att vänta till "ålderns höst", även om det i Somalia kan bli svårt att försörja sig som "föreläsare på Expo" eller "handledare för ensamkommande flyktingbarn".


Viktor Banke i farten igen




Det går knappt en dag utan att asylaktivisten Viktor Banke, under sin juridiska täckmantel, ges utrymme i media. I dagens Metro får vi ett svårslaget pekoral om den härliga gruppen "ensamkommande flyktingbarn" och förstås också om främlingsfientliga svenskar som protesterar mot asylboenden. Vi får ett medgivande, men poängen är att vi ska vara toleranta inför det mesta:

"Visst finns det vuxna som utger sig för att vara barn. Det finns även de som bråkar och begår brott. Allt annat vore mycket märkligt, med tanke på den trångboddhet, oro och sömnlöshet de nu måste hantera. Att en individ begår misstag gör dock inte att hennes behov av omsorg upphör. I synnerhet inte om individen är minderårig."

Dessa ensamkommande kallas föga förvånande för "nya svenskar", samtidigt som ansvaret ligger på ursprungsbefolkningen:

"Denna generation nya svenskar, oftast födda mellan 1999 och 2002, behöver nu läka och få stöd. De behöver vår hjälp för att kunna bli en del av samhällsgemenskapen. De behöver vår förståelse, inte kollektiv demonisering. Att vi försöker förstå barnen står inte i motsats till att låta dem omfattas av samma regler som övriga samhällsdeltagare. Däremot är förståelse sannolikt det bästa sättet att undvika onödiga motsättningar. Motsättningar som i sin tur ökar risken för just sådana oroligheter som många svenskar tycks vara rädda för."

Nej, ingen individ ska behöva demoniseras utifrån en grupptillhörighet, men vi kan ifrågasätta om gruppen, som grupp, är en positiv tillförsel för Sverige. Dessutom handlade det under bara förra året om 35 000 personer, som i stort sett alla saknar asylskäl, vilket en asylrättsjurist borde känna till. Många läsare menar att Viktor Banke helt enkelt talar i egen sak, eftersom hans affärsaktivitet gynnas av att Sverige bedriver en omfattande asylinvandring. Jag är inte så säker på att han med syfte att påverka inströmningen ständigt uttalar sig på detta sätt, då det också kan handla om att han vill göra sig ett namn i branschen och helt enkelt poserar för att säkra sin plats i den mediala värmen.



Kristdemokrat vill ha en "nationell socialkrisjour"




På SVT Opinion föreslår Emma Henriksson (KD), ordförande i socialutskottet, en lösning på problem kring gruppen "ensamkommande flyktingbarn". Vi får några rader om en situation vi alla är alltför medvetna om:

"Redan i höstas larmade flera kommuner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om att situationen på flera håll höll på att bli ohållbar."

Hon bjuder också på en humanistisk gardering:

"Vart och ett av de barn som kommit har rätt att få sin asylansökan prövad och det är vårt ansvar att de under den tiden får sina rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda."

Observera att hon ingenstans kommenterar det faktum att många av dessa inte har någonting med barnkonventionen att göra och än mindre föreslår några ålderskontroller. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte säger någonting om "en fantastisk resurs". Så kommer den då, den stora lösningen:

"Vi står inför en utmaning som går utöver vad socialtjänsten normalt hanterar. Därför räcker det inte med att bara försöka skala upp befintliga resurser. En ny situation kräver nya insatser. Kristdemokraterna föreslog före jul att en nationell socialkrisjour därför måste inrättas under Statens institutionsstyrelse."

Jag är mycket skeptisk till att mer byråkrati eller administrativa reformer skulle avhjälpa problematiken i särskilt hög grad. Sverige tar emot en stor del av de ur denna grupp som kommer till Europa och antalet har ökat varje år. Det beror inte förändrade förhållanden i världen, utan förstås på att konceptet och tillvägagångssättet blivit allt mer känt i främst Afghanistan. Nu vill jag förstås stoppa all asylinvandring, men avvisandet av denna grupp borde inte ens vara kontroversiellt.




måndag 8 februari 2016

Jean-Marie Le Pen öppnar upp för en ny rörelse


I morse gästade Jean-Marie Le Pen TV-kanalen LCI. Tyvärr har kanalen inte publicerat hela intervjun, utan bjuder oss endast på fyra kortare sekvenser, som jag har sammanfogat. Vi får iallafall veta hur han ser på sin politiska framtid, på euron, dubbelt medborgarskap och Pegida.







Ett litet meningslöst förslag från FI


Elin Bååth (FI), givetvis med den
senaste hashtaggen i dessa kretsar.


Det brukar sägas att man ska välja sina strider, och få politiska partier är väl profilerade inom så aparta frågor som Feministiskt Initiativ. På Gotland kämpar Elin Bååth för att EU-medborgare, med vilket hon sannolikt menar den grupp som i media ibland rentav kallas "vildcampare", ska kunna delta i SFI-undervisning utan att vara folkbokförda i Sverige eller ha ett svenskt personnummer. Att genomföra det skulle inte vara absurt i sig, men frågan är om det verkligen möter ett reellt problem.

Det märkligaste med den motion som hon har lämnat in till regionfullmäktige är att den tydligen endast gäller EU-medborgare. Romska tiggare är troligen fullständigt ointresserade av att lära sig svenska, och övriga EU-medborgare, som kommer hit för att arbeta eller bo med en partner, har sannolikt förmågan att om de är intresserade själva ta itu med svenskinlärningen på egen hand. I debatten överskattas alltid just SFI som en absolut nödvändighet, samtidigt som ingen undervisning i världen hjälper om individen själv är omotiverad. För Nya Tider intervjuade jag en före detta SFI-lärare, som bland annat vittnade om hur många elever mest var intresserade av att få sin närvaro noterad, vilket hade en inverkan på bidragsnivåer.

Det kan tilläggas att jag själv, när jag flyttade till Nederländerna, varken tog del av några integrationsåtgärder eller statlig språkundervisning. De invandrare som i Sverige behöver SFI och olika former av integrationspolitik är just de invandrare vi inte ska ta emot.









Dagens posör: Anna Mannheimer




I dagens Göteborgs-Posten uppmärksammas att Anna Mannheimer, från det rika området Örgryte, har startat en Facebook-grupp som är positiv till ett asylboende i stadsdelen. Eftersom hon är en medieperson är det svårt att inte se initiativet som ett enkelt sätt att marknadsföra sig själv. I presentationen av gruppen skrivs:

"Detta är en grupp för oss som inser att vi är oerhört privilegierade och införstådda i att om man är stark så måste man vara snäll och hjälpa till. Även om det ibland känns besvärligt."

När hon sedan intervjuas av tidningen, bjuder hon på ett intressant ordval:

"Jag har länge undrat varför inget händer här, varför man alltid lägger flyktingboenden i områden som redan är drabbade."

I sin oändliga generositet och självuppoffring tycker hon alltså att även hennes eget bostadsområde ska drabbas, en hållning som i och för sig är ovanlig i dessa kretsar. Att Anna Mannheimer dock mest verkar intresserad av att själv få synas, samt sannolikt har goda kontakter på GP, är ett intryck som förstärks av att hennes poserande på Facebook uppmärksammades i en särskild artikel även igår.

Mannheimers aktivitet är ett svar på bildandet av en Facebook-grupp som är kritisk till asylboendet. Som så ofta när det kommer till den här typen av områden, motiveras motståndet på ett krystat sätt med något genomskinliga argument. Den kritiska gruppens Max Hjalmarsson menar att det framför allt är den tänkta byggnadens arkitektur han vänder sig mot, och säger i dagens artikel:

"Vi är inte emot att ett flyktingboende ska byggas, utan vi är emot det förslag som kommunen lämnat fram. Vi anser att den aktuella planen har brister på flera punkter."

Den motiveringen tar jag med en stor skopa salt, särskilt då andra medlemmar i gruppen i en tidigare artikel varit mer frispråkiga. En Annika Ingman har en sexårig dotter som går på skolan som ligger bredvid det tilltänkta asylboendet och säger:

"Jag siktar in mig på att det är barnens lekområde; en plats som är mycket använd. Jag inser att människor måste bo någonstans men här är det ett för stort pris."

En Anette Ahlström driver ett stall intill:

"Blir byggplanen verklighet får jag stänga stallet. Vi har 70 töser i tonåren som rider där. Deras mammor kommer inte att våga släppa hit dem. I går var det en mamma som sa upp dotterns plats. Alla tänker på säkerhetsaspekten."

Det vanliga resonemanget att det nog är fint med asylboenden, men av alla möjliga skäl inte just i det egna området, är också representerat. En Jonas Olsén säger:

"Kan man hjälpa ska man hjälpa. Och visst ska ensamkommande flyktingbarn integreras. Men med vem? Här bor bara pensionärer och barnfamiljer."

Som om någon i verkligheten skulle bry sig om huruvida de afghanska männen hittar jämnåriga lekkamrater eller ej. Som vanligt handlar denna fråga i bättre områden alltså om en kombination av att tänka på huspriserna och den egna framtoningen.




Invandringsfrågan viktigast för väljarna


DN/Ipsos meddelar idag att frågan som benämns "invandring och integration" nu uppfattas som den absolut viktigaste frågan för 40 procent av de svenska väljarna, en fördubbling på mindre än ett år. Till DN säger Ipsos Johanna Laurin Gulled:

"Det är den största förändringen för en enskild sakfråga som vi någonsin sett i våra mätningar." 

Den näst viktigaste frågan för väljare är skola och utbildning, som lyfts fram av 18 procent av väljarna.


Att denna ödesfråga seglat upp till förstaplatsen i svenskars medvetande är förstås inte särskilt märkligt, eftersom Sverige förra året tog emot 163 000 asylsökande och frågan varit mer debatterad än någonsin förut. Det finns också skäl att anta att allt fler svenskar märker av massinvandringen i sin vardag. Jag hoppas också att det stora intresset för frågan betyder att fler svenskar nu inser att den påverkar de flesta andra områden, som just skola och sysselsättning, fråga nummer två och tre enligt väljarnas preferenser. Man kan naturligtvis inte bryta ut frågor på detta sätt och säga sig vilja förbättra skolan och minska arbetslösheten, samtidigt som man vill bedriva en omfattande asylinvandring.

Det är heller inte särskilt förvånande att Sverigedemokraterna upplevs som det parti som har bäst politik på detta område. Det bekräftar tesen att partiet inte behöver göra så mycket, eftersom själva samhällsutvecklingen visar att det har haft rätt hela tiden. 21 procent väljer i denna fråga Sverigedemokraterna, medan siffrorna är 17 procent för Socialdemokraterna och 13 procent för Moderaterna. Dessa siffror antyder dock att väljarna, precis som vid förtroende för olika företrädare, i hög grad utgår från sina allmänna partisympatier, då det är mycket svårt att föreställa sig att någon på allvar tycker att Socialdemokraterna har en utmärkt politik på området, eller ens en linje i invandringsfrågan överhuvudtaget. 

Siffrorna visar också någonting mer allvarligt, som många invandringskritiker tidigare har hävdat, nämligen att SD snarare flyter med den växande invandringskritiken än leder opinionen. Sannolikt är den absoluta majoriteten av de som ser invandringsfrågan om viktigast också kritisk till asyl- och anhöriginvandringen, men SD förmår inte att samla alla av dem, möjligen eftersom väljarna tvekar inför beskrivningar av "skandaler" och rasiststämplar, samtidigt som partiet inte fullt ut har lyckats förklara för socialdemokrater och moderater att skatter och välfärd inte kan isoleras från invandringsfrågan.




söndag 7 februari 2016

IS hotar Front National


"Möte för FN:s avgudadyrkare. Första rangens måltavlor."

I det senaste numret av IS nättidning "Dar al-Islam" pekas Front Nationals medlemmar ut som "första rangens måltavlor", tillsammans med bilden ovan. I en ledarkrönika skriver tidningen:

"Frågan är inte längre om Frankrike på nytt kommer att utsättas för attentat [...] De enda viktiga frågorna handlar om kommande måltavlor och datum."

Företrädare för Front National menar att retoriken från politiska motståndare, med bland annat jämförelser mellan FN och IS, har bidragit till det nya hotet. Partiets generalsekreterare attackerade på Twitter premiärministern:

"FN-manifestationer i Islamiska statens skottlinje. Är du nöjd, Manuel Valls?"

Kelly Betesh, ansvarig för FN i Paris 5:e och 6:e arrondissement, har skapat en ny variant på "Je suis"-temat:

"Jag är en första rangens måltavla"


Dagens citat: Viktor Banke



Asylaktivisten, som likt Anne Ramberg använder en juristexamen som någon form av auktoritetsargument, bjuder på ett uttalande som säkert är alldeles uppriktigt. Det beror förstås dels på att Viktor Banke aldrig yttrar någonting asylkritiskt, dels på grund av att han troligen har en mycket generös definition av vad som utgör rasism. Dessutom handlar ju invandringskritik inte om ett "sätt att förhålla sig till invandrare", utan möjligen om ett sätt att förhålla sig till politiken, även om denna distinktion alltid går dessa individer förbi. Vi andra vet att rasistkortet snabbt dyker upp vid alla diskussioner kring denna fråga. Bankes lilla tweet är ännu ett utmärkt exempel på den speciella bubbla som utgör dessa personers referensramar.



Expo ger sig in i debatten om åsiktskorridoren




I inlägget "Ännu ett försvar av åsiktskorridoren" tittade vi på en krönika vars författare hävdade att någon åsiktskorridor inte fanns och samtidigt gav ut instruktioner om vad som inte skulle få sägas. Idag var det dags för självaste Expo att ge sig in i debatten, och rubriken "Åsiktskorridorens kritiker talar extremhögerns språk" förmedlar rätt väl artikelns huvudpoäng. Expo följer oss förstås tillräckligt noga för att förstå huvudlinjerna i vår kritik mot åsiktskorridoren, men eftersom de har en viss ideologisk blindhet behöver de lite hjälp med att nå ända fram:

"Vi har hört det förr: Skällsordet 'rasist' ska ha tystat sanningen om invandringen. 'Sanningssägarna' ska ha straffats ut från debatten och därför har vi fått de samhällsproblem som vi har. Precis så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverigedemokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." 

Nu tillhör jag själv förvisso denna "extremhöger", men jag skulle vilja påstå att de första två meningarna är objektiva sanningar. Visst kan man se verkligheten på olika sätt, men man behöver inte påstå att en viss verklighet är mer verklig än en annan för att inse att en hel del synvinklar och åsikter aldrig släpps in i det offentliga rummet och i det vi kan kalla etablerad media. Det var faktiskt skälet till att jag en gång startade denna blogg, då det var min enda möjlighet att bemöta etablissemangets lögner, vinklingar och brännmärkningar. Det är bara internet som har skapat en större åsiktspluralism i Sverige.

Självklart får denna form av censur följder för samhällsutvecklingen, där ett tydligt exempel är att regeringen fortsatte att driva sin massinvandringslinje tills människor inte längre ens kunde erbjudas någon form av boende. Den snedvridna debatten och rasiststämplarna hade gjort det omöjligt för regeringen att agera innan de kunde hänvisa till en akut kris. Vi som under en längre tid har hävdat att asylinvandringen är destruktiv och ohållbar hörs helt enkelt inte i de större kanalerna, just eftersom vi inte passar inom åsiktskorridorens väggar.

Daniel Poohl, som har skrivit texten, verkar vända sig till aktörerna inom etablerad media och vill varna dessa för att "använda extremhögerns språk". Vi andra anses vara förlorade, vilket i och för sig är sant. Därför lyder ett senare stycke:

"De som pratar på om åsiktskorridoren vägrar gå med på att de talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Det är en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det."

Ordet "åsiktskorridor" kommer dock inte från vår politiska gren, utan sägs ha myntats av statsvetaren Henrik Oscarsson i ett blogginlägg 2013. Visst sitter professionella tyckare, och här åsyftas sannolikt Expressens Ann-Charlotte Marteus, på en hel del inflytande genom sin stora megafon, men det är naivt att tro att de är fria att skriva vad som helst. Ingen krönikör skulle i någon av de större dagstidningarna få en text publicerad som till exempel pläderar för införandet av dödsstraff, vilket var ett av Oscarssons exempel på hållningar som föll utanför åsiktskorridoren. Vi vet också hur Marcus Birro, som tidigare dök upp i de mest skiftande TV-sammanhang, plötsligt blev helt utfrusen. Poohl skriver vidare:

"Hur som helst är det en intressant diskussion. Hur speglar det offentliga samtalet befolkningens attityder i olika frågor? Går det ens att garantera någon slags rättvis fördelning? Ska ledarsidor släppa in åsikter de inte delar för att väga upp den skeva fördelningen?" 

Nej, ledarsidor skriver självklart enligt ägarnas linje och få anser att de skulle vara tvungna att på den platsen publicera även avvikande meningar. Problemet är att åsiktskorridoren också upprätthålls i en tidnings, eller en TV-kanals, övriga delar. En fördelning som exakt speglar opinionen i befolkningen är kanske varken möjlig eller ens önskvärd, men det vi ser är att den offentliga debatten, och vilka som får delta i den, är ordentligt begränsad och snedvriden. En enda gång släpptes faktiskt Mats Dagerlind in i en debatt hos Publicistklubben, men då ställd mot tre meningsmotståndare, som skulle ha varit fyra om inte Åsa Linderborg känt att hans medverkan innebar en alldeles för vid åsiktskorridor.




Poohl beklagar sedan hur debatten om åsiktskorridoren utvecklades:

"Men den diskussionen fick vi inte. Åsiktskorridoren kom istället att uteslutande handla om migration och integration. I den högerextrema världen gjordes begreppet om till en beskrivning av 'pk-elitens' påstådda mörkläggning av invandringens konsekvenser." 

Det är mycket enkelt att svara på varför invandring, som det ju handlar om, på ett naturligt sätt dominerar denna diskussion, åtminstone från vår sida. Det beror naturligtvis på att det har varit den absolut känsligaste och därför också den mest förbjudna frågan att diskutera, i kombination med att det är en ödesfråga som påverkar hela samhället och landets framtid. Det finns andra frågor som kanske inte heller släpps fram på lika villkor, men deras talesmän utmålas inte på samma sätt som onda människor. Vill man diskutera åsiktsförtrycket och mediernas roll, finns det inget bättre exempel än invandringsfrågan, vilket också är en anledning till att den ägnas mycket utrymme på denna sida. Poohl menar att de som har kritiserat åsiktskorridoren sedan bygger en annan version av den:

"2014 kom nyheten om att tre av fyra svenskar oroar sig för en ökad rasism. Vad gjorde åsiktskorridorens utbrytare då. De förklarade att det inte fanns någon rasism att tala om egentligen. Och de mest radikala antirasisterna, som ville prata om rasismens strukturer, avfärdades. Det var de som var de verkliga rasisterna." 

Det är minst sagt en sanning med modifikation och en helt absurd jämförelse. De som vill prata om rasismens strukturer, med "vithetsnorm" och så vidare, får snarare ett större genomslag i media än vad de har bland befolkningen i stort. Jag har heller inte träffat en enda människa som använder "hen" och "en" i vardagen, samtidigt som detta nyspråk inte alls är ovanligt i diverse medier. Det händer ofta att någon meningslös Facebook-post med identitetsvänsterns hållningar lyfts upp och hyllas i etablerad media, medan inte ett enda av mina tvåtusen blogginlägg har uppmärksammats. Det handlar inte om mig, ty situationen är densamma för alla som på allvar kritiserar asylinvandringen. Stefan Torssell, idag skribent för Nya Tider, berättade i en krönika på Avpixlat att han trodde att hans offentliga engagemang skulle leda till inbjudningar till morgonsofforna, medan det enda som följde var en total tystnad. Ett mycket utnött argument tas sedan upp:

"För de som talar om åsiktskorridoren är inte ute efter att lyfta på locket i känsliga frågor. De verkar bara vilja kunna driva sin linje utan att få mothugg."

Återigen, problemet är inte att vi får mothugg, utan att våra åsikter och resonemang inte ens släpps in på arenan, där de skulle kunna få mothugg. Att vi sedan mest månar om att lyfta locket för de frågor vi själva brinner för, är inte särskilt märkligt. Textens avslutning vittnar ännu en gång om den ideologiska blindheten:

"Problemet är inte att vi har en debatt om migration och integration. Det är att debatten till så stor del förs utifrån extremhögerns berättelse om Sverige. Om vi ska ha begreppet åsiktskorridoren till något så är det som studieobjekt i hur det offentliga samtalet i allt större grad förs med ett språk som är sammanvävt med extremhögerns idégods. Det betyder inte att det är förbjudet. Bara att det är farligt."

Det är mycket svårt att se hur "extremhögern" på något sätt skulle dominera debatten i Sverige. I stort sett samtliga etablerade medier skriver om hur invandringsfrågan handlar om "öppenhet" och "människosyn", ett förrädiskt språkbruk som ständigt används också av sju av de åtta riksdagspartierna. Vad jag däremot tror, och naturligtvis hoppas, är att den invandringskritiska opinionen kommer att få ett allt större inflytande. Om förljugenheten och demoniseringen istället tillåts fortsätta, blir den faktiska samhällsutvecklingen farlig på allvar.




Paul Goldings lysande tal i Dewsbury


Britain First har nu publicerat hela det tal som partiledare Paul Golding höll i den svårt islamiserade staden Dewsbury. Vid hans sida står den alltid tappra Jayda Fransen.







Dagens bild: Centerpartiet



Även om vi alla är luttrade och få saker förvånar oss längre, måste vi inse att det faktiskt är en skandal att hela etablissemanget försöker upprätthålla ovanstående bild av gruppen som kallas "ensamkommande flyktingbarn".

På Centerpartiets hemsida kan man läsa om vad de konkret vill göra på detta område, och det ligger i linje med partiets syn på invandringen i stort, där den ska vara så omfattande som möjligt, men samtidigt så billig som möjligt. Partiets Anders W Jonsson citeras:

"Det kom 35 000 barn förra året och det krävs akuta åtgärder."

Dessa "akuta åtgärder" är alltså de tre punkterna som syns på bilden. En ännu billigare, och på alla sätt bättre, lösning skulle vara att helt sluta ta emot denna grupp, som ju dessutom saknar asylskäl. Det är i detta sammanhang svårt att inte tänka på bilden där ett av dessa "ensamkommande flyktingbarn" faktiskt har fått ett litet kramdjur:




Det går för övrigt att kommentera på Centerpartiets hemsida.




TV4 hyllar idioti om systemkollapsen


När man följer twittervänstern slås man dels av hur dumt det är, dels av vilken inavel som präglar flödet, där man delar och hyllar allt från varandra och snabbt blockerar andra röster. Att de inte är intresserade av någon diskussion eller kvalitet på inlägg för den egna saken kan man ju låta passera, men desto värre är att de rikstäckande medierna, som oftast delar samma agenda, alltid är beredda att lyfta fram dessa alster. I dagens upplaga av TV4:s Nyhetsmorgon fick vi veta att veckans stora "snackis" var ett visst klipp, präglat av twittervänsterns speciella fånighet:








Vänstermänniskor tycker att sådant här är fantastiskt roligt, inte för att det i sig är särskilt fyndigt, utan naturligtvis för att det passar i deras världsbild, på samma sätt som Özz Nûjen här anses vara en "komiker". Just begreppet "systemkollaps" har det ironiserats mycket kring i dessa kretsar, ungefär på samma sätt, men jag får väl då ännu en gång påpeka att systemkollapsen handlade om Migrationsverkets organisation för att ta emot nyanlända, inte om huruvida det fanns plats för asylinvandrare på ängar och i skogar, eller ens på Sergels torg. Det är inte heller "twittertrollen", vilket i dessa kretsar i princip betyder sverigedemokrater, som har lanserat begreppet, utan Sveriges myndigheter. Om TV4 hade varit en seriös aktör, och inte ett kulturmarxistiskt propagandaorgan, hade man naturligtvis kunna göra ett något intressantare inslag genom att ifrågasätta tramset, istället för att bjuda på en hyllning till nonsens.

Det är också symptomatiskt att denne Carl Stanley hänvisar till Henrik Schyffert, en annan person som försöker få lite ernmanska godhetspoäng genom att till exempel tala om hur många pizzor han tror att asylinvandringens kostnader motsvarar. Fredrik Virtanen, som ändå kallar sig ledarskribent, har använt samma resonemang kring rödvin, en idioti som också har hyllats av nämnda twittervänster. 

Inslaget är tämligen meningslöst, men även det visar på sitt sätt polariseringen i Sverige. Jag gör mitt bästa för att ta del av vad som rör sig i vänsterhuvuden, men ändå hade jag inte hört talas om detta klipp, som ska ha setts av ett par miljoner svenskar. Samtidigt har det alltså delats och hyllats av de vanliga misstänkta. Å ena sidan har vi här en del av befolkningen som tycker att allt sådant här är fantastiskt, och å andra sidan vi dissidenter, som när vi genom TV4 kanske för första gången konfronteras med ovanstående klipp, sannolikt omgående ser igenom vad det försöker säga. 

Inom etablissemanget sägs ibland att det numera finns människor som får hela sin världsbild genom alternativa medier, men jag tror att få av de som på något sätt tar del av alternativa medier inte samtidigt ser vad som förmedlas av de etablerade. Däremot har vi uppenbarligen en ganska stor grupp människor som endast följer etablerade medier och genom sina flöden på Facebook och Twitter ständigt får sin världsbild och sin egen person bekräftade. Deras åsikter bemöts aldrig, de utvecklar aldrig några argument och de vill aldrig diskutera sin hållning. De får bara lära sig att "höhö, se vad mycket plats det finns på det där tåget", samtidigt som vår sida bland annat känner till att ett antal människor under en period inte ens fick tak över huvudet i Malmö, hur det ser ut på många asylboenden och att Sverige förra året tog emot 35 000 yngre män utan asylskäl till en kostnad av 30 miljarder kronor. 




lördag 6 februari 2016

Machiel de Graaf (PVV): "Sverige ett våldtäktsparadis"




I det nederländska parlamentet höll Machiel de Graaf, ledamot för PVV, ett tal om asylsökande, terrorister och de massofredanden som har uppmärksammats på senare tid. Även Sverige kom med på ett hörn, givetvis som avskräckande exempel. Det är också lite festligt att han vid ett tillfälle använder ordet "asylkrävande". Mannen som begär replik är den i Turkiet födde Selçuk Öztürk, tidigare ledamot för socialdemokratiska PvdA, men nu del av tvåmannagruppen Denk.


AIVD är Nederländernas "Allmänna underrättelse- och säkerhetstjänst".

NCTV är Nederländernas "Nationella koordinator för terrorismbekämpning och säkerhet".

Theo van Gogh var en islamkritisk filmskapare som mördades av en marockansk muslim 2004.

CDA är ett kristdemokratiskt parti.






Dagen då Anders Lindberg har en poäng




Som bekant kan övriga partier fälla den svaga regeringen när som helst och vi vet också att den så kallade Alliansen är ytterst motvilliga att göra det. Annie Lööf fick frågan om en gemensam Allians-budget upprepade gånger och lika många gånger undvek hon att ge ett ordentligt svar. Hon undslapp sig någonting om ett gemensamt valmanifest inför valet 2018, en hållning som också Anna Kinberg Batra vill upprätthålla. Det är problematiskt på många sätt, framför allt därför att man därigenom vägrar att agera som den opposition, och regeringsalternativ, man faktiskt är. Slingrandet har gått så långt att till och med Aftonbladets Anders Lindberg, av alla människor, har en poäng med sin rubrik "Fäll dem eller sluta tramsa". Bortom rubriken bjuder han i vanlig ordning på en hel del av just trams:

"Men tajmingen är något olycklig. Förra helgen demonstrerade sverigedemokrater tillsammans med nazister i centrala Stockholm. Lite knepigt då att en borgerlig regering i varje votering skulle vara beroende av just SD:s röster. 
[...]
Det skulle bli svettigt på ­Rosenbad nästa gång sverige­demokrater och nazister röjer på stan. Och varje ny rasist­skandal i SD skulle bli regeringens problem att hantera."

Nu är ju denna beskrivning tämligen tendentiös, men det har tydligen aldrig varit ett problem för Socialdemokraterna att kopplas med ihop med kommunistiska och våldsbenägna "motdemonstranter" eller använda Vänsterpartiet som stödparti. Anders Lindberg tycker sig ha sett olika "testballonger" från Kinberg Batra och avslutar med:

"Men bortom testballongerna finns bara två alternativ. Antingen kan de borgerliga partierna fälla regeringen och ta makten med stöd av SD. Eller så respekterar de väljarnas ­vilja och konstaterar att de ­faktiskt förlorade valet. Anna Kinberg Batra måste välja: fäll regeringen – eller ­sluta tramsa."

Jag är inte så säker på att testballonger verkligen har skickats ut, men det stora problemet är just det här med "väljarnas vilja" och den sedan länge irrelevant uppdelningen i "Alliansen" och "De rödgröna". En majoritet av väljarna stödde inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men de fick makten eftersom de tillsammans med Vänsterpartiet, som inte ens kom att ingå i regeringen, blev större än "Alliansen". Denna blockindelning var relevant när samtliga riksdagspartier tillhörde en av konstellationerna, men vid valet 2014 kan ingen av dem sägas ha vunnit. Vad Anders Lindberg förstås vill se, är att regeringen får fortsätta att ostört regera och att Alliansen upphör med de små nålstick som tillkännagivandena brukar kallas. Han gör en stor poäng av att Alliansen behöver stöd av de förfärliga Sverigedemokraterna och skriver:

"Som statsminister behöver Anna Kinberg Batra Sverige­demokraternas aktiva stöd i precis allt."

Situationen för Kinberg Batra skiljer sig inte från Löfvens, som ju inte heller samlar någon majoritet. Vad allianspartierna verkar sikta på är att fram till valet se sig som "Alliansen", bli större än "De rödgröna" och genom någon sorts kvarbliven decemberöverenskommelse kunna regera med denna konstellation i minoritet, eftersom knappast någon kan tro att Sverigedemokraterna kommer att försvinna eller ens minska sitt stöd inför 2018. Det mycket hederligare och mer logiska alternativet är förstås att helt enkelt inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna, något de kan göra omgående. Kanske tänker de sig att detta kan göras efter nästa val. Jag instämmer därför i Anders Lindbergs rubrik och avslutning.

Expressens liberala ledarsida slår fast att "Moderaterna bör inte fälla Stefan Löfven", men fokuserar på att allianspartierna inte är tillräckligt förberedda inför att regera:

"Förvisso är den rödgröna regeringen handfallen på de flesta områden. Men de allierade har inte mycket nytt att komma med." 

Det är alltså valet för de som fortfarande vägrar att rösta på SD. Låt mig ännu en gång jämföra med situationen i Nederländerna, där partierna går till val var för sig, för att sedan förhandla sig till en koalition med majoritet i kammaren. Just nu utgörs denna regeringskoalition av socialdemokrater och högerliberaler, men till och med Lijst Pim Fortuyn, som kan sägas ha varit en föregångare till dagens PVV, har ingått i regeringen och kristdemokratiska CDA har historiskt sett ingått i de flesta koalitioner.

Personligen föredrar jag att samarbeten klargörs på förhand, men det klarade Stefan Löfven inte av att göra och nu inte heller Anna Kinberg Batra. Om SD 2018 blir största parti kan utgången mycket väl bli, om vi betänker Sjuklöverns beröringsskräck och odemokratiska reflexer, att både Moderaterna och Socialdemokraterna ingår i en bred koalitionsregering. Det skulle vara sympatiskt om de klargjorde det för väljarna före valet.