söndag 21 december 2014

Dagens citat: Anders Wallner (mp)


"Det är inte så ofta ett parti i regeringsställning går framåt på så kort tid."
SvD




Miljöpartiets partisekreterare är åtminstone konsekvent med att blunda inför verkligheten. Partiet har visserligen tappat 5,4 procent sedan juni och 1,0 procent sedan SIFOs senaste undersökning, men Wallner noterar nöjt en ökning med 0,5 procent sedan riksdagsvalet. Att det är inom felmarginalen, och att SIFO gravt överskattar Miljöpartiets stöd, är också någonting som han väljer att inte fundera över.




SvD spelar glatt med och ställer på fullt allvar frågan:

"Varför har MP gått framåt?"

Svaret blir givetvis världsfrånvänt:

"Jag tror att folk nu börjar förstå hur mycket de förlorar på att den rödgröna budgeten röstades ner. Alliansen har också presenterat icke genomarbetade förslag, som det med kulturtidskrifterna där de fick ändra sig."

I verkligheten var det en stor majoritet som inte röstade på S eller MP och endast 2 procent vill se samma konstellation nästa år. Dessutom fick MP vika sig på de flesta områden, förutom migrationspolitiken, som de övriga partierna glatt lämnar över till dessa extremister. Statsbidrag till kulturtidskrifter torde ligga mycket lågt på svenskarnas prioriteringslista.

Anders Wallner är sedan tidigare känd för att leva i en parallell drömvärld, inte minst gången då han råkade besöka "förorten" och direkt blev rånad och knivstucken, för att sedan bedyra hur hans fina människosyn kvarstod. Åsa Romson, inte heller hon känd för någon verklighetsförankring, kommenterade då:

"Jag hoppas verkligen inte att det har att göra med att han kandiderar som partisekreterare hos oss."

Nej, att han blev knivrånad i Alby klockan ett på natten har nog inte särskilt mycket med hans roll i Miljöpartiet att göra.





lördag 20 december 2014

Marine Le Pen till attack mot Junckers återhämtningsplan


I förrgår godkände Europeiska Rådet Jean-Claude Junckers plan att satsa 315 miljarder euro för att stimulera unionens tillväxt. Dagen innan fick Europaparlamentet tillfälle att diskutera paketet och Marine Le Pen kritiserade då detta i starka ordalag. Hennes inlägg bemöttes också av en märklig fråga från tyska De Grönas Rebecca Harms angående det lån Front National erhållit från ryska First Czech-Russian Bank. Lånet ifråga omfattade dock nio miljoner euro och inte de 40 miljoner som Harms talade om.







Dagens bild: Migrationsverkets kommandocentral




På ovanstående fantastiska bild poserar Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i det "operativa ledningsrum" han har låtit bygga. Ett verk som inte har några krav på sig och kan äska så mycket pengar det behagar, ska naturligtvis ha en imponerande kommandocentral, som hämtad ur ett amerikanskt krigsdrama. Kanske är uppbyggnaden alldeles naturlig; härifrån ska folkutbytet och kriget mot svenskarna föras och övervakas. Det är inte svårt att föreställa sig hur Danielsson glider runt i rummet och drar pilar från Mellanöstern till Sverige, likt vilken annan invasionsplan som helst.

DN berättar:

"På skärmarna syns hur många som söker sig till Sverige i dag, hur många boendeplatser det finns i kommunerna just nu och hur många av Migrationsverkets anställda som är i tjänst."

Rummet bär naturligtvis Raoul Wallenbergs namn. Som tjänsteman ska Anders Danielsson egentligen inte uttala sig politiskt, men han kan inte låta bli att bjuda på de vanliga "argumenten" för massinvandring:

"Det tycks så himla mycket från alla håll, men det finns inget djup i resonemanget. Okej, du vill minska invandringen. Säg då hur. Är Sverige en del i EU? Ja. Har vi skrivit under Genèvekonventionen? Ja. Är det krig i Syrien? Ja. Är Sverige ett bra land att komma till? Ja. Frågan är vad man vill att vi ska ändra på. Att gå ur EU eller ändra på flyktingkonventionen är inte så lätt. Men visst, vi kan göra det miserabelt att komma hit. Då kommer så klart ingen."

Känner Danielsson att hans eget resonemang kännetecknas av djup?




Förvånande klarspråk i DN




Richard Swartz är en av mycket få mediepersoner i Sverige som skriver intelligenta och intressanta alster, ofta med europeiska betraktelser. Dagens inlägg är så korrekt och klarsynt att det man som luttrad svensk förvånas över att det ens får publiceras i etablerad media, även om innehållet är självklarheter för oss oppositionella. Swartz betraktar den svenska situationen och debatten med europeiska ögon:

"Utifrån sedd är den svenska politiska krisen obegriplig. Berättar man om hur begreppen nyfascister och strukturell rasism används blir man knappt trodd."

Krönikan ska förstås läsas i sin helhet, men jag väljer att här lyfta fram några särskilt intressanta avsnitt. Swartz fortsätter med att beskriva en sorts typisk diskussion med någon från kontinenten:

"Européerna förstår bättre när man försöker förklara. Några få statistiska uppgifter brukar räcka: som att Sverige tar emot fler syriska flyktingar än något annat land i Europa. Att Sverige tar emot dubbelt så många flyktingar per capita som något annat OECD-land (världens rikemansklubb). Eller att de utrikes födda står för mer än 40 procent av den långvariga svenska arbetslösheten."

Han sätter sedan fingret på den där typiska officiella självgodheten, där vi minsann ska gå före och visa de andra:

"Fast de finner sig snabbt: ni svenskar tror alltså att ni är bättre än vi. Men varför skulle ni klara av vad vi redan på långt lägre nivåer har stora problem med? Ni verkar autistiskt förälskade i er egen godhet. Men sådant slutar i hyckleri och självbedrägeri. Och SD är det politiska pris ni betalar för att få uppträda som humanitär stormakt. Det är er egen orealistiska invandringspolitik som skapat detta monster."

Låt oss bortse från den idiotiska benämningen "monster", som jag för övrigt tror att få insiktsfulla européer skulle använda. Ytterligare några rader om låsningen följer:

"Ni svenskar överdriver. Ni skulle kunna skära ner er invandring kraftigt, så ta kål på SD och fortfarande vara bäst i klassen. Nej, svarar jag. Att skära ner vad som kallas ”volymer” är tabu. Det vill eller vågar ingen."

Även detta skulle jag säga är ett närmast unikt svenskt fenomen. I länder som Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Frankrike händer det att högerpolitiker gör utspel mot både invandringen och det mångkulturella samhället, men i Sverige har alla etablerade partier så hårt målat in sig hörnet att det idag skulle vara otänkbart. Förhoppningsvis har de förlorat så mycket trovärdighet att de aldrig kommer att bli ett alternativ för den som ser problemen med den förda invandringspolitiken.

Även den kanske mest frustrerande aspekten av Sveriges situation berörs:

"De få européer som verkligen känner Sverige pekar på kontrasten mellan invandringspolitikens exemplariska generositet och den mästrande vägran att diskutera den. Utifrån förefaller den mindre som en sak- och mer som en svensk trosfråga (på löpande räkning). Det noteras att den politiska klassen och medierna vägrat diskutera invandringen i form av antal, siffror och kostnader. Märkligt; ingen annan verksamhet eller budgetpost kan hoppas på ett sådant fribrev. Denna bristande saklighet skulle dessutom ha bidragit till en stark emotionalisering av debatten, ofta hand i hand med grov antiintellektualism och rop på censur och mobbning mot dem som nämnt en siffra eller två."

Denna bisarra hållning känner vi sedan länge igen. De mest antiintellektuella formuleringarna och utspelen brukar komma från vänstern och figurer som Åsa Romson och Rossana Dinamarca, men låt oss inte heller glömma Fredrik Reinfeldts eviga "ni ger er på invandrarna". Richard Swartz avslutning blir en dräpande attack mot det politiska etablissemanget, där han inleder med ett citat från 1800-talsförfattaren Johan Ludvig Runeberg:

" 'Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.'
Fast Runeberg i all ära: kanske föredrar svenska politiker Brechts förslag att upplösa folket och välja sig ett nytt."

På sätt och vis är det ju just ett folkutbyte som dessa politiker nu genomför, där vänstern hoppas på ett nytt proletariat och därmed en piggare klasskamp och nya väljare, medan högern ser ett framtida splittrat samhälle som möjligheter till större löneskillnader och ett utbud av hembiträden och trädgårdsmästare.

Som sagt, ingenting i Swartz text är nytt för den med öppna ögon, men att den publiceras i liberala DN är kanske ytterligare ett litet tecken på en islossning i demokraturen.





Expressens avslöjande förstasida


Ibland kolliderar etablissemangets förljugna retorik med verkligheten på ett särskilt tydligt sätt, vilket idag sker på Expressens förstasida. Vi får först ta del av dagens faktiska händelser i det nya Sverige, för att sedan direkt läsa om en parallell verklighet:




Därefter blir det dags för vår elit att säga sitt. Först ut är det politiska etablissemanget:



Låt oss titta på vad Anders Borg säger i artikeln:

"Ett mångkulturellt samhälle är ett effektivt och starkt samhälle. Det förs nu en jättekonstig debatt i Sverige som om det är ett problem om människor invandrar hit. Jag delar inte den synen. Jag tycker det är en stor fördel att det har kommit tiotusentals människor från Syrien, Irak, Iran och Somalia. De bidrar till att göra Sverige bättre och till ett mer dynamiskt och spännande samhälle. Alla riktigt spännande samhällen vi ser, där man har hög grad av innovation och en hög grad av förändringskraft, de präglas av det."

Därefter blir det dags för det mediala etablissemanget:



Denna konflikt mellan verkligheten och etablissemangets mantran pågår ständigt, men det är inte alltid som en tidnings förstasida kan åskådliggöra gapet lika pedagogiskt.






fredag 19 december 2014

Dagens citat: Malena Ernman


"6 dar före jul väljer KD prata om flyktingar som nånting som kostar för mycket pengar. Och vi som ska spendera 66 miljarder på julklappar..."
Twitter



Analytikern och posören Malena Ernman reflekterar över Göran Hägglunds debattartikel. Intelligentare människor inser naturligtvis att julklappshandeln har mycket lite med kostnader för asylmottagning att göra. Uttalandet ovan är som vanligt framför allt ett stort hyckleri, då vi kan gissa att Malena själv knappast kommer att hålla igen på konsumtionen. Hon skulle också kunna sälja av sin paradvåning på Kungsholms strand, eller varför inte sommarhuset i skärgården, vilket bara det skulle kunna täcka etableringsersättningen för ett antal asylsökande.

De där 66 miljarderna skulle dyka upp ännu en gång i Malenas aldrig sinande twitterflöde:


Den som tror att Henrik Arnstad bjuder på "folkbildning de luxe" visar framför allt att denne själv har en stor avsaknad av just bildning.





Så kommer då Folkpartiets migrationsinlägg




Sjuklöverns partier har under en lång tid sett till att all debatt kring den enorma invandringen har tystats och att de som har försökt yttra sig i frågan demoniserats och hånats. Detta skulle man helst ha fortsatt att göra, om nu inte Sverigedemokraternas framgångar omöjliggjort det. Även om själva verkligheten borde ha skapat debatt för länge sedan, krävdes det att de övriga partiernas maktställning hotades för att deras företrädare skulle känna sig nödgade att säga något.

I förrgår bjöd Göran Hägglund på en tämligen svag skrivelse, som dock innehöll tre konkreta förslag. Idag vill även Folkpartiet figurera i ämnet, genom ett debattinlägg i SvD, men man undviker föga förvånande att formulera någonting som faktiskt skulle påverka situationen. Att man dessutom har låtit Roger Haddad och självaste Erik Ullenhag sätta ihop alstret gör det inte mer seriöst. Haddad är partiets faktiske talesperson i migrationspolitiska frågor, medan Ullenhag troligen ses som en tung expert i ämnet efter sina år av komiskt floskeltyngda pressmeddelanden. Hans speciella färdighet kommer omedelbart till användning:

"Den som flyr undan förföljelse ska kunna få skydd i Sverige – vi ska vara stolta över att vi är en medmänsklig stormakt."

"I valet i höstas kom flyktingfrågan upp på dagordningen och vi var många som stod upp för en solidarisk flyktingpolitik. Vi ska inte skicka tillbaka människor till krigets Syrien och vi har också all anledning att påminna oss själva om att öppenheten mot omvärlden gör oss till ett rikare land även om solidariteten också ställer krav på oss som samhälle." 

Fantastiskt. Vi blir också, som så många gånger förut, påminda om att debatten endast får handla om "integration" och aldrig om invandringen och dess volymer:

"Men den senaste valrörelsen fastnade i diskussionen om vi ska ta emot flyktingar eller inte. Den handlade för lite om vad som behöver göras för att fler som kommer hit snabbare ska få jobb och lära sig svenska eller hur vi ska hantera det ökande antalet asylsökanden."

Ovanstående stycke följs av en närmast osannolik mening:

"Från Alliansens sida har vi mycket att vara stolta över när det gäller integrationen."

Ändå kvarstår tydligen "utmaningar", det som normala människor kallar för problem, och för att bemöta dessa presenterar nu Folkpartiet hela tio punkter, som naturligtvis inte kommer att lösa några problem:

1. Vi måste komma ifrån det system med snabbupphandlingar av anläggningsboenden som gör att varken kommunpolitiker eller medborgare får information om att en ”flyktingförläggning” ska öppna på orten.

Om invånarna får denna information blir de automatiskt positiva?

2. Alliansregeringens samordnare för flyktingmottagande föreslog att varje kommun ska ha förmåga att ta emot dem som fått uppehållstillstånd – förslaget ska genomföras. Det faktum att det fortfarande finns kommuner som inte tar emot asylsökande är provocerande i en värld där fler befinner sig på flykt än sedan andra världskriget.

Många uppfattar nog bilbränder, stenkastning och islamiska krav som mer provocerande.

3. Vi måste ta tag i bostadsbristen och fundera på om det ska byggas modulhus i kommuner som sluter avtal om mottagande så att de människor som fått permanent uppehållstillstånd och väntar på en bostad snabbare kan börja sin etablering i Sverige.

4. Vi behöver sänka trösklarna in på arbetsmarknaden så att även de som har en låg utbildning har möjlighet att få ett jobb och en egen lön att leva på.

Där kom det då, liberalernas eviga mantra om sänkta löner och skapandet av en stor okvalificerad sektor. Få ekonomer skulle säga att en satsning på okvalificerade arbeten är vägen framåt, lika lite som de skulle hävda att ett utvecklat industriland bör öka denna styrka med några tiotusen personer varje år.

5. Fortsatta satsningar på validering och kompletterande utbildningar ska göras.

6. Svenska för invandrare bör läggas ned som egen skolform och i stället föras över till vuxenutbildningen.

7. Arbetet för att underlätta för det civila samhällets insatser i mottagandet ska fördjupas. Några steg har tagits med statligt stöd till flyktingguider, men mer behöver göras.

8. Särskilda insatser krävs för att nyanlända elever i skolan ska få den tid de behöver för att klara målen.

9. Fortsatta kunskapshöjande insatser mot rasism och främlingsfientlighet ska ske i skolan.

10. En utredning bör tillsättas som tittar på hur jobbperspektivet kan stärkas genom hela mottagningssystemet och hur mottagandet av asylsökande ska se ut.

Festligt nog skrev Roger Haddad på SVT Opinion den 5e december:

"Jag återlanserar nu min personvalskampanj ”Jalla för alla” med målet att genom sociala medier och direkta samtal övertyga väljare att en röst på mig är en röst på en person som håller löftet att driva en integrationspolitik som stoppar SDs framfart och som bekämpar de rödgrönas bidragspolitik.

Allt pekar på att det parti som öppet vågar tala om våra integrationsproblem och som har politiska lösningar på dessa kommer stärka förtroendet för demokratin, uppfattas som mest regeringsdugliga och vinna väljarnas förtroende. Jag tänker se till att det blir Folkpartiet."

Är det någon som tror att de idag framförda tio punkterna skulle integrera och skapa arbeten för det årliga inflödet av över 100 000 asyl- och anhöriginvandrare? Finns det någon som ser dessa punkter som "politiska lösningar" eller att Folkpartiet härigenom blir det mest förtroendeingivande partiet? Kristdemokraternas förslag innehöll trots allt tre punkter med viss tyngd, medan Folkpartiets endast bjuder på skrapningar på ytan, som i bästa fall skulle ge marginella effekter, men mer troligt inte skulle göra någon som helst skillnad. Vägrar man att diskutera volymerna, behöver man inte diskutera någonting annat heller.






Finland minskar sin flyktingkvot


Päivi Räsänen


I år uppgick Finlands flyktingkvot till 1050 individer, efter en höjning av den syriska kvoten till 550. Nästa år skär man återigen ned siffran, som då kommer att landa på totalt 750, varav 350 kommer att vara syrier. Inrikesminister Päivi Räsänen från Kristdemokraterna hänvisar till ekonomi:

"Jag har nog föreslagit en höjd flyktingkvot för regeringen med omkring 100 - 300 fler flyktingar men det hela stupade på pengar. Det var inte möjligt att höja kvoten."

I en artikel i Svenska YLE nämns intressant nog också en kostnad för vad ytterligare 300 kvotflyktingar skulle innebära, en siffra som man uppskattar till 10 miljoner euro, alltså ungefär 95 miljoner svenska kronor.

Sveriges årliga flyktingkvot är naturligtvis mer än dubbelt så stor som Finlands, 1900 personer, men det är en mycket marginell andel av det totala inflödet. Sverige har i år tagit emot över 50 000 syrier.

Under Yles artikel återfinns också ett par intressanta kommentarer om föredömet och den humanitära stormakten i väster:

"UNG, hade du hellre haft det som i Sverige? Där kommunerna inte har en ringaste chans att ta hand om det stora antalet flyktingar, och där de stackars flyktingarna inte har någon chans att integreras pga deras stora antal? Om jag bara kunde så hade jag också hjälpt alla flyktingar i världen, men tyvärr är jag inte tillräckligt rik och måste vara realistisk. Samma sak för Finland. Det är bättre att ge ett bättre liv åt ett mindre antal flyktingar än att flyga hit alla världens flyktingar, vilket skulle resultera i att Finland skulle bli ett enda stort flyktingläger med samma dåliga levnadsstandard som i de stora flyktinglägren idag."

"Säger jag att vi skall göra som Sverige? Finns ju ett 'litet' kast mellan Finlands och Sveriges siffror..."

"Eller borde vi göra som i en kommun i Sverige som använde alla biståndspengar för att ta emot flyktingar, och dom som borde fått hjälpen blev utan, var finns medmänskligheten i det förfarande?"





SD och KD




När Göran Hägglund publicerade sin debattartikel var det inte svårt att förutsäga reaktionerna och man blev inte besviken. Vänstern reagerade med upprördhet över att frågan ens berördes och drog fram de vanliga ryggmärgsreflexerna och känslorna. Borgerligheten talade om att det var bra att SDs monopol bröts. Ett undantag utgör Lena Mellin, som kan klassas som socialdemokrat, men ändå ansluter sig till det borgerliga resonemanget:

"Göran Hägglund kanske har helt fel. Han kanske har helt rätt. Men det är bra att något annat parti än Sverigedemokraterna talar om den här frågan och gör det i någorlunda konkreta ordalag."

Man kan förstås undra varför det är bra. Själva skulle de med all sannolikhet svara ungefär att "om de anständiga partierna inte deltar i debatten, lämnas fältet fritt för SD" och "vi måste kunna diskutera de här frågorna och ändå ha en god människosyn och ta hänsyn till alla människors lika värde". Själv tror jag att det egentligen handlar om någonting annat, nämligen att demoniseringen av SD har gått så långt att den sedan länge lämnat all politik, vilket gör att vilket förslag som helst blir mer "rumsrent" så länge det kommer från ett annat parti, idag stämplade som "de anständiga". Etablissemanget skulle fortfarande hata Mattias Karlsson och Björn Söder, även om SD imorgon anslöt sig till hela Miljöpartiets migrationslinje. Det är också därför som Göran Hägglund kan tala om vissa skärpningar av asylpolitikens utformning och ändå på något sätt ses som god innerst inne.

I samma tidning försöker den något enfaldige Daniel Swedin ge sig in i siffrorna för att såga Hägglunds inlägg:

"Mellan januari och september i år betalade till exempel Migrationsverket ut 700 miljoner till de privata bolag som tillhandahåller tillfälliga bostäder till flyende människor som sökt sig till Sverige. De sju största har tillsammans fakturerat staten 250 miljoner kronor. Varannan skattekrona blir här ren vinst för vissa bolag. Men det är inte sådana kostnader Hägglund vill prata om. Nej, det är kostnaderna för människorna som måste ner."

Swedins utgångspunkt är typisk för vänstern, där konsekvenserna är mindre viktiga, eftersom det som skaver mest är när människor tjänar pengar. Det är därför som Jonas Sjöstedt inte talar så mycket om kvalitet i vården som han gör om giriga investmentbolag och vinster som placeras i skatteparadis. Av samma skäl älskar vänsterdebattörer att, om någon talar om asylmottagningens kostnader, börja tala om hur mycket direktörer tjänar, som om de båda fenomenen skulle ha någonting med varandra att göra.



Daniel Swedin verkar inte riktigt förstå varifrån Göran Hägglunds resonemang kommer. Det handlar inte om att bestraffa människor, eller om att flyktingarna skulle leva i lyx, utan om Alliansens arbetslinje, där man på olika sätt vill öka motivationen att arbeta. Även jag tror att det finns sätt att stimulera arbetsmarknaden, men i detta fall lär det bli ett slag i luften. Jag är övertygad om att de flesta som kommer hit faktiskt helst vill arbeta, men om det varje år ska komma 100 000 människor som inte kan språket och i många fall saknar relevant utbildning, hjälper dessa typer av stimuli föga.

De vinklade tolkningarna fortsätter:

"För, visar det sig, svenskt flyktingmottagande måste också bli mindre och utformas på ett sätt så att det har en avskräckande inverkan på andra människor som flyr. Dels vill han att ingen som flyr till Sverige ska få besked direkt om man får stanna. I tre år ska man leva med tillfälligt uppehållstillstånd och om landet man kom från blivit säkrare får man åka hem. Om man fått ett jobb som rut-städare kan man också få stanna."

Man kan förstås kalla det "avskräckande", men en mer rimlig syn är att vi kanske inte måste bedriva en så avvikande politik att det i hela världen blir känt att det är just till Sverige man ska söka sig. Vårt land är det enda som delar ut permanenta uppehållstillstånd till alla syrier, vilket är vida känt bland de som har lämnat Syrien och befinner sig i något av grannländerna. Egentligen är det absurt att den som befinner sig i omedelbar fara självklart ska tillbringa resten av sitt liv i Sverige, men inom etablissemanget har det blivit en etablerad sanning att det är nödvändigt för integrationen, liksom anhöriginvandring anses vara det. Det framförs ofta till och med att moskébyggande har en positiv effekt på denna integration.

Alstrets mest förljugna stycke torde vara följande:

"Dessutom vill Kristdemokraterna ge Migrationsverket i uppdrag att snabbt behandla asylansökningar från 'säkra länder'. Problemet är väl att det inte finns några säkra länder ur ett rättsligt perspektiv. Alla människor som söker asyl har rätt att få sin sak prövad i en process som är individuell och rättssäker."

Nonsens. Det finns absolut länder som direkt kan avfärdas, som Serbien, Bosnien och Makedonien. Därifrån får vi endast romer, som använder asylprövningens tid för att uppehålla sig i landet och syssla med de sedvanliga aktiviteterna.

Göteborgs-Posten hyllar Göran Hägglunds initiativ och skriver under rubriken "Ett steg bort från SD" bland annat:

"Kristdemokraternas agerande gynnar inte med självklarhet främlingsfientliga krafter. Det är tvärtom Romson med fleras ovilja att, till skillnad i från när det gäller andra politikområden, diskutera de kostnader och problem som finns när det kommer till asylmottagande och integration, som lett till att SD kunnat ta problemformuleringsinitiativet. Nu öppnas förhoppningsvis dörren till en mer seriös diskussion."

Det är som vanligt märkligt att det viktigaste är att komma bort från partiet SD, genom att någon annan tar upp frågan, då deras fina värdegrund inte är "främlingsfientlig". Jag håller med om att personer som Åsa Romson knappast har någonting konstruktivt att komma med, men jag skulle inte heller kalla Göran Hägglunds utspel som "seriöst". Det är alldeles uppenbart att artikeln skrevs för att lyfta KD över riksdagsspärren, utan att på allvar ta ansvar för Sverige och vår framtid. För att fortfarande få tillhöra de anständiga, tog Hägglund i precis så mycket han vågade, med en mängd försäkringar kring asylrätten. Då kommer vi att fortsätta köra mot avgrunden, om än kanske något långsammare och med någon besparing i den omedelbara asylmottagningen.

Jag tror absolut att detta utspel kommer att ge KD fler röster, då partiet blir det enda alternativet för någon som ser sig som borgerlig och fortfarande känner beröringsskräck inför SD. Däremot tror jag knappast att man kommer att ta särskilt många röster från SD, då dessa väljare sedan länge insett problemens omfattning och förstår att KDs desperata utspel är fullständigt otillräckligt.

Slutligen är jag faktiskt övertygad om att det i viss mån gynnar SD. Trots att en mängd debattörer nu jublar över att något annat parti än SD berör frågan, kan de inte låta bli att varje gång ställa inlägget i relation till SD, vilket gör att partiet fortsätter att vara politikens "gravitationscentrum", kring vilket allting rör sig. Att migrationsfrågan får ytterligare lite uppmärksamhet är också positivt, eftersom landet fortfarande bara har ett enda riksdagsparti som på allvar vill göra någonting åt situationen.





torsdag 18 december 2014

...och de förväntade reaktionerna strömmar in


Maria Ferm poserar när hon har fått igenom fri
sjuk- och tandvård för personer som uppehåller sig illegalt


I det förra inlägget tittade vi på den valballong som Göran Hägglund idag släppte. Eftersom den i all sin feghet ändå närmade sig en skärpning av asylpolitiken, följdes den naturligtvis av de upprörda reflexer vi kunde vänta oss från de vanliga misstänkta. Miljöpartiets Maria Ferm bjuder som vanligt på verklighetsfrämmande floskler:

"Att börja göra migrationspolitiken mer restriktiv kommer legitimera främlingsfientliga partier. Och det förstör för de mest utsatta."

Invandringskritiska partier är varken mer eller mindre "legitima" än de andra. 800 000 svenskar anser uppenbarligen att Sverigedemokraterna inte bara är ett legitimt parti, utan dessutom det bästa alternativet. Problemet för personer som Maria Ferm är att verkligheten allt mer skiljer sig från deras drömmar och att SD kommer att öka både om invandringsfrågan nonchaleras eller försiktigt berörs. Vilka "de mest utsatta" är och hur de skulle drabbas av Hägglunds förslag lämnas oförklarat, men det grundar sig antagligen i Ferms infantila världsbild, där alla som det är synd om bör komma till Sverige. Hon tillade:

"Och göra att anhöriga kommer behöva fly över Medelhavet istället för att komma reguljärt."

Det är fortfarande inte SDs fel att socialdemokrater och moderater ser flyktingsmugglarna som en välkommen barriär, då de vägrar att bedriva en mer rationell invandringspolitik. Jag väntar fortfarande på det första förslaget om att skapa en lufttunnel till Sverige med hjälp av regelbundna Hercules-flygningar, och kanske blir Maria Ferm personen att föreslå det.

Gustav Fridolin fokuserar på att håna KDs kristna grund:

"Kristdemokraterna börjar valrörelsen sex dagar före jul med att förvandla flyende från krigets terror till en kostnad. 'Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?'  Mark 8:36 (1917 års översättning) Tror samma gäller för ett parti."

Ovanstående reaktioner är typiska för vänstern på flera sätt. Till att börja med är de upprörda över varje ansats till att beröra frågan, eftersom den helt enkelt inte ska diskuteras. Därefter väljer de som vanligt rena känsloargument om "de mest utsatta" och en förlorad själ. Jag är föga imponerad av Göran Hägglunds alster, men det innehåll trots allt ett antal konkreta förslag. Ferm och Fridolin skulle ha kunnat förklara varför de motsätter sig var och en av punkterna, men väljer alltså att endast bjuda på lite upprördhet i största allmänhet.

Christina Höj Larsen

Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen kompletterar genom att framhålla de fantastiska åtgärder som givetvis staten har att tillgå:

"KD väljer att krydda sitt redan tveksamma julbudskap om nej till gratis mediciner för barn, nej till höjd a-kassa och bättre sjukförsäkring med att se flyktingar som kostnader och misstänkliggöra dem genom att påstå att de väljer bidrag framför arbete. Det är skamligt och desperat att försöka plocka poäng på att det just nu finns många människor som tvingas fly slakthusen i Syren, Irak och Eritrea. Vad som behövs är bättre SFI, validering och effektiva kompletteringsutbildningar för att få nyanlända i arbete."

Jag måste återigen påminna om att det alltså handlar om i runda slängar 100 000 människor, en siffra som MP och V för övrigt vill öka obegränsat. Det blir då oerhört förljuget att tala om SFI och kompletteringsutbildningar. Även om vi låtsas som att dessa blir vägen till arbete för samtliga 100 000, så kommer under utbildningarnas tid ytterligare 100 000 och året därefter 100 000 till.

Den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld är en av mycket få personer som inte tror att utspelet har något samband med SDs framgångar. Han är nöjd med att Hägglund fokuserar på ekonomi och han spar inte heller på nyckelorden:

"Här fanns inget flirtande med SD. Jag tror att det är mycket medvetet från KD att både på egen värdegrund och av strategiska skäl akta sig för att hamna i sällskap med SD. Här kan man i stället hamna i ett läge där man framstår som ett parti som ser bekymmersamt på legitimiteten i den nuvarande migrationspolitiken, men som ändå håller rågången klar när det gäller människovärde."

En viss uppstramning är alltså anständig, så länge den kommer från KD och kläs i ekonomiska termer, medan SDs förslag direkt handlar om "människovärde". Själv hävdar jag alltid att massinvandringens påverkan på landets framtid är en mycket större fråga än de omedelbara kostnaderna för asylmottagning, men så är jag också immun mot etablissemangets eviga mantran om "människosyn" och "alla människors lika värde". Fram till dagen då de förklarar varför Sverige ska ha ett enormt inflöde från Afrika och Mellanöstern, och vad fördelarna är med detta, saknar de all auktoritet.

Aftonbladet

SvD





KDs förslag till skärpningar av asylpolitiken




Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund efterlyser idag på DN Debatt ett antal skärpningar av reglerna kring asylinvandring och dess hantering. Ett par av förslagen skulle faktiskt leda till reella minskningar av volymerna, även om Hägglund naturligtvis inte kan tala i de termerna och måste framhålla att syftet är att en stor invandring ska kunna fortgå:

"För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas."

Det är en riktig iakttagelse att de enorma volymerna också leder till utanförskap för de invandrade individerna, eftersom det årliga inflödet ser till att arbetslösheten upprätthålls och antalet utanförskapsområden ökar. Det är just åtstramningar som behövs och det är oerhört fegt av dessa borgerliga debattörer att inte våga tala om volymer. Det blir sedan dags för den där förståelsen för människors oro, vilket en lite bättre människa ibland kan kosta på sig:

"Är de onda, de som röstar och mejlar och pratar? Nej, jag tror att många är högst vanliga och anständiga medborgare. De är oroliga. De tycker inte att politiken ger svar på de samhällsproblem som de möter i sin vardag. Det finns inget vaccin. Men det finns ett val att göra. Vi kan fortsätta med handfallenhet och etiketter. Eller så kan vi lyssna till människors oro och ta oss an de utmaningar som en kraftigt ökad invandring för med sig." 

Eller så kan vi låta bli att skaffa oss dessa "utmaningar" och inte insistera på en kraftigt ökad invandring. Därefter bjuder Hägglund på det obligatoriska stycket, som i ett slag visar att vi inte ska förvänta oss några stordåd från hans parti:

"Kristdemokraterna har länge kämpat för en migrationspolitik som bygger på öppenhet, respekterar asylrätten och värnar de värden och principer som skyddsgrunderna bygger på. Det kommer vi att fortsätta med. Det är viktigt att Sverige, i dag och i framtiden, ger skydd till de som flyr undan förföljelse, krig och förtryck. Men vi som står för öppenhet och generositet behöver ge bättre svar på hur vi möter problem med flyktingmottagandet."

"Öppenhet och generositet" brukar vara eufemismer för massinvandring, men här kanske det främst handlar om posering och en markering för att överhuvudtaget kunna framföra konkreta förslag. Ty så länge volymerna är enorma, kommer även "utmaningarna" att vara det. Hägglund väljer att fokusera på kostnaderna för flyktingmottagandet, vilket trots allt är en intressant linje, eftersom även den aspekten tidigare har varit strängt förbjuden. Vi har fått lära oss att man inte kan blanda in pengar i detta sammanhang, och eftersom det på någon högre nivå ändå är berikande och på ett magiskt sätt skapar "dynamik", så är alla kostnader irrelevanta och kan lika gärna döljas.

En mening i Hägglunds inlägg är fantastisk i all sin ärlighet:

"Det är ett självändamål att ha en human migrationspolitik."

Låt oss då titta på de konkreta förslagen:

1. Lägre bidrag och ett nytt etableringsavdrag. Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta. Men även nyanlända påverkas av ekonomiska incitament. Om bidragen är för höga och möjliga arbetsinkomster för låga kommer det att bli mindre arbete utfört. 

Detta är den vanliga borgerliga tanken; att det handlar om "integration" och att allt löses med uppluckrade regler på arbetsmarknaden. Jag vill då påminna Göran Hägglund om att vi talar om runt 100 000 människor varje år, som dessutom kommer från länder som Somalia och Afghanistan, och där många saknar de elementära kunskaper som krävs på svensk arbetsmarknad. Nu vet vi att borgerliga debattörer har en sorts hemlig dröm om en stor okvalificerad sektor, där de tänker sig att dessa människor ska bli deras hembiträden och trädgårdsmästare, men det är troligen få svenskar som vill skapa detta Brasilien eller Sydafrika.




Därefter kommer en punkt som faktiskt skulle ha en viss inverkan på volymerna:

2. Tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren. Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd.

Det är närmast overkligt att det inte redan ser ut så. Den svenska asylpolitiken handlar inte om att ge människor skydd från omedelbar fara, utan om att vårt eget land ska förändras i grunden och befolkningen bytas ut. Som Hägglund också påpekar, innebär dessa permanenta uppehållstillstånd, ibland för hela länder, att vi skickar ut signaler till omvärlden, vilket i sin tur har orsakat att asyltrycket är många gånger större på Sverige än andra EU-länder.

3. Säkra länder. Ett allvarligt hinder för snabb integration är de långa väntetiderna hos Migrationsverket. Varje asylansökan ska granskas individuellt med bevarad rättssäkerhet, men Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås. Nästa år beräknas 8.000 ansökningar, framför allt ifrån västra Balkan vara uppenbart ogrundade, vilket gör att bara ett par procent beviljas.

Även detta borde naturligtvis ha införts för länge sedan. Från EU-länderna Rumänien och Bulgarien kan romer fritt resa in och uppehålla sig i Sverige i månader, men från länder som Serbien och Makedonien söker de istället asyl så att de kan uppehålla sig här under prövningstiden.

Det är fullt förståeligt att KD, med 3,9 procent i opinionen, vill göra markeringar i invandringsdebatten för att komma över riksdagsspärren, men förslagen är helt otillräckliga och retoriken fortfarande världsfrånvänd. Låt oss hoppas att väljarna ser igenom valtaktiken och fortsätter stödja det enda riksdagspartiet som tar, och alltid har tagit, frågan på allvar.





onsdag 17 december 2014

Dagens citat: Jenny Alversjö


"Men det är ju på sätt och vis missnöje, så tillvida att man inte vill visa sitt stöd för SD, då lägger man det på S, som väldigt tydligt i det här iallafall, läget, har visat sitt avstånd."
TV4



En av programledarna för TV4 Nyhetsmorgon bjuder på en egen analys av Novus opinionsundersökning för december.  Eftersom V och MP backar med runt 3 procent, och S går fram ungefär lika mycket, skulle ett mer rimligt antagande kunna vara att vänsterväljare bytt till det större partiet, men i Alversjös värld måste det alltså handla om att ta avstånd från SD. Att sedan just SD ökar än mer, får inte riktigt plats i analysen.







Ännu en dag av sandlåda i riksdagen


Kommunisten Karin Rågsjö när hon ondgör
sig över vinstdrivande privata skolor

När Sverigedemokraterna valde att stödja Alliansens budgetmotion, enades det samlade politiska och mediala etablissemanget om att den svenska riksdagen därmed hade blivit en lekstuga och en sandlåda. Intressant nog hade den tydligen inte blivit det tidigare, när sjuklövare oroade sig för att behöva sitta bredvid eller dela kopiatorrum med en sverigedemokrat, eller när Magdalena Andersson drog ned persiennerna för att slippa se någon av partiets företrädare. Faktum var att ingen av dessa fina människor ens tyckte att det var något omoget av en riksdagsledamot att spatsera omkring med en t-shirt som hånade ett av församlingens partier.

Idag var det åter dags för de etablerade, eller "anständiga" som det heter idag, partierna att visa sin mognad och respekt för parlamentet. Efter Björn Söders intervju i DN, kände ett par vänstermänniskor att det var dags att göra infantila markeringar. Istället för att tilltala talmannen på sedvanligt manér, tyckte Jan Lindblom (mp) att det var oerhört fyndigt att istället säga "Herr talman" på nordsamiska. Detta följdes av Karin Rågsjö (v), som inledde med "Shalom talman".

Aftonbladet






Kommer någon idag säga att vänstern gör riksdagen till en lekstuga, eller är detta också egentligen SDs fel? En gissning är att ovanstående beteende ses som ett viktigt ställningstagande och fyndiga markeringar. Det är dock uppenbart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fört in ett antal gatuaktivister i kammaren, som sannolikt hellre skulle stå med vuvuzuelor på något torg. Observera att de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna aldrig uppför sig på detta sätt.

Jan Lindholm, som givetvis först kallades Lindblom och sedan Lindhlom i Aftonbladets artikel, är främst känd för sina pseudo-vetenskapliga motioner om elöverkänslighet och "antroposofisk" medicin.





tisdag 16 december 2014

Front National i ledning inför nästa val




Frankrike är uppdelat i ett antal administrativa enheter, med separata val till kommuner, kantoner och regioner. I mars nästa år sker valen i landets 2054 kantoner, som var och en omfattar ett antal kommuner, enligt det sedvanliga systemet med majoritetsval i två omgångar.

En ny opinionsundersökning från institutet Odoxa visar att nationellt skulle Front National vinna den första omgången med 28 procent av rösterna, följt av högerpartiet UMPs 25 procent och Socialistpartiets 17 procent. Detta resultat skulle nästan motsvara en fördubbling jämfört med kantonalvalet 2011, då partiet erhöll 15 procent nationellt. Endast 53 procent av de tillfrågade uppger att de avser att bege sig till valurnorna, vilket Odoxa framhåller som en risk för Socialistpartiet att bli utslaget redan i första omgången.


Stödet för Front National i kantonalvalet 2011, per departement. Den mörkaste
färgen indikerar ett valresultat på över 20 procent, vilket visar att partiet då
fortfarande var starkast i de traditionella fästena i norr och i söder.
2015 lär framgångarna dock synas även i landets östra halva.


Andra frågor i undersökningen visar också att Marine Le Pens strategi för "avdemonisering" verkar bära frukt. Av de tillfrågade anser 58 procent att Front National "borde ses som ett parti som andra", en siffra som uppgick till 53 procent i mars i år och endast 42 procent 2010. Bland högerväljarna (där FN räknas in) är motsvarande siffra nu 77 procent, mot 31 procent bland vänsterväljarna.

Le Figaro




Märkliga analyser från Novus




I ett inlägg på SvDs "Brännpunkt" vill Novus VD Torbjörn Sjöström förklara varför Sverigedemokraterna har gått fram så pass kraftigt mellan valen, men hans slutsatser verkar vara mer präglade av hans egna funderingar och fördomar, snarare än på opinionsundersökningar:

"Det är lätt att se invandringen som en fråga jämförbar med övriga frågor som vård, skola och jobben. Men det är ett misstag att behandla frågan som en sådan, då förenklas komplexiteten till en nivå som gör det omöjligt att hantera, något som syns på den polariserade debatten idag. Invandringsfrågan har en annan karaktär."

På vilket sätt är invandringsfrågan helt väsensskild från vård, skola och jobb, och på vilket sätt är de tre sistnämnda likartade? Just detta resonemang används ofta för att tysta debatten, då invandringsfrågan är så oerhört komplex att all kritik blir "enkla svar på svåra frågor". Jag skulle snarare säga att invandringsfrågan tillhör de enklare politiska frågorna, då det är uppenbart att Sverige tar emot många gånger fler asyl- och anhöriginvandrare än vi kan hantera och att det är nödvändigt att drastiskt minska volymerna. Man kan naturligtvis förstöra och fördunkla debatten hur mycket som helst genom att blanda in "alla människors lika värde" och "människosyn", samt påstå att Sverige är helt bundet av internationella avtal och att det därför inte finns någonting att diskutera. Slutligen skulle man kunna tillägga att inte heller vård, skola och arbetsmarknad saknar komplexitet. De påverkas dessutom i högsta grad av invandringspolitiken.

Sjöström tar upp vissa av den förda invandringspolitikens aspekter:

"Vi har en väldigt stor kostnadspost som också syns i påfrestningar på samhället på flera olika håll. Samtidigt som vi saknar pengar på många andra ställen. Till det har vi bilden att våra grannar har en mer restriktiv syn på invandringen.

Effekten av finanskrisen sammanföll med Socialdemokraternas partiledarbyte och debatten kring vinsten i välfärden. För många blev då Sverigedemokraterna det enda oppositionspartiet och som erbjöd en lösning på ett mycket stort komplext problem som många såg - ett samhälle som saknar pengar och inte har förmåga att skapa jobb åt de som bor här, samtidigt som invandringen upplevdes ta för mycket resurser."

Ovanstående verklighetsbild kommenteras inte närmare än att SD har lyckats fånga upp denna opinion. Ytterligare ett oförklarat stycke följer:

"Viktigt är att inte blanda ihop parti och väljare. Det gäller alla partier, men nog lite extra viktigt vad gäller Sverigedemokraterna. Det politiska intresset bland svenska folket är relativt lågt, drygt hälften anser sig vara politiskt intresserade, av dessa är bara cirka 15 procent mycket intresserade (SOM och Novus). Med andra ord baseras beslut om vilket parti man skall rösta på primärt på vad som sägs i valrörelsen, inte partiernas historia."

Varför Sjöström anser att det är extra viktigt att inte blanda ihop SD med dess väljare utvecklas inte, men vi vet att Sjuklöverns politiker gärna säger detta, eftersom de vill ta avstånd från partiet, men inte längre anser sig ha råd att demonisera 800 000 väljare. I verkligheten röstar naturligtvis väljarna på partiet eftersom de stödjer dess politik och vill se dess företrädare ha inflytande. Jag är osäker på hur det ser ut internationellt, men att drygt hälften ser sig som politiskt intresserade känns inte som en förvånansvärt låg siffra. Möjligen kan styckets poäng anas i kommentaren om partiernas historia, där vi ständigt påminns om hur SD har "nazistiska rötter", men jag skulle nog säga att vad som framförs i valrörelsen är mer relevant än vad som skedde för 25 år sedan. De svepande personliga slutsatserna fortsätter:

"18 procent av de som röstade på SD gjorde det som en taktikröst. Bara KD (20 procent) och Fi (36 procent) hade högre andel. En taktikröst på SD skall ses som en missnöjesröst."

Ovanstående stycke är närmast obegripligt. Hur kan en röst på SD vara en taktikröst? Det finns moderater som taktikröstar på KD, eftersom de vill hålla allianspartnern över spärren, men en sådan problematik finns inte när det gäller SD. Sedan tycker jag att begreppet "missnöjesröst" är idiotiskt, eftersom varje röst på ett parti som inte sitter i regeringsställning i någon mån är en missnöjesröst med den förda politiken. Ytterligare än tveksam analys dyker upp:

"Att SD tog flest väljare från Alliansen är då också logiskt. Ett parti som går till val på en tydlig problembeskrivning som grundar sig i ett missnöje vinner flest väljare från regeringspartierna. Vi ser idag tendenser på att SD tar fler väljare från S efter valet. Missnöjet riktar sig främst mot regeringen."

Här verkar Sjöström mena att SD-väljaren vänder sig mot varje regering som ett utslag av sitt allmänna missnöje. I själva verket är det inte alls märkligt att exempelvis moderater har tröttnat på sitt gamla parti. Massinvandringslinjen är tämligen ny och har sannolikt aldrig haft något större stöd bland väljare eller lokala företrädare. Jag gissar att ytterst få moderater upplevde migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet som på något sätt naturlig eller önskvärd. På samma sätt är det inte heller särskilt förvånande att gamla socialdemokrater inte längre känner igen sitt parti, som nu till och med bildar regering med det verklighetsfrånvända Miljöpartiet.

Torbjörn Sjöströms debattinlägg är både spretigt och intetsägande, men förefaller mynna ut i någon sorts slutsats att SD har växt genom någon form av "missnöje". Med sju partier som förespråkar massinvandring, och två block som båda glatt anammar Miljöpartiets huvudlösa migrationspolitik, är det emellertid inte särskilt konstigt att missnöje, frustration och stödet för ett alternativ växer.