måndag 20 juni 2016

Dagens citat: Viktor Banke



Vår kanske finaste asylrättsjurist vill idag, liksom alla andra dagar, säga någonting om sig själv. I verkligheten pekar det mesta på att Viktor Banke främst brinner för att synas och hyllas för sin människosyn. Det är ju inte heller så att han själv har givit upp några privilegier. Nu skulle man ju kunna brinna för världens nödställda utan att förespråka en enorm invandring till Sverige, men sådana tankar har sedan länge lämnat svensk offentlighet. På något sätt har en människas godhet kommit att vara helt avhängig av hur stor asylinvandring denne offentligt förespråkar.

Banke har också följt riksdagsdebatten om de skärpta migrationsbitarna, och en tweet är särskilt märklig:



En subjektiv värdering kan knappast vara en direkt lögn, men det är också svårt att se hur de volymer Sverige har tagit emot inte skulle vara enorma. Med tanke på att vi talar om hundratusentals människor, borde Bankes definition av enorm betyda miljoner. Eftersom han har valt att bosätta sig på Södermalm, tror jag inte att han skulle bli kvar särskilt länge i ett Sverige där varje bostadsområde dominerades av Mellanöstern. Än finns små oaser där dessa människor kan sitta och posera och mata varandra med jordgubbar, eller vad de nu gör medan de prisar varandra.





Att Malena Ernman och Viktor Banke känner varandra, eller åtminstone har träffats, är kanske inte förvånande, men frammanar ändå en absurd situation. Hur många meningar om varandras förträfflighet och vikten av att stå upp för alla människors lika värde var de tvungna att utbyta innan de kunde prata om någonting vettigt, eller iallafall någonting som de faktiskt bryr sig om?




Medierna gallskriker om kommande skärpningar




Imorgon ska då regeringens föreslagna regler om tillfälliga uppehållstillstånd och striktare krav för familjeåterförening äntligen läggas fram i riksdagen, där de med all sannolikhet kommer att röstas igenom. När vi denna dag läser svenska medier är det lätt att få intrycket att hela landet, kanske hela världen, reser sig upp mot dessa egentligen milda åtstramningar. Dagens tidningsskörd blir något av en påminnelse om precis den likriktning och snedfördelning vi ofta talar om, det som på senare tid också kallas åsiktskorridoren. Skärpningarna har stöd av en majoritet i opinionen, men ändå kommer vi inte att se särskilt många krönikor eller ledarsidor som hyllar dem, och inte en enda som vill gå längre. Det är förvisso i stort sett vänstern som nu gnäller, men det finns ju inte, milt sagt, en stark motröst inom etablissemanget. Den får som vanligt vi "högerextremister" stå för. Vi ska komma ihåg att de nya reglerna alltså gäller de områden där Sverige har varit särskilt extremt, men fortfarande inte berör själva bedömningen av asylansökningar. Vad vi borde göra är att direkt införa ett totalstopp, för att därefter diskutera ett eventuellt repatrieringsprogram.

Vi kan börja med Aftonbladet, och en av de mest osympatiska rösterna. Under den föga eleganta rubriken "Sverige blir ett skitland" tar den syriska svenskhataren Somar Al Naher sig ton. Kritiken är förstås inte alldeles nyanserad:

"Än finns det möjlighet för riksdagsledamöter som håller humanism och mänskliga rättigheter högt att agera och stoppa vansinnet."

Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige, och det verkliga vansinnet är förstås den extrema invandringspolitik som Sverige nu har bedrivit i ett par decennier. Vi ska komma ihåg vilken utgångspunkt Somar Al Naher har, vilket inte minst framgick av hennes ökända hatkrönika från förra årets nationaldag, där hon menade att Sverige var skyldigt henne en ursäkt, eftersom asylprövningen tog för lång tid, och att hon absolut inte ville visa någon tacksamhet. Att det tog tid berodde dessutom på att hennes familj först hade fått avslag, men som så många därefter bet sig fast till uppehållstillståndet kom.




Somar Al Naher tycker helt enkelt att det är Sveriges skyldighet att upplåta plats åt var och en som vill bo här, och att allt annat innebär ett stort övergrepp. Denna förvridna syn präglar förstås hela texten, och vi får bland annat följande förljugna bild, som dessvärre inte är ovanlig:

"I praktiken innebär detta att den svenska feministiska regeringen splittrar barnfamiljer och andra som vill leva med sina käraste. Varför?"

Svaret är att EU:s generösaste villkor till slut gjorde strömmen hit ohanterlig rent praktiskt. Att Sverige skulle splittra familjer är förstås som vanligt en lögn och vi lägger oss inte på något sätt i hur familjer i till exempel Mellanöstern väljer att leva. Åker en person i familjen iväg för att söka lyckan på annat håll, då splittras förstås familjen, och även om tanken var att hela familjen skulle förenas någon annanstans, är inte själva splittringen Sveriges fel. Sedan följer en liten vänsteranalys av arbetsmarknaden:

"Det är anmärkningsvärt att just Socialdemokraterna inte lyssnat mer. De nya reglerna innehåller ett undantag som säger att den som lyckas bli anställd ska kunna få permanent uppehållstillstånd.
Hur Socialdemokraterna – ett parti som säger sig värna arbetarklassens intressen – så radikalt förändrar maktrelationerna mellan arbetsgivare och anställd är anmärkningsvärt."

Så kan man se det, men man skulle också kunna tycka att det är mycket förnuftigt att anknytningen och bidraget till det nya landet spelar roll. Att just Socialdemokraterna nu drar lite i bromsen beror inte heller på någon sorts ideologisk insikt, utan att på att de råkade sitta i regering när situationen spårade ur fullständigt. De senaste årens enorma inströmning kommer dock att fortsätta att sänka vårt land, oavsett om vissa skärpningar klubbas igenom imorgon. Någonstans förstår dock även Somar Al Naher vad det handlar om, och avslutningen är lite intressant:

"Det finns egentligen bara ett svar: regeringen vill inte att människor söker asyl här.
Genom att göra det så oattraktivt som möjligt att komma till Sverige ska vi skicka en signal om att detta är ett skitland för människor att söka skydd i. En gång i tiden tävlade länder om att vara bäst i världen. Nu för tiden tävlar europeiska länder om vem som kan bli det sämsta."

Att ha störst inflöde av asylinvandring är en mycket märklig definition av att vara "bäst i världen", men vi vet att den tanken verkligen har slagit rot inom vårt etablissemang. Massinvandringen gör visserligen att landet sjunker på en mängd andra sätt, men när antalet utanförskapsområden ökar, liksom kriminaliteten, våldet och trycket på socialtjänsten, kan vi åtminstone säga att vi är "en humanistisk stormakt". Det var länge sedan svenska politiker försökte göra Sverige till världens bästa land.





Aftonbladet publicerar också en debattartikel från svenska Amnesty, där redan rubriken "Ni har barnens öde i era händer" klargör Sveriges ansvar. Inlägget upprepar i princip den vanliga tanken att människor inte kan koncentrera sig om uppehållstillståndet inte är permanent:

"Att införa tillfälliga uppehållstillstånd är både inhumant och kontraproduktivt. De som drabbas kommer inte mäkta med att fokusera på integration. Människor som lever i den oro och ovisshet som tillfälliga uppehållstillstånd innebär har ofta mycket svårt att fokusera på att lära sig ett nytt språk, söka arbete och på andra sätt komma in i det nya samhället. Människor som lider av trauma kommer därför ibland inte att kunna ta till sig nödvändig behandling."

Till att börja med är det inte det minsta kontraproduktivt, eftersom syftet är att minska anstormningen vid våra gränser. Formuleringarna avslöjar den grundläggande idén med Sveriges invandringspolitik, som vi säkert har vant oss vid, men som egentligen är bisarr. Det sägs att vi ska ge skydd åt personer som flyr för sina liv, men i själva verket har tanken blivit att människor ska slå sig ned här för all framtid och ursprungsbefolkningen successivt bytas ut. Om man varje dag riskerar sitt liv i en krigszon, är det väl fantastiskt att kunna bo här i ett par år? Att söka arbete och lära sig språket är väl alldeles utmärkta sysselsättningar under denna tid? När jag flyttade till Nederländerna visste jag inte hur länge jag skulle komma att stanna, men jag arbetade och lärde mig språket iallafall. Inläggets avslutning är typisk för dessa människors världsbild:

"Sverige har länge varit ett föregångsland vad gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Att införa de åtgärder som föreslås med den nya lagen skulle få mycket stora konsekvenser inte bara för människor på flykt, utan även riskera att allvarligt skada det förtroende och goda namn som Sverige byggt upp på den internationella arenan."

Hur ofta har vi i verkligheten hört något annat lands ledare säga att de ser Sverige som en förebild som man önskar följa? I den mån någon bryr sig om vad vi gör här, eller hur det ser ut, ses Sverige naturligtvis som ett avskräckande exempel, inte minst i våra grannländer.

Ovan nämnda texter täcker egentligen upp det mesta som sägs idag, och alla övriga alster blir olika versioner av samma förljugna argument och total brist av hänsyn till det egna landet. På liberala DN ger man utrymme åt ökända Henry Ascher, en av de mycket få som sade sig tro på fenomenet "apatiska barn". I ett pekoral hävdar även han att Sverige har varit ett föredöme och att varje skärpning av anhöriginvandring och uppehållstillstånd är någonting fruktansvärt. I samma tidning publiceras ett upprop från "Sveriges biskopar", där givetvis personer som Antje Jackelén och Eva Brunne ingår. På vänstersidan ETC får vi ännu ett upprop, denna gång från fanatiska kommunister och asylaktivister som Mattias Gardell och Sholeh Irani. Där publiceras också ett inlägg från Gudrun Schyman, där feminism givetvis blandas in i frågan.

Alla dessa människor har förstås rätt att uttrycka dessa åsikter, med hur svaga eller rent idiotiska argument som helst, men problemet är att deras egentligen extrema hållning är den enda som ges utrymme. Jag vill dock avslutningsvis uppmärksamma en viktig ledartext, författad av ofta utmärkta Anna Dahlberg.




Hon beskriver där hur allt mer skatt resulterar i allt mindre motprestation från samhället, vilket i hög grad beror på just asylinvandringen. Vi får bland annat veta:

"Men den verkliga utmaningen ligger framför oss. Lyssnar man på kommunerna är det inte 2016 eller 2017 som de är oroliga för. Det är åren efter det. Då kommer kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg att ha flyttats över från Migrationsverket till kommunerna. Samtidigt ökar antalet äldre snabbt. 'Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar', konstaterar SKL:s tillträdande chefekonom Annika Wallenskog när vi talas vid."

Hennes huvudpoäng är att det så kallade samhällskontraktet är på väg att kollapsa:

"Vi kommer alltså att betala alltmer i skatt utan att detta utväxlas i bättre välfärd. Tvärtom kommer gapet mellan våra förväntningar och den välfärd som erbjuds bara att öka.
Det är en historiskt ny situation. Som Peter Santesson skrev nyligen bygger välfärdstaten på en enkel ekvation: att det finns ett samband mellan den avgift (skatt) som man betalar in och de förmåner som medlemskapet erbjuder (SKD 21/5)."

Den som endast värnar om vilken "människosyn" man kan visa upp för omgivningen behöver förstås inte ta hänsyn till denna verklighet. Vi andra måste dock göra allt vi kan för att bjuda motstånd. De ekonomiska konsekvenserna av asylinvandringen är inte de allvarligaste, men i takt med att välfärden slås sönder kommer allt fler att vakna. När människor drabbas i sin vardag, och får se anhöriga hamna i utsatta situationer, kommer tjafset om "rasism" och "människosyn" bli helt irrelevant. Vi går åtminstone en spännande tid till mötes.





söndag 19 juni 2016

Amanda Svensson poserar vidare


Amanda Svensson, som står för allt
gott här i världen.


Jag underskattade uppenbarligen i vilken grad mordet på en i Sverige helt okänd brittisk parlamentsledamot skulle utnyttjas av fina mediemänniskor i vårt land. Tydligen var allt som de nu har lyckats leta upp att Jo Cox stod för rätt och riktigt rent objektivt, och sammanfaller också med allt som dessa människor också tycker. Det svenska medieetablissemanget har lyckats göra sig självt till ett lika stort offer, även när gärningsmannen är muslimska invandrares avkomma som svär trohet till IS, alltså precis en sådan person som de annars vurmar för.

Det är idag dags för kulturpersonen Amanda Svensson att fantisera kring den senaste tidens mord i Expressen. Redan de första raderna är något förljugna:

"De två våldsattackerna liknar varandra på många sätt. I båda fall riktades våldet mot det öppna, demokratiska, fria och jämlika samhället."

Nej, attacken i Orlando och mordet i Birstall liknar varandra inte alls. I det ena fallet var målet att döda så många okända människor som möjligt, på grund av deras sexuella läggning, i det andra var målet en särskild person, sannolikt av politiska skäl. Inte heller var dåden, även om det alltid är en populär floskel, riktade mot "det öppna, demokratiska, fria och jämlika samhället". I det ena fallet riktades våldet mot homosexuella, i det andra mot en viss politiker. Det kan ju tilläggas att många homosexuella nu störs av allmänna beskrivningar om "det öppna samhället", eftersom de menar att det måste poängteras att just de var måltavlan. Amanda Svenssons huvudpoäng ska ungefär vara att den så kallade ensamme gärningsmannen måste ses som en del av stämningarna i samhället, men hon lyckas inte låta bli att sväva ut i redan utnötta lögner:

"Den ensamma galningen är i båda dessa fall möjligen ensam som gärningsman, men är inte framsprungen ur intet, är ingen spontan mutation - han är den naturliga slutprodukten av ett nymornat förakt för humanism och öppenhet, toppen av ett anti-demokratiskt isberg som förenar Islamiska staten med brittiska ultranationalister."

Återigen, dådet i Orlando hade mycket lite med "öppenhet" att göra, och än mindre med förakt för demokratin. Hur vansinnig jämförelsen mellan IS och patriotiska partier är, tittade vi på i det förra inlägget. Det finns nu ingen gräns för hur fantastisk den nya och okända ledamoten Jo Cox var:

"Jo Cox var en politiker som britterna kunde vara stolta över. Hon stod upp för öppenhet och demokrati, var närvarande i debatten och tillgänglig för sina väljare. Hon slogs för alla människors lika värde, för kvinnors rättigheter, flyktingars rätt till skydd och för fred. Som politiker var hon beundransvärd, men hon var verksam i ett politiskt klimat som under loppet av folkomröstningskampanjen hårdnat till näst intill outhärdlighet."

Amanda Svenssons text är inte lång, men om man spelade floskelbingo skulle brickan snabbt fyllas. Mot allt det där ljusa som tydligen förkroppsligades av Jo Cox, finns förstås allt det där andra, mörka:

"Krafter från höger har trummat fram inte bara en rädsla för invandrare och flyktingar, för samarbete och öppenhet, utan också ett politikerförakt av stora mått. I det är Storbritannien förstås inte ensamma: också Donald Trumps framgångar i USA är ett uttryck för samma etablissemangshat. När också vanliga människor lyssnar till populisters rädsloargument, hur kan vi då förvånas när också våldsamma extremister som Omar Mateen och Thomas Mair gör det?"

Mycket fult, Amanda. Vi förstår att det för människor av er sort alltid är lockande att se er själva som bärarna av allt som är fint, men det går dessvärre inte ihop. Omar Mateen, självmordsbombaren i Stockholm, gärningsmännen i Bryssel, Paris, Madrid, London och så vidare, ligger på ditt konto, Amanda. Att Omar Mateen skulle ha inspirerats av Donald Trump är inte särskilt sannolikt, särskilt inte eftersom han, så vitt jag vet, inte har attackerat homosexuella. Texten spårar ur allt mer ju närmare slutet vi kommer:

"En annan, betydligt ljusare slutsats man kan dra från den gångna veckan och bära med sig in i framtiden är det här: De här attentatsmännen har riktat in sig på mål som symboliserar allting som är stort och vackert i det fria, demokratiska samhället. Den okuvliga, gränslösa kärleken mellan människor, jämlikheten, dansen, glädjen. Samtalet, mötet, den pragmatiska arbetsviljan, förbättrarivern. Tålamodet. Toleransen. Argumentationen."

Texter av detta slag, och individer som Amanda Svensson, visar i själva verket på ett tydligt sätt varifrån polariseringen kommer. Själva står de i alla lägen för allt som är "stort, vackert och fritt", medan alla övriga följaktligen står för motsatsen. Tänk om verkligheten är mer komplex än så, och att er hållning samtidigt medför det som ni säger er vara emot?




Brittiske predikanten Anjem Choudary


Man kan förstås plädera för en enorm invandring, men då får man också stå upp för att man accepterar allt elände som följer i dess spår, i stället för att försöka skyffla över ansvaret på precis de människor som varnar för just detta. En stor, huvudsakligen muslimsk, invandring kommer att utmana "den gränslösa kärleken mellan människor", "jämlikheten", "den pragmatiska arbetsviljan", "tålamodet" och "toleransen". Det är ditt ansvar, Amanda Svensson, och inte Donald Trumps.

I ett tidigare inlägg berättade Amanda Svensson hur hon, i sin oändliga godhet, skämdes när hon flyttade till Storbritannien, eftersom det skulle vara besvärligare för många andra migranter. Hon kände också att Sverige nu behövde goda människor som hon själv och hon oroade sig bland annat för att det i ett framtida Sverige inte skulle finnas några moskéer, alltså just den typen av byggnader som Omar Mateen besökte innan sitt dåd. Tror hon att det i dessa predikas acceptans för homosexuella, jämställdhet och all den fina liberala öppenheten hon står för? Som jag har sagt många gånger förr, är det få människor som stör mig lika mycket som de som vill stå för allt som anses fint, hur omöjligt det än är att kombinera de olika elementen i denna godhet.

Att personer som Amanda Svensson skulle ta ansvar för sina hållningars konsekvenser är kanske för mycket begärt, men det skulle vara välkommet om debatten befriades från infantila resonemang om "mörka krafter" och "kalla vindar". Dessa idiotiska begrepp kan vi lika gärna vända mot er sida.




lördag 18 juni 2016

Nya pinsamheter från Virtanen




I dessa dagar är det ett populärt grepp i vänsterkretsar att försöka hitta olika likheter mellan patriotiska partier och Islamiska staten. För det mesta handlar det om att dessa två helt olika rörelser på samma sätt skulle värna om den egna nationen och den egna gruppen och demonisera alla utomstående. Resonemanget är förstås nonsens, eftersom islamisterna definitivt inte är nationalister och framför allt därför att hela deras ideologi bygger på islam, medan de patriotiska partierna står för europeiska värderingar, som ju närmast är en motpol till islams. Dessutom håller dessa europeiska partier inte på med halshuggningar, sexslavar och terrordåd, som ju har blivit något av en symbol för IS.

I dagens Aftonbladet plockar Fredrik Virtanen fram en annan vinkel, inte heller den alldeles ny. Den mycket spretiga krönikan handlar om att islamister och nationalister skulle förenas i homofobi, och inleds med ett citat av Björn Söder (SD) angående pride-festivalen 2007, som egentligen lyder:

”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.”

Jag tycker att det är fel att jämföra homosexualitet med till exempel pedofili, givetvis med hänvisning till aspekter som samtycke, ålder och i vilken mån någon tar skada. Däremot skulle man väl kunna säga att homosexualitet rent objektivt inte är normalt, eftersom det avviker från normen och majoritetens läggning. Troligen känner många människor en viss motvilja inför homosexualitet, men det behöver ju absolut inte innebära något hat mot gruppen eller att den på något sätt ska förföljas. I islam är läggningen belagd med dödsstraff, något som tillämpas av några stater, och Islamiska staten använder förstås den påbjudna metoden fall från hög byggnad. Så vitt jag vet har inte SD någon diskriminering av gruppen på programmet och partiet har troligen ett antal homosexuella medlemmar. När Virtanen sedan ska försöka att tänka djupare på detta tema, blir det förstås något förvirrat:

"Högerradikaler och radikal ­islamism har inte bara böghat gemensamt. De förenas i all kränkt manlighet. Bägge är antidemokratiska och patriarkala rörelser som delar ­föraktet mot ”politiskt korrekt” – det liberala, toleranta och jämställda samhället."

Här var det inte många rätt. Att patriotisk opposition utgörs av arga unga män är förvisso en populär uppfattning på Södermalm, men den är inte särskilt väl underbyggd. SD attraherar människor i både landsbygd och storstad, med olika lönenivåer och i olika åldrar, och även om mansdominansen är stark, finns det tusentals kvinnliga sympatisörer och medlemmar. Som vanligt måste jag kanske också påminna om att Europas största patriotiska parti leds av en kvinna. Virtanens teorier om "kränkt manlighet" kanske också stärker hans egen självbild, men har än mindre med verkligheten att göra. När det gäller islamismen, tror jag att islam är en långt viktigare inspiration än "kränkt manlighet". Vidare är förstås de patriotiska partierna inte heller antidemokratiska, även om vänstern försöker omvandla demokratibegreppet till att omfatta en viss inställning i invandringsfrågan.


Europeisk patriotism...


Som vi ser är de påstådda kopplingarna ytterst krystade och förljugna. Politisk korrekthet är ett västerländskt problem och knappast någonting som islamistiska rörelser drabbas av eller behöver förhålla sig till. I Europa är det som vi vet de politiskt korrekta som banar vägen för islams framryckning. För att understödja tesen om hur han själv befinner sig på den goda ljusa sidan, och hur alla andra utgör ett gemensamt mörker, får vi en lögn som var vanlig efter attentaten i Paris:

"Därför riktade IS terrordåden i Paris mot Charlie Hebdo (yttrandefriheten) och mot de mest progressiva kvarteren i Paris. Och Orlando-mördaren slog mot samma frihetsideal. När presidentkandidat Donald Trump efteråt upprepade att inga muslimer bör vara i USA bekräftade han en islamistisk syn på att det inte går att vara muslim i ett kristet land."

Nonsens. Terroristerna slog till där det fanns många människor samlade och funderade säkerligen mindre på vilka stadsdelar Virtanen tror är "progressiva". Charlie Hebdo attackerades för att man hade förolämpat islam och klubben i Orlando för att besökarna var homosexuella. Vänsterliberaler på Södermalm var inte på något sätt offer i någon situation. Patrioter och islamister har förstås inte heller någon gemensam syn på "muslimer i kristna länder". Vi motsätter oss muslimsk massinvandring därför att vi menar att den kommer att skapa tilltagande konflikter och för att vi vill skydda europeiska värderingar och kultur från vad vi menar är en destruktiv ideologi. Islamister strävar efter att hela världen ska bli islamisk, varför begreppet "kristet land" endast är temporärt då sådana länder ska erövras.


...och det vi motsätter oss.


Efter några förvirrade meningar om Donald Trump, homofobi och nyfascism, försöker Virtanen fundera kring det här med politisk korrekthet:

"Vissa försöker, det talas ofta om hur 'politisk korrekthet' står i kontrast till 'ärlighet'. Det talas om att 'pk' rent av skapar hat eftersom pk är för strängt, att pk kräver för mycket av människan. Teorin är att folk spårar ur om de inte får säga sitt älskade n-ord för chokladboll eller skoja om homosexuella så där skönt föraktfullt som förr."

Där ser man hur svårt det blir att tänka när man själv är bekvämt inbäddad i åsiktskorridoren. I själva verket kräver politisk korrekthet ingenting av människan, mer än att bara flyta med. Inga egna tankar behöver formuleras och det räcker att upprepa vad någon annan har sagt för att få vara kvar i värmen och inkassera nya lukrativa uppdrag. Ingen ansträngning, men maximal belöning. Att gå emot denna kompakta dimma kräver däremot att man själv funderar och dessutom står upp för det när pengar, utrymme och indoktrinerade vänner försvinner. Dock kan det finnas en viss sanning i tanken att denna åsiktskorridor fungerar som en tryckkokare, där människor blir allt mer desperata efter att endast matas med lögner och själva alltid tystas.

Nej, Fredrik Virtanen, du varken vill eller kan förstå dessa frågor, men förhoppningsvis kommer det en dag då intelligens, kunskap och insikt äntligen präglar den offentliga debatten.





Groteskt, Mona Sahlin




Vid tragedier, attentat och mord, är det inte ovanligt att politiker och andra aktörer använder dessa för att föra fram egna åsikter, som sannolikt har funnits långt innan den aktuella händelsen. Dessa anklagas då, särskilt om de tillhör "fel sida", ofta för att utnyttja händelsen för egna syften eller för att försöka plocka poäng på den, men själv tycker jag inte alltid att det är fel att dra politiska slutsatser även av tragedier. Det skulle till exempel vara mycket märkligt att vid muslimska attentat inte säga någonting om landets invandringspolitik, islamisk expansion eller allmänna släpphänthet. På samma sätt kan det vid andra tillfällen vara motiverat att fundera kring brister i den psykiatriska vården eller polisarbetet. Syftet är att lära sig någonting och undvika tragedier i framtiden.

Idag bjuder dock Mona Sahlin i Aftonbladet på en fullständigt grotesk och enormt förljugen uppvisning av egna åsikter som har mycket lite med de händelser som hon utnyttjar att göra. Som så många andra vill hon se likheter i mordet på Jo Cox och det på Anna Lindh, och det blir omedelbart bisarrt:

"Och två offer för arga män. Troligen två offer för de som hatar och vill de illa som talar för flyktingar och mot nationalism."

Det enda som stämmer är att båda förövarna var män, men i vilken mån de var arga kan vi endast spekulera i. Om Jo Cox mördare, Thomas Mair, och hans motiv, vet vi ännu inte mycket. Medierna har lyft fram kopplingar till obskyra organisationer i bland annat USA, och det är förstås mycket möjligt att mordet hade politiska motiv. Det kan rentav vara så att just Jo Cox inställning till invandring och EU retade honom och ledde fram till mordet, men om det vet Mona Sahlin lika lite som vi andra.

När vi däremot kommer till mordet på Anna Lindh, är Mona Sahlins påståenden helt absurda. Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović kunde inte ge särskilt mycket förklaringar vid rättegången, men hävdade i en intervju 2011 att han kände ett hat mot politiker i allmänhet, både svenska och serbiska. Han hade också sett Lars Leijonborg på ett torgmöte, men då saknat kniv. Vid mordtillfället var han drogpåverkad och hade fått syn på Anna Lindh av en slump. Hans gärning hade absolut ingenting med att Anna Lindh skulle ha talat "för flyktingar och mot nationalism" att göra.

Mona Sahlin fortsätter hämningslöst att utnyttja morden för sina egna syften och uppmanar fler att "bli som dom":

"Vågar stå upp för sina åsikter. Vågar provocera. Vågar säga mot rasism och extremism. Vågar vara internationalister. Vågar vara feminister. Vågar tro på demokratin. I deras död ligger ett ansvar att för oss andra våga bli ännu aktivare och ännu mer intoleranta mot mäns våld och mot extremismen."

Sahlins korta inlägg hör till de mest förljugna utnyttjanden av mördade människor som jag någonsin har stött på från en etablerad person. Vi vet ingenting om dessa två mord som har någonting med "internationalism" att göra, och än mindre med feminism. Man skulle förstås kunna påminna om att Anna Lindhs mördare var barn till arbetskraftsinvandrare och uppväxt i Serbien, om vi nu ska blanda in internationalism, men inte ens det är nödvändigt. Mona Sahlin borde få en storm av kritik för detta inlägg, men att någon som lyfter fram invandring och feminism skulle kunna kritiseras av den svenska offentligheten är nog för mycket att hoppas på. Mona Sahlin, Anna Lindh, Jo Cox, internationalism och feminism, blir ett så starkt koncentrat av godhet att vilka påståenden som helst blir oantastliga.





fredag 17 juni 2016

...och Oisin Cantwell plockar fram Guillou-doktrinen




I det förra inlägget resonerade jag lite kring reaktionerna efter mordet på den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox. Jag nämnde då ett antal uttalanden och resonemang som alltid dyker upp i dessa sammanhang, där vi bland annat kan se hur samma vänster som alltid vill skydda islam och dess anhängare, nu tycker att gärningsmannens politiska åsikter är viktiga, vilket de för övrigt mycket väl kan vara. Även vänstern och mediefigurerna har ett resonemang kring skillnader i rapportering, vars främste banerförare är Jan Guillou, även om han oftast fabricerar hejdlöst för att få fram sin poäng om de diskriminerade muslimerna.

Vi minns hur han i ett inlägg hävdade att de som försökte elda upp Lars Vilks hus dömdes för terrorism, givetvis för att de var muslimer, när de i verkligheten dömdes för försök till mordbrand. I samma inlägg menade Guillou att ett fiktivt terrordåd i en bok begicks av muslimer, när författaren i själva verket lät dem vara "högerextremister". Vidare serverades vi lögn på lögn om hur vita gärningsmän inte kallades terrorister, trots att det var just vad som skedde. Denna kulturvänster hävdar i korthet att när gärningsmännen är muslimer pekas deras ideologi ut, medan vita mördare stämplas som ensamma galningar. Problemet är att den bilden inte stämmer, vilket är skälet till att Guillou måste uppfinna en parallell verklighet.

Det är idag Oisin Cantwells tur att, med anledning av mordet i Storbritannien, plocka upp detta resonemang i Aftonbladet, och även om han inte är en patologisk mytoman som Jan Guillou, tvingas han slira lite på sanningen. Det vanliga budskapet får vi redan i ingressen:

" 'Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter'. Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?"

Några senare rader blir något av ett självmål:

"Brittisk press säger att han har kopplingar till en nationalistisk organisation som försvarat apartheidregimen i Sydafrika och en människorättsorganisation uppger att han i årtionden har sympatiserat med en nazistisk organisation i USA."

Exakt. Så snart detaljer om mordet började dyka upp i media, kunde vi överallt läsa "högerextrem", medan jag helt uppriktigt faktiskt aldrig såg några påståenden om psykisk ohälsa. Det verkar alltså inte ens som de källor som Oisin Cantwell själv har läst på något sätt har försökt att dölja eventuella politiska motiv.



Därefter fortsätter utvecklingen av Guillou-doktrinen:

"Någon som vill satsa pengar på att rubrikerna hade handlat om psykisk sjukdom om mördaren hade sin bakgrund i mellanöstern, skrikit "Allahu akbar" innan han plockat fram vapnet och sympatiserat med islamistiska terrororganisationer? Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män."

Det är dock inte sant. Jag har aldrig hört Breiviks dåd förklaras med psykisk sjukdom och han blev inte heller dömd till vård. Svenska medier älskade att fördjupa sig i hans ideologiska värld och ingen oroade sig för en eventuell stigmatisering av "högerextremister". Inte heller exempelvis UNA-bombaren, en vit man som faktiskt bodde i skogen, dömdes till vård och FBI utnämnde honom till "inhemsk terrorist".

Ofta, när våra svenska vänsterdhimmis vill relativisera islams roll i våldsamheter, kallas Breivik dessutom för en "kristen terrorist". Tusen muslimska terrordåd och en Breivik blir alltså att "alla religioner har sina terrorister". Breiviks dåd var närmast unikt, men har plockats fram åtskilliga gånger under årens lopp för att relativisera ännu ett muslimskt attentat. Den mest intressanta psykologiska gåtan är egentligen varför en mängd svenskar har ett behov av att försvara eller relativisera mördande av oskyldiga. Cantwell fortsätter med sina felaktigheter:

"Jag säger inte att terroristers psykiska tillstånd nödvändigtvis är journalistiskt oväsentligt. Tvärtom, gärningsmännens mentala hälsa är nog ofta en del av förklaringen till dessa avskyvärda dåd. Men det är lika sant i Orlando eller Paris eller Bryssel som det var i går i Birstal i West Yorkshire."

Nej, det är faktiskt inte det. Ingen av attentatsmännen i Bryssel eller Paris verkar ha varit drabbad av psykisk sjukdom och det är något som kännetecknar jihadisten. Det finns många fler aspekter som utmärker de islamistiska terroristerna. Medan den vite skytten är just ensam, har islamisterna ofta ett helt nätverk bakom sig, ibland även familjemedlemmar, och det finns hela stater som stödjer och exporterar islamisk terrorism. IS får stora donationer från privatpersoner i bland annat Saudiarabien och Förenade arabemiraten. En ansenlig andel av islams anhängare ser positivt på våld mot civila och jihadisten blir en hjälte och martyr i stora kretsar.




Mordet på Jo Cox är förkastligt och jag hoppas att gärningsmannen döms till ett ordentligt straff, men islamismen förblir det stora hotet mot Europa, och inte endast genom terror. Att våra egna etablissemang dessutom ständigt vill ursäkta denna ideologi gör inte saken bättre.

Det har för övrigt påståtts att Jo Cox mördare ropade "Britain First!" under attacken, vilket förstås har fått medier att vilja göra en koppling till partiet med detta namn. Här får vi en kommentar från Britain Firsts Jayda Fransen:







Mordet på Jo Cox




Igår mördades den brittiska parlamentsledamoten Joanne "Jo" Cox, då en man både sköt och knivhögg henne. Det är förstås mycket tragiskt och får en ytterligare dimension om det nu skulle visa sig, vilket många hävdar och verkar hoppas, att det var politiskt motiverat.

Till skillnad från politiker och medieposörer tänker jag inte säga att "mina tankar går till hennes anhöriga", för det gör de varken hos mig eller de som nu känner ett behov av att påstå det. Det är pinsamt att se hur en mängd svenska personer som inte ens hade hört talas om Jo Cox före dådet nu på sociala medier vill exponera hur de är nära tårar. Dådet ska dock fördömas och det gör även jag.

De svenska reaktionerna uppvisar precis det hyckleri och de dubbla måttstockar som man kunde förvänta sig och dessvärre har vant sig vid. Exakt samma människor som vid varje muslimskt terrordåd skyndar till för att förklara att händelsen inte har med islam att göra och att det viktigaste är att inte muslimer svartmålas, tycker nu att det är mycket viktigt att fokusera på gärningsmannens politiska åsikter, dessutom innan motivet till mordet är fastställt. Det beror på att han är vit och verkar ha haft kopplingar till någonting av det som brukar sammanfattas som "extremhögern". Ingen av islamapologeterna kommer nu att ställa sig upp och uttrycka sin solidaritet med "högerextremister" och understryka att det finns tusentals "högerextremister" som inte har någonting med dådet att göra.




Jag tänker inte själv använda dessa dubbla måttstockar. Om det finns ett ideologiskt motiv till gårdagens dåd tycker jag absolut att man kan lyfta fram och diskutera det. Samtidigt finns det faktiskt ett antal skillnader mellan detta mord och islamistiska dåd. Jihadisterna finner stöd i skrifterna och får också stöd av en ganska stor grupp av både auktoriteter och vanliga troende, medan jag tror att det skulle vara svårt att hitta en enda EU-kritiker som stöder mordet på Jo Cox. Islamistiska gärningsmän har också ofta, som till exempel vid terrorattackerna i Paris, ett helt nätverk som hjälper till med vapen och olika former av logistik. Det är inte heller belagt med dödsstraff att lämna Britain First, kritisera partiet eller porträttera dess ledare.




Gårdagens mord aktualiserar också ett annat fenomen som jag här har tagit upp med jämna mellanrum. Inte nog med att det vid islamistiska dåd alltid blir viktigast att friskriva ideologin och dess anhängare; dessa ska inte ens behöva förhålla sig till allt det våld som ideologin uppenbarligen skapar, eftersom redan frågan skulle vara en stor kränkning. Om det skulle visa sig att gårdagens mördare delar någon åsikt med mig, har jag inga som helst problem med att ta avstånd från både honom och hans gärning. Det innebär inte att jag tar på mig något ansvar för händelsen, vilket alltid är ursäkten när vissa muslimer inte vill ta avstånd.

En flitig medlem av twittervänstern bjöd på en reaktion som främst säger väldigt mycket om hur vänstern ser på personer och åsikter:




Här kan vi sannerligen tala om en "vi och dom-mentalitet" och vad som faktiskt sägs är att mordet skulle ha varit mindre tragiskt om det hade drabbat en invandringskritiker. Denne fine jurist verkade helt oförstående inför problemet med denna inställning, sannolikt eftersom det för honom är fullständigt naturligt att dela in människor i "bra" och "dåliga" utefter hållning i invandringsfrågan. Denna mentalitet präglar all migrationsdebatt i Sverige och är själva grunden till dagens polarisering. Själv jublar jag absolut inte för att den mördade inte var "en av oss". Jag har tagit del av Jo Cox pläderingar för invandring, och tycker att de är förkastliga, men det innebär inte att jag skulle önska att hon drabbades av någon form av våld.





Dagens citat: Soraya Post (FI)




Feministiskt Initiativs enda ledamot i Europaparlamentet vill hylla en kollega och försöker på ett rörande sätt använda ett språk som denne ska förstå. I verkligheten står ARDI för "European Parliament Anti-Racism and Diversity Intergroup" och man tycker kanske att Soraya Post åtminstone borde känna till, eller kunna leta upp, stavningen för de ord som ingår där. Då hade endast problematiken kring "coordinator" och "respect" kvarstått, samt svårigheterna kring att formulera att någon gör ett bra arbete.

Det är inget formellt krav att kunna engelska för att sitta i Europaparlamentet, men det borde vara en fördel och tillhör idag i stort sett allmänbildningen. Framför allt kan man ifrågasätta omdömet hos en person som glatt skickar iväg ett budskap till världen, utan att ha någon aning om hur många fel det innehåller. Alfiaz Vaiya är dock en assistent och i vilken mån han blir imponerad av hälsningen är som tur är därför mindre viktigt rent politiskt.





torsdag 16 juni 2016

Några sanningar i "rasistisk" EU-kritisk teckning


Av en tillfällighet blev jag i mitt vänsterflöde på Twitter idag uppmärksammad på en teckning som ska ha publicerats av en av de organisationer som arbetar för att Storbritannien den 23 juni ska rösta för att landet lämnar EU. Den väckte tydligen uppståndelse i vissa kretsar, därför att den ska vara enormt rasistisk:




Vi förstår att teckningen är minst sagt EU-kritisk, men även vid en längre titt blir det svårt att se hur den skulle vara rasistisk. Det blir lite som en uppgift i en barnbok: Hitta rasismen!

Eftersom krönikören Andrew Brown har ägnat bilden en särskild text i The Guardian, får vi dock veta att det är i mitten man ska titta:




I den mån jag lade märke till de två vitklädda personerna, trodde jag snarare att de var sjömän, men vi ska tydligen tänka "muslimer", vilket Andrew Brown sedan kopplar till "judar", och kan förklara att bilden är motbjudande och givetvis påminner om Nazitysklands propaganda. Å andra sidan upprörs han över även bildens övriga element; globalister som försöker sänka Brexit-båten, den politiska korrektheten i form av en haj, mångfalden som skjuter den egna båten i sank, samt givetvis att personen på plankan är blond. Dessutom förhåller det sig faktiskt så att islam och dess framryckande skapar problem i Europa.

Den bild som ligger närmast rasism hittar vi i fören:




Vi förstår att den inspireras av händelserna i bland annat Köln och Stockholm, och hur grov nu någon än tycker att den är, bygger även den på ett stycke verklighet.

För oss är kanske den mest intressanta aspekten att just Sverige är symbolen för landet som tvingas att gå på plankan för att ätas upp av politisk korrekthet. Kanske upprör bilden därför att den ligger lite väl nära sanningen. Att vårt land har nått dagens situation beror i hög grad på politisk korrekthet, som har undertryckt all debatt och demoniserat de med avvikande meningar. Det svenska etablissemanget går lika gärna på den där plankan, som de sitter kvar på den kaotiska båten.




Som "forskare och människor" kräver de massinvandring




En argumentationsteknik att se upp för kallas "auktoritetsargument", vilket vi till exempel ser när en tandläkare plockas in för att göra reklam för en viss tandkräm. Vi ser det också i svensk migrationsdebatt, där jurister som Viktor Banke och Anne Ramberg försöker ge sin aktivism och sitt poserande lite extra tyngd genom att framhålla sina titlar och gärna slänger in en irrelevant juridisk term när de pläderar för en ohämmad asylinvandring.

Idag får vi ett alldeles fantastiskt exempel på detta fenomen, då inte mindre än 200 "migrationsforskare" försöker hänvisa till att "etablerad kunskap" visar att vi ska öppna dörrarna. På vänstersidan ETC får de ett inlägg publicerat som "protesterar mot Sveriges nya asylpolitik". Auktoritetsargumenten flödar i all sin fånighet redan i ingressen:

"Som forskare och som människor ser vi det som vår skyldighet att tydligt uttala att de nyligen genomförda förändringarna inom svensk asylpolitik och de förslag som ligger på riksdagens bord står i motsättning till vad vi menar är etablerad kunskap."

Rent nonsens. Frågan är politisk och även om man har all rätt i världen att förespråka en enorm asylinvandring, är det löjeväckande att hänvisa till "etablerad kunskap". Jag skulle lika gärna kunna hävda att mycket etablerad kunskap visar att en omfattande invandring från Mellanöstern, Afghanistan och Afrikas horn är destruktiv för varje europeiskt land. När dessa migrationsforskare inledningsvis ska göra någon sorts presentation, råkar de dock avslöja vad det handlar om:

"Under två dagar i juni har över 200 migrationsforskare och migrationsrättsaktivister samlats i Malmö till en internationell konferens om migration, irregularisering och aktivism. I ett trettiotal workshops och plenariediskussioner har vi delat och utbytt kunskap, erfarenheter och analyser från en mängd studier som på olika sätt utforskar samtida migrationspolitik."

Vad har aktivism med saken att göra? Varför deltar "migrationsrättsaktivister" på denna vetenskapliga begivenhet? Skälet är naturligtvis att detta evenemang har en agenda, som inte heller är alldeles vetenskaplig. Deltagarna försöker genom sina formuleringar framställa mötet som oerhört avancerat och intellektuellt, men i själva verket innebar tilldragelsen sannolikt två dagars upphetsat poserande om vikten av en enorm invandring, där deltagarna försökte överträffa varandra i både titlar och människosyn. Mitt intryck förändras knappast med varje inblick som texten bjuder på:

"Andra presentationer har erbjudit historiska tillbakablickar på migrationspolitikens förändringar och reflektioner över hur migrationskontrollens uteslutande mekanismer hänger samman med och skapar rasism, social differentiering och ökade klassklyftor i Europa."

Det låter ärligt talat som, i brist på ett bättre ord, "flum". En skärpning av invandringspolitiken skulle alltså i sig, genom "uteslutning", skapa rasism och klassklyftor. Jag vågar hävda att det är precis tvärtom. Ett stort inflöde av okvalificerade och kulturellt främmande människor skapar naturligtvis direkt "social differentiering", vilket i sin tur leder till motsättningar och ett motstånd mot en sådan politik, vilket i vanlig ordning här kallas "rasism". Våra utanförskapsområden har inte växt fram som ett resultat av en alltför begränsad invandring.





Hela alstret består av dels hänvisningar till deltagarnas storhet, dels av krav på ökat inflöde, och mängden känsloargument visar i all tydlighet att vi överhuvudtaget inte rör oss inom någon sorts vetenskap:

"en känsla av sorg över alla de liv som redan tagits vid Europas gränser"

"att avskräcka människor"

"människor vars liv och hälsa redan hotas"

Det är inte heller lite denna grupp kräver "som forskare och människor":

"-  Att EU och Sverige möjliggör säkra vägar för flyktingar in i Europa, så att de inte tvingas ut på farliga och traumatiserande resor;

- Att människor på väg till och genom Europa inte hindras att nå Sverige genom transportörsansvar och gränskontroller;

- Att familjer ska ha rätt att återförenas utan att riskera livet eller tvingas in i utsatt situation på arbetsmarknaden;

- Att människor ska få möjlighet till trygghet och kontinuitet genom permanenta uppehållstillstånd."

Redan den första punkten skulle helt enkelt innebära att Europa snabbt skulle översvämmas av fattigare människor från Asien och Afrika. Observera också formuleringen i punkt två, där det viktiga är att människor inte ska "hindras att nå Sverige", som ju ligger på andra sidan ett tiotal säkra länder.

Ni 200 får gärna plädera för massinvandring och i praktiken Europas undergång, men försök inte att framställa er aktivism som vetenskap. I ett annat politiskt klimat skulle man förstås utan problem kunna samla 200 "människor och forskare" som mycket lätt skulle kunna visa hur utomeuropeisk massinvandring resulterar i splittring, fattigdom och kaos. Det skulle man dessutom kunna redogöra för med den torraste vetenskap, som inte behöver innehålla en enda känsloyttring.

Som civilekonom och människa kräver jag att all asylinvandring omedelbart upphör.





onsdag 15 juni 2016

Stefan Löfven låtsas ta tag i massinvandringens konsekvenser




Idag gavs statsminister Stefan Löfven utrymme i Aftonbladet för att på förhand berätta vad han ville tala om i riksdagen, möjligen därför att han inser att själva framförandet vid talarstolen troligen inte skulle bli särskilt lyckat. En text har ju den fördelen att man kan låta någon annan skriva den, samtidigt som vi andra slipper se de plågsamma ögonblick då Stefan Löfven ska komma ihåg så mycket som möjligt av vad någon har sagt till honom att trycka på, och då dessutom få in dessa fraser i någorlunda naturliga sammanhang. Ett par inledande meningar sammanfattar vad texten ska handla om:

"Ett jämlikt samhälle som håller ihop är en grundsten i den svenska modellen. Här ryms varken klyftor, segregation eller skuggsamhällen."

Varför har ni då, tillsammans med Alliansen, bedrivit en politik i direkt motsatt riktning? Texten bjuder sedan på ett antal punkter, där problematiken i var och en tragiskt nog är kopplade till massinvandringen, vilket till och med medges i vissa fall:

"1. Knäcka brottsligheten. Vi ska reagera tydligt mot den brottslighet som utmanar vårt samhällsbygge. Attacker mot polis, ambulans, och räddningstjänst är oacceptabla och regeringen kommer att se över straffen."

Här föreslås någon sorts förebyggande arbete, där något som kallas "Delegationen för unga i arbete" särskilt lyfts fram. Tyvärr tror jag inte att någon delegation kommer att lösa detta, lika lite som jag tror att den nuvarande regeringen överhuvudtaget förmår att ta itu med situationen. Dessvärre är nog den enda fungerande lösningen hårdare tag, fler poliser och tydligare straff, något som jag inte tror att vi får se under den här mandatperioden.

"2. Bryta långtidsarbetslösheten. Den svenska modellen förutsätter att alla arbetar och bidrar. Idag tar det alldeles för lång tid för nyanlända att komma i jobb. Många människor fastnar i långtidsarbetslöshet och försörjningsstöd."

Här hänvisas förstås till "kunskapslyft" och "studiestartsstöd", där redan benämningarna anger hopplösheten. Det enda som liknar en lösning på detta område skulle nog vara den sönderslagna arbetsmarknad som liberalerna drömmer om, där lågavlönade arbetsuppgifter, som ett industrialiserat land inte behöver, skapas. Vi vet dock att vänstern är emot allt som går i denna riktning, vilket gör att vi även fortsättningsvis kommer att få nöja oss med symboliska insatser som åtminstone delvis döljer utanförskapet.

"3. Lyfta skolorna och elevernas resultat. 2014 var 13,1 procent av eleverna i grundskolan inte behöriga till gymnasieskolans nationella program, men i de 38 mest utsatta områdena var det dubbelt som många. Viktiga förklaringar är föräldrarnas utbildningsbakgrund och att fler elever anländer sent till Sverige."

Även här är jag pessimistisk och tror att vi i verkligheten helt enkelt kommer att få se en generation som är delvis förlorad. Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att förbättra situationen, vilket jag gissar inte kommer att leda någonstans.

"4. Stärka samhällsservicen och bekämpa trångboddheten. Bostadsbristen förstärker utsattheten. Den leder till trångboddhet, svarthandel med hyreskontrakt och att barn inte får studiero."

Det som är behövs är bostadsbyggande, vilket regeringen verkar inse, men nu vill vi också se att det faktiskt sker. Här har regeringen och statsministern en hel del att bevisa.

"5. Stödja civilsamhället och arbetet för demokratiska värderingar"

Mellan raderna kan man faktiskt läsa att problemet är islam, vilket det ju handlar om, men det kan självklart inte sägas rent ut.

När man läser denna lilla lista slås man ännu en gång av tragiken i att våra politiker sett till att skaffa oss de "utmaningar" som sedan ska lösas, vilket de dessutom är oförmögna att göra. Det var alldeles självklart att den invandring som Sverige har bedrivit under de senaste decennierna skulle resultera i laglösa områden, stor arbetslöshet, försämrade skolresultat, bostadsbrist och islamiska värderingar. Vi var många som varnade för exakt dessa problem när de fortfarande kunde undvikas. Nu sitter vi här och det är knappast Stefan Löfven som kommer att vända skutan. Socialdemokratins låsningar och brist på idéer framgår även av de avslutande raderna:

"Att minska segregationen är ingen enkel utmaning, men lösningen är inte skattesänkningar för rika, sänkta löner och höjda hyror, utan investeringar i samhällsbygget och att utveckla den svenska modellen."

Självklart är det lockande att dra fram "skattesänkningar för rika", men det har inte mycket att göra med den problematik som här behandlas. Samtidigt är det ytterst otydligt vad "utveckla den svenska modellen" innebär konkret och på vilket sätt det skulle åtgärda massinvandringens konsekvenser. I själva verket avslöjar även ovanstående stycke hur handlingsförlamade och fastlåsta i det politiska spelet våra  politiker är. Stefan Löfven nämner skattesänkningar endast för att ge en känga till Alliansen, och den svenska modellen bara för att han vill lansera det som ett begrepp, eftersom han tror att det kan ge fler väljare. Inte en enda gång nämner Stefan Löfven att han själv och hans parti i högsta grad är ansvariga för dagens situation, givetvis tillsammans med Alliansen. Denna brist på ansvarstagande och dagens meningslösa debattinlägg provocerar mig någonting oerhört. Det är alldeles självklart att det mångkulturella projekt som vårt politiska etablissemang har drivit igenom skulle ge just de klyftor, den segregation och de skuggsamhällen som Stefan Löfven nu fördömer.

Det är ledsamt att se att de fem största problemen som Socialdemokraterna själva lyfter fram alla är kopplade till invandringsprojektet och kunde ha förutsätts och undvikits. Att asylinvandringen måste stoppas blir ännu en gång fullständigt uppenbart.





tisdag 14 juni 2016

Viktor Banke försöker spela på känslosträngarna




På grund av sin pålitliga och ensidiga inställning i invandringsfrågan är Viktor Banke, som alltid presenteras som "asylrättsjurist", en populär figurant i medierna. Han är också återkommande krönikör i Metro, där han alltid skriver om vår moraliska plikt att ha en enorm asylinvandring och idag ger oss uppmaningen "Glöm aldrig den lilla syriska pojken på löpsedeln". Det är också på detta tema som hans alster inleds:

"Minns du vad du kände i september förra året när du såg den lilla syriska pojken på löpsedeln, uppspolad på stranden? Minns du vad du kände om rätt och fel?"

Tydligen har bilden av Alan Kurdi alltså ännu inte mjölkats tillräckligt, men det är bra att Viktor Banke vill plocka fram den igen, för det visar dels ännu en gång hur asylvurmarna är hänvisade till att försöka spela på känslosträngarna, dels ger det mig en möjlighet att framföra hur jag tycker att vi ska se på denna bild och andra typer av känsloargument. Det är fullt möjligt att se denna bild, eventuellt rentav känna empati, och samtidigt avvisa asylinvandring till Sverige. Det gör dig inte till en sämre människa, utan snarare bara till en mer förnuftig och rationell individ. Att Alan Kurdi befann sig i Turkiet, där det inte råder krig, att hans pappa var en av smugglarna och själv verkade mest intresserad av att få tänderna lagade i Europa, kan nämnas, men är egentligen oviktigt i sammanhanget.

Även om Sverige skulle ta emot 200 000 asylanter varje år, eller 300 000, skulle människor fortsätta att försöka ta sig till Europa över Medelhavet. Att de sätter sig i dessa båtar, och att skrupelfria smugglare tillhandahåller båtar som inte klarar färden, är inte svenskens fel. Genom sin "No Way"-kampanj har Australien visat oss vad som verkligen fungerar, nämligen att stävja trafiken genom att deklarera att ingen kommer att släppas in i landet och sedan möta båtarna långt ut till havs för att föra tillbaka dem till avgångshamnarna eller närliggande småöar. Om incitamentet för havsfärderna försvinner, upphör också dessa resor.

Nej, Viktor Banke, vi ska inte känna vad som är rätt och fel, allra minst baserat på en bild, utan göra logiska och verklighetsbaserade analyser.




Efter att ha vädjat till de känslor vi förväntas ha inför en bild, blir det dags för ett annat mycket utslitet resonemang:

"Tiotusentals flyktingar kom under hösten, och den flyktingkris som i september var flyktingarnas, kom sakta att bli svensk. Diskussionerna gled från deras skyddsskäl till våra problem. Från hur andra människor kunde få skydd till hur Sverige bäst kunde skyddas. Till hur ingångslöner, tillit och trygghet bäst kunde skyddas. Till slut pratade vi nästan bara om vad Sverige skulle vara för land. I diskussionen om invandrarlandet Sverige glömde vi invandrarna."

Att det inte är vår kris, utan flyktingarnas, har vi hört till leda för länge sedan, liksom olika patetiska figurers konstaterande att de inte har kunnat se någon systemkollaps där de befann sig. Den sistnämnda fyndigheten framfördes även av Fredrik Reinfeldt, vars nivå alltid verkar sakna någon botten, då han ställde frågan om julgranen hade brunnit ned.

Vi vet att det syriska samhället befinner sig i en djupare kollaps än det svenska, och att många svenskar har det bättre än många syrier. En del av oss menar dock att svenska politikers enda ansvar är Sverige och att de dag och natt borde verka för att här organisera ett så gott samhälle som möjligt och göra allt för att säkerställa en gynnsam framtid för det svenska folket. Det finns alltid miljoner flyktingar i världen och lösningen på den problematiken kan inte vara att ta dessa till just Sverige. Viktor Banke nämner hånfullt ingångslöner, trygghet och tillit, och vad Sverige ska vara för land, men det är just detta som ska sysselsätta våra styrande. Han må se Sverige som ett "invandrarland", men det är en definition som vi andra inte har fått tycka till om.

Antagligen är många så vana vid förljugna och känslodrypande formuleringar att man inte längre reagerar:

"På tisdag ska riksdagen rösta om huruvida vissa av krigets barn ska förvägras att återförenas med sina familjer i Sverige. De som förvägras tvingas ut på havet för att återse sina familjer.
[...]
På tisdag ska man rösta för en lag som skiljer familjemedlemmar som älskar och behöver varandra åt. Som om människor ska behöva leva utan sina familjer. Man ska rösta för tillfälliga uppehållstillstånd vars negativa effekt på integrationen man öppet erkänner. Som om Sverige hade råd med dålig integrationspolitik."

Nej, Sverige skiljer inga familjemedlemmar åt och kommer inte heller att rösta om någonting sådant. De kan förenas i hemlandet, i närområdet, eller i vilket land som helst som tar in dem, men det förblir ett faktum att det bland annat var Sveriges generösa regler kring anhöriginvandring som gjorde vårt land till ett av de mest attraktiva i Europa, vilket i sin tur gjorde att vi fick långt fler asylsökande än våra grannländer. Tycker Viktor Banke att integrationen fungerade väl så länge vi var ytterst generösa med de permanenta uppehållstillstånden? I verkligheten är all integrationspolitik meningslös om man på ett år får 163 000 asylsökande.






Banke fortsätter att begrunda tisdagens omröstning:

"På tisdag ska riksdagen rösta om huruvida Sverige ska införa de tillfälliga uppehållstillstånd som försätter trygghetslängtande människor i permanent otrygghet. Som ökar arbetsbördan för Migrationsverkets personal och som minskar incitamenten att lära sig ett språk man kanske inte ens får användning för."

Tanken med tillfälligheten är att uppehållstillståndet ska gälla så länge som förhållandena i hemlandet förblir olämpliga för en återresa, och ett tillfälligt uppehälle i Sverige borde väl vara mindre otryggt än att befinna sig i en krigszon? Banke fortsätter sedan att låtsas bekymra sig för Migrationsverkets arbetsbelastning:

"Istället för att genom tillfälliga uppehållstillstånd ålägga Migrationsverket dubbla prövningar i en mängd ärenden, hade man nu kunnat låta myndigheten komma ikapp och samtidigt låta den sökande komma in i det svenska samhället ordentligt."

Ett rent hyckleri. Det är just de enorma volymer som Viktor Banke vill se som ger Migrationsverket en alltför stor arbetsbörda och som dessutom försämrar möjligheterna för den sökande att "komma in i det svenska samhället ordentligt". Ju fler som kommer, desto färre kommer att komma in på arbetsmarknaden. Vi får i stället fler och fler utanförskapsområden och allt större arbetslöshet i denna grupp.

Som tur är kommer min egen linje att lösa alla de problem som Viktor Banke oroar sig för. Om vi från och med den 1 juli inte längre beviljar en enda asylansökan, kommer antalet asylsökande minska, Migrationsverkets arbetsbörda snabbt avta så att myndigheten slutligen kan avskaffas, inga familjer kommer att splittras genom våra beslut och ingen behöver sitta här och gruva sig för att det tillfälliga uppehållstillståndet kommer att löpa ut. Om resten av Europa också följer denna väg, kommer även trafiken över Medelhavet att försvinna. Dessutom kan Viktor Banke då slippa den tråkiga advokatbyrån och i stället ge sig ut i världens flyktingläger och hjälpa de verkligt nödställda.





måndag 13 juni 2016

Ett par ord om Orlando




Dagens stora samtalsämne är förstås attentatet mot homosexuella som besökte klubben Pulse i Orlando i Florida. Eftersom alla nu har ett behov av att uttala sig om händelsen, kommer också jag att skriva ett par rader, även om jag tycker att det egentligen inte finns så mycket att säga eller tillägga. Allting har utspelats många gånger förut. En muslim dödar ett antal människor och det följs av exakt samma reaktioner varje gång.

En del vänstermänniskor väljer strategin att helt ignorera den islamiska kopplingen:


Det var fint sagt, och ger säkert någon godhetspoäng, men egentligen vet även Jonas Sjöstedt varifrån motivationen kommer denna gång. Vänsterns stora problem förblir att man vill kämpa för kvinnors och homosexuellas rättigheter, samtidigt som man förespråkar en enorm invandring från huvudsakligen muslimska länder. Denna bristande logik ger gång på gång upphov till det fenomen som brukar kallas "pk syntax error":





Många använde i stället taktiken att rikta fokus mot USA, som ju alltid är en populärare måltavla i dessa kretsar, och landets vapenlagar:


Visst kan det finnas skäl att plädera för en striktare vapenlagstiftning, men tidigare attentat har visat att jihadister lyckas få tag på både vapen och sprängmedel oavsett hur landets lagar ser ut. Som vanligt får vi förstås de oundvikliga ramsorna om hur islamisk terror inte har med islam att göra och att det viktigaste nu är att inte islam och muslimer får ett dåligt rykte. Vissa apologeter var snabba med att på förhand bemöta de "högerextremister" och "islamofober" som skulle göra någon oönskad koppling:


Även denna retorik känner vi igen, senast med anledning av de sexuella trakasserierna i bland annat Köln och Stockholm. Tanken är att "högerextremister" endast är intresserade av vissa offer när muslimer kan pekas ut, och att de antagligen själva är sexistiska, homofoba och så vidare. Det stämmer att många av oss som skriver kritiskt om invandringspolitiken inte samtidigt är engagerade för kvinnors och homosexuellas rättigheter, men det betyder inte att vi inte är lika förfärade som alla andra när dessa kränks och människor rentav mördas. När vi tar upp sådana fenomen som ännu en negativ konsekvens av utomeuropeisk asylinvandring är vår oro alldeles uppriktig. I vanlig ordning får vi förstås också:



Även detta är ett mantra som upprepas vid varje muslimskt terrordåd. Vi får höra att muslimer inte ska behöva ta avstånd terrordåd, eftersom de själva som individer inte är ansvariga för dessa. Jag menar dock att det borde vara fullständigt okontroversiellt att markera sitt avstånd från vad som görs av människor som trots allt finner stöd i ens egen ideologi. Ett sådant fördömande innebär inte alls att man tar på sig ett ansvar för vad som har skett, vilket ofta hävdas. Denna inställning väcker i stället misstanken att man helt enkelt inte vill ta avstånd. 

Att den muslimska bakgrunden har varit en faktor även denna gång kan vi nog fastslå. Vi vet hur islam ser på homosexualitet och att läggningen i många muslimska länder kan bestraffas med döden. Det sägs också att gärningsmannen Omar Mateen besökte moskéer, så låt oss titta på ett inslag om en moské i just Orlando:






Många medier har rapporterat att förövarens far, Seddique Mateen, förklarade att hans sons dåd inte hade någonting med religion att göra, men ofta utelämnas varför Seddique inte tyckte att sonen borde ha gjort det han gjorde. Det kan vi däremot läsa i Washington Post:

"Gud straffar själv de som håller på med homosexualitet. Det ska inte Guds tjänare göra."

Denne fader har tydligen haft en Youtube-kanal där han har kommenterat skeenden i hemlandet Afghanistan och då bland annat gett sitt stöd till talibanerna:

"Våra bröder i Waziristan, våra krigarbröder i Taliban-rörelsen och nationella afghanska talibaner reser sig. Inshallah kommer problemet med Durand-linjen [gränsen mellan Pakistan och Afghanistan) snart att lösas."

Det finns många fler och tydligare exempel på de förväntade reaktionerna på sociala medier än de som jag har återgivit ovan, och fler kommer att följa. I ett par dagar kommer vi nu att få höra olika varianter på att dådet inte hade någonting med islam att göra, att det viktigaste är att inte muslimer svartmålas och att högerextremister utnyttjar situationen för att sprida hat. Det är dock inte islamofober som ger islam ett dåligt rykte, utan som vanligt ideologins egna anhängare. På Twitter ställde någon frågan hur det var möjligt att Omar Mateen kunde inhandla vapen, trots att han tidigare varit föremål för FBI:s intresse. Jag ställde då motfrågan: Hur är det möjligt att vi ska fortsätta att ha en omfattande invandring av muslimer, trots närmast dagliga påminnelser om vad det innebär för ett västerländskt samhälle?





söndag 12 juni 2016

Med svensk arrogans hånas brittisk EU-skepsis




Den 23 juni ska Storbritannien hålla sin folkomröstning om huruvida landet ska stanna kvar i EU eller lämna unionen, scenariot som brukar kallas Brexit. Trots att det alltså är 11 dagar fram till dess, har idag de stora svenska tidningarnas kultur- och ledarskribenter bestämt sig för att behandla ämnet, och trots att dessa tidningar ska ha olika färg, kan man sammanfatta analyserna med att britterna nog inte förstår vad som är bäst för dem själva, vilket givetvis svenskar gör.

I Aftonbladet hymlar man inte med denna inställning, och Katrine Marçal skriver följaktligen sitt kritiska alster under rubriken "Väldigt korkat, britter". Till hennes försvar ska sägas att hon verkar ha följt debatten någorlunda koncentrerat, vilket underlättas av att hon bor i landet, men det gör torftigheten i slutsatsen desto märkligare. Efter några historiska reflektioner, får vi då själva huvudbudskapet:

"I grund och botten är förklaringen till att det hela har gått så här långt, att Storbritannien kan komma att rösta för att lämna EU, mycket enkel. Landet har för tillfället blivit väldigt korkat. Det händer de bästa, och Storbritannien är en av de bästa, men man bör kalla saker för vad de är."

Katrine Marçal menar att motståndet mot EU-medlemskapet drivs av "en lös allians av nyimperialister, marknadsfundamentalister och rasister", där den sistnämnda beteckningen som vanligt ska översättas till vem som helst som i någon mån är skeptisk till någon form av invandring. Mycket av invandringsdebatten i Storbritannien verkar handla om lågavlönad arbetskraftsinvandring från Östeuropa, vilket ur ett svenskt perspektiv, med vår förkärlek för utomeuropeisk asylinvandring, kan ses som något av ett lyxproblem. För övrigt är det särskilt fånigt att kalla denna oro för "polska rörmokare" för rasism, eftersom ganska få människor lär se polacker som biologiskt underlägsna.


Katrine Marçal


De krönikor som idag kritiserar britternas bristande EU-entusiasm säger i själva verket mest om den svenska debatten och de som tillåts styra den på offentliga scener. Att göra prognoser för hur Sveriges och Europas ekonomier och handel skulle påverkas av ett brittiskt utträde är förstås svårt, och för dessa skribenter direkt omöjligt, eftersom de saknar den nödvändiga sakkunskapen. Desto lättare blir det att hantera invandringsrelaterad kritik mot EU, då det är ett område som de är vana vid att trivialisera och tramsa bort. Till skillnad från ekonomiska frågor, kan de förkasta funderingar kring fri rörlighet och migrationen till Europa rakt av, särskilt eftersom det är en aspekt som det är oanständigt att ens lyfta fram. Katrine Marçal beskriver den brittiska EU-kritikens syn på invandring:

"På senare tid har resonemangen om hur Storbritannien håller på att gå under i en syndaflod av polska rörmokare dessutom kombinerats med rädslan för ett Europa som, i och med flykting­krisen, har förvandlas till ett terrorfyllt euroislamistiskt kaos."

Att på detta sätt håna invandringskritik genom att överdriva och förlöjliga kritikernas ståndpunkter är mycket vanligt förekommande i den svenska debatten. Om vi bortser från ovanstående förvanskning, finns det förstås en invandringsaspekt av denna union. Grundproblemet är att medlemsländerna har förlorat kontrollen över sin invandring genom de upplösta nationella gränserna, ett problem som är desto allvarligare då EU samtidigt har förlorat kontrollen av de yttre gränserna. Fram till nyligen har därför migranter kunnat röra sig obehindrat från Medelhavets kuster upp till Skandinavien.

Dessutom har EU-kommissionen i år lagt fram ett förlag om att migranter ska fördelas enligt vissa nycklar till de olika medlemsländerna, där varje tilldelad migrant som ett visst land avvisar medför böter på 250 000 euro. Detta höga belopp gör att migrationsfördelningen i praktiken blir ett tvång, något som kommissionen också har medgivit. För Sveriges del skulle vår kvot innebära en lättnad jämfört med exempelvis förra årets skörd, men kraftiga protester har kommit från de östeuropeiska länder, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som egentligen inte vill ta emot en enda migrant. Invandringen är långt ifrån det enda skälet till att Europas patriotiska partier är motståndare till EU, men ett viktigt sådant.

Även Expressen bjuder förstås på ett kritiskt alster, där den analyserande rubriken får bli "Världens räddaste folk i Storbritannien", en formulering som kulturpersonen Amanda Svensson motiverar genom att hävda att både ja- och nej-sidan präglas av rädsla.


Amanda Svensson


Föga förvånande anser hon att det främst gäller nej-sidan och även skälet är förutsägbart:

"För allt skrävlande till trots är det uppenbart att grundbulten i det brittiska EU-motståndet inte är en tro på sig själv, utan en rädsla för andra. För de arbetskraftsinvandrande rumänerna och bulgarerna som göms bakom begreppet 'EU-migranter', för krigsflyktingar från Syrien, båtflyktingar från Nordafrika, lägerflyktingar från Calais. 'Leave'-kampanjen handlar till syvende och sist bara om en sak: Ett försök att hålla flyktingar och invandrare av praktiskt taget varje slag borta från de brittiska öarna."

I mina ögon är detta naturligtvis en hedervärd strävan, åtminstone när det gäller utomeuropeisk asylinvandring, och jag måste som vanligt påpeka att kritik mot invandring varken behöver handla om hat eller rädsla, utan kan vara resultatet av en fullständigt rationell och insiktsfull analys. EU:s oförmåga att kontrollera de yttre gränserna, tillsammans med en sorts ideologisk önskan att ha utomeuropeisk invandring, är som sagt i sig fullgoda skäl till att motsätta sig ett medlemskap i unionen. Det är för övrigt lite festligt att Amanda Svensson sätter "EU-migranter" inom citationstecken och förklarar vad som gömmer sig bakom ordet, eftersom hon inte verkar syfta på den grupp som i svensk media döljs bakom denna missvisande eufemism. Efter några psykologiska genomgångar, där en vilja till kontroll av bland annat gränserna sägs vara resultatet av ångest, oro och rädsla, serveras vi ett vanligt grepp:

"Man kan inte springa från globaliseringen, flyktingkrisen, klimatet. Man kan inte opt out ur den värld vi på gott och ont skapat tillsammans."

Ovanstående rader är en variant på svenska politikers hånfulla argument om att det inte finns någonting som vi kan göra, eftersom de redan har sett till att Sverige är ett mångkulturellt land och att massinvandringen kommer att fortsätta oavsett vad oroliga medborgare tycker. Som jag många gånger påpekat tidigare, har asylinvandringen ingenting med globalisering att göra. Vi kan handla med varandra, och besöka varandras länder, utan att fylla våra länder med migranter från andra världsdelar. Förvisso pågår globalisering, flyktingkris och eventuella klimatförändringar utanför vår kontroll, men vi kan bestämma hur vi ska hantera denna utveckling. Det visar sig att Amanda Svensson själv styrs av rädsla:

"Kommer britterna att välja att fly eller fäkta? Personligen är jag mycket rädd för en seger för Leave-sidan, inte bara av rent privata skäl (Får man bli kvar i ett land som inte längre är medlemmar av EU? Vill man?) utan främst för att ett sådant resultat skulle innebära ett första, oåterkalleligt och avgörande steg mot en demontering av hela det europeiska fredsprojektet som min generation vuxit upp med som en självklarhet."

Jag kan då lugna Amanda med att det går att leva också i länder som inte är medlemmar av EU, även om unionen förstås gör att det är lättare rent administrativt. Att hon inte skulle vilja bo i ett land som har lämnat unionen är än märkligare. Skulle det vara så fruktansvärt att bo och arbeta i Norge eller Schweiz? Att hon fortfarande ser denna skapelse som ett "fredsprojekt" är talande och understryker återigen hur färgade dessa skribenter är av en mycket svensk syn på omvärlden. Om Storbritannien verkligen lämnar EU, och följs av ytterligare något större land, skulle Sverige sannolikt stå sist kvar i det kollapsade bygget och tala om fred, solidaritet och "öppenhet".


Trots att landet inte är medlem av EU,
går det ingen större nöd på Schweiz.


DN:s ledarredaktion slår fast att "nejsidans argument är osammanhängande och ohederliga", men de bjuder själva på lite ohederlighet en bit in i texten:

"Turkiet har blivit nejsidans slagträ. Miljoner turkar väller snart in i landet för att EU tänker ge dem medlemskap inom kort, påstås det. Visst är det sant att Erdogan är en alltmer auktoritär president som spottar på mänskliga rättigheter, och att flyktinguppgörelsen formellt innebär att ett par nya förhandlingskapitel ska öppnas. Men Turkiet har så många kriterier att uppfylla att processen tar decennier, om den någonsin slutförs. Och i så fall har alla medlemsländer veto."

Det är möjligt att nej-sidan i Storbritannien talar om just Turkiets eventuella medlemskap, men det är inte den aspekt av förhandlingarna mellan Turkiet och EU som kontinentens patriotiska partier främst har kritiserat. Vad som hittills har utlovats är att frågan om medlemskap ges ny prioritet och påskyndas, men en mer akut aspekt är att visumkravet för turkiska medborgare som vill resa in i EU kan komma att slopas, vilket är en av invandringskritikernas farhågor. Till detta ska läggas de miljarder euro som Turkiet kommer att få i mutor för att i viss mån kontrollera migrationen, ännu en del av den utpressning som många menar att president Erdogan bedriver gentemot EU. Slutligen riktas förstås en mängd kritik mot att EU på detta sätt legitimerar och gör sig beroende av Turkiets nuvarande, allt mer auktoritära och islamistiska, regim.

Det är synd att dessa svenska tidningar väljer att raljera över kampanjerna och håna nej-sidan, i stället för att bjuda på mer välgrundade argument för att Storbritannien ska vara kvar i unionen. För mer initierade analyser kan vi å andra sidan vända oss till seriösare publikationer, som exempelvis The Economist.

The Economist är i högsta grad liberal,
men tidningens analyser är vanligen
både seriösa och intelligenta.


Vad tycker jag då själv om EU och Storbritanniens eventuella utträde? Även om deras val i någon mån förstås kommer att påverka också Sverige och övriga EU, förblir det en fråga som endast ska avgöras av det brittiska folket. När det gäller tankar kring EU och Europa, berör faktiskt Katrine Marçal ofrivilligt en mycket viktig aspekt, när hon på några rader ska håna den del av nej-lägret som hon kallar "nyimperialister":

"EU-kritiska herrar av denna typ försäkrar alla som orkar lyssna att deras EU-motstånd inte alls handlar om att de tycker illa om Europa: 'Jag älskar Europa, jag har 300 franska viner i källaren', sedan fortsätter de i ändlösa utläggningar om det brittiska parlamentets 'historiska självständighet'."

För att framställa dessa "herrar" som fåniga, hittar hon på ett uttalande som ska framstå som idiotiskt och motsägelsefullt, men i själva verket skymtar vi här en inställning som jag tror delas av de flesta europeiska patrioter, och i allra högsta grad av mig själv. Att vara kritisk till EU, och framför allt till vad denna union har blivit, är inte på något sätt samma sak som att vilja isolera sig eller förkasta Europa. Jag älskar Europa och ser mig faktiskt främst som europé. Jag har studerat i Bryssel, arbetat i Nederländerna och besökt de flesta länder på vår kontinent, från Island till Grekland, från Spanien till Finland. Våra folk har skilda språk och traditioner, men vi har också mycket som förenar oss, något som inte minst blir uppenbart vid mötet med dagens migrantströmmar. Att vi ska underlätta handel, resor och olika typer av utbyten mellan våra länder, ser jag som självklart.

De som idag är EU:s varmaste anhängare är därför på många sätt Europas största fiender. Samma människor som talar högtflygande om samarbetet, och med "Europa" menar EU-byråkratin, är också de som vill montera ned de europeiska staterna och fylla våra länder med billig arbetskraft och arbetslösa från andra kontinenter. De talar om fred, men för våra länder allt närmare inbördeskrig. De framhåller "europeiska värden", men låter islam undan för undan flytta fram positionerna. Möjligen kan ett brittiskt utträde bli startskottet för EU-monstrets sammanbrott och de europeiska nationernas återfödelse, där vi slutligen förenas i det som vi kallar "Nationernas Europa".