onsdag 4 mars 2015

Okunnigt och förljuget av Lars Lindström




Det finns i etablissemanget en uppfattning, som säkert är alldeles uppriktig, om att all kritik mot invandringspolitiken beror på okunskap och att alla argument är "myter", varför deras uppgift blir att upplysa pöbeln. I denna anda skriver idag Expressens Lars Lindström under rubriken "Så avslöjas lögnerna om invandringen":

"Nej, ökad invandring ger inte högre arbetslöshet, begränsar inte tillväxt, ger inte en sämre skola, ökar inte otryggheten och försämrar inte jämställdheten.
Här är facit till alla er som behöver argument när rasister och vilseledda människor sprider lögner om invandringen."

Hur skulle det vara möjligt att arbetslösheten inte ökar, om ett land fyller på med 100 000 nya invånare varje år, där det tar flera år innan dessa kommer i arbete och där förvärvsfrekvensen fortsätter att vara lägre än befolkningen i stort därefter? Själva verkligheten visar också, nu senast i Värner Rydénskolan i Rosengård, att skolan drabbas hårt av mångkulturen. När det gäller otryggheten, hur den nu ska definieras, kan man anta att exempelvis en skottlossning i veckan, vilket numera är fallet bara i Göteborg, ökar just otryggheten. Det finns en anledning till att journalister bor på Södermalm, istället för i Husby eller Rinkeby.

Lars Lindström har fortfarande inte glömt den där gången SVT ställde en otillåten fråga:

"Hur mycket invandring tål Sverige? Den formuleringen, använd vid såväl fikabord som i SVT:s 'Agenda', är fel ställd. Frågan borde vändas. Hur lite invandring tål Sverige?"

Skulle Sverige tåla att ha en invandring som är lägre än 100 000 personer årligen? Ja, det är rimligt att anta, särskilt eftersom inget annat västerländskt land ligger på samma antal per capita.

Sedan blir det dags för ett mycket vanligt knep bland etablissemangets godhetsapostlar, nämligen att hänvisa till en OECD-rapport, som de inte förstår, och att blanda äpplen och päron i svepande jämförelser:

"Andelen utlandsfödda i Sverige är inte mer än 15 procent, ungefär som Österrike och Belgien, något mer än Tyskland och USA, och mindre än Kanada och Schweiz. De flesta länderna i OECD-undersökningen har mer än 10 procent födda i ett annat land."

"Födda i ett annat land" säger naturligtvis inte särskilt mycket. Till USA kommer människor för att arbeta, medan Sverige bedriver en asyl- och anhöriginvandring från Afrika och Mellanöstern. Volymerna som kommer till Sverige saknar motstycke i övriga EU-länder. Lars Lindström fortsätter att tala om "invandringen" som om det är ett och samma fenomen i alla länder:

"OECD-rapporterna visar inte att invandring automatiskt ger stora ekonomiska fördelar. Men de visar att länder som gör rätt och investerar i, utbildar och anställer de som kommer från andra länder tjänar på invandringen. För de allra flesta av industriländerna i OECD, inklusive Sverige, ger invandringen ett plus."

Ett sådant resonemang är helt meningslöst om man inte särskiljer olika grupper, antingen geografiskt eller genom att dela upp invandringen i arbetskrafts- och asylinvandring. Siffror från Norge, där sådant kan diskuteras något friare, visar att den mest lönsamma invandringen kommer från andra EU-länder, den något mindre lönsamma från OECD utanför EU, medan invandringen från Afrika och Mellanöstern utgör en kostnad.

"Invandring är alltså, för länder som gör rätt, inte bara nödvändig utan också positiv. Den främlingsfientlighet som utestänger och förhindrar människor från andra länder att ta sig in i samhället och på arbetsmarknaden gör däremot stor skada. Det är med andra ord rasismen som måste bekämpas. Hur mycket rasism tål Sverige?"

Det förekommer säkert diskriminering här och där, men det är knappast avgörande för att ett land inte kan sysselsätta 100 000 nya medborgare varje år. Få arbetsgivare skulle avstå från att fylla en tjänst därför att man inte vill ha någon av annan etnicitet i företaget.

Vem är egentligen den vilseledda människan som sprider lögner?




tisdag 3 mars 2015

Känns situationen bekant?


Den 22 mars sker första omgången i Frankrikes departementsval, och Front National har inför detta publicerat två bilder, vars paralleller med Sverige är uppenbara:





Front National föreslår:

- Försvarandet av departementet som en enhet av närhet, mot de nya storregionerna som är både kostsamma och avlägsna.

- Bevarandet av departementsbundna offentliga tjänster.

- En politik till förmån för de äldre: Uppgradering av APA [hjälp till äldre], lättnader för vårdgivande familjer, hemautomatik för äldre.

- Kamp mot kommunitarismen i departementets struktur för de yngre barnen: Förbud för slöjbärande i exempelvis daghem, bekämpande av islamisk mission, perfekt kunskap i franska hos personal.

- Säkerheten i högstadieskolor som styrs av departementen: Övervakningskameror, kamp mot langning, narkotika och utpressning.

- En sund användning av offentliga medel: Sänkning av kommunikationsbudgetar, stabilisering av personalstyrkor, sänkning av förtroendevaldas ersättningar, vägran att ta kostsamma lån.

- Stabilisering och sänkning av departementsskatterna, i enlighet med det som redan sker i de städer som styrs av Front National.




PS, UMP, UDI, Modem, De Gröna, Vänsterfronten...föreslår:

- Bekämpa Front National
- Bekämpa Front National
...




"Sverigedemokraternas skräckfilm från rymden"




Under ovanstående märkliga rubrik sker dagens attack mot Sverigedemokraterna i Aftonbladet. Ledarartikel tar sitt avstamp i det nyligen avslutade årsmötet för SD Stockholms stad och är som vanligt full av epitet och lögnaktiga formuleringar:

"Vann gjorde William Hahne, som också är vice ordförande i SDU, Sverigedemokraternas hårdfört nationalistiska ungdomsförbund."

Det stämmer att ungdomsförbundet talar om nationalism, medan moderpartiet insisterar på socialkonservatism, men det är svårt att se att denna nationalism skulle vara särskilt "hårdför". Efter en liten genomgång av turerna kring Hahne och Kasselstrand, konstateras:

"Detta är ett riksdagsparti, alltså." 

Det finns en hel del att säga om styrningen av partiet, men det är knappast unikt för just SD. Se på hur det går till i exempelvis Socialdemokraterna vid val av partiledare, eller turerna kring Omar Mustafa. Man skulle kunna se Hahnes och Kasselstrands kandidaturer som ett tecken på en vital interndemokrati, som helt verkar saknas i Socialdemokraterna och Moderaterna. Det blir sedan dags att använda det där tendentiösa språket som våra medier är så förtjusta i:

"Ute i landet flyttar man fram sina positioner, och det finns exempel på att personer med kopplingar till mindre rumsrena högerextrema organisationer har agerat legosoldater i denna maktkamp."

Användandet av ordet "rumsrent" är alltid fånigt, särskilt i detta sammanhang, eftersom samma medier inte heller vill se moderpartiet som "rumsrent", "anständigt" eller ens "demokratiskt". Lika populära "fotsoldater" har här ersatts med det än grövre "legosoldater". Det förljugna resonemanget om "kulturrasism" dyker också upp:

"I stället har man försökt lansera en teori om kultur som gemenskapsbärande projekt. Det är människors "kultur" - inte deras ras - som gör att de inte passar in i Sverige."

Nej, det ena ersätter inte det andra, eftersom det är två helt olika saker. Man måste vara bra indoktrinerad för att inte tro att kultur påverkar människor och samhällen. Det räcker med att titta på det hedersvåld som förekommer i Sverige, som är ett mycket främmande kulturellt inslag. Efter att som vanligt ha vänt sig till Expo för oberoende expertkommentarer, avslutas artikeln med en förklaring till den bisarra rubriken:

"Vem som vinner återstår att se, men en slogan från Hollywood-filmen "Alien vs Predator" känns passande här: Oavsett vem som vinner... förlorar vi."

Det mest patetiska i ovanstående stycke, förutom den pinsamma referensen, är att skribenten sannolikt menar att hela Sverige på något sätt förlorar oavsett vilka kandidater som vinner. Om vi istället väljer att tolka formuleringen lite illvilligt, och antar att den syftar på medieetablissemanget, så är vi nog många som hoppas att deras totala nederlag står runt hörnet.




söndag 1 mars 2015

Skola i Rosengård stänger efter hot och våld





Efter "bråk mellan olika elevgrupper" fattade skyddsombuden från lärarfacken Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund beslut om att stänga Värner Rydénskolan i Rosengård. Facket uppger att hot, våld och besök av kriminella vuxna har varit vanliga på skolan. Nu ska Malmö stad anlita ett bevakningsbolag för att göra miljön tryggare, skriver nyhetsbyrån TT. Personalen ska också få hjälp med säkerhetsrutiner och konflikthantering.

Sydsvenskan

Några av de incidenter som rapporterats under hösten har varit:

16/10: Elev sparkar på klassrumsdörren. Lärare orolig pga liknande händelse två veckor tidigare där dörren blev helt insparkad.

30/9: Pojke i femman hotar lärare som vill ringa hem efter att han varit med i en stöld.

30/9: Hot, slag och sparkar i ansiktet mellan elever i åttan

26/9: Elev blir knuffad och sedan spottad på av flera andra elever.

26/9: Ett gäng elever tänder eld på annan elevs tröja.

15/9: Lärare ber annan lärare om hjälp att lugna ner klassen och stoppa en elev att ta sig in i klassrummet. Blodvite och elev hotar lärare.

11/9: Elever i sexan slår och tar strypgrepp på varandra.

3/9: Två elever börjar slåss på skolgården.

I våras berättades att det såldes knark runt skolans område. Räkningen för krossade fönster förra läsåret låg på 175 000 kronor. Fönsterkrossning, liksom inbrott och stölder, sker på kvällar och helger. Men under skoltid har ungdomar som inte går på skolan kommit in i lokalerna för att söka upp Värner Rydénskolans elever.

Avpixlat




lördag 28 februari 2015

Geert Wilders på valturné




Den 18 mars går Nederländerna till val, denna gång för att i varje provins välja representanter till de olika Provinciale Staten, varje provins parlament. Detta val har också nationell betydelse, då ledamöterna sedan kommer att välja medlemmarna i det nationella parlamentets överhus.

I det korta inslaget nedan ser vi hur Geert Wilders besöker sina partikamrater i provinsen Zeeland. Vi får också träffa en ung PVV-kvinna, som just har fått en gatsten genom rutan.







fredag 27 februari 2015

"Ja, Front National är Frankrikes största parti"


Gilles Lebreton, doktor i juridik och Europaparlamentariker för Front National, berättar i detta framförande om partiets framgångar och menar att dessa innebär ett ansvar att agera disciplinerat.






Mer kurdiskt hyckleri




Det finns i Sverige ett antal kurder som tycker sig ha en självklar rätt till Sverige och gör hätska utfall mot både sverigedemokrater och andra svenskar. De ansluter sig till den offentliga linjen att svenskar egentligen inte finns och att Sverige tillhör hela världen, medan kurder utgör en riktig nation som de knappast tycker ska bli ordentligt mångkulturell. En sådan person är Özz Nûjen, som kallar sig för komiker och vars komik går ut på att med att med en hög oktav säga icke-komiska saker.





Idag får han plats på Expressen för att skriva en allegori om en 85-årig man som sitter i fängelse och endast får 45 minuters rast varje vecka. Fången ska vara det kurdiska språket, fängelset är Turkiet och fängelsedirektören är den turkiska regeringen. Han avslutar med:

"Är nu det kurdiska språket fritt eller inte fritt i Turkiet?
På riktigt fritt?
Fritt som vårt språk?"

Hur då "vårt"? Vi har ju lärt oss att nationalitet endast handlar om pass, bland annat tack vare Jason Diakités tårfyllda framträdande, och eftersom Özz är född i Turkiet är han möjligen turk, eller varför inte världsmedborgare. Menar han verkligen att det finns ett språk och en kultur i världen som är värda att bevara?

En ännu hätskare hycklande kurdnationalist är Kurdo Baksi, som givetvis direkt hyllar Nûjens text:


Baksis twitter är fylld av kurdisk nationalism av nedanstående snitt:


I Sverige är dock allt försvar av landet och kulturen "högerextremism" och "främlingsfientlighet". Kurdo Baksi blev, åtminstone för ett par år sedan, ofta inbjuden till TV-sofforna för att göra utfall mot exempelvis Sverigedemokraterna, vars väljare tillhör "nazistiska familjer" som på 1930-talet stödde Hitler:





För min del får Kurdistan gärna bli en självständig stat, men det skulle vara klädsamt om kurdnationalisterna i Sverige inte samtidigt hånade alla försök att bevara ett Sverige som faktiskt är svenskt. Jag skulle också vilja se att våra kurdiska medborgare uttalade sig lite starkare om att det framtida Kurdistan ska bli ett mångkulturellt land, med en omfattande invandring från både grannländer och mer avlägsna områden, så att också detta nya land kan bli en fin mosaik av kurder, araber, turkar, somalier och gärna ett stort inslag av kristna amerikaner. 





torsdag 26 februari 2015

Alexandra Pascalidou lämnar P1


Den eviga posören Alexandra Pascalidou har idag valt att skapa uppmärksamhet genom att utmåla sig som offer, vilket villigt tas upp av den samlade mediekåren. Likt många andra mediefigurer lyfter hon fram de mest idiotiska mejl som ska ha kommit till henne:

" 'Sparka svartskallen!'. 'Du är smuts'. 'Stäng igen kakhålet innan vi gör det'.
Så lyder en liten del av den större mängd mail jag får. Bara för att jag gör mitt jobb. Ställer frågor och motfrågor i Ring P1 och P1 Debatt. Skriver artiklar och krönikor. Undersöker sanningar och myter. Ifrågasätter föreställningar som framställs som fakta."

Det kan mycket väl stämma att människor har skrivit liknande saker till Pascalidou, vilket både är förkastligt och meningslöst. Vad som däremot inte stämmer är att hon har gjort sig känd för att "undersöka sanningar och myter", eller "ifrågasätta föreställningar som framställs som fakta". Pascalidous specialitet är att skriva förklenande om de usla och rasistiska svenskarna, oftast kombinerat med ett par rader om det mer föredömliga Grekland.

Hon förstår inte alls varför hon väcker motvilja:

"Jag har tvingats förhålla mig till detta dagligen. Jag har knockats, duckat, rest mig, svarat med vänlighet och respekt, försökt undvika att bli bitter, hatisk, pessimistisk eller deprimerad genom en rad olika hemmasnickrade överlevnadsstrategier och pepptekniker. Oftast har jag torkat tårarna och hämtat mod och kraft hos de goda människor jag möter runtom i landet."

Personligen tror jag aldrig att jag har hört Alexandra Pascalidou bemöta någon med respekt, men desto oftare med en gapig aggressivitet. Hon förefaller helt enkelt inte vara en särskilt sympatisk person, vilket varken har med hennes bakgrund eller kön att göra. Hennes egen självbild är dock en annan:

"Jag har försökt uppmuntra och stödja andra som ständigt står i skottgluggen för liknande attacker. Namnkunniga och namnlösa måltavlor som med livet som insats kämpar för allas mänskliga rättigheter. Att hjälpa andra som har det svårt är ett sätt att slippa se sig själv som svag och utsatt och att inte falla offer för navelskådning och självömkan. Så jag har gjort mitt bästa. Men jag orkar inte längre."

Halvvägs genom det självömkande och egenkära alstret, kommer då det sedvanliga:

"Jag grät när yogaläraren som inte visste något om vad jag bar med mig inledde passet med att berätta att hon trots att hon är född i det här landet ändå kallas blatte. Jag grät i en hjärtöppnande brygga. Jag grät när jag efter passet träffade en högutbildad ung kvinna från San Francisco som flyttade till Sverige för att hon blev kär i en svensk. Nu har de en bebis och hon känner sig så ensam här. Jag grät när jag såg min kompis Nisha på gatan och jag ropade hennes namn när två 13-åriga killar på Södermalm hyssjade mig: 'Skrik inte. Man får inte skrika i det här landet om man har svart hår för då är man terrorist', sa de."

Herregud, "en hjärtöppnande brygga"? Det finns sannerligen ingen gräns för Pascalidous godhet mot sina medmänniskor. Den sannolikt uppdiktade incidenten om skrikandet är så patetisk att vi kan lämna den därhän.

Vi vet inte varför Alexandra Pascalidou i verkligheten lämnar P1, men det lär inte vara sista gången vi får se henne i media. Jag håller det inte för otroligt att hon dyker upp redan i morgondagens morgonsoffor, för att tala ut om hur en så fantastisk människa kan bli så avskydd av ondsinta svenskar. Festligt nog dök hon ett par timmar efter Metros artikel upp i SVT Forum, där hon medverkade eftersom hennes ursprung inte bara gör henne till en bättre människa, utan dessutom till expert på Greklands ekonomi.





onsdag 25 februari 2015

"Låt fler barn få stanna i Sverige"




Ovanstående vädjan kommer från Aftonbladets Daniel Swedin. Bakgrunden är en omformulerad lagtext:

"Det var budskapet när våra politiker i somras ändrade utlänningslagen för att 'förtydliga och säkerställa att barnets bästa beaktas'."

Swedin lyfter fram Migrationsöverdomstolens första dom sedan lagen ändrades:

"Det handlar om en 13-årig flicka som kom till Sverige för sju år sedan. Då var hon sex år. Det är en flicka som vuxit upp i Sverige, går i svensk skola, pratar svenska, har fått vänner här."

Att man har uppehållit i Sverige ett antal år utgör fortfarande inte ett skäl för uppehållstillstånd. Jag förundras över alla dessa fall där någon har bitit sig fast i landet på oriktiga grunder, eller helt enkelt illegalt, och där de samlade medierna alltid lyfter fram just de "argument" som Swedin gör. Hur kan det ens vara möjligt att stanna i landet i flera år, sätta barnen i skola, när man inte ens har rätt att vara här?

Det går att läsa domen, där det framgår att familjen kommer från Makedonien, ett av de länder som borde rendera ett omedelbart avslag. Fadern har dock visat upp ett falskt bulgariskt pass och eftersom Bulgarien är EU-medlem skulle han då ha haft rätt att vistas och arbeta här. Familjen ska helt enkelt utvisas, även om fina människor som Daniel Swedin är snabba med att lyfta fram aspekter som "svensk skola" och "vänner här". Ett senare stycke är lite intressant:

"Migrationsrättsexperten Louise Dane skriver på sin blogg om domen och ett antal brister hon ser i den. Bland annat menar hon att domstolen inte har gjort någon ordentlig bedömning av fallet och tror att domen kan leda till att politikernas önskan att fler får stanna inte nås." 

Betrakta de avslutande orden. Det spelar alltså ingen roll att familjen kommer från ett demokratiskt land som inte befinner sig i krig, eller att de har försökt bita sig fast med hjälp av förfalskade handlingar, eftersom problemet är att man inte når önskan att så många som möjligt får stanna. Därefter bli Swedins text direkt absurd:

"En av Miljöpartiets stora insatser är att de brutit den gamla samsynen i svensk migrationspolitik. I överenskommelser med både moderater och socialdemokrater har man gjort politiken mer generös."

Nej, Miljöpartiet har sannerligen inte brutit någon samsyn, snarare skruvat upp denna samsyn ett snäpp, så att både moderater och socialdemokrater nu är med på ett tåg som skenar än mer. Riksdagens samsyn har brutits genom Sverigedemokraternas inträde i församlingen, och alternativa medier gör sitt bästa för att bryta samsynen i den offentliga debatten.

"Människor avvisas fortfarande från Sverige till krig, förföljelse och död. Barn skickas tillbaka till platser dit de saknar anknytning och inte kan tala språket. Fortfarande saknas det lagliga vägar in i Europa."

Migrationsöverdomstolens första dom sedan lagtexten omformulerats handlar fortfarande om en familj som kommer från Europa och har ljugit om sitt ursprung. De skickas inte tillbaka till krig och död. Barnen kunde inte svenska när de kom hit, men då spelar bristande språkkunskaper tydligen ingen roll. En 13-åring med två makedonska föräldrar kommer naturligtvis att klara språkfrågan utmärkt i hemlandet.

Den stora frågan kvarstår dock: Hade Migrationsverket inte kunnat avslöja det falska passet för sju år sedan? Det är uppenbart att Sverige behöver strama upp lagarna så att det inte längre blir möjligt att stanna kvar år efter år illegalt.





tisdag 24 februari 2015

Dagens hyckleri från Thomas Mattsson




På Expressen har chefredaktör Thomas Mattsson en egen liten blogg, som han brukar använda för att hylla sig själv, sin tidning och ge uttryck för ett enormt hyckleri kring storslagna journalistiska principer. Idag vill han uppmärksamma att ännu en anmälan mot tidningen har avvisats:

"Nu har också Pressens Opinionsnämnd (PON) friat Expressens prisbelönta avslöjanden från 2013 om främlingsfientlighet på bland annat Avpixlat. Tidigare har Allmänhetens Pressombudsman (PO), Justitiekanslern (JK) och Datainspektionen (DI) avfört okynnesanmälningar mot reportrarna David Baas och Christian Holméns avslöjanden."

Det är inte på något sätt förvånande att etablerad media frias av samma etablissemangs eget organ. Bakom detta PON står Tidningsutgivarna (TU), Svenska Journalistförbundet (SJF), Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben, där den sistnämnda festligt nog förkortas "PK". Att tro att denna organisation skulle fördöma attacker mot invandringskritiska röster är att hoppas för mycket. Det som Mattsson reflexmässigt kallar "okynnesanmälningar" kommer i själva verket från vanliga människor som har all anledning i världen att reagera mot Expressens bisarra kampanjer och metoder. Varje kritisk röst blir förstås en "näthatare":

"Jag kommenterar PON:s friande för Dagens Media och Medievärlden, men mer intressant är kanske att fundera över vad som egentligen driver människor att näthata? Eller att sprida felaktigheter om medier som granskar just näthat? Är det bara utanförskap eller också okunskap?"

Reaktionerna mot Expressens uthängningar är möjligen ett tecken på utanförskap i den meningen att de kommer från människor utanför medieetablissemanget. När Mattsson då ska bemöta "felaktigheterna" och "okunskapen" flödar slirningarna och lögnerna:

"I sociala medier och på hatsajter kan man bland annat läsa påståenden om varför en känd tidigare krönikör ”avskedades”, om att två SD-politiker fått sina bostäder nedbrända efter Expressens Avpixlat-avslöjande,, om att Expressen – eller våra tipsare – hackat sig in i andras datorer för att få fram upplysningar, om att vi för åsiktsregister över oliktänkande, om att vi ”bussar” säkerhetspolisen på nazister och om att Expressen – som ett ombud som företräder en nazist formulerade det – ”ljög” om Svenska Motståndsrörelsen nyligen."

Att Marcus Birro, som troligen åsyftas, har förpassats från tidningen beror absolut på att han ansågs ha ett antal felaktiga åsikter, där medverkan i Radio Länsman blev själva droppen. Expressens uthängningar har fått långtgående konsekvenser för de som drabbades, inte minst för den sverigedemokrat som drevs till konkurs och självmord.

Vi tror inte heller att Expressen, eller deras hantlangare från den våldsbejakande extremvänstern, just har hackat enskilda datorer. Vad som dock har framgått, är att de har använt ytterst tvivelaktiga metoder, där man utnyttjat Disqus för att leta upp sverigedemokrater, och endast sverigedemokrater.

Och ja, man har sannerligen överdrivit, för att inte säga ljugit, om de personer från Nordfront som befann sig utanför Expressens byggnad. De ska ha varit där för att intervjua tidningens medarbetare, en händelse som i journalisternas värld är större och värre än terrordåden i Danmark. Avslutningen blir något tragikomisk:

"Olyckligt är det i alla fall, för det påverkar förstås förtroendet för etablerade medier om bara en enda mindre påläst person tror på anklagelserna. Men det är nog inte mycket vi kan göra åt det, jag kan ju svårligen se att svenska publicister skulle slå in på den politiska väg som de populister och rättshaverister som jag syftat på här önskar."

Kan förtroendet för etablerade medier verkligen sjunka ytterligare? Det är inte sannolikt att personer som Thomas Mattsson eller Jan Helin kommer att byta politisk inriktning, åtminstone inte i en nära förestående framtid. De är antagligen inte främmande för det, om det skulle gynna de egna plånböckerna, men de är alltför belastade för att kunna accepteras eller få något förtroende av vakna svenskar.





"Invandringen kostar som biståndet"




Göteborgs-Posten bjuder idag på en ovanlig artikel, där doktorn i nationalekonomi Joakim Ruist tillåts ta upp invandringens kostnader. I dagarna släpper han en studie av hur flyktinginvandringen årligen påverkar den offentliga sektorns intäkter och kostnader, alltså själva nettot, som ju inte hamnar på plussidan. Enligt Ruists beräkningar ligger detta nu på 1,35% av Sveriges BNP, det vill säga runt minus 50 miljarder årligen. Han levererar också ett antal andra sanningar som kanske är värda att ha i åtanke när vänstermänniskor talar om en "inhuman flyktingpolitik":

"Mellan 2005, 2006 och 2008 hade vi kriget i Irak. Av dem som nådde Europa kom nästan 50 procent till Sverige. Vi har också haft flyktingar från Afghanistan, Somalia."

Sverige har en befolkning som utgör strax över en procent av Europas, men vi har alltså tagit emot 50 procent av de irakier som tar sig till kontinenten. Vårt land är naturligtvis svårt överrepresenterat även när det gäller afghaner och somalier, och faktiskt de flesta nationaliteter man kan tänka sig. Vi ligger också i topp när det gäller syrier, vilket beror på att vi som enda EU-land har infört fri invandring för hela Syrien. Joakim Ruist menar vidare att Sverige sedan omkring 1983 och 1984 haft västvärldens högsta flyktinginvandring per capita varje år. En mening är lite märklig för att komma från en ekonom:

"Jag presenterar en siffra och den går inte att slå någon i huvudet åt något håll. 1.3 procent av BNP är mycket pengar, samtidigt om vi jämför med biståndet är det pengar som vi under lång tid anser att vi har råd med."

Ekonomi brukar definieras som "hushållning med knappa resurser", varför "ha råd med" är ett helt meningslöst begrepp. De 1,3 procenten av BNP skulle naturligtvis istället kunna läggas på vård eller skola. Detta inser förstås Ruist och säger:

"Vi måste få diskutera detta som en kostnad. Pengarna tas ju någonstans ifrån. Det är tufft. Har vi råd att hjälpa andra människor, eller inte? Samtidigt har många en idealiserad bild av vad asylrätten betyder. Om man vänder sig emot att diskutera det som en kostnad, då bottnar det i en naiv syn på asylrätten, på flyktingkonventionen."

Sveriges politik är extrem:

"Hade övriga Västeuropa tagit emot lika många flyktingar per capita som Sverige hade regionens totala invandring varit nästan sex miljoner individer i stället för 740 000."

Enligt Ruist är det den lägre sysselsättningsgraden bland flyktinginvandrare som är den största kostnaden:

"Nettokostnaden beror på flyktingars låga sysselsättningsnivåer. Mediantiden för en flykting för att ta sig ut på arbetsmarknaden är sex till sju år och även om personen klättrar uppåt på arbetsmarknadsstegen når den aldrig upp till medelsvenssons sysselsättningsgrad.
- Kostnaden beror främst på uteblivna skatteintäkter, inte på utbetalningarna av försörjningsstöd. De pengarna spelar mindre roll, säger Joakim Ruist."

Ruists analys är rent ekonomisk, men jag vill påminna om att den största kostnaden för Sverige inte är de direkta årliga utgifterna, utan raserandet av en hel kultur och dess välfärdssamhälle.





måndag 23 februari 2015

Front National i ledning inför departementsvalen




Le Figaro, som talar om ett stort skifte i det politiska landskapet, presenterade igår den senaste opinionsundersökningen från institutet Ifop inför de kommande departementsvalen i Frankrike den 22 mars.

Med 30 procents stöd skulle Front National bli det största partiet, följt av alliansen mellan högerpartierna UMP och UDI med 28 procent, medan socialdemokratiska PS endast uppnår 20 procent. Inget av de övriga partierna, som det gröna EELV eller Vänsterfronten, kommer över 10 procent. Då undersökningen visar den nationella bilden, varierar resultaten stort mellan de olika departementen.

Jérôme Fourquet, opinionschef på Ifop, kommenterar:

"Inom både vänstern och högern, fanns det de som föreställde sig att FNs resultat i Europavalet berodde på detta vals karaktär av att "släppa loss", där proteströster får mer genomslag."

Fourquet tillägger att FN idag har förmågan att ta sig fram i alla val, "inklusive de mest lokala, där man tidigare alltid har sagt att de är skyddade från sådana framgångar".

FNs väljare visar sig också vara mer motiverade att rösta i detta val, som präglas av lågt valdeltagande, än de andra partiernas väljare. 53 procent av Frontens anhängare uppger att de avser att bege sig till valurnorna, jämfört med 45 procent av UMPs väljare och 44 procent av PS. Vid de förra departementsvalen 2011 uppnådde FN 15 procent nationellt och kunde endast presentera kandidater i tre fjärdedelar av kantonerna, medan man i kommande val kommer att täcka nästan samtliga.

Valens andra omgångar, som sker den 29 mars, riskerar att bli komplicerade för de två traditionella maktpartierna. För att ta sig till dessa finaler, kommer det i praktiken att krävas att man antingen kommer på första eller andra plats vid den första omgången, eller erövrar nästan 29 procent av rösterna. Detta ligger inom räckhåll för FN, men också för UMP. Frågan blir som vanligt om UMP kan skörda framgångar genom att få socialister att stödja deras kandidat i en andra omgång för att blockera FN. Eller om PS, vilket skedde i fyllnadsvalet i Doubs för ett par veckor sedan, lyckas få tillräckligt många högerväljare att aktivt stödja en socialistisk kandidat vid en duell mellan FN och PS.





Dagens bild: Inbördes beundran inom medieetablissemanget



I den speciella och isolerade värld som de politiskt korrekt krönikörerna lever i blir Bilan Osman "klok", Oisin Cantwell en idol och Niklas Orrenius en stjärna. Vad skrev då Bilan? Festligt nog får Orrenius gå tillbaka till mars förra året, för att hitta den där klokskapen, som till ytan handlar om antisemitism, men som förstås kopplas ihop med muslimers utsatthet.

Även Jan Helin bjöd igår på en komisk mening när han, liksom Thomas Mattsson, beklagade att en Sundsvalls-tidning gått i graven:

"Jag och den numer briljante Aftonbladetskribenten Oisín Cantwell har haft en typ av natt man kan överleva som yngre."





söndag 22 februari 2015

Nya pinsamheter från Mona Sahlin




Expressen bjuder idag på en intervju med Mona Sahlin, som ska handla om "livet efter politiken", som om hon någonsin skulle erbjudas ett arbete som inte kommer ur hennes liv inom just politiken. Det visar sig också att hon vid intervjutillfället befinner sig på det amerikanska utrikesdepartementet i Washington, influgen med regeringsplanet tillsammans med inrikesministern och Säpochefen, för en konferens om extremistgrupper, radikalisering och utlandsstridande. Hon får frågan om vad som fick henne att tacka ja till den nya positionen som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism", och svarar naturligtvis inte att hon skulle ta vilket välbetalt toppjobb som helst, utan:

"Hela mitt politiska liv, de senaste 20-30 åren, har handlat om rätten att få vara den man är. Därmed kommer kampen mot all form av diskriminering och våldsam extremism in. Det kändes väldigt rätt."

Vad har "att vara den man är" med bekämpandet av extremism att göra? Om det är någon som förverkligar sig själv, så är det ju jihadisten som åker till Syrien, antingen för att döda eller föda barn. Sahlin tycker inte heller att det är någonting konstigt med att återvändande jihadister ska tas om hand och fås in på den svenska arbetsmarknaden:

"Hela den här konferensen handlar om det: Integrering och återanpassning av krigare. Obama har sagt att man kan skjuta terrorister men ska man utrota terrorism så handlar det om att låta de goda krafterna vinna."

 "Låta de goda krafterna vinna" utgör ännu en meningslös och obegriplig fras. I Frankrike har en företrädare för högerpartiet UMP föreslagit att man ska skapa en form av "utbildningscentrum" för återvändande jihadister. Utspelet kommenterades av Jean-Marie Le Pen med att han själv föreslår ett annat lämpligt utbildningcentrum för dessa; giljotinen. Se gärna nedanstående klipp från hans egen veckojournal och ett framträdande i France Info efter terrordåden i Frankrike:





Det bär mig naturligtvis emot att nämna en beläst och intellektuell person som Le Pen i samma inlägg som Mona Sahlin, men en sådan jämförelse visar än tydligare hur tom den svenska offentliga retoriken är. Sahlin fortsätter att understryka vikten av att inte "diskriminera" jihadister:

"Jag vill att antidiskrimineringen ska vara lika viktig som att ge folk fler chanser. Alla som kommer hem har inte begått terrorbrott, och för att de inte ska göra det i framtiden är det viktigt att man hittar andra vägar."

Fantastiskt. För att ytterligare visa upp sin fixering vid kön och bakgrund, blir Mona Sahlin "stolt" över Alliansens kvinnliga partiledare:

"Om man bryter mönstret är det bara ett bevis på att just nu är det fyra kvinnor som är mest kompetenta. Men det är lite häftigt att vi kan ändra bilden - det är inte bara män i kostymer och jag känner mig stolt som kvinna."

Vi får sedan plötsligt ta del av ett alldeles uppriktigt svar:

"Jag fick vara med om det fantastiska att vara första kvinnliga ledaren för mitt parti, men jag kommer sörja hela livet att jag inte blev den första kvinnliga statsministern. Och uppriktigt sagt kommer det kännas lite pyrt om den första blir en moderat."

Även socialdemokrater har kommenterat Sahlins tid som partiledare med att "hon ville gärna vara partiledare och bli statsminister, men var mindre intresserad av arbetet med att leda partiet". Som vanligt får Fredrik Reinfeldt en eloge för sitt svenskförakt och strävan att byta ut befolkningen:

"Vi är väldigt, väldigt olika. Men vi har även lika värdefrågor som Reinfeldts benhårda attityd mot Sverigedemokraterna, den uppskattar jag."

Eftersom Mona Sahlin ser sig själv som en oerhört viktig och kompetent person, undslipper hon sig med jämna mellanrum kommentarer som skulle kunna kallas för rent klassförakt. Hon sade vid ett tillfälle att hon "talar som en snabbköpskassörska", vilket troligen skulle signalera någon sorts självdistans, men som i själva verket avslöjar hur hon ser snabbköpskassörskor som någonting mycket lägre stående än den stora Mona Sahlin. Expressen slår stort upp att hon skulle ha städat på sin dotters hotell, vilket leder till att vi ännu en gång får ta del av hur hon ser på sig själv och sina medmänniskor:

"Första gången jag knackade på ett rum tänkte jag 'hoppas ingen är där' men såklart svarade någon 'hallå?' och jag sa: 'jo, det är rumsstädningen'. Killen sa att jag kunde komma in och sen höll vi på att skratta ihjäl. Jag såg på hans min att han tänkte 'herregud, har det gått så illa för henne?' ".

Fixeringen vid bakgrund och kön gör sig ännu en gång påmind, när Sahlin kommer in på amerikanska politiker, med början på Barack Obama:

"Man blir starstruck av honom. Han drabbade mig när han blev vald."

Det råder knappast något tvivel om att han "drabbade" henne eftersom han till hälften är svart, på samma sätt som kvinnliga politiker imponerar på Sahlin endast på grund av deras kön. I ett kommande presidentval ser hon naturligtvis Hillary Clinton som sin favorit, utan att känna till någonting om dennas program eller hur hon kommer att agera som president:

"Ja, jag hoppades på henne redan då. Jag har alltid sett henne som politikern i familjen. Både hon och Madeleine Albright har varit förebilder. Kanske särskilt Albright, den där kärva lilla tanten."

Det är svårt att föreställa sig ett tydligare förminskande av en kvinna, än att kalla en erfaren diplomat som Albright för "den där kärva lilla tanten". Sahlin själv når varken upp till Clintons eller Albrights intelligens.

Intressant nog är rollen som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" en tjänst på 70 procent. Det är med andra ord alldeles uppenbart att man helt enkelt har velat göra en symbolisk markering, och få skylta med namnet Sahlin, samtidigt som man lyckas belöna en trogen socialdemokrat med ett välbetalt och meningslöst uppdrag.





lördag 21 februari 2015

Allt fler i UMP vill se allians med Front National




En ny opinionsundersökning av institutet TNS Sofres, publicerad i Le Figaro visar att hälften av det franska högerpartiet UMPs väljare ser positivt på allianser med Front National på lokal nivå. Siffran är tio procentenheter högre än för bara ett år sedan. 43 procent av UMPs väljare vill dessutom se ett samarbete på nationell nivå. Ett sannolikt skäl till denna ökande vilja kan vara resultatet i fyllnadsvalet i Doubs, där UMP fick se sig utslaget av Front National, som vann första omgången. Detta resultat utlyste något av en kris inom UMP, där vissa företrädare uppmanade partiets väljare att rösta på Socialistpartiet PS i andra omgången, medan andra menade att man inte skulle rösta alls.

Front National har de senaste åren skördat stora framgångar. Partiet har fått ett dussin borgmästare valda, vilket alltså kräver över 50 procent i den andra omgången, samt för första gången tagit platser i Senaten, vilket kräver ett visst antal valda lokala företrädare. Dessutom blev FN Frankrikes största parti i Europavalet, det enda franska valet som är proportionerligt.

Den förre presidenten Nicolas Sarkozy (UMP) har nu återinträtt i politiken och vill bli partiets presidentkandidat 2017. Undersökningen visar emellertid att 42 procent av hans tidigare väljare nu överväger att rösta på FN-kandidaten i lokala val.

Fortfarande anser 54 procent att FN utgör en fara för demokratin, men denna siffra har sjunkit från de 70 procent som noterades när Jean-Marie Le Pen kom på andra plats vid presidentvalet 2002.