lördag 23 juli 2016

Kommunisten som fortfarande tänker




Frank Baude var 1970-1998 partiledare för KPML(r), Kommunistpartiet marxist-leninisterna (revolutionärerna), och är fortfarande vad vi kan kalla för en gammelkommunist. På sin 80-årsdag intervjuades han av tidningen Proletären, och även om artikeln till stor del består av det typiska testuggandet, inte minst från intervjuaren, är den bitvis lite rolig. 2014 lämnade han partiet, som nu kort och gott hette Kommunistiska partiet, tydligen därför att han tyckte att det hade blivit "medelklassigt" och övergett klasskampen för postmodernism och identitetspolitik:

"Postmodernismens kärna är att man överger klassbegreppet och söker sig till identitetspolitik. För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk."

Det är ju på sätt och vis en alldeles riktig iakttagelse. Det som jag kallar för "nyvänstern" är helt upptagen av just identitetspolitik, där så kallad "antirasism" verkar vara det viktigaste, tätt följt av ett fokus på sexuella minoriteter, en inriktning som naturligtvis intresserar en sann kommunist av Baudes snitt föga. Han tycker rentav att det finns för mycket politisk korrekthet:

"Tyvärr så stämmer det. Att vara politiskt korrekt i den meningen att inte våga bryta vissa tabun utan hellre släta över och inte prata så mycket om det. Jag tycker fortfarande att det är vissa frågor som man borde kunna ta upp på ett helt annat sätt."

Man kan föreställa sig vad han grymtar när han ser dagens Rossana Dinamarca, Kawa Zolfagary och alla de andra. Vurmandet för "förorten" och mångkulturen har han inte heller mycket till övers för:

"Ett exempel är när det diskuteras att vinna fler invandrare från till exempel Mellanöstern och Nordafrika till partiet och att vi ska nå dessa just i egenskap av invandrare ute i förorterna. Det tror jag inte att vi kan. De invandrare vi kan nå och som vi ska arbeta för att nå är ute på arbetsplatserna, där vi möts som klasskamrater. Men att komma där och tävla med imamen om vem som kan vinna deras öra tror jag inte ett skvatt på. De är så fjärran ifrån ett sådant tänkande som vi har, det vill säga klass, att det är omöjligt att nå dem, de fattar inte vad vi pratar om. I ett samhälle där de är isolerade och lever i ett utanförskap så har de ändå en gemenskap som ligger i klantänkandet. Och det är jävligt reaktionärt."

Även här bjuder han på en viss klarsyn som verkar saknas helt inom dagens vänster. Det är egentligen fullständigt absurt att de på något obegripligt sätt vill närma sig islam, som ju inte ligger helt i linje med kommunismen. Det är också väl känt att denna vänster inte förmår beröra hedersproblematik, eftersom de ser "invandrarna" som sina barn och per definition en utsatt grupp, varför det är lättare att diskutera kvotering till styrelser än att kvinnor mördas. Frank Baude sågar både Vänsterpartiet och Miljöpartiet på detta område:

"Vänsterpartiet gick på pumpen i detta i Husby i Stockholm. Där var tjejer som hade flytt hit och som upplevde friheten när de kom till Sverige, de kastade slöjan, kunde ta på sig vilka kläder de ville. Då blev de betraktade som horor utav reaktionära gubbar och killar. Vänsterpartiet där uppe hesiterade att ta ställning i den här striden mellan de här. Inte ens från Vänsterpartiet fick tjejerna fullt medhåll.
Samma gäller Miljöpartiet som släpper in rent reaktionära typer som den där pajsaren som vägrar ta tjejer i näven. Han har varit med i Miljöpartiet länge och blev föreslagen att sitta i partistyrelsen. Man måste se upp med sånt där."


Baude blev förvisso partiledare under det röda 1970-talet,
men idag är det svårt att se att han flyter med strömmen
i något avseende.

Det blir sedan dags för det som kanske är mest uppseendeväckande i dagens klimat:

"Uppenbart har det varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare. De har placerats i vissa stadsdelar och efter en tid kommer de att dominera i de här stadsdelarna och stadsdelarna töms på sina tidigare invånare som inte vill bo kvar där. Skola och allting brottas med enorma problem."

Efter några kommentarer om vapensmuggling och knarkhandel, fortsätter Baude:

"Det är som om man inte vågar tala om att det är invandrare. Alla vet att det är det. I den meningen har den stora invandringen varit misslyckad i Sverige. Den har skapat en jäkla massa problem. Integrationen har misslyckats."

Baude intervjuas av nuvarande partiledaren Robert Mathiasson, som är yngre och lite mer marinerad i dagens inställningar, vilket blir festligt när denne förkunnar att han tycker det "är självklart att kalla sig feminist":

"Om du har den uppfattningen så är du ju inte ensam, du delar den med Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. De kallar sig också feminister med samma motivering. Men det har ingen bärighet i den kommunistiska traditionen att kalla sig feminist. För feminismen, som den har utvecklats sedan 1980-talet, är synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse i arbetslivet och i allt."

Aj då. Det kan tilläggas att KPML(r) under Baudes tid också gjorde sig känt för sitt motstånd mot homosexualitet, en hållning som jag antar bygger på ungefär samma tankegång som i det forna Sovjetunionen, det vill säga att det är perversioner i det kapitalistiska samhället som helt enkelt inte uppstår i ett socialistiskt land.


Dagens mer hipsterinfluerade kommunister.
Robert Mathiasson till vänster.


En sedvanligt lång och teoretisk fråga från Mathiasson besvaras av Baude:

"Det du pratar om är det jag inledde med identitetspolitiken – feminismen, den mångkulturella antirasismen, HBTQ-gängen och andra. Man måste givetvis vara smidig och inte nödvändigtvis gå på stenhårt i polemiken när någon företräder felaktiga uppfattningar. Men jag tror att man ska passa sig för att låta dem florera inom partiet och göra sig breda. Jag är mot att partiet deltar i Pridefestivalerna. Människors sexualitet är en privatsak, men sexualiseringen i det här samhället blir så in i helvete grov, inte minst i Pridetågen."

Visst är det så, och det är mycket bisarrt att alla delar av det svenska samhället, rentav polis och militär, förväntas delta i dessa. Tydligen får SD inte vara med, men jag förstår inte varför partiet ens skulle vilja delta. Att som ej direkt berörd eller intresserad frånvara är inte samma sak som att vilja kasta homosexuella från höga byggnader. Den gamle kommunisten fortsätter oförtrutet:

"Just detta med att vilja vara politiskt korrekt. Att inte ta ställning i till exempel frågan om gangsterismen för att man är rädd att stöta sig med antirasisterna, man vågar inte kritisera Pride för att man är rädd att stämplas som homofob. Man är beredd att sätta en vänsterstämpel på allting och säga att det här ska vänstern vara för."

Baude är också emot det romska tiggeriet:

"Jag får säga att jag själv reagerar när jag ser en kille i 30-årsåldern som ligger på knä och ber om att få några kronor. Han är i fullt arbetsför ålder, men likt förbannat ligger de och förnedrar sig på detta sätt. Jag har aldrig gett fem öre åt några tiggare och jag tycker att man är ute och cyklar när man beskriver dem som fattiga klassbröder som Proletären gjorde. Det är de inte."

Faktum är att Baude inser så många sanningar som förtigs i debatten att jag skulle kunna dubblera textmängden i detta inlägg, men intervjun finns ju i sin helhet via länken ovan. Han stöder förstås Brexit:

"Det är faktiskt arbetarklassen som utifrån sin ståndpunkt har tagit ställning mot EU. Journalisterna är helt förvånade därför att deras enda kontakt är folket i London, men det är inte arbetarklassen man har nått och pratat med utan det är överklassen och etablissemanget."

Han kallar inte SD för "fascister", utan är något mer analytisk:

"Grovt tillhugget handlar det om de politiska partierna, de är politiskt korrekta och det speglar av sig i deras press. Det är vissa saker som man inte får attackera. Hela det här etablissemanget blir något diffust som flyter samman. Här lyckas SD göra gemensam sak med de väljare som känner sig utanför etablissemangets tankar. Därför att SD också har blivit satta vid sidan i ett visst utanförskap, de har inte varit likadana som de andra partierna, de har vågat säga till exempel att det inte är korrekt att ta hit så många flyktingar och att de inte vill ha tiggare på gatorna."

Vi får ytterligare en liten kommentar om invandringspolitiken:

"Det generösa mottagande som Sverige har haft i många år har skapat illusioner runt om i världen, i Afghanistan, Somalia och Eritrea: Åk till Sverige, där kan man gå på socialen och ha det jävligt bra. Det blir dessutom bra reklam för flyktingsmugglare."

Nåväl, nu kan man undra varför jag lyfter fram en tidigare ledare för ett obskyrt kommunistparti. Någon utifrån med lite kognitiva svårigheter skulle kanske tänka att det är ett exempel på när extremerna möts, och jag alltså skulle befinna mig på den yttersta högerkanten, men så är det naturligtvis inte.

Jag menar att det finns ett antal intressanta aspekter av denna intervju. Den första är hur tydligt det blir hur vänstern har omvandlats enligt de amerikanska universitetsfixeringarna. Jag har också länge tyckt att det är märkligt att det verkar vara omöjligt för något vänsterparti att motsätta sig asylinvandringen, eftersom deras samhällsbygge faktiskt inte kan fungera med ett sådant inflöde, vilket däremot den liberala visionen kan. Att en person som Frank Baude i mycket ser samma fenomen som vi, visar också att det kanske trots allt ligger någonting i våra reflektioner kring politisk korrekthet, invandringspolitik och dagens feminism. Att han utan omsvep står för uppfattningar som ligger helt fel inom dagens vänsterrörelse gör att han är värd en viss respekt.

Jag hittade till denna intervju genom en krönika av alltid utmärkte Johan Hakelius, där han kortfattat beskriver en del av de fenomen som jag brukar beröra här. Den är läsvärd.





Gilles Lebreton (FN) om åtgärder mot terrorismen




Europaparlamentarikern Gilles Lebreton (FN) förekommer här med jämna mellanrum, vilket bland annat beror på att han är mer aktiv med att lägga upp egna videohälsningar än de flesta andra. Efter den senaste muslimska terrorattacken i Nice, som har föregåtts av ett antal andra muslimska terrordåd i Paris och på andra platser i landet, är bekämpningen av denna terror en mycket viktig fråga för Front National. I klippet nedan från idag påminner Gilles Lebreton oss om partiets politik på området.

RBM - Rassemblement Bleu Marine ("Marin/e/blå samling") är en koalition av FN och andra patriotiska partier, skapad 2012.

Republikanerna är högerpartiet UMP:s nya namn.

Territorialprincipen, på latin Jus soli ("jordens rätt"), är en princip för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. Motsatsen är Jus sanguinis ("blodets rätt"), som vi tillämpar i Sverige.








Jag funderar på att lägga upp även Marine Le Pens tal efter attackerna i Nice, som jag hoppas kan intressera någon, även om det nu har gått några dagar sedan dess. Det är dock 17 minuter långt och kommer att ta en viss tid att bearbeta. 





Återigen ligger skulden hos alla svenska män


Johan Hedman


Vi har hört samma sak otaliga gånger i samband med sexuella övergrepp på exempelvis konserter och i badhus och jag har därför redan utvecklat de tankar jag har kring denna problematik, men dagens inlägg i GP är så fint, förljuget och politiskt korrekt att jag inte kan låta bli att kommentera även detta. Inlägget handlar om årets traditionella övergrepp under fotbollsturneringen Gothia Cup och rubriken är givetvis "Övergreppen är sexism - skyll inte på andra kulturer". Mannen med den fina värdegrunden heter Johan Hedman och berättar inledningsvis om vad som ska ha hänt:

"Efter invigningen i måndags blev tre 16-åriga tjejer omringade av ett stort antal killar från ett av lagen i turneringen, där vissa av dem ska ha tafsat på tjejerna. Än värre var att även en av lagets ledare, som i stället för att hindra sina spelare ska ha antastat en av tjejerna genom att stoppa in sin tunga i hennes mun."

Laget ifråga kommer inte från Norge, utan, håll i er, Nordafrika. Med tanke på vad som komma skall, är följande passage lite intressant:

"Att i ung ålder få träffa människor från vitt skilda kulturer; med andra traditioner, uttryckssätt och värderingar, måste vara ovärderligt." 

Jaha, det finns alltså andra traditioner, "uttryckssätt" och värderingar? Johan Hedman kommer snart att motsäga sig själv:

"Att killarna som ska ha antastat de tre 16-åriga tjejerna kommer från en annan kultur är för mig irrelevant. Män som ser kvinnor som en ägodel, något man har rätt att roffa åt sig bäst man vill, finns det gott om i Sverige, så att det ska finnas i andra länder förvånar mig föga." 

Den här hållningen är mycket typisk. När en person som Hedman ska hylla mångkulturen går det bra att beskriva alla möjliga skillnader mellan kulturer, men när den ställer till problem finns det plötsligt inga sådana skillnader alls. I verkligheten är det nog få personer som förvånades av att de annorlunda uttryckssätten i detta fall presenterades av ett lag från ett arabiskt-muslimskt land. Så kommer det då, det obligatoriska slaget mot alla svenska män:

"Jag tror att problemet i det här fallet med de tre tjejerna på Gothia Cup först och främst handlar om gammal klassisk grabbighet. Som nästan alltid när grabbar ska vistas tillsammans."

Nej, det gör det inte. När "grabbar vistas tillsammans" leder det inte "nästan alltid" till sexuella övergrepp. Jag har aldrig vistats i ett manligt sammanhang där man ledigt diskuterade att attackera 15-åriga flickor för att sedan genomföra detta tillsammans. Det är inte "klassisk grabbighet", utan snarare en mycket främmande sådan. Av någon anledning går det dessutom bra att generalisera kring män, utan att det ens kallas för sexism.


Den 36-årige lagledaren


När Johan Hedman ska utveckla det här med grabbighet dyker plötsligt kultur upp som en faktor iallafall:

"Det är bara på skämt säger man, och jag tvivlar inte på att det är så det är menat, men ord är inte bara ord, ord betyder saker och formar vår kultur."

Det finns alltså som vanligt en manlig norm, och rentav kultur, men absolut inga nationella eller regionala normer. Skulle inte "ord och saker" kunna forma kulturen även i Nordafrika? Den västerländska masochismen blommar hos Hedman ut för fullt:

"Ansvaret bär vi alla – föräldrar, lärare, ledare, mediepersonligheter, medborgare. Det är vi som skapar våra värderingar, det är vi som fostrar våra ungdomar."

Det är fantastiskt att "vi", och inte minst medborgare, har ansvar när just icke-medborgare begår övergrepp. Denna inställning skiljer sig radikalt från de kulturer som nu importeras och det är inte svårt att föreställa sig vem som förlorar när ena sidan tar på sig hela världens skuld och den andra inte ens den egna. Ty låt oss lyssna på vad företrädare för laget säger i en artikel i GP:

"Personen berättar vidare att klubben har fått ta emot rasistiska kommentarer som blandar ihop islam med 36-åringens beteende, vilket de är upprörda över. 
- Den här mannen representerar inte ett muslimskt land, det finns perversa personer i varje del av världen, säger företrädaren för klubben." 

Observera skillnaden, där Johan Hedman glatt tar på sig skulden å alla svenska mäns vägnar, men där det nordafrikanska laget inte ser någon som helst anledning till att skärskåda den egna kulturen och är mer upprörda över att religionen kränks än av övergreppen i sig. Jag har varit i Nordafrika och jag kan lova Johan Hedman att kulturen där i många avseenden är annorlunda än här. På uteställen i Marocko finns även kvinnor, men de är alla prostituerade, eftersom en vanlig flicka knappast får lov att gå till sådana platser. Då är det kanske inte en bra idé att anordna discon med tonårsflickor, tonårspojkar och vuxna män. Vill man slippa sexuella övergrepp framöver, får man antingen stryka vissa länder eller hålla alla aktiviteter strikt könsseparerade, och jag gissar att det sistnämnda alternativet förr eller senare kommer att implementeras.

Att Johan Hedman är fullständigt ute och cyklar märks även när han plötsligt blandar in invandringspolitik och Donald Trump mitt i texten:

"Lösningen är inte att bygga Trump-murar eller stänga gränser i någon nationalistisk tanke att så länge problemen inte syns här i vårt lilla hörn i norr så är det lugnt, likt en gigantisk matta att sopa problemen under. Ge oss era trötta, era fattiga, era värsta. Så tänder vi lyktan över dem."

Liknande tankar uttrycks med jämna mellanrum, även om det sällan är så naket formulerat som ovan. Sverige har inte ett ansvar för hela världen, ska inte ta emot de värsta och dessa värsta kommer inte nödvändigtvis att förändras när de korsar gränsen och den där lyktan tänds över dem. Att värna sitt land kan inte på något sätt jämföras med att sopa problem under en matta, vilket ju snarare är just vad Hedman själv gör.

Jag tror inte att denna problematik har genetiska orsaker, men definitivt kulturella. En annan intressant aspekt av just Gothia Cup är för övrigt att problem också har uppstått när man ska förlägga besökarna i vissa av Göteborgs stadsdelar, eftersom dessa nu helt enkelt är för farliga. Kanske bör svenska män nu fundera över hur deras grabbighet skapar gängkriminalitet och skottlossningar?




fredag 22 juli 2016

Det svenska användandet av Utöya


Svenska mediers favoritterrorist och några av de mer aktuella.
Längst ned Mohamed Lahouaiej-Bouhlel i lastbilen på väg till
Promenade des Anglais i Nice.


Idag är det på dagen fem år sedan Anders Behring Breivik lät en bomb detonera i de norska regeringskvarteren och därefter sköt ihjäl 69 personer på Utöya. Att denna årsdag uppmärksammas i Norge är inte märkligt, men i Sverige används attentaten på ett annat sätt. Här dyker de ofta upp närhelst ett muslimskt terrordåd sker, och Breivik görs då till "en kristen terrorist" i syfte att säga att alla religioner har sina terrorister och att ingen religion därmed verkar mer våldsbenägen än någon annan. Det är också värt att notera att man noggrant beskriver Breivik som "högerextremist", medan det oftast sitter långt inne att koppla en enda våldshandling till islam.

Idag svämmar de svenska medierna över av inlägg som tar avstamp i dåden i Norge, och vi kan misstänka att det har kliat i fingrarna hos dessa skribenter en längre tid. Personligen tycker jag att det är närmast obscent att ännu en gång fokusera på Utöya, en vecka efter attentatet i Nice.

De alster som idag produceras är dessutom fåniga, spretiga och syftar alla till att slå in egna politiska poänger, oavsett hur långsökta de må vara. I Aftonbladet vill Linnea Swedenmark säga någonting om öppenhet, en ansats som direkt kapsejsar eftersom hon blandar ihop olika saker:

"Mer öppenhet och kärlek var budskapet som de överlevande ungdomarna och dåvarande statsministern Jens Stoltenberg hade efter attentatet. Ett budskap som då hyllades av omvärlden. Fem år senare har något hänt. Samhället har blivit mer slutet, politiken kräver ofta hårdare tag och motsättningarna har ökat. Den som pratar om öppenhet nu målas ut som blåögd, naiv och verklighetsfrånvänd. Personer som pratar om alla människors lika värde anklagas för att inte ta extremism på allvar eller ignorera problemen."

Stoltenberg talade om öppenhet i ordets lite mer faktiska betydelse, alltså ungefär att samhället ska förbli öppet och inte präglas av repression, att man ska sträva efter mer demokrati, inte mindre, och så vidare. I svensk offentlig debatt, från politiker och mediemänniskor, betyder "öppenhet" numera helt enkelt omfattande invandring. I Sverige är det fullt tänkbart att ett liknande attentat verkligen skulle användas för att triumferande kräva än intensivare invandring, men det var knappast vad Stoltenberg talade om.

Den sista meningen i Swedenbergs stycke ovan är fantastisk i all sin tramsighet, även om vi förstås är tämligen luttrade. Den som använder uttrycket "alla människors lika värde" förlorar direkt all seriositet då det sannolikt är den allra tommaste floskeln i den politiska jargongen. Även dessa ord handlar här i stort sett alltid om invandring, där den som vill se någon form av begränsning inte anses respektera "alla människors lika värde". Vi anklagar inte de som använder detta uttryck för någonting som har med extremism eller problem att göra, utan hoppar vant över det som den floskel det är.


Linnea Swedenmark tänker på sin
oklanderliga värdegrund.


Sedan blir det som vanligt något förljuget när den socialdemokratiska självbilden ska manifesteras:

"Unga socialdemokrater som brann för jämlikhet, feminism och socialdemokrati var fienden i hans skeva världsbild. Arbetarrörelsen har alltid varit extremismens och fascismens värsta motståndare."

Nja, på många sätt är kanske just socialdemokratin den rörelse som har legat närmast den verkliga fascismen bland de större partierna, med sin starka stat, korporativistiska tendenser och det tidigare värnandet av folkstammen, vilket i och för sig inte behöver vara förkastligt. När det gäller motstånd mot extremism kan man verkligen ifrågasätta hur stort motståndet är och har varit inom socialdemokratin. De har i decennier förlitat sig på stöd från kommunister, även om de inte har tagit in dem i regeringen, haft goda relationer med kommunistiska diktaturer och är idag glada understödjare av islams framryckning. Deras "kristna" gren "Tro och solidaritet" kan idag betecknas som en stödorganisation för landets islamister. Linnea Swedenmark fortsätter oförtrutet med de sedan länge tröttsamma standardfraserna:

"Om det fanns ett uttalat mål att minska främlingsfientligheten efter Utøya så har det misslyckats. Anders Behring Breiviks världsbild påhejas och högerextremismens mörka tankar får starkare fäste runt om i Europa."

"Mörka tankar" och "minska främlingsfientligheten" alltså. Utvecklas aldrig dessa människor? Varför ingenting om "kalla vindar"? Eftersom Linnea naturligtvis är oförmögen att förstå vad som sker, ska jag i korthet förklara. Problemet med Breivik är inte hans världsbild, utan just det groteska dådet. Ytterst få patrioter tycker att det är försvarbart eller vällovligt att mörda tonåringar. Det som kallas för "främlingsfientlighet", alltså skepsis inför massinvandring till Europa, skapas inte av det som kallas "högerextremism", utan av själva verkligheten och utvecklingen. Den vilsenhet och oförståelse som Linnea Swedenmark, och många fler, ger uttryck för framgår kanske bäst av de avslutande raderna:

"För i den öppenhet som förespråkades efter Utøya ingår en evig kamp mot främlingsfientlighet och fascism. Fem år senare behöver vi hitta tillbaka till andan efter Utøya. Solidaritet och öppenhet är varken mesigt eller blåögt. Det är så extremism motarbetas bäst."

Återigen missbrukas ordet "öppenhet" på det svenska sättet. "Kamp mot främlingsfientlighet", som också det är kod för omfattande invandring, gynnar inte på något sätt det som "öppenhet" normalt betyder. Herregud, vi kan ju knappt längre ha badhus eller konserter. Hur svårt eller obehagligt det än känns för Linnea, är det just hennes älskade massinvandring som skapar slutenhet och islamisk extremism. Tyvärr verkar dessa till synes enkla samband vara alltför komplicerade för många människor.



Den i det tidigare inlägget omnämnda Lisa Bjurwald dyker idag upp på Aftonbladets ökända kultursida, för en sorts personlig reflektion kring dådet. Eftersom hon tydligen nyligen har varit på Utöya utgörs alstret huvudsakligen av meningslösa observationer av väder och vägar, men ett par passager kanske ska bemötas. Bland annat trampar hon ogenerat in på Jan Guillous specialområde:

"Den bleke norrmannen är dock outtalat närvarande när frågan om vita kontra muslimska terrorister kommer upp. Varför behandlas de så olika av medierna?"

Vi vet ganska exakt vad figurer som Bjurwald och Guillou har att säga om detta, men det som jag själv först kommer att tänka på är hur enormt mycket mer som har skrivits om Breivik än om någon muslimsk terrorist i svensk media. Det finns, och det är något av min huvudpoäng i detta inlägg, också ett antal reella skäl att se den muslimska terrorismen i ett särskilt ljus. Det första handlar naturligtvis om frekvensen. Efter Breivik har vi bland annat haft muslimska attentat i Bryssel vid ett par tillfällen och i Frankrike ett antal gånger. Före Breivik såg vi bomber på tåg i Madrid och muslimska självmordsbombare i Londons tunnelbana. Hur ofta påminns vi om vår egen självmordsbombare i Stockholm?

En annan aspekt som särskiljer muslimska dåd från Breivik är att de kan räkna med stöd från hela organisationer, nätverk och en stor del av sin egen grupp, medan Breivik inte stöddes eller fick hjälp av någon.

Det viktigaste skälet till att särskilt betrakta de muslimska dåden är att vi kan förvänta oss många fler sådana framöver, och här kommer invandringen in i bilden. En norrman eller svensk som bestämmer sig för att begå ett våldsdåd är svår att förhindra och är så att säga vårt eget ansvar. Däremot har vi ingen anledning att importera en våldsförhärligande ideologi och underblåsa en demografisk utveckling som vi vet kommer att göra en kontinuerlig terror permanent. Det är ytterligare en av de aspekter som gör dagens invandring vansinnig.


Ögonblicket då Lisa Bjurwald får Aftonbladet Kulturs
"Hummerkniven" för sin kamp mot högerextremism. 


Här och var i texten dyker små irrelevanta kommentarer upp som i all tydlighet visar Lisa Bjurwalds egen hållning:

"Tillbaka vid stora huset hörs debatten mellan ungdomsförbundens företrädare ända ut på gårdsplanen. Alla partier finns representerade, inklusive Fremskrittspartiets ungdomsförbund där Anders Behring Breivik var medlem."

Ja, han var medlem där några år före dåden, men partiets program stöder inte mord på ungdomar och gav honom varken ideologiskt eller logistiskt stöd före eller efter Utöya. Att Frp också var representerat är intressant eftersom det antagligen är självklart i Norge, men förvånar svenskar av Lisa Bjurwalds snitt. Här utesluts SD rutinmässigt från alla möjliga sammanhang, vilket ses som självklart och brukar motiveras med någon fras som innehåller just "värdegrund" eller "alla människors lika värde". I Norge ingår Frp i regeringen, medan svensk politik har kommit att huvudsakligen handla om hur man kan kringgå SD:s väljare.




Som pricken över i, för alla oss som har lite svårt för det socialdemokratiska partiet och dess företrädare och kultur, dyker förstås före detta SSU-ordförande, och idag därför Europaparlamentariker och blivande minister, Jytte Guteland upp i Metro med ett inlägg som på något sätt ska främja hennes karriär. Det behöver inte läsas överhuvudtaget och självklart dyker "alla människors lika värde" upp mer än en gång.

Avslutningsvis kan vi notera att vi konstant matas med historien om Breivik, medan vi inte lär se något större högtidlighållande av någon årsdag av Madrid, London, Charlie Hebdo, Bataclan, Bryssels flygplats, Nice, Würzburg eller ens Stockholm. Det skulle antagligen strida mot både värdegrunder och alla människors lika värde. Det som skedde på Utöya var en tragedi, men att använda den för att försöka balansera och relativisera muslimska dåd är motbjudande och idiotiskt.





torsdag 21 juli 2016

Blandade idiotier om Nice




Som en del har noterat har bloggen haft en månads uppehåll, som härmed är tänkt att brytas. Dagens tidningsskörd bjuder naturligtvis på mer nonsens än jag nu hinner bemöta, men en patetisk debattartikel påminner idag om de idiotier som har levererats av svensk media efter terrorattentatet i Nice. Om detta dåd har jag egentligen inte så mycket att säga, mer än att det som vanligt är lika förväntat som det är fruktansvärt. Ett västeuropeiskt land som huserar en viss andel muslimer får helt enkelt uppleva liknande händelser med jämna mellanrum.

Den debattartikel jag åsyftade ovan har den föga blygsamma rubriken "Lyssna på oss för att stoppa extremismen". De fyra författarna som alltså har svaret på hur denna extremism stoppas har som gemensam nämnare att de uppbär lön från olika mer eller mindre suspekta organisationer. Anna Ardin är ju mest känd för att ha diktat ihop en historia om hur hon skulle ha blivit våldtagen av Julian Assange, något som har medfört en hel del obehag för honom, men uppenbarligen inte ligger henne till last. Nu är hon tydligen "projektledare" för en organisation som kallas "Forum" och ska syssla med inte alldeles tydliga "idéburna organisationer med social inriktning". Henrik Melius är "verksamhetsledare" för en än diffusare organisation, kallad "Spiritus Mundi", vars egentliga verksamhet möjligen skulle klarna om jag fann det mödan värt att studera den närmare. Camila Salazar är knuten till Fryshuset, där man tydligen kan uppbära titeln "kunskapsområdeschef". För att komplettera denna trio undertecknas alstret också av islamisten Omar Mustafa, "förbundsrektor Ibn Rushd".

Henrik Melius ute och nätverkar


Så låt oss då lyssna på dem. Inledningen lyder:

"Med anledning av årsdagen för det fruktansvärda attentatet på Utöya och den senaste tidens attacker i Frankrike, Turkiet och övriga världen intensifieras diskussionen om hur vi bäst motverkar den våldsbejakande extremismen. Kraven på hårdare tag och fler repressiva åtgärder för att kunna gripa potentiella terrorister blir allt fler men ger fel svar. Det som verkligen skyddar, och historiskt har skyddat, oss från våldet på lång sikt är i stället hög tillit, stark demokrati och framtidstro."

Vi förstår att ni socialdemokrater och islamister bara måste nämna Utöya, men det förblir en närmast unik händelse bland tusentals muslimska dåd och skedde dessutom för fem år sedan. För ungefär lika länge sedan fick Sverige sin första självmordsbombare, något som aldrig nämns i dessa sammanhang. Typiskt nog är det just Utöya som på slutet nämns som anledningen till inlägget, några dagar efter händelsen i Nice.

Det är dock naturligtvis deras tankar om vad som "verkligen skyddar oss" som är både intetsägande och helt gripna ur luften. Hög tillit? Ja, det vi kan kalla tillit vet vi effektivt raseras av just det mångkulturella samhälle som vi snabbt har påtvingats, en utveckling som också kommer att erodera viljan att exempelvis betala skatt. Stark demokrati? Vad menar ni ens med det och har ni fått bifall av Omar Mustafa på den punkten? Lika diffust är "framtidstro". Nåväl, de försöker precisera sina tankar, som givetvis sammanfaller med den "verksamhet" som de själva bedriver:

"Det sociala arbete som civilsamhället – idrottsföreningar, teatersällskap, religiösa församlingar, kvinnojourer och många andra – står för har länge varit avgörande för Sveriges unikt höga nivåer av tillit."

Ofta när man läser texter som denna, blir man lite nyfiken på hur själva skrivprocessen har gått till. Har en person tagit på sig författandet, eller har de hjärnstormat ihop en gemensam text? Hur är det överhuvudtaget möjligt att plita ned "teatersällskap" som en viktig faktor bakom tillit i ett land, vilket i sin tur förebygger terrordåd? Hur mycket analys och självkritik ligger bakom ett sådant innehåll? Jag tänker sticka ut hakan och helt enkelt föreslå att Sverige har haft historiskt höga nivåer av tillit på grund av en homogen befolkning och möjligen en kultur som i många avseenden främjar tillit. Vad orsaken är kanske inte ens spelar någon roll, eftersom vi nu ska vara ett mångkulturellt land och därmed kanske rör oss mot någon sorts klansamhälle. I detta nya fantastiska samhälle kan vi nog räkna med att idrottsföreningar och teatersällskap kommer indelas enligt etniska linjer. Att "religiösa församlingar", med tanke på den nya religiösa bilden, skulle innebära någonting positivt för att motverka extremism är ytterst tveksamt.


Omar Mustafa

De fyra författarna bjuder avslutningsvis rentav på tre punkter för detta arbete mot extremism, där den första och tredje är rent snömos, men den andra mycket typisk:

"Vi måste alla erkänna och motverka den växande islamofobin i Europa och förstå hur den högerextrema ideologin fungerar som motor för våldsbejakande islamism. Att se på det muslimska civilsamhällets organisationer som inkubatorer för religiöst motiverat våld är kontraproduktivt, då dessa organisationer i själva verket är en del av lösningen."

Fullständigt nonsens. Islamismen behöver inte hämta, och har inte heller hämtat, någon energi från "den högerextrema ideologin". Islamismen har uppstått i Mellanöstern, i olika vågor, utan någon kontakt med dagens europeiska partier. Den berömda "islamofobin" kommer i själva verket från vad människor ser av islam i praktiken, exempelvis terrordåd, och inte ur någon "högerextremism". Ordet i sig är ett islamistiskt knep för att flytta fram positionerna och bemöta varje form av kritik, även om det nu också villigt används av vänsterns dhimmis. För övrigt vet vi att det som här kallas för "det muslimska civilsamhällets organisationer" inte bara är inkubatorer, utan i många fall finansiellt stödjer terrorrörelser och bjuder in våldsbejakande talare.


Lisa Bjurwald


Bland mängden imbecilla och förljugna svenska kommentarer kring Nice störde ett alster från i förrgår mig särskilt. Under den något fåniga rubriken "Vive la résistance" vill Lisa Bjurwald säga någonting om saken. Rubrikens slagord kommer från den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, där vi kan utgå ifrån att Lisa Bjurwald precis som nu skulle varit en medlöpare, men som inte heller har någonting med hennes alsters innehåll att göra. För några år sedan var hon någorlunda profilerad som en av de vars sysselsättning var "kampen mot högerextremism" och jag har från och till undrat vad hon gör nuförtiden. Hon har tydligen iallafall blivit krönikör på, givetvis, Aftonbladet. Hennes alster är, även med författaren och tidningen i åtanke, häpnadsväckande dumt:

"Först vill jag slå hål på myten att partier som SD och franska Front National är islamismens fiender. Faktum är att de göder varandra. IS gör sitt bästa för att föra fram Marine Le Pen till presidentposten och därmed radikalisera fler muslimer till sin kamp. Le Pen gör detsamma, fast med rasistisk propaganda riktad till vita."

Här bjuder hon i verkligheten på just en myt som är mycket populär i de politiskt korrekta kretsarna, och den går i olika tappningar ungefär ut på det som Bjurwald skriver ovan. Varken hon eller någon annan som förfäktar denna tanke har någon aning om Islamiska statens mål, men det ligger närmare till hands att tro att IS gärna ser att den muslimska invandringen till Europa fortsätter oförtrutet. Med vapen kan de ju inte erövra vår kontinent, vilket gör den demografiska taktiken lämplig. Efter gissningarna följer de rena lögnerna, och jag tror inte att Lisa Bjurwald har någon som helst källa till påståendet att IS "gör sitt bästa för att föra fram Marine Le Pen till presidentposten". Än märkligare är påståendet att Marine Le Pen skulle bedriva rasistisk propaganda, dessutom till just vita. Front National talar aldrig om raser och Marine Le Pen säger uttryckligen att hon kämpar för alla fransmän "oavsett deras färg, religion eller när de fick sitt medborgarskap". Själv tycker jag nog att de sista två kriterierna har betydelse, men så ser partiets linje ut. Redan under faderns tid fanns för övrigt medlemmar som inte var purfransmän, och de lär idag vara än fler i takt med att stödet ökar.




Det är som vanligt fascinerande att betrakta hur bisarr vår tid är och hur bland annat ordet "rasism" har tappat all betydelse. Vi kan ju exempelvis påminna oss om vad Charles de Gaulle, något av det moderna Frankrikes hjälte, sade 1959:

"Det är mycket bra att det finns gula fransmän, svarta fransmän och bruna fransmän. De visar att Frankrike är öppet för alla raser och att det har en universell roll. Men under förutsättning att de förblir en liten minoritet. Annars är inte Frankrike längre Frankrike. Vi är trots allt först och främst ett europeiskt folk av vit ras, grekisk och latinsk kultur och kristen religion."

I vår tid åtalas Marine Le Pen för "uppvigling till rashat" för att hon jämför gatuböner med en ockupation. Den totala genomklappningen uppvisar Lisa Bjurwald med följande mening:

"Nice är inte bara känt för sol och bad utan för att vara Front Nationals högborg. Det är en nyckel till att förstå dådet."

Nej, det är inte en nyckel eller på något sätt sant eller relevant. Gärningsmannen bodde i Nice, vilket är den enda stora nyckel vi behöver för att förstå varför platsen valdes. Inte nog med att Lisa Bjurwald tror att Front Nationals stöd i staden har någonting med saken att göra; hon tycker dessutom att det får oss att "förstå dådet". Nice är inte heller på något sätt partiets "högborg". Historiskt sett har det fått höga valsiffror längs hela sydkusten, men Nice har aldrig varit en av de städer som har haft en FN-borgmästare och är det inte heller nu. En ort som däremot ofta av fransk press har kallats för partiets skyltfönster är den lilla staden Hénin-Beaumont i norr, där Steeve Briois erövrade borgmästarposten redan i valets första omgång 2014. Det verkar, milt sagt, inte som att Lisa riktigt är expert på det som ska vara hennes främsta område.

Sammanfattningsvis är det fantastiskt vilka krumbukter våra undervisare tar till för att försöka dölja de enklaste samband och själva verkligheten. Det här är inte svårt. Det är ingen slump att länder som Storbritannien, Frankrike och Belgien har fler muslimska terrordåd än Polen, Tjeckien och Ungern. Attackerna i Paris riktades inte mot stadens "liberala och mångkulturella delar", utan mot platser där många människor samlades. Attacken i Nice hade ingenting med revolutionen, frihet-jämlikhet-broderskap eller Front National att göra, utan riktades, återigen, mot en plats med många människor i gärningsmannens hemstad.




måndag 20 juni 2016

Dagens citat: Viktor Banke



Vår kanske finaste asylrättsjurist vill idag, liksom alla andra dagar, säga någonting om sig själv. I verkligheten pekar det mesta på att Viktor Banke främst brinner för att synas och hyllas för sin människosyn. Det är ju inte heller så att han själv har givit upp några privilegier. Nu skulle man ju kunna brinna för världens nödställda utan att förespråka en enorm invandring till Sverige, men sådana tankar har sedan länge lämnat svensk offentlighet. På något sätt har en människas godhet kommit att vara helt avhängig av hur stor asylinvandring denne offentligt förespråkar.

Banke har också följt riksdagsdebatten om de skärpta migrationsbitarna, och en tweet är särskilt märklig:



En subjektiv värdering kan knappast vara en direkt lögn, men det är också svårt att se hur de volymer Sverige har tagit emot inte skulle vara enorma. Med tanke på att vi talar om hundratusentals människor, borde Bankes definition av enorm betyda miljoner. Eftersom han har valt att bosätta sig på Södermalm, tror jag inte att han skulle bli kvar särskilt länge i ett Sverige där varje bostadsområde dominerades av Mellanöstern. Än finns små oaser där dessa människor kan sitta och posera och mata varandra med jordgubbar, eller vad de nu gör medan de prisar varandra.





Att Malena Ernman och Viktor Banke känner varandra, eller åtminstone har träffats, är kanske inte förvånande, men frammanar ändå en absurd situation. Hur många meningar om varandras förträfflighet och vikten av att stå upp för alla människors lika värde var de tvungna att utbyta innan de kunde prata om någonting vettigt, eller iallafall någonting som de faktiskt bryr sig om?




Medierna gallskriker om kommande skärpningar




Imorgon ska då regeringens föreslagna regler om tillfälliga uppehållstillstånd och striktare krav för familjeåterförening äntligen läggas fram i riksdagen, där de med all sannolikhet kommer att röstas igenom. När vi denna dag läser svenska medier är det lätt att få intrycket att hela landet, kanske hela världen, reser sig upp mot dessa egentligen milda åtstramningar. Dagens tidningsskörd blir något av en påminnelse om precis den likriktning och snedfördelning vi ofta talar om, det som på senare tid också kallas åsiktskorridoren. Skärpningarna har stöd av en majoritet i opinionen, men ändå kommer vi inte att se särskilt många krönikor eller ledarsidor som hyllar dem, och inte en enda som vill gå längre. Det är förvisso i stort sett vänstern som nu gnäller, men det finns ju inte, milt sagt, en stark motröst inom etablissemanget. Den får som vanligt vi "högerextremister" stå för. Vi ska komma ihåg att de nya reglerna alltså gäller de områden där Sverige har varit särskilt extremt, men fortfarande inte berör själva bedömningen av asylansökningar. Vad vi borde göra är att direkt införa ett totalstopp, för att därefter diskutera ett eventuellt repatrieringsprogram.

Vi kan börja med Aftonbladet, och en av de mest osympatiska rösterna. Under den föga eleganta rubriken "Sverige blir ett skitland" tar den syriska svenskhataren Somar Al Naher sig ton. Kritiken är förstås inte alldeles nyanserad:

"Än finns det möjlighet för riksdagsledamöter som håller humanism och mänskliga rättigheter högt att agera och stoppa vansinnet."

Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige, och det verkliga vansinnet är förstås den extrema invandringspolitik som Sverige nu har bedrivit i ett par decennier. Vi ska komma ihåg vilken utgångspunkt Somar Al Naher har, vilket inte minst framgick av hennes ökända hatkrönika från förra årets nationaldag, där hon menade att Sverige var skyldigt henne en ursäkt, eftersom asylprövningen tog för lång tid, och att hon absolut inte ville visa någon tacksamhet. Att det tog tid berodde dessutom på att hennes familj först hade fått avslag, men som så många därefter bet sig fast till uppehållstillståndet kom.




Somar Al Naher tycker helt enkelt att det är Sveriges skyldighet att upplåta plats åt var och en som vill bo här, och att allt annat innebär ett stort övergrepp. Denna förvridna syn präglar förstås hela texten, och vi får bland annat följande förljugna bild, som dessvärre inte är ovanlig:

"I praktiken innebär detta att den svenska feministiska regeringen splittrar barnfamiljer och andra som vill leva med sina käraste. Varför?"

Svaret är att EU:s generösaste villkor till slut gjorde strömmen hit ohanterlig rent praktiskt. Att Sverige skulle splittra familjer är förstås som vanligt en lögn och vi lägger oss inte på något sätt i hur familjer i till exempel Mellanöstern väljer att leva. Åker en person i familjen iväg för att söka lyckan på annat håll, då splittras förstås familjen, och även om tanken var att hela familjen skulle förenas någon annanstans, är inte själva splittringen Sveriges fel. Sedan följer en liten vänsteranalys av arbetsmarknaden:

"Det är anmärkningsvärt att just Socialdemokraterna inte lyssnat mer. De nya reglerna innehåller ett undantag som säger att den som lyckas bli anställd ska kunna få permanent uppehållstillstånd.
Hur Socialdemokraterna – ett parti som säger sig värna arbetarklassens intressen – så radikalt förändrar maktrelationerna mellan arbetsgivare och anställd är anmärkningsvärt."

Så kan man se det, men man skulle också kunna tycka att det är mycket förnuftigt att anknytningen och bidraget till det nya landet spelar roll. Att just Socialdemokraterna nu drar lite i bromsen beror inte heller på någon sorts ideologisk insikt, utan att på att de råkade sitta i regering när situationen spårade ur fullständigt. De senaste årens enorma inströmning kommer dock att fortsätta att sänka vårt land, oavsett om vissa skärpningar klubbas igenom imorgon. Någonstans förstår dock även Somar Al Naher vad det handlar om, och avslutningen är lite intressant:

"Det finns egentligen bara ett svar: regeringen vill inte att människor söker asyl här.
Genom att göra det så oattraktivt som möjligt att komma till Sverige ska vi skicka en signal om att detta är ett skitland för människor att söka skydd i. En gång i tiden tävlade länder om att vara bäst i världen. Nu för tiden tävlar europeiska länder om vem som kan bli det sämsta."

Att ha störst inflöde av asylinvandring är en mycket märklig definition av att vara "bäst i världen", men vi vet att den tanken verkligen har slagit rot inom vårt etablissemang. Massinvandringen gör visserligen att landet sjunker på en mängd andra sätt, men när antalet utanförskapsområden ökar, liksom kriminaliteten, våldet och trycket på socialtjänsten, kan vi åtminstone säga att vi är "en humanistisk stormakt". Det var länge sedan svenska politiker försökte göra Sverige till världens bästa land.





Aftonbladet publicerar också en debattartikel från svenska Amnesty, där redan rubriken "Ni har barnens öde i era händer" klargör Sveriges ansvar. Inlägget upprepar i princip den vanliga tanken att människor inte kan koncentrera sig om uppehållstillståndet inte är permanent:

"Att införa tillfälliga uppehållstillstånd är både inhumant och kontraproduktivt. De som drabbas kommer inte mäkta med att fokusera på integration. Människor som lever i den oro och ovisshet som tillfälliga uppehållstillstånd innebär har ofta mycket svårt att fokusera på att lära sig ett nytt språk, söka arbete och på andra sätt komma in i det nya samhället. Människor som lider av trauma kommer därför ibland inte att kunna ta till sig nödvändig behandling."

Till att börja med är det inte det minsta kontraproduktivt, eftersom syftet är att minska anstormningen vid våra gränser. Formuleringarna avslöjar den grundläggande idén med Sveriges invandringspolitik, som vi säkert har vant oss vid, men som egentligen är bisarr. Det sägs att vi ska ge skydd åt personer som flyr för sina liv, men i själva verket har tanken blivit att människor ska slå sig ned här för all framtid och ursprungsbefolkningen successivt bytas ut. Om man varje dag riskerar sitt liv i en krigszon, är det väl fantastiskt att kunna bo här i ett par år? Att söka arbete och lära sig språket är väl alldeles utmärkta sysselsättningar under denna tid? När jag flyttade till Nederländerna visste jag inte hur länge jag skulle komma att stanna, men jag arbetade och lärde mig språket iallafall. Inläggets avslutning är typisk för dessa människors världsbild:

"Sverige har länge varit ett föregångsland vad gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Att införa de åtgärder som föreslås med den nya lagen skulle få mycket stora konsekvenser inte bara för människor på flykt, utan även riskera att allvarligt skada det förtroende och goda namn som Sverige byggt upp på den internationella arenan."

Hur ofta har vi i verkligheten hört något annat lands ledare säga att de ser Sverige som en förebild som man önskar följa? I den mån någon bryr sig om vad vi gör här, eller hur det ser ut, ses Sverige naturligtvis som ett avskräckande exempel, inte minst i våra grannländer.

Ovan nämnda texter täcker egentligen upp det mesta som sägs idag, och alla övriga alster blir olika versioner av samma förljugna argument och total brist av hänsyn till det egna landet. På liberala DN ger man utrymme åt ökända Henry Ascher, en av de mycket få som sade sig tro på fenomenet "apatiska barn". I ett pekoral hävdar även han att Sverige har varit ett föredöme och att varje skärpning av anhöriginvandring och uppehållstillstånd är någonting fruktansvärt. I samma tidning publiceras ett upprop från "Sveriges biskopar", där givetvis personer som Antje Jackelén och Eva Brunne ingår. På vänstersidan ETC får vi ännu ett upprop, denna gång från fanatiska kommunister och asylaktivister som Mattias Gardell och Sholeh Irani. Där publiceras också ett inlägg från Gudrun Schyman, där feminism givetvis blandas in i frågan.

Alla dessa människor har förstås rätt att uttrycka dessa åsikter, med hur svaga eller rent idiotiska argument som helst, men problemet är att deras egentligen extrema hållning är den enda som ges utrymme. Jag vill dock avslutningsvis uppmärksamma en viktig ledartext, författad av ofta utmärkta Anna Dahlberg.




Hon beskriver där hur allt mer skatt resulterar i allt mindre motprestation från samhället, vilket i hög grad beror på just asylinvandringen. Vi får bland annat veta:

"Men den verkliga utmaningen ligger framför oss. Lyssnar man på kommunerna är det inte 2016 eller 2017 som de är oroliga för. Det är åren efter det. Då kommer kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg att ha flyttats över från Migrationsverket till kommunerna. Samtidigt ökar antalet äldre snabbt. 'Det kommer att bli värre och värre år för år efter 2018, som det ser ut med dagens beräkningar', konstaterar SKL:s tillträdande chefekonom Annika Wallenskog när vi talas vid."

Hennes huvudpoäng är att det så kallade samhällskontraktet är på väg att kollapsa:

"Vi kommer alltså att betala alltmer i skatt utan att detta utväxlas i bättre välfärd. Tvärtom kommer gapet mellan våra förväntningar och den välfärd som erbjuds bara att öka.
Det är en historiskt ny situation. Som Peter Santesson skrev nyligen bygger välfärdstaten på en enkel ekvation: att det finns ett samband mellan den avgift (skatt) som man betalar in och de förmåner som medlemskapet erbjuder (SKD 21/5)."

Den som endast värnar om vilken "människosyn" man kan visa upp för omgivningen behöver förstås inte ta hänsyn till denna verklighet. Vi andra måste dock göra allt vi kan för att bjuda motstånd. De ekonomiska konsekvenserna av asylinvandringen är inte de allvarligaste, men i takt med att välfärden slås sönder kommer allt fler att vakna. När människor drabbas i sin vardag, och får se anhöriga hamna i utsatta situationer, kommer tjafset om "rasism" och "människosyn" bli helt irrelevant. Vi går åtminstone en spännande tid till mötes.





söndag 19 juni 2016

Amanda Svensson poserar vidare


Amanda Svensson, som står för allt
gott här i världen.


Jag underskattade uppenbarligen i vilken grad mordet på en i Sverige helt okänd brittisk parlamentsledamot skulle utnyttjas av fina mediemänniskor i vårt land. Tydligen var allt som de nu har lyckats leta upp att Jo Cox stod för rätt och riktigt rent objektivt, och sammanfaller också med allt som dessa människor också tycker. Det svenska medieetablissemanget har lyckats göra sig självt till ett lika stort offer, även när gärningsmannen är muslimska invandrares avkomma som svär trohet till IS, alltså precis en sådan person som de annars vurmar för.

Det är idag dags för kulturpersonen Amanda Svensson att fantisera kring den senaste tidens mord i Expressen. Redan de första raderna är något förljugna:

"De två våldsattackerna liknar varandra på många sätt. I båda fall riktades våldet mot det öppna, demokratiska, fria och jämlika samhället."

Nej, attacken i Orlando och mordet i Birstall liknar varandra inte alls. I det ena fallet var målet att döda så många okända människor som möjligt, på grund av deras sexuella läggning, i det andra var målet en särskild person, sannolikt av politiska skäl. Inte heller var dåden, även om det alltid är en populär floskel, riktade mot "det öppna, demokratiska, fria och jämlika samhället". I det ena fallet riktades våldet mot homosexuella, i det andra mot en viss politiker. Det kan ju tilläggas att många homosexuella nu störs av allmänna beskrivningar om "det öppna samhället", eftersom de menar att det måste poängteras att just de var måltavlan. Amanda Svenssons huvudpoäng ska ungefär vara att den så kallade ensamme gärningsmannen måste ses som en del av stämningarna i samhället, men hon lyckas inte låta bli att sväva ut i redan utnötta lögner:

"Den ensamma galningen är i båda dessa fall möjligen ensam som gärningsman, men är inte framsprungen ur intet, är ingen spontan mutation - han är den naturliga slutprodukten av ett nymornat förakt för humanism och öppenhet, toppen av ett anti-demokratiskt isberg som förenar Islamiska staten med brittiska ultranationalister."

Återigen, dådet i Orlando hade mycket lite med "öppenhet" att göra, och än mindre med förakt för demokratin. Hur vansinnig jämförelsen mellan IS och patriotiska partier är, tittade vi på i det förra inlägget. Det finns nu ingen gräns för hur fantastisk den nya och okända ledamoten Jo Cox var:

"Jo Cox var en politiker som britterna kunde vara stolta över. Hon stod upp för öppenhet och demokrati, var närvarande i debatten och tillgänglig för sina väljare. Hon slogs för alla människors lika värde, för kvinnors rättigheter, flyktingars rätt till skydd och för fred. Som politiker var hon beundransvärd, men hon var verksam i ett politiskt klimat som under loppet av folkomröstningskampanjen hårdnat till näst intill outhärdlighet."

Amanda Svenssons text är inte lång, men om man spelade floskelbingo skulle brickan snabbt fyllas. Mot allt det där ljusa som tydligen förkroppsligades av Jo Cox, finns förstås allt det där andra, mörka:

"Krafter från höger har trummat fram inte bara en rädsla för invandrare och flyktingar, för samarbete och öppenhet, utan också ett politikerförakt av stora mått. I det är Storbritannien förstås inte ensamma: också Donald Trumps framgångar i USA är ett uttryck för samma etablissemangshat. När också vanliga människor lyssnar till populisters rädsloargument, hur kan vi då förvånas när också våldsamma extremister som Omar Mateen och Thomas Mair gör det?"

Mycket fult, Amanda. Vi förstår att det för människor av er sort alltid är lockande att se er själva som bärarna av allt som är fint, men det går dessvärre inte ihop. Omar Mateen, självmordsbombaren i Stockholm, gärningsmännen i Bryssel, Paris, Madrid, London och så vidare, ligger på ditt konto, Amanda. Att Omar Mateen skulle ha inspirerats av Donald Trump är inte särskilt sannolikt, särskilt inte eftersom han, så vitt jag vet, inte har attackerat homosexuella. Texten spårar ur allt mer ju närmare slutet vi kommer:

"En annan, betydligt ljusare slutsats man kan dra från den gångna veckan och bära med sig in i framtiden är det här: De här attentatsmännen har riktat in sig på mål som symboliserar allting som är stort och vackert i det fria, demokratiska samhället. Den okuvliga, gränslösa kärleken mellan människor, jämlikheten, dansen, glädjen. Samtalet, mötet, den pragmatiska arbetsviljan, förbättrarivern. Tålamodet. Toleransen. Argumentationen."

Texter av detta slag, och individer som Amanda Svensson, visar i själva verket på ett tydligt sätt varifrån polariseringen kommer. Själva står de i alla lägen för allt som är "stort, vackert och fritt", medan alla övriga följaktligen står för motsatsen. Tänk om verkligheten är mer komplex än så, och att er hållning samtidigt medför det som ni säger er vara emot?




Brittiske predikanten Anjem Choudary


Man kan förstås plädera för en enorm invandring, men då får man också stå upp för att man accepterar allt elände som följer i dess spår, i stället för att försöka skyffla över ansvaret på precis de människor som varnar för just detta. En stor, huvudsakligen muslimsk, invandring kommer att utmana "den gränslösa kärleken mellan människor", "jämlikheten", "den pragmatiska arbetsviljan", "tålamodet" och "toleransen". Det är ditt ansvar, Amanda Svensson, och inte Donald Trumps.

I ett tidigare inlägg berättade Amanda Svensson hur hon, i sin oändliga godhet, skämdes när hon flyttade till Storbritannien, eftersom det skulle vara besvärligare för många andra migranter. Hon kände också att Sverige nu behövde goda människor som hon själv och hon oroade sig bland annat för att det i ett framtida Sverige inte skulle finnas några moskéer, alltså just den typen av byggnader som Omar Mateen besökte innan sitt dåd. Tror hon att det i dessa predikas acceptans för homosexuella, jämställdhet och all den fina liberala öppenheten hon står för? Som jag har sagt många gånger förr, är det få människor som stör mig lika mycket som de som vill stå för allt som anses fint, hur omöjligt det än är att kombinera de olika elementen i denna godhet.

Att personer som Amanda Svensson skulle ta ansvar för sina hållningars konsekvenser är kanske för mycket begärt, men det skulle vara välkommet om debatten befriades från infantila resonemang om "mörka krafter" och "kalla vindar". Dessa idiotiska begrepp kan vi lika gärna vända mot er sida.




lördag 18 juni 2016

Nya pinsamheter från Virtanen




I dessa dagar är det ett populärt grepp i vänsterkretsar att försöka hitta olika likheter mellan patriotiska partier och Islamiska staten. För det mesta handlar det om att dessa två helt olika rörelser på samma sätt skulle värna om den egna nationen och den egna gruppen och demonisera alla utomstående. Resonemanget är förstås nonsens, eftersom islamisterna definitivt inte är nationalister och framför allt därför att hela deras ideologi bygger på islam, medan de patriotiska partierna står för europeiska värderingar, som ju närmast är en motpol till islams. Dessutom håller dessa europeiska partier inte på med halshuggningar, sexslavar och terrordåd, som ju har blivit något av en symbol för IS.

I dagens Aftonbladet plockar Fredrik Virtanen fram en annan vinkel, inte heller den alldeles ny. Den mycket spretiga krönikan handlar om att islamister och nationalister skulle förenas i homofobi, och inleds med ett citat av Björn Söder (SD) angående pride-festivalen 2007, som egentligen lyder:

”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.”

Jag tycker att det är fel att jämföra homosexualitet med till exempel pedofili, givetvis med hänvisning till aspekter som samtycke, ålder och i vilken mån någon tar skada. Däremot skulle man väl kunna säga att homosexualitet rent objektivt inte är normalt, eftersom det avviker från normen och majoritetens läggning. Troligen känner många människor en viss motvilja inför homosexualitet, men det behöver ju absolut inte innebära något hat mot gruppen eller att den på något sätt ska förföljas. I islam är läggningen belagd med dödsstraff, något som tillämpas av några stater, och Islamiska staten använder förstås den påbjudna metoden fall från hög byggnad. Så vitt jag vet har inte SD någon diskriminering av gruppen på programmet och partiet har troligen ett antal homosexuella medlemmar. När Virtanen sedan ska försöka att tänka djupare på detta tema, blir det förstås något förvirrat:

"Högerradikaler och radikal ­islamism har inte bara böghat gemensamt. De förenas i all kränkt manlighet. Bägge är antidemokratiska och patriarkala rörelser som delar ­föraktet mot ”politiskt korrekt” – det liberala, toleranta och jämställda samhället."

Här var det inte många rätt. Att patriotisk opposition utgörs av arga unga män är förvisso en populär uppfattning på Södermalm, men den är inte särskilt väl underbyggd. SD attraherar människor i både landsbygd och storstad, med olika lönenivåer och i olika åldrar, och även om mansdominansen är stark, finns det tusentals kvinnliga sympatisörer och medlemmar. Som vanligt måste jag kanske också påminna om att Europas största patriotiska parti leds av en kvinna. Virtanens teorier om "kränkt manlighet" kanske också stärker hans egen självbild, men har än mindre med verkligheten att göra. När det gäller islamismen, tror jag att islam är en långt viktigare inspiration än "kränkt manlighet". Vidare är förstås de patriotiska partierna inte heller antidemokratiska, även om vänstern försöker omvandla demokratibegreppet till att omfatta en viss inställning i invandringsfrågan.


Europeisk patriotism...


Som vi ser är de påstådda kopplingarna ytterst krystade och förljugna. Politisk korrekthet är ett västerländskt problem och knappast någonting som islamistiska rörelser drabbas av eller behöver förhålla sig till. I Europa är det som vi vet de politiskt korrekta som banar vägen för islams framryckning. För att understödja tesen om hur han själv befinner sig på den goda ljusa sidan, och hur alla andra utgör ett gemensamt mörker, får vi en lögn som var vanlig efter attentaten i Paris:

"Därför riktade IS terrordåden i Paris mot Charlie Hebdo (yttrandefriheten) och mot de mest progressiva kvarteren i Paris. Och Orlando-mördaren slog mot samma frihetsideal. När presidentkandidat Donald Trump efteråt upprepade att inga muslimer bör vara i USA bekräftade han en islamistisk syn på att det inte går att vara muslim i ett kristet land."

Nonsens. Terroristerna slog till där det fanns många människor samlade och funderade säkerligen mindre på vilka stadsdelar Virtanen tror är "progressiva". Charlie Hebdo attackerades för att man hade förolämpat islam och klubben i Orlando för att besökarna var homosexuella. Vänsterliberaler på Södermalm var inte på något sätt offer i någon situation. Patrioter och islamister har förstås inte heller någon gemensam syn på "muslimer i kristna länder". Vi motsätter oss muslimsk massinvandring därför att vi menar att den kommer att skapa tilltagande konflikter och för att vi vill skydda europeiska värderingar och kultur från vad vi menar är en destruktiv ideologi. Islamister strävar efter att hela världen ska bli islamisk, varför begreppet "kristet land" endast är temporärt då sådana länder ska erövras.


...och det vi motsätter oss.


Efter några förvirrade meningar om Donald Trump, homofobi och nyfascism, försöker Virtanen fundera kring det här med politisk korrekthet:

"Vissa försöker, det talas ofta om hur 'politisk korrekthet' står i kontrast till 'ärlighet'. Det talas om att 'pk' rent av skapar hat eftersom pk är för strängt, att pk kräver för mycket av människan. Teorin är att folk spårar ur om de inte får säga sitt älskade n-ord för chokladboll eller skoja om homosexuella så där skönt föraktfullt som förr."

Där ser man hur svårt det blir att tänka när man själv är bekvämt inbäddad i åsiktskorridoren. I själva verket kräver politisk korrekthet ingenting av människan, mer än att bara flyta med. Inga egna tankar behöver formuleras och det räcker att upprepa vad någon annan har sagt för att få vara kvar i värmen och inkassera nya lukrativa uppdrag. Ingen ansträngning, men maximal belöning. Att gå emot denna kompakta dimma kräver däremot att man själv funderar och dessutom står upp för det när pengar, utrymme och indoktrinerade vänner försvinner. Dock kan det finnas en viss sanning i tanken att denna åsiktskorridor fungerar som en tryckkokare, där människor blir allt mer desperata efter att endast matas med lögner och själva alltid tystas.

Nej, Fredrik Virtanen, du varken vill eller kan förstå dessa frågor, men förhoppningsvis kommer det en dag då intelligens, kunskap och insikt äntligen präglar den offentliga debatten.





Groteskt, Mona Sahlin




Vid tragedier, attentat och mord, är det inte ovanligt att politiker och andra aktörer använder dessa för att föra fram egna åsikter, som sannolikt har funnits långt innan den aktuella händelsen. Dessa anklagas då, särskilt om de tillhör "fel sida", ofta för att utnyttja händelsen för egna syften eller för att försöka plocka poäng på den, men själv tycker jag inte alltid att det är fel att dra politiska slutsatser även av tragedier. Det skulle till exempel vara mycket märkligt att vid muslimska attentat inte säga någonting om landets invandringspolitik, islamisk expansion eller allmänna släpphänthet. På samma sätt kan det vid andra tillfällen vara motiverat att fundera kring brister i den psykiatriska vården eller polisarbetet. Syftet är att lära sig någonting och undvika tragedier i framtiden.

Idag bjuder dock Mona Sahlin i Aftonbladet på en fullständigt grotesk och enormt förljugen uppvisning av egna åsikter som har mycket lite med de händelser som hon utnyttjar att göra. Som så många andra vill hon se likheter i mordet på Jo Cox och det på Anna Lindh, och det blir omedelbart bisarrt:

"Och två offer för arga män. Troligen två offer för de som hatar och vill de illa som talar för flyktingar och mot nationalism."

Det enda som stämmer är att båda förövarna var män, men i vilken mån de var arga kan vi endast spekulera i. Om Jo Cox mördare, Thomas Mair, och hans motiv, vet vi ännu inte mycket. Medierna har lyft fram kopplingar till obskyra organisationer i bland annat USA, och det är förstås mycket möjligt att mordet hade politiska motiv. Det kan rentav vara så att just Jo Cox inställning till invandring och EU retade honom och ledde fram till mordet, men om det vet Mona Sahlin lika lite som vi andra.

När vi däremot kommer till mordet på Anna Lindh, är Mona Sahlins påståenden helt absurda. Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović kunde inte ge särskilt mycket förklaringar vid rättegången, men hävdade i en intervju 2011 att han kände ett hat mot politiker i allmänhet, både svenska och serbiska. Han hade också sett Lars Leijonborg på ett torgmöte, men då saknat kniv. Vid mordtillfället var han drogpåverkad och hade fått syn på Anna Lindh av en slump. Hans gärning hade absolut ingenting med att Anna Lindh skulle ha talat "för flyktingar och mot nationalism" att göra.

Mona Sahlin fortsätter hämningslöst att utnyttja morden för sina egna syften och uppmanar fler att "bli som dom":

"Vågar stå upp för sina åsikter. Vågar provocera. Vågar säga mot rasism och extremism. Vågar vara internationalister. Vågar vara feminister. Vågar tro på demokratin. I deras död ligger ett ansvar att för oss andra våga bli ännu aktivare och ännu mer intoleranta mot mäns våld och mot extremismen."

Sahlins korta inlägg hör till de mest förljugna utnyttjanden av mördade människor som jag någonsin har stött på från en etablerad person. Vi vet ingenting om dessa två mord som har någonting med "internationalism" att göra, och än mindre med feminism. Man skulle förstås kunna påminna om att Anna Lindhs mördare var barn till arbetskraftsinvandrare och uppväxt i Serbien, om vi nu ska blanda in internationalism, men inte ens det är nödvändigt. Mona Sahlin borde få en storm av kritik för detta inlägg, men att någon som lyfter fram invandring och feminism skulle kunna kritiseras av den svenska offentligheten är nog för mycket att hoppas på. Mona Sahlin, Anna Lindh, Jo Cox, internationalism och feminism, blir ett så starkt koncentrat av godhet att vilka påståenden som helst blir oantastliga.





fredag 17 juni 2016

...och Oisin Cantwell plockar fram Guillou-doktrinen




I det förra inlägget resonerade jag lite kring reaktionerna efter mordet på den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox. Jag nämnde då ett antal uttalanden och resonemang som alltid dyker upp i dessa sammanhang, där vi bland annat kan se hur samma vänster som alltid vill skydda islam och dess anhängare, nu tycker att gärningsmannens politiska åsikter är viktiga, vilket de för övrigt mycket väl kan vara. Även vänstern och mediefigurerna har ett resonemang kring skillnader i rapportering, vars främste banerförare är Jan Guillou, även om han oftast fabricerar hejdlöst för att få fram sin poäng om de diskriminerade muslimerna.

Vi minns hur han i ett inlägg hävdade att de som försökte elda upp Lars Vilks hus dömdes för terrorism, givetvis för att de var muslimer, när de i verkligheten dömdes för försök till mordbrand. I samma inlägg menade Guillou att ett fiktivt terrordåd i en bok begicks av muslimer, när författaren i själva verket lät dem vara "högerextremister". Vidare serverades vi lögn på lögn om hur vita gärningsmän inte kallades terrorister, trots att det var just vad som skedde. Denna kulturvänster hävdar i korthet att när gärningsmännen är muslimer pekas deras ideologi ut, medan vita mördare stämplas som ensamma galningar. Problemet är att den bilden inte stämmer, vilket är skälet till att Guillou måste uppfinna en parallell verklighet.

Det är idag Oisin Cantwells tur att, med anledning av mordet i Storbritannien, plocka upp detta resonemang i Aftonbladet, och även om han inte är en patologisk mytoman som Jan Guillou, tvingas han slira lite på sanningen. Det vanliga budskapet får vi redan i ingressen:

" 'Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter'. Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?"

Några senare rader blir något av ett självmål:

"Brittisk press säger att han har kopplingar till en nationalistisk organisation som försvarat apartheidregimen i Sydafrika och en människorättsorganisation uppger att han i årtionden har sympatiserat med en nazistisk organisation i USA."

Exakt. Så snart detaljer om mordet började dyka upp i media, kunde vi överallt läsa "högerextrem", medan jag helt uppriktigt faktiskt aldrig såg några påståenden om psykisk ohälsa. Det verkar alltså inte ens som de källor som Oisin Cantwell själv har läst på något sätt har försökt att dölja eventuella politiska motiv.



Därefter fortsätter utvecklingen av Guillou-doktrinen:

"Någon som vill satsa pengar på att rubrikerna hade handlat om psykisk sjukdom om mördaren hade sin bakgrund i mellanöstern, skrikit "Allahu akbar" innan han plockat fram vapnet och sympatiserat med islamistiska terrororganisationer? Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män."

Det är dock inte sant. Jag har aldrig hört Breiviks dåd förklaras med psykisk sjukdom och han blev inte heller dömd till vård. Svenska medier älskade att fördjupa sig i hans ideologiska värld och ingen oroade sig för en eventuell stigmatisering av "högerextremister". Inte heller exempelvis UNA-bombaren, en vit man som faktiskt bodde i skogen, dömdes till vård och FBI utnämnde honom till "inhemsk terrorist".

Ofta, när våra svenska vänsterdhimmis vill relativisera islams roll i våldsamheter, kallas Breivik dessutom för en "kristen terrorist". Tusen muslimska terrordåd och en Breivik blir alltså att "alla religioner har sina terrorister". Breiviks dåd var närmast unikt, men har plockats fram åtskilliga gånger under årens lopp för att relativisera ännu ett muslimskt attentat. Den mest intressanta psykologiska gåtan är egentligen varför en mängd svenskar har ett behov av att försvara eller relativisera mördande av oskyldiga. Cantwell fortsätter med sina felaktigheter:

"Jag säger inte att terroristers psykiska tillstånd nödvändigtvis är journalistiskt oväsentligt. Tvärtom, gärningsmännens mentala hälsa är nog ofta en del av förklaringen till dessa avskyvärda dåd. Men det är lika sant i Orlando eller Paris eller Bryssel som det var i går i Birstal i West Yorkshire."

Nej, det är faktiskt inte det. Ingen av attentatsmännen i Bryssel eller Paris verkar ha varit drabbad av psykisk sjukdom och det är något som kännetecknar jihadisten. Det finns många fler aspekter som utmärker de islamistiska terroristerna. Medan den vite skytten är just ensam, har islamisterna ofta ett helt nätverk bakom sig, ibland även familjemedlemmar, och det finns hela stater som stödjer och exporterar islamisk terrorism. IS får stora donationer från privatpersoner i bland annat Saudiarabien och Förenade arabemiraten. En ansenlig andel av islams anhängare ser positivt på våld mot civila och jihadisten blir en hjälte och martyr i stora kretsar.




Mordet på Jo Cox är förkastligt och jag hoppas att gärningsmannen döms till ett ordentligt straff, men islamismen förblir det stora hotet mot Europa, och inte endast genom terror. Att våra egna etablissemang dessutom ständigt vill ursäkta denna ideologi gör inte saken bättre.

Det har för övrigt påståtts att Jo Cox mördare ropade "Britain First!" under attacken, vilket förstås har fått medier att vilja göra en koppling till partiet med detta namn. Här får vi en kommentar från Britain Firsts Jayda Fransen:







Mordet på Jo Cox




Igår mördades den brittiska parlamentsledamoten Joanne "Jo" Cox, då en man både sköt och knivhögg henne. Det är förstås mycket tragiskt och får en ytterligare dimension om det nu skulle visa sig, vilket många hävdar och verkar hoppas, att det var politiskt motiverat.

Till skillnad från politiker och medieposörer tänker jag inte säga att "mina tankar går till hennes anhöriga", för det gör de varken hos mig eller de som nu känner ett behov av att påstå det. Det är pinsamt att se hur en mängd svenska personer som inte ens hade hört talas om Jo Cox före dådet nu på sociala medier vill exponera hur de är nära tårar. Dådet ska dock fördömas och det gör även jag.

De svenska reaktionerna uppvisar precis det hyckleri och de dubbla måttstockar som man kunde förvänta sig och dessvärre har vant sig vid. Exakt samma människor som vid varje muslimskt terrordåd skyndar till för att förklara att händelsen inte har med islam att göra och att det viktigaste är att inte muslimer svartmålas, tycker nu att det är mycket viktigt att fokusera på gärningsmannens politiska åsikter, dessutom innan motivet till mordet är fastställt. Det beror på att han är vit och verkar ha haft kopplingar till någonting av det som brukar sammanfattas som "extremhögern". Ingen av islamapologeterna kommer nu att ställa sig upp och uttrycka sin solidaritet med "högerextremister" och understryka att det finns tusentals "högerextremister" som inte har någonting med dådet att göra.




Jag tänker inte själv använda dessa dubbla måttstockar. Om det finns ett ideologiskt motiv till gårdagens dåd tycker jag absolut att man kan lyfta fram och diskutera det. Samtidigt finns det faktiskt ett antal skillnader mellan detta mord och islamistiska dåd. Jihadisterna finner stöd i skrifterna och får också stöd av en ganska stor grupp av både auktoriteter och vanliga troende, medan jag tror att det skulle vara svårt att hitta en enda EU-kritiker som stöder mordet på Jo Cox. Islamistiska gärningsmän har också ofta, som till exempel vid terrorattackerna i Paris, ett helt nätverk som hjälper till med vapen och olika former av logistik. Det är inte heller belagt med dödsstraff att lämna Britain First, kritisera partiet eller porträttera dess ledare.




Gårdagens mord aktualiserar också ett annat fenomen som jag här har tagit upp med jämna mellanrum. Inte nog med att det vid islamistiska dåd alltid blir viktigast att friskriva ideologin och dess anhängare; dessa ska inte ens behöva förhålla sig till allt det våld som ideologin uppenbarligen skapar, eftersom redan frågan skulle vara en stor kränkning. Om det skulle visa sig att gårdagens mördare delar någon åsikt med mig, har jag inga som helst problem med att ta avstånd från både honom och hans gärning. Det innebär inte att jag tar på mig något ansvar för händelsen, vilket alltid är ursäkten när vissa muslimer inte vill ta avstånd.

En flitig medlem av twittervänstern bjöd på en reaktion som främst säger väldigt mycket om hur vänstern ser på personer och åsikter:




Här kan vi sannerligen tala om en "vi och dom-mentalitet" och vad som faktiskt sägs är att mordet skulle ha varit mindre tragiskt om det hade drabbat en invandringskritiker. Denne fine jurist verkade helt oförstående inför problemet med denna inställning, sannolikt eftersom det för honom är fullständigt naturligt att dela in människor i "bra" och "dåliga" utefter hållning i invandringsfrågan. Denna mentalitet präglar all migrationsdebatt i Sverige och är själva grunden till dagens polarisering. Själv jublar jag absolut inte för att den mördade inte var "en av oss". Jag har tagit del av Jo Cox pläderingar för invandring, och tycker att de är förkastliga, men det innebär inte att jag skulle önska att hon drabbades av någon form av våld.