söndag 20 augusti 2017

Den lilla folkliga protesten och mediernas mobilisering




Jag blev glad av att se gårdagens lilla manifestation på Medborgarplatsen, inte minst för att den såg ut att huvudsakligen bestå av vad vi kan kalla "vanliga människor", även om medier och asylaktivister, som vanligt hand i hand, ändå vill tala om "rasister" och "nazister". Vi är sedan år tillbaka förvisso vana vid att fel hållning i invandringsfrågan direkt kopplas till rasism, men i detta fall är det särskilt missvisande.

Huruvida människor som har tagit sig in i landet illegalt, sedan inte accepterar ett eller tre avslag på en asylansökan och ockuperar ett torg för att framföra ett antal krav, ska stanna i landet, är sannerligen inte en fråga om rasism eller antirasism, utan ännu ett bevis för att ordet "rasism" numera är helt sammanvävt med invandringspolitik. På samma sätt är knappast aktivism för ett inflöde av afghanska män utan asylskäl "antirasism".

Att det var trevligt att se lördagens protest beror främst på att det är så ovanligt i landet där man "knyter näven i byxfickan" och har en sorts automatisk tillit till auktoriteter, som i dag huvudsakligen utgörs av medier. Som vanligt gjordes ett stort nummer av att den andra sidan var fler till antalet, men att endast kravallvänstern i Sverige kan samla 1 000 personer till vad som helst, när som helst, är välkänt, och speglar inte på något sätt opinionen i stort.

Det är förstås lite ledsamt att inte ens ett så slående exempel på Sveriges asylhaveri kan locka fler än ett hundratal personer att protestera på plats, men vi har ingen historia av stora folkliga revolter eller revolutioner. När Gustav Vasa säger att vi ska bli protestanter, så blir vi det, och när medierna proklamerar att asylinvandringen måste vara omfattande, eftersom det är en fråga om godhet och människosyn, blir det för många människor svårt att gå emot den påbjudna linjen och placera sig själv bland de förkastliga. Man vill ju höra till, inte klanen eller familjen, utan staten.


Mot vanliga människor med flaggor finns det resurser.


Jag tror definitivt inte att denna lilla manifestation visar att "måttet är rågat" eller att "nu vaknar svenskarna", utan helt enkelt att så få sympatiserar med illegal afghansk invandring att ett hundratal vanliga människor för en gångs skull vågade sig ut. Mer än så blir det knappast, för i Sverige skulle Ceauşescu aldrig ha fördrivits. Ungerns premiärminister Viktor Orbán förklarade att han "skulle ha hängts i en lyktstolpe" om han hade accepterat EU:s migrantkvoter, men här kan Fredrik Reinfeldt gång på gång håna svenskarna och ändå få applåder. På sätt och vis har vårt lugn och vår konflikträdsla också tjänat oss väl, men undergivenheten inför auktoriteter är ändå något osund.


Många rumäner hade långt tidigare fått nog av överhetens
påbjudna värdegrund, men en dag nådde motståndet också makten.


Medierna har också gjort en stor sak av vad som ropades från den protesterande sidan. Jag kan hålla med om att alla slagord inte var under av saklighet eller fyndighet, men vi talar alltså om vanliga människor utan vidare koordination eller demonstrationsvana, som för en gångs skull ville höja sina röster. Rent patetisk blir mediefigurernas falska upprördhet över "inga afghaner på våra gator", där de låtsas aldrig ha hört något så förfärande förut. I sig skulle ett sådant slagord kunna kallas rasistiskt i ordets rätta bemärkelse, men de flesta på den invandringskritiska sidan inser förstås att det var en drift med kravallvänsterns eviga "inga rasister på våra gator", som varje sverigedemokrat eller deltagare på Folkets demonstration har hört till leda.

I morse bjöd som så ofta TV4 på det kanske mest förljugna inslaget, där man lyckas få en protest mot illegal afghansk invandring att handla om nazism och rentav judar. Observera den fantastiska inledningen, där den enkle tittaren inte behöver bilda sig en egen uppfattning:





Här skulle man vilja ställa så många frågor. Språkbruket är närmast orwellskt, där människor som vill säga någonting som avviker från maktens linje på ett märkligt sätt "verkar mot yttrandefrihet". När man väljer att intervjua Jean-Pierre Barda, av alla människor, om denna situation, blir det så bisarrt att jag nästan saknar ord. Festligt nog råkar han dock bjuda på några uttalanden som egentligen går emot kanalens värdegrund, då han trivs i Israel på grund av samhörighet med, hör och häpna, "identitet och kultur". Att någon just då hörs skratta i bakgrunden förtar inte heller inslagets komiska aspekt. Dessutom nämner han att israeler är luttrade när det gäller terrorattacker, vilket även de flesta av TV4:s tittare känner till inte beror på nazister, utan på att landet ligger i det Mellanöstern som Sverige ska bli.

Programledare Anders Pihlblad är dock inte den som låter verkligheten komma för nära, utan för åter in frågan på "nazister". Vad han verkar ha velat höra från Barda, är att denne var tvungen att lämna Sverige på grund av all nazism, men det bjuder denne inte på. Det som förblir outtalat, själva elefanten i rummet, är förstås att i Sverige och Europa är det inte främst nazister som utgör ett hot mot judar, utan givetvis muslimer och alltså anhängare av samma ideologi som de omhuldade afghanerna.


Bilden är från Malmö, där det av någon
anledning är särskilt problematiskt att vara jude.


Observera hur Pihlblad sedan sammanfattar Bardas kommentarer helt enligt den berättelse han själv vill se, men som aldrig sades av Barda. För säkerhets skull har man också bjudit in Willy Silberstein, som inte heller vill vara riktigt ärlig om situationen, men varför judar känner sig särskilt otrygga i Malmö kanske några tittare ändå förstår. Han drar sig inte för att helt enkelt ljuga om manifestationen på Medborgarplatsen, där tämligen vanliga människor utan vidare stämplas som "nazister". Lite roligt är också att han ifrågasätter att dessa personer ska få demonstrera "mitt i stan", alltså exakt samma plats där personer som inte ens ska vara i landet kan slå sig ned dag efter dag. I denna snedvridna framställning blir de som i själva verket pläderar för att afghanska män utan asylskäl ska fortsätta att söka sig till Sverige, på något sätt motståndare till förföljelser under andra världskriget.

Detta inslag var groteskt även med TV4:s mått mätt, men jag tror att också denna överdrivna propaganda i viss mån fungerar. Man inarbetar en koppling mellan invandringsmotstånd och nazism, vilket sedan leder till att man kan breda ut sig om förintelse och saknade släktingar. För övrigt gjorde hans syster Margit Silberstein exakt samma sak, där en text med detta tema hyllades av hela medieetablissemanget, i vanlig ordning med formuleringar som "oerhört starkt" och "viktigt". Då ska man komma ihåg att hennes text riktades mot den duktige skribenten Johan Hakelius, som hade haft mage att påstå att han inte upplevde att NMR dominerade hela Almedalen. Det räckte för att klassas som ett brott mot värdegrunden.


I verkligheten utförs brott med antisemitisk prägel främst av den muslimska miljön,
följt av vänstern. Här en demonstration i Kungsträdgården i Stockholm,
där fyra deltagare greps för att ha attackerat polisen. Ändå försöker medierna
att utmåla gruppen på inläggets översta bild som mest hotfull.


Sverige kallas ibland för en demokratur, vilket inte minst beror på hur de likriktade medierna agerar. Här fängslas människor inte för sina åsikter, men debatt kvävs och förvrids, och propagandan kring frågor om nation och invandring ligger inte långt ifrån en verklig diktaturs. För övrigt kan ju den homosexuelle Anders Pihlblad fundera ett varv till kring om en omfattande muslimsk invandring verkligen är fördelaktig för honom själv.




fredag 18 augusti 2017

Tack, SVT...


Ögonblicken då Alex Bengtsson blev motsagd, Regina Lund målar upp sina
visioner om en planet för alla och Mikael Wiehe sjunger om att släppa in.


...är någonting man inte säger varje dag om statsmedias samhällsprogram. Troligen förtjänar de inte heller denna gång någon guldstjärna, eftersom det sannolikt var ett olycksfall i arbetet, men gårdagens Opinion Live gav på många sätt en upplysande bild av debatten om afghanerna på Medborgarplatsen. Det beror inte minst på det persongalleri man hade lyckats skrapa ihop för att representera den asylvurmande sidan. Dels fick vi ett kommunistiskt spöke från det röda 1970-talet, Mikael Wiehe, dels en figur från åsiktsmyndigheten Expo, Alex Bengtsson. På andra sidan bordet stod Paula Bieler (SD) och författaren Ann Heberlein, som jag länge känt en viss skepsis inför, men som är duktiga debattörer och här gjorde en strålande insats.


När man tålmodigt försöker lyssna till hur två kommunister lägger
ut texten kring varför ett inflöde av afghanska män är viktigt.


Av erfarenhet vet vi, minst sagt, att SVT knappast medvetet skulle välja att ge invandringskritiker ett övertag, men jag ser ett par skäl till varför den andra sidan representerades av obskyra och på olika sätt märkliga figurer. Det viktigaste, gissar jag, är att det folkliga motståndet mot den afghanska "strejken" är så pass stort att få politiker skulle vilja sammankopplas med den.

Samtidigt tror jag att just SVT:s ideologiska hemvist förklarar deras val, där de i sin bubbla upplever personer på ett annat sätt än vad de flesta tittare antagligen gör. Vi minns hur Henrik Arnstad bjöds in för att diskutera Nya Tider, vilket troligen var för att de verkligen såg honom som "historiker" och "expert på fascism", snarare än att de ville exponera honom i komiskt syfte.

Att medierna har ett mycket stort förtroende för "stiftelsen" Expo vet vi, då de ständigt kallas in för att ge sina expertutlåtanden kring personer och rörelser som själva aldrig bjuds in, vilket antagligen gjorde att Expos medverkan kändes nästan självklar. Mikael Wiehe var något mer otippad, men möjligen tänkte någon grånad programchef med nostalgi på den röda ungdomen och ville ge sin gamle idol lite tid i rutan. Att dessa båda herrar fick sällskap av Regina Lund verkar definitivt ha varit en olyckshändelse, då hon tydligen var inbjuden för ett annat ämne, men förstås kunde bjuda på ett antal känslor kring vad som helst.

Min teori om att vänstergästerna bjöds in av välvilja, bekräftas av att man lät Mikael Wiehe framföra en liten sång som på något sätt skulle ge en inramning till situationen. Att en person som hyllat Kuba som "bäst på mänskliga rättigheter i regionen", och deltagit i evenemang arrangerade av Revolutionär Kommunistisk Ungdom, ses som en mysig sångare säger också en hel del om både Sverige och SVT. Själv hyser jag förstås en särskild motvilja mot Wiehe, alltsedan TV:n rullades in i klassrummet på 1980-talet, så att svenska tolvåringar av honom och Björn Afzelius skulle få lära sig om revolutionen i Nicaragua och befriaren Robert Mugabe. Jag antar att även dagens skolbarn blir marinerade i vit skuld, men att fokus har flyttats till "mångfald" och islams skönhet.

Med dessa gäster, blev diskussionen ungefär vad man kunde förvänta sig. Av Alex Bengtsson fick vi i var och varannan mening ordet "högerextremist", av kommunisten Mikael Wiehe något paradoxalt bibelreferenser om "allt vad ni gör mot mina minsta" och vad Regina Lund sade, ja, det måste kanske upplevas.

Lite oturligt sändes avsnittet om dessa stackars muslimska män direkt efter terrordådet i Barcelona, men det lyckades man så småningom vända till att det var ännu fler dåd i Afghanistan, vilket enligt de godas speciella logik gör muslimsk invandring än mer behjärtansvärd, eftersom Sveriges väl och ve inte ens beaktas. Lika oturligt var det för övrigt för Anders Lindberg, som hade planerat att ägna dagen åt nazism, eftersom några skinnskallar mördade John Hron för exakt 22 år sedan.

Jag har klippt ihop de bättre bitarna, och vi kommer in när hycklaren Mikael Wiehe låtsas ta avstånd från att "mord på andra människor är någon sorts väg framåt". Innan han får framföra sin lilla musikaliska introduktion, får vi avnjuta Regina Lunds analys av dådet i Barcelona:





Observera hur även invandring från Afghanistan ska pressas in i vänstermallen, som genom generationsklyftan skiljer sig lite åt mellan Wiehe och Bengtsson. Wiehe måste förstås använda inflödet som ett skäl för att angripa USA, och han är inte rädd för att bjuda på en tämligen förljugen bild. Man kan tycka vad man vill om USA:s insats, men att de skulle ha "bombat landet tillbaka till stenåldern" är inte en korrekt beskrivning. Före flyganfallen styrdes landet av talibanerna, som knappast skapade ett framåtsträvande och högteknologiskt välfärdssamhälle, och före det av olika krigsherrar som glatt sköt in raketer mot Kabul. Dessutom lämnar de afghanska männen inte landet på grund av amerikanska bombningar, särskilt inte de som levt hela livet i Iran.


För Mikael Wiehe är huvudfienden alltid densamme,
men även svenskar är skyldiga till situationen i resten av världen.
Här festligt nog i världens centrum, Medborgarplatsen på Södermalm.


Alex Bengtsson drar upp en lite modernare, men lika enformig, vänsterretorik, där Moderaternas partinamn uttalas med skälvande stämma och man med lika stort patos alltid måste nämna "skattesänkningar för de allra rikaste" och "riskkapitalbolag".

Då går Ann Heberlein till motattack och Alex Bengtsson, vanligen inbjuden som stor auktoritet och van vid att orera om ej inbjudna gäster, får stå till svars:
- Du kanske kan berätta vem du företräder?
Det sker alldeles för sällan att någon protesterar mot "att han ska stå där och vara Expo". Av någon anledning vill han inte riktigt stå för det, efter år i organisationen, utan hänvisar till Expo-skapelsen "Tillsammansskapet", där också bland annat Expos "utbildare" Bilan Osman ingår. Att en vänsterextremist som brinner för att förfölja människor för deras åsikter kallar sig för "frihetlig" är förstås direkt skrattretande, men så kallar socialisterna också gärna sina diktaturer för "folkdemokratier".


Man kan förstås kalla sig "ideell organisation",
men redan bilder visar rätt väl vad det handlar om.


Genom en omständlig berättelse om bygglov vill Bengtsson säga någonting om hur afghanfrågan har hanterats, men det som jag finner intressant i detta sammanhang är hur deras försök att väcka sympati ständigt ändrar karaktär. Här använder han alltså det vanliga argumentet vid utvisningsärenden, att personen har hunnit rota sig i Sverige, vilket oftast beror på att personen ifråga inte har respekterat ett avslag, utan har överklagat, hållit sig undan och så vidare. Att vi inte har en effektiv avvisningsmekanism är inte heller ett asylskäl.

På samma sätt framförs nu på fullt allvar att afghanerna inte kan utvisas till Afghanistan för att de aldrig har satt sin fot där, vilket tydligen inte var ett problem när de sökte sig till minst lika okända Sverige, men också visar att de inte hade asylskäl från början. Festligt nog spelar Mikael Wiehe ut just det kortet, och han är inte för blyg för att säga att "vi", alltså svenskar, är "medskyldiga till den situation de flyr ifrån". Det är vi sannerligen inte, men desto mer skyldiga till varför de vill just hit.

Därefter förs vi till Medborgarplatsen, där Belindas fråga till personer som skulle lämnat landet för länge sedan egentligen är häpnadsväckande, men ändå anses rimlig i Sverige:
- Vad är det för krav ni har?

Mikael Wiehe påpekar någonting viktigt, nämligen att migrantströmmarna inte kommer att minska, vilket i hans tankevärld blir ett argument för att öppna dörrarna, medan många andra kanske tycker att det visar att en sådan politik inte är hållbar. Nu är det Afghanistan, eller Syrien, som gäller, men i morgon kommer säkerligen något annat land kollapsa. Om inte det sker, kommer asylvurmarna att kräva ett inflöde från fattiga afrikanska länder.

Då jag själv är synnerligen partisk i denna fråga, är det svårt att bedöma hur en neutral person ser på gårdagens Opinion Live, men jag har svårt att tro att asylvänstern här vann stora sympatier. Både Heberlein och Bieler bjöd på logiska och väl framförda resonemang, även om jag inte är förtjust i den lite försiktiga hållningen att "värna asylrätten" och byta ut de insmugglade mot kvotflyktingar. Personligen tycker jag att vi ska stoppa all systematisk asylinvandring, utan att be om ursäkt för det.




onsdag 16 augusti 2017

Anders Lindberg snurrar åter till det




Bloggens samhällsintresserade läsare känner med all säkerhet till historien om hur Katerina Janouch skämtade om en bild, där riksdagsledamoten Rossana Dinamarca poserar på Medborgarplatsen och ser ut att samtala med en man, med en tämligen harmlös kommentar om att trappan ifråga kanske var mer effektiv än dejtingappen Tinder.

Själva historien är i sig både fånig och meningslös, men även den säger någonting om hur polariserat och fördummat vårt samhälle är. Hela vänstern har nämligen lyft fram denna lilla tweet som ett fruktansvärt övergrepp och vill skydda Dinamarca från att "sexualiseras", när det egentligen bara handlar om att hon tillhör deras egen vänster. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, som aldrig är rädd för pinsamma resonemang, kände givetvis också att historien behövde behandlas av honom själv på landets uslaste ledarsida. Redan rubriken "Rasism och sexism är grottmännens melodi" klargör analysen och dess intellektuella nivå. De redan väl inarbetade formuleringarna dyker upp omgående:

"Hon hade på Twitter lagt ut en smygtagen bild på riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas (V) från en flyktingmanifestation med texten 'Trappan är mer effektiv än Tinder'."

Eftersom tweeten i sig knappast är mycket att bli upprörd över, lägger samtliga vänstermänniskor också till att bilden är "smygtagen". Anders Lindberg är trots allt avlönad av en tidning och borde känna till att fotografering är tillåten på allmän plats, och jag misstänker att Aftonbladet någon gång har tagit en bild utan att be om lov. Dinamarca ville dessutom synas bland afghanerna, eftersom det i hennes speciella värld är en god gärning, så att hon också fotograferas där borde ju inte vara särskilt kränkande.

Rossana Dinamarca smygfotar förresten gärna själv,
som när hon smög på behörigt avstånd från Nya Tiders
monter på Bokmässan i Göteborg.


På just Twitter har jag för övrigt själv nyligen skämtat om en bild på Alexandra Pascalidou, som hon å andra sidan själv har lagt upp överallt:

Som av en händelse var en fotograf på plats just vid tillfället
då Pascalidou rörde i grytan. Den uppmärksamme noterar att
de som verkligen arbetar där exempelvis bär handskar och inte
ens verkar ha med sig fotografer.

Anders Lindberg har dock satt sig in lite i "nätkulturen" och förklarar för allmogen i vilket sammanhang Janouchs skämt ska ses:

"På högerextrema nätsidor har det sedan en tid förekommit en ny förklaring till varför många svenskar engagerar sig för en liberal flyktingpolitik: de vill ha sex."

Här skulle han faktiskt kunna kritisera ett verkligt fenomen, men sin vana trogen kan han bara inte låta bli att slira på sanningen. Kommentarerna i detta ämne handlar inte om "många svenskar" som vill ha "en liberal flyktingpolitik", utan om den grupp medelålders kvinnor som engagerar sig för just yngre afghanska män.

Man kan förvisso misstänka att många av dessa också vill se en omfattande asylinvandring i stort, men samtalen de här kvinnorna har visat sig föra i slutna grupper indikerar en något osund inställning till deras "egna hazarkillar". Johanna Möller lär ha varit tämligen ensam om att använda en av sina till att mörda hennes föräldrar, men det övriga beteendet är knappast unikt.

Inte heller jag tror att alla som bedriver aktivism för afghanska män utan asylskäl har erotiska motiv, men situationen är tillräckligt speciell för att kunna skämtas om. Om det fanns särskilda rörelser för att ge uppehållstillstånd till alla "17-åriga" flickor av en viss nationalitet, och de engagerade huvudsakligen utgjordes av medelålders män, kan jag lova att fördömandena hade varit bra mycket skarpare och skämten grövre.

Anders Lindberg är heller aldrig främmande för hyckleri:

"Katerina Janouch tweet uppstod inte i ett vakuum. Symboliken är en del av en nätkultur där mobbning och hån mot enskilda, som Rossana Dinamarca, är legio.
Syftet är ofta att starta nätdrev och det är långt ifrån något harmlöst. Den drabbade kan få tusentals kommentarer i sociala medier, brev, telefonsamtal hem och annat mer obehagligt som följer med på köpet."

Detta gäller de flesta som engagerar sig politiskt, även om Lindberg sällan skriver att sverigedemokratiska politiker är de som utsätts mest för hat och hot. En mycket viktig skillnad, som vänsterfigurer av detta snitt sannolikt inte ens reflekterar över, är dock att drev mot invandringskritiker på ett annat sätt sanktioneras av hela etablissemanget och därför blir så mycket större. Till exempel sitter "Inte rasist men" hela dagarna och plöjer sverigedemokratiska individers sociala medier för att hitta något inlägg som bör leda till att åsiktsförbrytaren exponeras och åtminstone förlorar politiska uppdrag. De nöjer sig inte med att publicera detta på sin egen sida, utan gör sedan allt för att stora medier ska presentera de små urklippen som viktiga nyheter. 



Researchgruppen, en annan samling professionella mobbare, anlitades rentav av Expressen, så att individer med någon kommentar som bröt mot den påbjudna värdegrunden kunde presenteras med namn och bild för befolkningen. Låt oss jämföra med Uganda, där hatobjektet istället är homosexuella, som kan bestraffas för läggningen, men där den mediala mekanismen ser ut på exakt samma sätt:



Ibland visas Lindbergs förvirring i en och samma mening:

"Rossana Dinamarca accepterade inte rollen som 'offer' utan har gett svar på tal och även polisanmält Katerina Janouch."

Kan man utmåla sig själv som offer på ett mer tydligt sätt än att polisanmäla? Vanligen är det just brottsoffer som gör polisanmälan. Om Dinamarca verkligen var ute efter att inte ses som offer, kunde hon humorlöst förklarat att hon var där "för att stå upp för alla människors lika värde och protestera mot Sveriges rasistiska politik", eller rentav själv skämta om att "jajamensan, och jag fick napp också", vilket båda två skulle vara rimligare reaktioner än en polisanmälan.

I själva verket tvekar Rossana Dinamarca sällan inför att utmåla sig själv som offer, trots att hon själv knappast avstår från hets mot meningsmotståndare:

I sin klädeskamp gillar Rossana Dinamarca
både att vara offer och förövare. 

På typiskt vänstermanér, där "men jag har ju rätt" anses vara ett fullgott argument, bemötte Dinamarca kritiken mot t-shirten som rasiststämplade SD med att "Det skrämmande är SD - inte min tröja". Då skulle man ju kunna säga "Det skrämmande är Dinamarca, inte ett skämt på Twitter", men av erfarenhet vet jag att vänsterfigurer oftast inte har den logiska eller kognitiva förmågan att se parallellen.

Sedan kommer då Anders Lindbergs totala haveri:

"Rasism och sexism är intimt förknippat. Och att Dinamarca är både kvinna och rasifierad gör henne till en självklar måltavla för nätets grottmän."

Denna nyvänster är så enkelspårig att jag raljerade lite kring förvirringen redan före Lindbergs text:


Just det, i en liten historia där en utlandsfödd kvinna skämtar om en annan utlandsfödd kvinna, lyckas Anders Lindberg ändå se rasistiska och sexistiska svenska män som de mest skyldiga.

Rossana Dinamarca är inte "måltavla" för att hon är kvinna eller "rasifierad", utan för att hon är en kommunistisk makthavare som helt förutsägbart anser att svensk lag inte gäller för asylsökande. Faktum är att de som nu rycker ut till hennes försvar borde få en värdegrundsbyggande örfil för att de reducerar en riksdagsledamot och partitopp till endast "kvinna". När det passar ser sig Rossana Dinamarca som en oerhört tuff aktivist, och även om detta hyckleri har det skämtats:




Ibland blir Anders Lindbergs hyckleri och avstånd till verkligheten så uppenbart att han själv borde reagera:

"Högerpopulister är skickliga på att utnyttja media och presenterar sig alltid i en offerroll. Det kan vara svårt att genomskåda ibland."

Observera att detta alltså kommer från en person som är väl avlönad för att förmedla sina åsikter i en av landets största tidningar. Att "högerpopulister" tvingas vara skickliga på att använda sociala medier beror just på detta underläge. Att sedan klaga på att någon anses "presentera sig i en offerroll", efter att ha försvarat Dinamarcas polisanmälan, är endast patetiskt.

På Aftonbladets ledarredaktion är det inte heller bara Anders Lindberg som gärna hycklar. Karin Pettersson hör till de mediefigurer som förfasar sig över att den amerikanska regeringen vill informera sig om våldsbejakande vänsterelement:


Svenska Säpo lär följa både NMR och AFA, och troligen tycker många alldeles vanliga svenska medborgare att det är "väldigt obehagligt" att etablissemanget stödjer den åsiktstregistrering som Expo, IRM och Researchgruppen lever för. Avslutningsvis vill Anders Lindberg förkasta bilden att dessa "högerpopulister" utgör ett folkligt missnöje mot något etablissemang, men som vanligt bekräftar han just det han vill motsäga genom att som en del av en stor tidnings åsiktsmaskineri försvara en profilerad riksdagsledamot.

Jag ville här delvis vända mig mot polariseringen, där alla vänsterelement målar upp en bild av en stackars värnlös kvinna som på något sätt utsätts av ett sexistiskt och rasistiskt drev av en lika utländsk kvinna som hon själv, och låt mig därför avslutningsvis nyansera själva sakfrågan något för att inte hamna i samma fälla.

Katerina Janouchs tweet var ett tämligen harmlöst skämt, men många av de kommentarer som sedan följde var lite väl barnsliga och vulgära. De jag såg var inte rasistiska, men skulle kunna kallas för sexistiska. Att tala om "kvinnohat" blir dock lite löjligt, eftersom personerna som tramsade om Dinamarca uppenbarligen gillar Janouch. Det finns så mycket man kan kritisera Rossana Dinamarca för, som romantiserandet av kommunismen, asylaktivismen, ältandet av "rasism" och motståndet mot yttrandefrihet, att man inte behöver ta till vulgariteter.




Jag tror inte att hon främst blev kränkt av det som nu kallas "sexualiseringen" av henne, utan av att någon ifrågasatte hennes närvaro i den afghanska manifestationen, dessutom en kvinna vars familj lämnade ett land just för att det var kommunistiskt. Som "rasifierad kvinna" borde Katerina Janouch i hennes ögon stå på samma sida i kampen mot svenskar, yttrandefrihet och marknadsekonomi.

För övrigt vill jag påpeka att jag här huvudsakligen kritiserade en vit, medelålders och troligen heterosexuell man, eftersom sådana aspekter tydligen är helt avgörande.




måndag 14 augusti 2017

Dagens bild: Det finns plats




I dag ansluter sig Aftonbladet ledare, åtminstone genom bildsättning, till Fredrik Reinfeldts analys av migrationsproblematik. Han sade i december 2014, festligt nog precis innan rekordåret då 163 000 personer sökte asyl, till danska Politiken:

"Vad betyder ordet 'nog'? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt."

2014 sökte runt 80 000 personer asyl, och vi har alla förstått att Reinfeldt givetvis inte tyckte att det var "nog". Han är något av en gåta, eftersom det finns ett antal indikationer på att han är fullt intelligent, men när det ska handla om migration brister något och vi bjuds på rena idiotier. Vi minns också hur han bemötte tal om mottagningssystemets ansträngda läge då det kom 10 000 personer i veckan:

"Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?"



"Haha, jag kan sitta här och flina åt er,
för vad skulle ni kunna göra?"


Vi behöver inte gå in närmare på vad som brister i resonemanget om dessa lediga skogar och ängar, men kan bland annat konstatera att människor söker sig till städer och att inte heller Moderaternas integrationspolitik vill skapa stora tältläger mitt i Härjedalen. Sveriges ambitioner omfattar att ge människor riktiga bostäder och ta del av välfärden, och då är landets rena yta helt irrelevant.

Det är lätt att tro att denna inställning endast finns i Sverige, men det är snarare ett västerländskt problem. Vi är förstås mest extrema i klassen, men jag minns från min tid i Nederländerna att även en fin posör där berättade om all ledig yta han såg under en tågresa. Då talar vi ändå om ett av världens mest tätbefolkade länder, med 413 personer per kvadratkilometer, jämfört med Sveriges 22. Låt oss titta på en världskarta, där vi kan notera att Europa, som tydligen är i särskilt behov av påfyllning från andra regioner, knappast är underbefolkat:



Titta på exempelvis Saudiarabien, Sydamerika, eller länder i norra Afrika. Varför tar inte de sitt ansvar? Visst, Mauretanien och Peru har sämre ekonomiska förutsättningar, och ingen vill dit, men det var ju de fria ytorna som var argumentet.

Problemet är som sagt det västerländska självföraktet och de politiker som vi låter styra. Jag misstänker att en politiker i exempelvis Mongoliet, med 2 invånare per kvadratkilometer, inte skulle bli särskilt långlivad om han förklarade att landet var ett stort tomt blad, redo att fyllas med män från Afghanistan och Mellanöstern. Det skulle där sannolikt inte heller leda till politiska framgångar om man förklarade att det egentligen inte finns något mongoliskt folk eller mongolisk kultur att bevara.


"Nu får ni flytta på jurtan, för här kan vi få in 10 000 från andra,
och lite verkligare, kulturer" har ingen mongolisk president sagt.

I själva texten, vill Aftonbladet förklara att inflödet nu är mindre än 2015, och måttstocken är intressant:

"Just nu är de dramatiska scenerna från hösten 2015 långt borta. Inga tältläger och inga soppkök. Tillfälliga flyktingförläggningar avvecklas och under nästa år lovar Migrationsverket rimliga väntetider."

Om 2015 ska vara normen, och referensen är soppkök och orimliga väntetider, så är det ju bara att köra på. Vi vet att det finns krafter som redan vid dalningens början krävde att kranen skruvades på igen, eftersom inflödets maximering alltid är målet. Så länge som inte julgranen brinner finns det ju ingen anledning att hålla igen. Dock har Aftonbladet insett att ett inflöde kräver lite mer än tomma fält:

"Utmaningen i dag handlar om andra saker. Den handlar om att klara av integrationen. Om att erbjuda bostäder och om att ge människor en chans att bidra på arbetsmarknaden.
Utmaningen är att bygga en skola som ger alla barn en grund att stå på."

Det är ju bra att "utmaningarna", det som normala människor kallar "problem", identifieras för miljonte gången. Nu återstår bara detaljen att lösa dem, men det gör säkert supermänniskorna i den rödgröna regeringen. Fridolin har varit på Medborgarplatsen och Löfven kommer säkert att sätta sig ned och titta på det. I verkligheten har knappast 2015 års skörd integrerats, men inflödet fortsätter och inte ens personer som har fått avslag behöver lämna landet.




söndag 13 augusti 2017

Vänsterbubblan rullar vidare




inlägget om Johannes Klenells små uppblåsta utrop av triumf på Twitter, som egentligen var ett resultat av hans egen självgodhet och ovana att debattera, resonerade jag lite kring hur vänstermänniskor går ut i världen med ett hånflin, varpå alla andra åsikter därefter kan raljeras kring eller gärna förbjudas. Följden av denna självvalda isolering blir inte bara att man är oemottaglig för nya tankar, utan också att man helt tappar förmågan att argumentera mot dessa eller ens för sina egna.

Eftersom jag själv gör allt för att ta del av vänstermänniskors och asylvurmares tankar, yttranden och texter, vet jag en hel del om hur de resonerar, medan de endast bygger sina "fiendebilder" på vad likasinnade säger, så kallade "halmgubbar". Som jag har nämnt ett antal gånger, har jag på Twitter en separat profil för alla de som har blockat mig, vilket har skapat ett särskilt flöde av endast vänstermänniskor och godhetsapostlar. Det är en märklig och lite ledsam värld, där man sitter och skickar små finurligheter till varandra om hur dumma exempelvis sverigedemokrater är, utan att någonsin höra någon sådan.

Skälet till denna inledning var en liten bild i dagens Aftonbladet Kultur, som återigen fick mig att tänka på denna situation.




Efter att jag postat detta inlägg i sin ursprungliga form, inkom bildens tecknare Pontus Lundkvist själv med berättigad kritik, där han påpekar att han inte har någonting med "någon egendomlig twitterdebatt" att göra. När jag då läste igenom min text igen, insåg jag att jag lät bilden kopplas lite väl starkt till alla övriga fenomen den påminde mig om. Intressant nog påminner hans invändning också om just vikten av att vara lyhörd inför andra röster. Att Lundkvist drar till med fel namn är fortfarande slarvigt, men att det får mig att associera till allsköns nonsens som framförts mot tidningen är inte riktigt hans fel. Jag läste alltså in mer i bilden än vad den i sig ger uttryck för, och då är det ju utmärkt att upphovsmannen har möjlighet att revidera mitt intryck.

Till att börja med gjorde referensen till Fria Tider, som så vitt jag vet aldrig deltagit på mässan, att jag kom att tänka på alla de andra fall där människor låtsades vara förfasade inför Nya Tiders medverkan, samtidigt som de inte hade ens den mest grundläggande kunskap om tidningen ifråga. Någon som ville orera kring sin förfäran över att Nya Tider var på plats på denna bokmässa, förklarade att det endast var en provokation för att öka "besöksstatistiken", vilket visade att han inte ens hade tagit reda på att publikationen, som fick honom att må så dåligt, är en papperstidning och inte en annonsstyrd nätsida med behov av många klick.

Pontus Lundkvists huvudpoäng här är att debatten, eller vad man nu ska kalla allt detta poserande, har kommit att överskugga själva mässan. Det är dock inte AlternaMedias fel, som knappast kunde ana att kulturvänstern skulle bjuda på så mycket marknadsföring. Pratbubblan om att mässan en gång i tiden handlade om böcker fick mig också att tänka på alla de röster som redan förra året ifrågasatte vad en tidning, gärna kallad "skitblaska" och liknande, gjorde på en bokmässa.

I verkligheten, som dessa människor alltså frivilligt avskärmar sig från, är det bokförlaget AlternaMedia som hyr monter, just för att presentera sina böcker och författare. Att stormen ens väcktes, var för att en lite flitigare kverulant tog reda på att förlaget också ger ut Nya Tider. Samtidigt har dessa människor aldrig ifrågasatt vad alla dessa andra organisationer gör där, eller varför ett litet hotell får vara på plats med sin Lenins barnhörna på en mässa för böcker.

Låt mig avslutningsvis ta ytterligare ett par exempel från det meningslösa bollandet med Klenell, som alltså inte är intressant i sig, utan för att ännu en gång åskådliggöra problemen som uppstår när man måste ha trygga rum och därför skapar sig egna bubblor. På Twitter klippte han alltså ut små avsnitt ur vår konversation och, fullt förvissad om sin egen briljans, lade till små kommentarer av följande sort:

När jag helt uppriktigt och nyfiket frågar en annan person
varifrån behovet att registrera och hänga ut kommer, och Klenell
känner att han riktigt trycker till mig med att hans kollega skriver
självbiografiska serier.

När jag återigen förklarar att jag inte har detta behov av att
registrera och fokusera på meningsmotståndares privatliv,
vilket besvaras av att "vi" gör det i vår "hetsjakt på asylsökande".

För den som inte är van vid att diskutera med vänstermänniskor kanske de ologiska svaren, bristen på röd tråd och den dumdryga hånfullheten är något överraskande. Det är förvisso lite fult att lägga upp dessa små klipp och kommentarer utan att jag själv, eller någon annan på "vår sida", ens ska kunna se dem, men jag är inte det minsta kränkt. Jag har förstås egna tankar kring vem som uppvisar intellektuell överlägsenhet, men i mina ögon skulle diskussionen handla om Nya Tider och dess faktiska innehåll.

Jag vill understryka att jag här inte syftar till att håna Klenell, på vänstermanér, utan visa de självvalda bubblornas problematik. Låt oss till exempel titta på de efterlysta ryggdunkar som kom efter Klenells triumferande utrop:




Det är reaktionen som är intressant. Observera hur följaren alltså enbart utgår från Klenells egna "sammanfattningar" och rentav använder samma uttryck som han har serverats. Mannen med folie är förstås jag, som i verkligheten inte förfäktar en enda konspirationsteori, medan "självskadebeteendet" består i att jag försökte ha en ödmjuk och nyfiken diskussion om en fråga. Vi kan utgå från att följaren varken har sett själva diskussionen eller har någon aning om vem jag är, men så här ser det ut i vänsterflödena. Man sitter och fnissar inför varandra om hur dumma alla andra är, vilket är desto lättare då ingen någonsin behöver höra en avvikande röst.




En annan lite speciell aspekt hos dessa vänsterfigurer är den enorma fixeringen vid personer, där man nöjer sig med att konstatera att de är sämre och framför allt dummare än en själv, eftersom man uppenbarligen besitter en ovilja att diskutera idéer och verklighet. I den långa tråden med Klenell försökte jag om och om igen föra in diskussionen på Nya Tider och på vilket sätt den skulle vara "nazistisk", medan alla svar handlade om individers halssmycken och lunchsällskap. För sina beundrare på Twitter hade han mer att bjuda på i denna genre:




Observera hur den egna bubblan och de egna fördomarna här återigen skapar speciell värld som får ersätta verkligheten. Om han vore nyfiken på den faktiska verkligheten, skulle jag kunna berätta att vi medarbetare givetvis inte sitter mitt i någon "totalitär antisemitism och rasism", utan huvudsakligen talar om det arbete som ska utföras. Visst är vi godmodiga, vilket kanske krävs om man med begränsade resurser ska försöka stå upp mot ett samlat etablissemang som styr all offentlig diskussion. Möjligen finner Klenell denna "godmodighet" märklig, eftersom den ligger så långt ifrån hans egen krets inåtvända hat och arrogans. Den som orkade kika på den tråd jag, till skillnad från Klenell, vågade länka till, kunde notera att jag genomgående höll en trevligare och mer avslappnad ton.

Personangreppen blir också patetiska. Perra Winberg har ett imponerande skägg, vilket väl ska förklara de tre förstnämnda figurerna, medan han varken till utseende eller personlighet påminner om Adolf Hitler. Detta namn har förstås slängts in för att Klenell kittlas av nationalsocialism och tycker att det är lättare att kämpa mot väderkvarnar. I verkligheten är Perra Winberg en mycket sympatisk person, en driven (före detta) medarbetare och faktiskt inte heller nationalsocialist.


Perra Winberg och Bokmässans VD Maria Källsson.


Jag tänker inte heller här sitta och förklara vad andra personer tycker och tänker, men jag tror att jag kan nämna att Perra rentav motsätter sig begreppet "högerextrem", ett uttryck som jag själv inte har några större problem med, eftersom det, trots att det i sig är fantastiskt missvisande, sätts på det mesta som jag ser som rätt och riktigt här i världen.

Det är nämligen så att vår redaktion består av ett antal olika individer, som sannolikt också har olika åsikter i en hel del frågor. Var jag själv står redovisas rätt väl på denna sida, medan jag inte har någon större kännedom om mina kollegors alla åsikter i olika frågor. Sannolikt är ett par av medarbetarna närmast opolitiska.

Nu kan någon undra varför jag tar mig tid att tjafsa med figurer som Klenell, men det beror just på att jag vägrar stänga in mig i en bubbla, där jag är lyckligt omedveten om andra människors åsikter och världsbild.




lördag 12 augusti 2017

Den afghanska manifestationen är en god sak


Världens äldsta barn möter Sveriges yngsta batikhäxor.


Den afghanska samlingen, numera på Medborgarplatsen, är positiv av flera skäl, även om de aktivister som tar sig dit, och de mediefigurer som gärna vill lyfta fram den, ännu inte verkar inse varför. De tänker sig nog att nu kommer människor att få upp ögonen för "Sveriges grymma utvisningar" eller liknande, men framför allt ser de ett ypperligt tillfälle att ännu en gång posera med sin godhet, ofta bokstavligen. Dessutom får nu kvinnorna av typen "vistårinteut", vars folkliga beteckning vi alla känner till, uppskatta lättillgängligheten och möjligheten att verkligen få frottera sig med "hazarpojkarna".

En posör, vars politiska mål sedan länge kan sammanfattas med "att själv synas", gjorde kanske det minst oväntade besöket:


Observera hur Gudrun Schyman i detta sammanhang oblygt drar till med "modiga unga kvinnor", för att åtminstone ge sken av att ett årligt inflöde av afghanska unga män utan asylskäl har någonting med jämställdhet att göra. Det är inte exakt 100 procent av gruppen "ensamkommande" som är män, vilket gör att Schyman faktiskt kan ta en bild med fem kvinnliga deltagare, som i och för sig lika gärna kan ha hämtats hit som fruar, eller rentav vara födda här. Samtidigt går det inte riktigt att bortse från de där slöjorna.

Att kalla församlingen för "modiga unga kvinnor" är förstås något missvisande:




Låt oss nu lämna aktivisternas bisarra värld och fokusera på alla fördelar med denna protest, med början på det uppenbara. Genom den intensiva mediebevakningen får nu varje medborgare en tydlig bild av hur gruppen ser ut, och blir alltså medveten om att "ensamkommande flyktingbarn" inte betyder gråtande åttaåringar. Det är mycket bättre att de visar upp sig i centrala Stockholm än att de mer diskret smyger sig in i landet. Dessutom, om vi ska vara ärliga, känner nog en hel del personer, med den allra finaste människosyn, en sorts instinktivt obehag inför stora grupper av muslimska män.

Sedan provoceras säkert många människor av protestens fräckhet, där personer som ska lämna landet istället har en mängd krav att framföra.




En av personerna i gruppen är mycket flitig på Twitter, där han huvudsakligen uppmanar människor att ansluta sig, älskar att tala om "nazister" och "rasister", samt gärna berättar att afghaner har större rätt att vara i Sverige än dessa "rasister". Det har lett till att hans konto följs av ett par tusen svenska kvinnor, som till och med stödde honom när han råkade försäga sig:


Välvilliga kvinnor ryckte här in och upplyste skeptiska svenskar om att det faktiskt behövs pengar när man är på flykt. Varför inget av de tio länder som ligger på vägen duger för den som omedelbart kommer att dödas i Afghanistan har dock ingen lyckats förklara.

En annan viktig aspekt som nu framträder i all sin pinsamhet är hur handfallet Sverige står inför lite mer förslagna individer. Formellt krävs visum för personer från exempelvis Afghanistan eller Iran som vill besöka Schengen, något som i sin tur kräver ett visst saldo på ett bankkonto, en viss lön under de senaste tre månaderna och så vidare. Ändå kan alltså afghanska män och marockanska "gatubarn" bara promenera rakt in och dessutom uppehålla sig här utan att omedelbart skickas tillbaka. Många har frågat polisen varför de nu inte agerar och de meddelar på sin officiella sida på fullt allvar:

"Anledningen är att en sådan kontroll inte skulle leda till någon åtgärd."

Även jag häpnar över denna släpphänthet och defaitism. En liten ögonblicksbild från Dagens Nyheter är förbluffande:


Man kan föreställa sig hur någon som kommer från Afghanistan eller Iran, och har använt olika metoder för att illegalt nå detta land, reagerar på att den enda polisiära insatsen, dessutom från en segway, är denna omsorg. Kanske först med häpnad, snabbt följt av en tilltagande fräckhet och förakt.

"Nej, nej, stanna kvar.
Men fungerar toaletterna tillfredsställande?"

Jag har själv inte besökt just Afghanistan, men väl grannländer som Uzbekistan och Turkmenistan, och då talar vi ändå om länder där decennier av sovjetstyre i viss mån har civiliserat den muslimska befolkningen. Man ser fler slöjor i vilken svensk småstad som helst än i dessa länders huvudstäder. Festligt nog var jag naturligtvis tvungen att skaffa visum i god tid innan besöken och myndigheterna skulle knappast ha låtit mig bara slå mig ner på ett torg och stanna kvar efter angivet avresedatum.


Uzbekisk polis kontrollerar utlännings pass.

För en afghan måste mötet med Sverige vara som att hamna i någon absurd dröm eller ett vansinnigt dagis. Förutom att myndighetspersoner, som kunde förväntas avbryta en olaglig manifestation eller verkställa beslutade avvisningar, dyker upp på en segway för att förvissa sig om att man mår bra, strömmar medelålders kvinnor till med en tendens att vilja ta lite väl mycket på en.




Här kan det vara på sin plats att tala om de kulturskillnader som vi får lära oss inte existerar. Jag brukar här inte lägga upp blodiga klipp eller bilder, men i detta sammanhang har det sin poäng för att åskådliggöra vad vi talar om. I Kabul har någon påstått att en kvinna har bränt koranen, vilket gör att kvarterets alla män utan vidare samlas för att ta död på henne så brutalt som möjligt:





Sverige har alltså i praktiken bestämt att mest skyddsvärda, och därmed mest önskvärda här, är unga män från denna kultur.

Slutligen har vi då våra politiker, som inte gör någonting. Förutom Schyman, var givetvis Gustav Fridolin på plats. Bilderna från hans besök fick många skämtare att utropa "Äntligen ett barn!".




I själva verket har Fridolin nu hunnit fylla 34 år, men ändå framstår han som platsens barnsligaste individ, som till skillnad från de "strejkande" afghanerna inte agerar rationellt. Man ska också komma ihåg att han faktiskt sitter i landets regering, under vilken bland annat Migrationsverket lyder. Troligen skulle han säga att han var där för att "känna in" eller "lyssna på ungdomarna", men som regeringsrepresentant borde han helt enkelt säga till dem att lämna landet, eftersom de bryter mot demokratiskt fattade lagar.

För en svensk kan det vara bra att påminnas om att vi bara behöver gå till Danmark för att finna mer rakryggade politiker. Inger Støjberg är invandrings- och integrationsminister från högerliberala Venstre och förklarar i klippet nedan vad som gäller för en liknande grupp.




Observera hur man försöker med "demokrati" och att "vi är inga kriminella". Efter att vi får veta att han med "100 procents" säkerhet kommer att slås ihjäl i Iran, måste det ändå framföras att han i Danmark tvingas äta lite väl mycket potatis.

Kanske är det ändå så att man har de politiker man förtjänar, och man kan sannerligen inte påstå att det svenska folket gör mycket till motstånd. Då blir följden att personer som Löfven, Fridolin och Strandhäll sitter vid makten, i väntan på att mer självsäkra och förslagna folkgrupper kan ta över landområdet.




fredag 11 augusti 2017

En liten uppvisning i vänsterns arrogans


I ryggdunkningarnas trygga rum


Med jämna mellanrum ser jag här anledning att nämna "självvald blindhet", vilket är den frivilliga bubbla någon skapar åt sig själv. Den har fördelen att vara behaglig, men gör också att personen ifråga frivilligt begränsar sin egen förståelse av olika fenomen.

Tydligast blir ett sådant beteende på Twitter, där man ju helt enkelt kan blockera de röster man inte vill höra och följa endast likasinnade. Jag blev återigen påmind om fenomenet, när jag kikade in på en av de alternativa profiler jag där tvingats skapa, för att se vad som sysselsätter den intoleranta vänstern för tillfället. Jag ser då att Johannes Klenell, som är redaktör på serietidningen Galago, och därför ser sig som en stor vänsterintellektuell, har lyft fram valda delar av en enormt lång diskussion vi förde på Facebook. Festligt nog blir även den lilla historien ett utmärkt exempel på bubblans effekter.




Till att börja med har Klenell givetvis blockerat mig där sedan länge, vilket gör att jag inte ens själv först kunde se vad han påstår om mig. Blockeringsfunktionen gör också att han endast följs av likasinnade och alltså enbart postar för att få ryggdunkningar. Sådana kom förstås också som på beställning, av människor som inte ens sett själva diskussionen. Pedagogiskt hjälper Klenell dem dock för att poängtera hur rätt han har och visa på vilket sätt hatobjektet ska hånas. Problemet för honom själv är att denna isolering gör att han alltid tror att han "vinner", även när han alldeles uppenbart inte riktigt har hängt med.

Jag tyckte att vår lilla diskussion var så meningslös att det inte fanns anledning att beröra den här, men den blir lite intressantare som just ett exempel på hur isolering och arrogans göder varandra. Detta inlägg ska inte ses som något försvarstal, eftersom han förstås är helt fri att sitta och klippa i diskussioner som sker alldeles öppet. Jag är inte heller det minsta förnärmad personligen, eftersom jag inte förväntar mig någon beundran från den kretsen.

Arrogansen är sannolikt inte endast ett resultat av den egna bubblan, utan också av att man en gång för alla stämplat sig själv som god och alltså besitter en moralisk överlägsenhet. Den förväxlas sedan med intellektuell överlägsenhet, vilket gör att man fortsättningsvis redan från början kan möta alla meningsmotståndare med ett hånflin.

Klenell var en av de som tillfrågades av Aftonbladet om huruvida han skulle besöka Bokmässan i Göteborg eller ej, och då levererade svaret:

"Om mina barnbarn frågade mig vad jag gjorde när nazisterna bokade en monter på Bokmässan, då vet jag fortfarande inte om 'jag gick därifrån' är ett bättre svar än 'jag flyttade inte på mig'. Tills jag kommit på det stannar jag."

Detta vill han förstås även uppmärksamma på Facebook, och min enda undran gällde egentligen, som så ofta, vilka nazister som hade bokat monter. Det visade sig i vanlig ordning vara nyhetstidningen Nya Tider, vilket blev startskottet på den där oändliga tråden. Den som är mycket intresserad, kan se den i sin helhet här, men i korthet kunde Klenell inte berätta om några artiklar som pläderade för nationalsocialism, men var desto mer initierad kring olika detaljer om ett par medarbetare som slagits upp av Expo. Jag fick alltså någon sorts svar, och kunde nöjt mig där, men ville samtidigt passa på att diskutera vår kära tidning med någonting så unikt som en vänstermänniska som trots allt är beredd att försöka argumentera, om än ohederligt och föga stringent.

Låt oss inleda med ett par avsnitt där Klenell själv uppfattade att han briljerade alldeles särskilt. Den som endast vill posera för likasinnade kan förstås också påstå lite vad som helst:



Det är naturligtvis inte sant, men det är fullt möjligt att Klenell, i sin arrogans, själv verkligen tror att jag bekräftar hans påståenden, eftersom liknande små triumferande utrop dök upp här och där i diskussionen. Det kan vara lite roligt att se de repliker från mig som fick honom att dra ovanstående slutsats, där jag bara ville försäkra honom om att hans argument, hur långsökta de än var, hade noterats:


Detta var alltså ett försök att använda andra exempel, eftersom jag av erfarenhet vet att denna typ av personer har svårt att se egna argumentationsfel. Det visade sig emellertid vara bortkastat, då Klenell förstod följande:


Om och om igen vill Klenell att jag ska avstånd från vad andra personer eventuellt tycker i hemlighet, grundat bland annat på ett halssmycke som burits av en medarbetare, en absurditet som jag i vanlig ordning försöker tydliggöra genom att vända på rollerna:



Han menar också att Nya Tider bör skriva en artikel där vi tar avstånd från den där bengalen som kastades på Mynttorget, eftersom han annars känner att vi stödjer den. Jag förklarar att de tio största tidningarna redan har presenterat den ingången, medan vårt mål är att skriva om sådant vi anser mörkas av etablerad media och i viss mån utgöra en motvikt. Man kan inte anses vara för allt som man inte uttryckligen tar avstånd från, vilket jag ännu en gång försöker förklara genom en jämförelse, som även den besvaras med nonsens:




Winston Churchill ska en gång ha sagt: "Att diskutera med en kvinna är som att läsa en tidning i en storm". Det var i så fall något sexistiskt, men bilden går att applicera på mången vänstermänniska. Från och till hoppar Klenells anförvanter in i tråden, som Kolbjörn Guwallius, mest känd för att en gång i tiden försökt starta sidan "Sajtkoll", vars syfte verkade vara att ge en sorts lista över sidor med tveksamt ideologiskt innehåll, så att inte allmogen skulle få för sig att besöka dessa, alltså någon variant på Politisms riktlinjer för befolkningen:




Istället för att be mig bevisa vad andra människor inte känner innerst inne, går Guwallius åtminstone direkt på mig:


Det var möjligen en lite ytlig attack, men trots allt mer konkret än Klenells väderkvarnar. Jag bjuder på det, för att lätta upp stämningen lite:


Han är nu dock så upphetsad att han trampar alldeles snett, enligt det spår Klenell lagt upp åt honom:


Där kände han nog att han riktigt fick till det. Som den flitige bloggläsaren vet, är det överhuvudtaget inte min inriktning. Mina huvudpoänger i debatten om Nya Tider känner ni sannolikt också till, men med anledning av dessa små påhopp och den annalkande bokmässan, kan jag avslutningsvis redogöra för dem igen.

Jag är fullständigt övertygad om att motståndet mot vår tidning handlar om att den dels tar upp negativa konsekvenser av invandringspolitiken, dels står utanför det mediala etablissemanget. Mina påpekanden i diskussionen ovan var nästan välvilliga, där jag menar att de skjuter fullständigt över målet genom att slänga sig med "nazism", när det finns så mycket reella inslag i tidningen de antagligen skulle ogilla. Om de tycker det är besvärligt att försvara massinvandring, kan de tycka att skildringen av Ryssland är för positiv eller att artiklar om Donald Trump, Marine Le Pen eller SD är alltför neutrala. Det finns alldeles verkliga nationalsocialistiska tidningar, och deras innehåll är helt annorlunda.


Det kan vara bra att påminnas om
hur verklighetens Nya Tider ser ut.


Jag såg faktiskt ett exempel på kritik som rentav riktade in sig på en riktig artikel. Eskilstuna-Kurirens ledarskribent Alex Voronov ville håna en mening i Nya Tider som hävdade att ryska bombningar i Syrien var mer precisa än amerikanska. Han gjorde det förvisso med sedvanlig arrogans, där själva hånfullheten skulle visa att alla måste förstå hur dumt det är, men det var ändå någonting konkret i en artikel som faktiskt publicerats i Nya Tider. Huruvida själva påståendet är korrekt kan jag inte bedöma, men jag vet att skribenten ifråga besitter en hel del sakkunskap. Självklart förutsätter en sådan mer konkret kritik dock att man åtminstone tar del av tidningen, och lika självklart är det lättare att slänga ur sig "nazism" om allt som man tror sig ogilla.



Klenell drog gång på gång till med "antisemitism", också det en lite märklig taktik, eftersom jag under min tid nog aldrig har sett en artikel som kan klassas som sådan. Om man nu känner ett behov av att visa sin avsky genom svepande etiketter, hade det nog varit lättare att påvisa "islamofobi" i tidningen, men ärligast hade förstås varit att förklara att det är oacceptabelt att inte helt följa den påbjudna linjen kring invandring och mångkultur.