Tonen i debatten - hot och konsekvenser

I den offentliga debatten diskuteras vården, skolan, äldreomsorg, skattenivåer, miljö, kultur och en mängd andra områden som formar vårt samhälle. Det har dock aldrig gått att diskutera invandring och integration på ett konstruktivt sätt i Sverige. Jag vet faktiskt inte varför just denna fråga har blivit så infekterad. Det normala skulle ju vara att om exempelvis Sverigedemokraterna vill begränsa invandringen till Sverige, så säger partiets motståndare att; nej, vi skall ha en mycket stor invandring och nu ska vi berätta varför. Och så diskuterar man, och lyfter fram sina argument.

Som vi vet ser det inte ut på det sättet. Ett parti som vill diskutera invandringen får direkt stämplarna "högerextremt" och "främlingsfientligt". Medierna går samman för att hetsa mot ett sådant parti, vilket leder till att motståndare känner att de har ett mandat att i bästa fall använda samma retorik, i sämsta fall övergå till hot och våld. Vid i stort sett varje offentligt möte Sverigedemokraterna håller, dyker det också upp så kallade motdemonstranter, som med visselpipor, vuvuzuelor, ägg och sten försöker stoppa detta möte. Just det - stoppa, inte argumentera mot, eller avstå från att rösta på partiet. Jag har aldrig hört talas om att en grupp sverigedemokrater dykt upp hos exempelvis Rättvisepartiet Socialisterna för att skrika och kasta sten. Jag är övertygad om att medias kampanjer har en stor roll i hur det har blivit så här.

Det är dags för både journalister och vänsteraktivister att fundera på vart en sådan ton och demonisering leder. Låt oss titta på Nederländerna, ett land som ligger några år före Sverige i först multikultiexperimentet, och sedan i reaktionen mot den.

Den offentliga debatten i Nederländerna såg fram till 1997 ut som i Sverige, dvs mångkulturen hyllades, och eventuella motröster stämplades som rasister. Men detta år hände något som släppte fram en våg av uppdämd frustration; sociologen Pim Fortuyn släppte sin bok "Mot islamiseringen av vår kultur". Detta var något som hittills inte hade diskuterats alls, och Pim Fortuyn blev en stark opinionsbildare, och sedermera grundare av partiet Lijst Pim Fortuyn. Hans parti fick ett mycket starkt stöd i opinionen, men fick också fart på de vanliga vänsteraktivisterna. Det sattes upp affischer med orden "Stoppa Hollands Jörg Haider" och vid ett tillfälle fick han också en tårta, som bland annat innehöll syra, kastad på sig.

Den 6e Maj 2002 tar vänsteraktivisten Volkert van de Graaf det slutliga steget. Pim Fortuyn skjuts med flera skott på vägen till sin bil från en radiointervju. Han avled på platsen.






Theo van Gogh var regissör och krönikör. En film om islam skulle dock bli hans sista.
På morgonen den 2e november 2004, då han som vanligt cyklade till arbetet, blev han upphunnen av islamisten Mohammed Bouyeri, som avlossar åtta skott, sätter två knivar i kroppen, och där slutligen fäster ett brev med dödshot mot en politiker som också kritiserat islam.




Jag skulle vilja uppmana journalister och politiker att tänka igenom hur de vill föra den här debatten. De har ett mycket stort ansvar för de hot och det våld som sverigedemokrater utsätts för.

Två mediefavoriter visar sina nya t-shirtar.