fredag 25 januari 2013

Vänsterns selektiva protester




Sverige spelade 1-1 mot Nordkorea i en träningsmatch i Thailand, vilket kritiseras av Expressens ledarsida idag. Personligen tycker jag att man skall hålla politik utanför både idrott och handel, eftersom trots att sådana arrangemang kan sägas ge PR åt regimer, kan förbindelser samtidigt påverka och öppna upp ett land. Historien fick mig dock att tänka lite på hur olika diktaturer, eller demokratier för den delen, bemöts från svenskt håll, och då framför allt från vänstern.

När Sverige för ett tag sedan spelade tennis mot Israel, ledde det till våldsamma protester, och det hela måste genomföras inför tomma läktare. När istället Sverige spelar fotboll mot Nordkorea, troligen den värsta av världens diktaturer, hörs inte ett ljud. Även när vi mötte apartheid-staten Rhodesia på 70-talet ledde det till stora protester, och försök att avbryta spelet.



Vänstern väljer sina demoner efter inhemska preferenser. Man är emot det demokratiska USA, eftersom där råder marknadsekonomi. USA stöder den demokratiska staten Israel, och följaktligen stöder vänstern därför palestinierna, även om det innebär stöd till rena terroristorganisationer, som Hamas. Att Hamas sedan är motståndare till sådant som vänstern säger sig vurma för, som kvinnors och homosexuellas rättigheter, spelar tydligen mindre roll.



Hatet mot USA gör att konflikter i Mellanöstern ges mycket större uppmärksamhet än vad som motiveras av proportionerna. Det pågår en mängd konflikter i världen som skördar fler offer än Israel-Palestina, men då man inte kan dra ideologiska poäng på dessa, nonchalerar man dem. Kriget i Kongo-Kinshasa, som fortfarande delvis pågår, beräknas ha skördat 3-5 miljoner människoliv, om vilket bland annat berättas här.

Inför USAs invasion av Irak förekom en mängd protester från vänstern, just för att USA var inblandat. Det fanns till och med västerlänningar som ville anmäla sig som mänskliga sköldar för att bindas upp vid viktiga anläggningar i Irak. Krönikören Johan Hakelius skrev då, i ett mycket träffande inlägg, bland annat dessa rader:

"Till exempel varför det inte fanns någon som ville vara en mänsklig sköld bland de irakiska kurderna när Saddam sköt gasbomber på dem.
Eller var de mänskliga sköldarna är när Mugabes mördarband slår ihjäl jordbrukare i Zimbabwe.
Eller varför de inte försöker ta sig in i Nordkorea för att, som mänskliga sköldar, svälta tillsammans med Kim Jong Ils offer."

Nej, Kongo och Nordkorea är inte intressanta för vänstern, eftersom de saknar både en amerikansk angripare, eller vita förtryckare. En annan aspekt av hur man väljer sina konflikter är nämligen det vita självföraktet, vilket gör att man förfasas av vita förtryckare, medan man inte ägnar en tanke åt svarta som förtrycker svarta. Egentligen en sorts rasism.

På 70- och 80-talen förekom mycket protester mot apartheid i Sydafrika, och landet blev också bojkottat av stora delar av världen. Under samma tid förekom ett enormt mycket värre våld och förtryck mot svarta i andra länder i Afrika, begånget av svarta despoter.

I Ekvatorialguinea mördade Francisco Nguema 80 000 av landets 300 000 invånare. Ytterligare tusentals lämnade landet, vilket ledde till ekonomins kollaps. Under samma tid ledde Idi Amins styre i Uganda till uppemot 300 000 döda. Mot dessa regimer genomförde vänstern sannolikt inte en enda demonstration, utan valde att helt rikta in sig på Sydafrika, just för att där fanns en vit regim. Även mot Ian Smiths liknande regim i Rhodesia protesterades och bojkottades det. När vänsterns befriare Robert Mugabe senare ledde landet till än värre förtryck och fattigdom, hördes förstås inte ett ljud.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar