Dags att resa sig

Förutom att skapa inlägg på denna blogg, skriver jag även krönikor och artiklar i Dispatch International. För de som ännu inte var prenumeranter kommer jag nu att här återpublicera de tre krönikorna som publicerades i tidningen för ett par månader sedan. Jag vill passa på att uppmana alla som har möjlighet att bli prenumeranter av denna tidning. Den utkommer en gång i veckan, är alldeles utmärkt och är en kraft som behöver allt stöd den kan få. Med ytterligare några prenumeranter är den dessutom berättigad till presstöd.

Nedanstående krönika var min andra för DI:

Dags att resa sig

Vi som är kritiska till Sveriges extrema invandringskritik är vana vid att bli tystade, förtalade och allmänt beskrivas som ondskefulla människor. Syftet är förstås att skrämma bort potentiella väljare och jag tror att strategin har viss framgång. Dessvärre tror jag att den även har en viss påverkan på oss oppositionella själva, då jag tycker mig se tecken på detta hos både företrädare och vanliga gräsrötter. Vid det här laget kan vi alla skällsord och manipulationer av debatten och vi behöver inte förklara oss längre. Vi har redan funderat på huruvida vi är rasister, främlingsfientliga eller har en obehaglig människosyn. Vi har dessutom kommit fram till att så inte är fallet, utan genomskådat dessa attacker för den propaganda det är, från de nakna figurerna i det mediala och politiska etablissemanget. Efter att i åratal ha följt den offentliga debatten, vågar jag påstå att vår sida har tänkt både längre och djupare än våra motståndare. Det främsta beviset är tomheten i deras argument och monotonin i deras utfall och skällsord.

Det är nu hög tid att vi reser på oss och går till motattack. Vi har ingenting att skämmas för, särskilt inte som våra motståndare, som raserar våra samhällen, absolut inte verkar skämmas. Jag skulle vilja uppmana exempelvis Sverigedemokraternas företrädare att sluta inta försvarsstälning i riksdag och morgonsoffor. Var offensiva och gå till attack, ty det är ni som representerar sanningen och logiken. Våra motståndare talar i tid och otid om att inte låta invandringskritiker "sätta agendan" och de är oerhört oroliga för att "acceptera vår problemformulering". På samma sätt bör vår sida akta oss för att falla in i elitens och de politiskt korrektas förvridna beskrivning av verkligheten. Låt inte det politiska etablissemanget komma undan med sina trötta floskler och lögner. Ifrågasätt och attackera deras brist på argument och ohederliga debatteknik. När vår egen statsminister säger att "endast barbariet är svenskt" då måste han konfronteras med "Hur tänker du nu?" och hans väljare med "Hur kan du rösta på ett sådant parti?". Ifrågasätt hur människor överhuvudtaget kan rösta på Folkpartiet, när deras integrationsminister, för att förbättra integrationen efter upploppen i Stockholms förorter, föreslår att man bör bygga fler moskéer. Var inte rädda för att med hög stämma förklara att vi inte vill ha en enda moské till i detta land. Låt oss ständigt påminna oss om att det är de etablerade partierna och deras företrädare som ligger bakom förfallet, har all anledning att skämmas och bör kritiseras så ofta och så hårt som möjligt.

Även vanliga medborgare som oroas av utvecklingen, och väljer att rösta på ett invandringskritiskt parti, måste sträcka på sig och göra sina röster hörda. Ni har inte heller någonting att skämmas för. Ni har insett att era gamla politiska partier bedriver en enormt destruktiv politik och ni är bekymrade över framtiden för er själva och era barn. Om en politisk diskussion uppstår bland släkt eller vänner, förklara då med avslappnad självklarhet att du oroas över utvecklingen och därför kommer att rösta på ett nationalistiskt parti. Det är möjligt att en indoktrinerad bekant då skruvar på sig och mumlar någon inlärd fras om att man inte tycker om partiets människosyn, eller vad man nu kan tänkas ha för invändningar. I detta läge gäller det att inte vika sig eller kompromissa med sina egna idéer, utan tålmodigt förklara sin egen syn och möjligen fråga vad de själva tycker om samhällsutvecklingen. Ni står inte ensamma. Bakom er står hundratusentals engagerade medborgare som inte heller låta sig tystas. Så snart du är öppen med dina åsikter kommer du att märka att du får medhåll av din snälle granne eller din synbart opolitiske kusin. Vår rörelse är varken isolerad eller extrem, även om medierna gör sitt bästa för att förmedla en sådan bild.

Vi står heller inte ensamma i Sverige. Över hela Europa reser sig vanliga människor mot sina länders eliter och deras vansinniga projekt. Sverige må vara extremfallet, men en liknande destruktiv politik har förts i de flesta västeuropeiska länder mot vilken folken nu protesterar. Kampen är europeisk. Marine Le Pen skäms knappast för sina åsikter och hon är nu en populärare presidentkandidat än den sittande socialistiske presidenten. Storbritanniens Nigel Farage skräder inte orden i Europaparlamentet och hans parti UKIP är nu större än någonsin. Geert Wilders må leva under kraftig bevakning, men hans frispråkighet har inte avtagit och hans PVV har i opinionsundersökningar placerat sig som Nederländernas största parti. Över hela kontinenten sker ett uppvaknande. När man tar del av debatten i andra länder, slås man över hur märklig och extrem den svenska situationen är. Lyssna på och låt er inspireras av europeiska giganter som Marine Le Pen. Låt oss se till att även Sverige vaknar och att vi tillsammans kan bryta den skenande utvecklingen mot splittring och förfall!