Dagens citat: Fredrik Reinfeldt

"Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt."
SvD

Vår forne statsminister känner att våra hjärtan kan öppnas ytterligare. Argumentet att man har sett tomma fält när man åker tåg, eller här flyger, har hörts förut, till och med i tätbefolkade och svårt mångkulturella Nederländerna. Jag har inte mycket respekt för Fredrik Reinfeldt, men det förvånar mig ändå att han använder detta fullständigt idiotiska argument.

Invandrare placeras inte ut med jämna mellanrum över ängar och åkrar. De väljer själva var de vill bo, och söker sig därför till storstäder eller orter där man har många landsmän eller släktingar. Precis som alla andra, använder även dessa människor infrastruktur, sjukvård, skola och så vidare. Visst skulle vi kunna ta emot någon miljon människor om vi placerade dem i tältläger över hela Norrland, men det har aldrig varit målsättningen och det lär även Reinfeldt känna till. Vi är inte för många människor i Sverige, men att fylla på med hundratusentals individer från Afrika och Mellanöstern skapar problem och kommer fortsätta att skapa problem i allt högre grad en lång tid framöver.

Dagens patetiska attacker mot SD

Katrine Marçal

Idag bjuder två av Aftonbladets mest exponerade politiska kommentatorer på varsin attack mot SD och partiets agerande i budgetomröstningen. Låt oss börja med Katrine Marçal (tidigare Kielos), som plockar fram den där förhoppningen om att "Väljarna kan straffa SD för det här kaoset". Hon inleder med en referens till Nederländerna, där Geert Wilders PVV tappade röster vid ett nyval 2012, men hon glömmer förstås att PVV återigen är landets största parti i opinionsundersökningarna. Det blir sedan dags att referera till den viktigaste personen i alla SD-sammanhang:

"När Jimmie Åkesson i oktober meddelade att han skulle sjukskrivas förändrade det den politiska spelplanen. Men inte på det sätt som många av oss trodde. Partiet togs i stället snabbt över av den mer radikale Mattias Karlsson. Mannen som fram till dess främst varit känd för svenska folket för sitt uttalande om att Zlatan inte var svensk."

Ärligt talat tror jag inte att det finns en enda sverigedemokrat som går och funderar på huruvida Zlatan är svensk eller inte, men det är en enormt viktig fråga för journalisterna, som aldrig tröttnar. Deras analys är troligen: "Zlatan är ju en folkkär figur, och många enkla människor är säkert besatta av fotboll, så om SD säger någonting dumt om honom, så kan vi knäcka dem".

Som vanligt anser etablissemanget att en röst på Alliansens budgetförslag plötsligt, för första gången, gjorde riksdagen till en sandlåda, vilket den tydligen aldrig varit tidigare, trots alla manövrar mot SD. I Katrine Marçals värld är det så oansvarigt att inte rösta på vänsterbudgeten, att referensen till sandlådan inte riktigt räcker till:

"Att kalla det hela för sandlåda är ett hån mot alla Sveriges hårt arbetande treåringar. Det enda exempel på mer omoget beteende jag hittat i veckans nyhetsflöde var Nordkoreas hot om att beskjuta Sydkoreas julgran med artillerield. Och då var detta ändå veckan när Vladimir Putin höll sitt årliga jättetal."

Denna bild publicerar verkligen
Aftonbladet idag

En passage är intressant:

"Inte heller ligger Socialdemokraterna som parti nödvändigtvis illa till ­inför ett extra val. Kristdemokraterna kan mycket väl åka ur riksdagen och Folkpartiet går till val med samma ledning som i katastrofvalet i september. I Moderaterna har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lämnat efter sig ett stort hål. Den bitterhet som partiet har uppvisat sedan det förlorade ­regeringsmakten (till en före detta svetsare!) kommer inte kunna kompensera för att de inte har utvecklat några nya politiska idéer."

Visst, men hur ser det ut på vänstersidan? Den nu bevisat inkompetente Stefan Löfven är statsministerkandidat även i mars. Han går dessutom till val med samma budget som nu röstades ned, och avser att ännu en gång bilda regering med Miljöpartiet, en kombination som endast 2% av svenskarna vill ha. Jag har mycket svårt att se hur vänsterpartierna ska kunna gå framåt i mars, särskilt om Moderaterna lyckas skaka fram en ny partiledare.

Så kommer då det där om hur SD har svikit sina väljare:

"Låt oss inte heller glömma att SD nu röstade för en budget som gick tvärt­emot alla deras löften till pensionärer, vården och till arbetslösa."

Jag vill då påminna om att SD faktiskt hade en egen budget, som röstades ned. Sedan hade de att välja mellan två budgetar, som båda skulle ha inneburit svikna vallöften. I den märkliga svenska debatten är innehållet i Alliansens budget SDs fel och framför allt är det "oansvarigt" och "sandlåda" att inte helt enkelt stödja vänsterns budget. Katrine Marçal ser sig sannolikt som en intellektuell, men debattnivån hamnar mot slutet där den brukar:

"Att i några minuter få leka stora ­killen och spela med förtroendet för hela det svenska ­politiska systemet var viktigare för Mattias Karlsson."

Ovanstående rader var inte sandlåda? Mattias Karlsson har inte saboterat det svenska politiska systemet, utan följt det till punkt och pricka. Att sedan Socialdemokraterna tycker att de ska ha en maktposition som närmast är given av Gud, är en annan fråga. Få händelser under hösten lär ha skadat förtroendet för svensk politik mer än när Stefan Löfven presenterade sin regering, fullproppad med oerfarna individer, miljöpartister och till och med en islamist.

Lena Mellin

Samma tidnings eviga Lena Mellin fortsätter med sandlådereferenserna i ett än infantilare inlägg, under rubriken "SD förstår inget - trots svar på tal hela tiden". Låt oss inleda med vad hon menar med denna rubrik:

"SD-ledningen med ­vikarierande partiledaren Mattias Karlsson i spetsen har tyvärr ingenting förstått. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, yttrar sig i talarstolen och i utskotten – och får svar. Hela tiden, faktiskt. Inte i en enda parti­ledardebatt har Jimmie Åkessons inlägg mötts med kompakt tystnad."

I själva verket erkänner till och med många av partiets motståndare att SDs företrädare krossar de övrigas i de flesta riksdagsdebatter. Nej, man får inga svar. Underbyggda och genomtänkta inlägg och frågor från SD bemöts med "människosyn", "öppenhet" och "alla människors lika värde". Fredrik Reinfeldt, som ändå var statsminister, hade som standardsvar "jaha, Jimmie Åkesson ger sig på invandrarna".

Det är och förblir de övriga partierna och medierna som har fördummat debatten kring invandringsfrågan, genom att aldrig diskutera den sakligt, utan ständigt använda känsloargument och tomma ord som "människosyn".

Dagens citat: Malena Ernman

"Du är varken operasångare eller cover-sångare, Mattias Karlsson, Du är bara en företrädare för neofascistiska SD."
Twitter

Den politiska analytikern Malena Ernman bemöter ett uttalande från Mattias Karlsson och finner att han inte riktigt kan mäta sig med henne själv. Hon har också lärt sig den mer internationella versionen av "nyfascistisk", ordet som idag spottas fram av Socialdemokraternas högsta företrädare.

I själva verket var Mattias Karlssons uttalande ganska roligt, då han kommenterade just denna typ av debattklimat. Han sade sig vara trött på att "klafsa omkring i det offentliga samtalets gyttjepöl" och bjöd på en liknelse:

"Jag känner mig ibland som en operasångare som tvingas sjunga Eddie Meduza-covers på strippbarer."

Jag kan mycket väl förstå hans frustration, då även de mest välunderbyggda och välformulerade åsikterna från Sverigedemokraterna endast bemöts med "nyfascister", "främlingsfientligt", "järnrör" och så vidare. Det räcker att jämföra Mattias Karlssons och Oscar Sjöstedts presskonferens med den som genomfördes dagen efter med Stefan Löfven och Gustav Fridolin, för att se en nivåskillnad.

Ernman får förstås direkt stöd från de vanliga misstänkta:

Det ger också Arnstad en öppning till lite marknadsföring:

Det är alltid lika komiskt varje gång Henrik Arnstad talar om "forskning".

Nya Tider

Jag tänkte i detta inlägg oblygt slå ett slag för tidningen Nya Tider. Det beror naturligtvis på att jag själv skriver där, men också på att det, så vitt jag vet, idag är den enda alternativa tidningen som kommer ut i pappersformat och erhåller presstöd. För närvarande har Nya Tider strax under 3000 prenumeranter, men om ytterligare några tiotal prenumerationer tecknas nås nästa nivå för presstöd.

På tidningens hemsida presenteras uppdraget:

"Nya Tider gräver fram egna nyheter, gör egna reportage på plats och erbjuder en sammanställning av nyhetsveckan med fokus på händelser som påverkar den vidare utvecklingen, både i Sverige och utrikes. Vårt mål är att hitta den röda tråden i nyhetsbruset och ge en samlad och objektiv bild av vad som faktiskt hänt. De viktigaste nyheterna är ofta de som inte slagits upp med stora rubriker i svensk eller västerländsk press. Vi vill lyfta fram det som andra medier väljer att blunda för – vi rapporterar utan ”politiskt korrekta” skygglappar. Nya Tider är en obunden nyhetstidning och är inte knuten till någon organisation eller något parti och erhåller statligt presstöd sedan 2013."

Tidningen utkommer 50 gånger per år, alltså i princip en gång i veckan. En helårsprenumeration kostar 545 kronor, vilket innebär att man får varje nummer för 11 kronor.

Prenumeration

I nästa veckas nummer bidrar jag själv med tre artiklar. Ett uppslag om Front Nationals nyligen genomförda partikongress, en sida om Schweiz senaste omröstning om minskad invandring, samt naturligtvis ett uppslag om den svenska regeringskrisen.

Tidigare har jag bland annat skrivit om ett par av de kommuner där SD har blivit stora och de övriga partierna skapade olika former av oheliga allianser för att utestänga partiet. Jag intervjuade då också de moderater och socialdemokrater som ledde koalitionsbyggandet:

Norska reflektioner kring svenska gästarbetare

Ingunn Økland

I en krönika med rubriken "Utvandrarna" filosoferar Ingunn Økland kring de svenskar som arbetar i Norge och hon hävdar att det är landets största minoritet. I det roligaste avsnittet skriver hon om hur bilden av det officiella, politiskt korrekta, Sverige kolliderar med de svenskar som arbetar i Norge:

"Dette bildet av svenskene som snille lam i Norge står imidlertid i grell kontrast til bildet vi har av svenskene i Sverige.

Man skulle nesten tro at det dreier seg om to forskjellige folkeferd. Her til lands er svenskene tilsynelatende uten kritiske anmerkninger til moralen i Kardemommeby, innvandringspolitikk eller kjønnsroller. I deres egen biotop virker de beinharde og alltid parat til å arrestere diskutable holdninger."

Hon lägger skämtsamt fram de båda möjligheterna att svenskarna i Norge fungerar antingen som flyktingar från åsiktsklimatet i Sverige, eller som spioner för att kartlägga Norge:

"En slags sosialantropologisk spion. I sitt stille sinn plukker hun Norge fra hverandre som en umoden og rasistisk nasjon. Hun planlegger tidenes karakterdrap på nordmenn, hvis hun bare får tid til å renskrive notatene mellom alle skiftene på sykehjemmet. Alternativt kan Oslo-svensken være en slags medieflyktning fra et land med strenge krav om korrekte meninger. Denne svensken føler seg kvalt av tidsånden i Sverige, og synes det er litt befriende når fulle nordmenn i baren hans insisterer på sin rett til å bruke ordet neger eller lignende."

För oss svenskar är det också intressant att artikeln faktiskt går att kommentera, samt att nedanstående två kommentarer får stå kvar:

"Det er langt fra noe mysterium hva svenskene gjør her i Norge. Sverige og det svenske arbeidsmarkedet har blitt ødelagt gjennom masseinvandringen til Sverige. Derfor er svenskene villige til å være våre tjenere her i Norge og det for en billig penge."

"Det er så enkelt som det går an! Svenskene er presset ut av muslimene Sverige bli oversvømmet av, fordi de også er fult medlem i EU trollet. med tre hoder. Det er ikke lenge til at Norge går samme skjebne i møte, hvis den nye regjeringen ikke stopper all innvandring av ikke vestlige borgere."

En kommentar har dock raderats av någon anledning:

"Sverige importerer fattige analfabeter med ikke-kompatibel kultur i stort monn, gjerne også med ymse psykiske traumer fra original-landet.
Norge importerer hardt-arbeidende svensker til å ta unna en del jobber her, etter at den svenske stat har påkostet dem skole og utdanning.
Det er ikke akkurat vanskelig å spå hvilken politikk som er mest lønnsom i lengden."

Om en liknande artikel hade kunnat skrivas och kommenteras i svensk etablerad media, skulle den omedelbart få hundratals kommentarer, för att sedan stängas. Sverige är extremt.

...och Aftonbladet går direkt till motattack

I det förra inlägget tittade vi på hur fyra borgerliga före detta riksdagsledamöter försökte ta upp invandringspolitiken, som vanligt försiktigt och med pliktskyldiga fördömanden av SD. Även ett sådant trevande försök blir för mycket för Aftonbladets ökända krönikörer, som direkt kände sig nödgade att gå till motattack. Först ut är Oisin Cantwell, som kallar debattartikeln för "usel", vilket blir något komiskt för den som har läst hans egna alster:

"Så var det dags för ännu ett snurrigt inlägg i debatten om migrationspolitiken. Denna gång har fyra borgerliga politiker lyckats inbilla sig att vissa är mer riktiga flyktingar än andra och åberopar av bara farten forskning som inte finns."

Även jag har kritiserat deras inlägg, så att säga från andra hållet, men Cantwells påstående att vissa flyktingar inte skulle vara mer "riktiga" än andra, är något absurt. Självklart varierar graden av utsatthet, och naturligtvis kommer även människor som inte alls är förföljda till Sverige. Historien om forskaren Rodney Åsberg är fortfarande otydlig och, anser jag, ointressant. Cantwell utvecklar sina tankar kring dessa "riktiga flyktingar":

"Tankefiguren att vissa flyktingar är mer riktiga än andra är lika vanligt förekommande som felaktig.
Sanningen är att det är en mänsklig rättighet att söka asyl och att Sverige har förbundit sig att följa internationella konventioner som stipulerar att människor som förföljs på grund av till exempel nationalitet, politisk uppfattning eller religion ska ges skydd.
Kvotflyktingar är med andra ord flyktingar enligt exakt samma regelverk som flyktingar som har tagit sig till Sverige själva."

Nja, det är inte exakt vad de borgerliga skribenterna säger. De menar ungefär att flyktingar som befinner sig i UNHCRs läger uppenbarligen är på flykt, medan kontrollen är sämre för de som dyker upp i Sverige. Som jag skrev i förra inlägget, är frågan egentligen irrelevant för Sverige och dess framtid, så länge volymerna blir desamma. Visst, det är en rättighet att söka asyl, men debattörer som Cantwell undviker alltid det som brukar kallas för "signalpolitik". Trots att Sverige ligger långt från Syrien, och trots att hela EU ligger emellan, är det just till Sverige de flesta vill, eftersom de är väl medvetna om att vi ger permanenta uppehållstillstånd för alla och även deras släktingar. De senaste veckornas modeord dyker också upp:

"Att öka kvoten minskar för övrigt inte flyktingmottagandet, i varje fall inte så länge Sverige vill vara ett anständigt land som följer svensk och internationell rätt."

Det stämmer förvisso, även om det skulle vara skönt att slippa läsa "anständig" i varje krönika om denna fråga eller om de partier som inte är SD. De fyra borgarna tänkte inte heller bryta mot internationell rätt, utan hade vissa förslag kring bättre kontroll och hårdare krav på anhöriginvandring. Cantwell missuppfattar sedan ytterligare ett avsnitt, och det blir dags att ironiskt referera till borgarna som "snillen":

"Debattörerna ångar vidare och ger sig på de lömska typer som anländer med "falska asylskäl" och inte sällan saknar id-handlingar. De levereras, menar debattörerna, av kriminella smugglingsligor, ett ofog som måste stoppas. Det tycks inte ha slagit de fyra snillena att människor betalar smugglare för att det inte finns någon annan möjlighet att ta sig ur det helvete de befinner sig i och att de mycket väl kan ha asylskäl trots sättet de kom hit på."

Alla förstår att man betalar smugglare för att det är vägen in i EU. De fyra borgarna menade snarare att det var en verksamhet vi inte borde gynna, vilket var ytterligare en anledning till att de förespråkade kvotflyktingarna. Och ja, självklart finns det många som kommer med uppdiktade historier och felaktiga ursprungsländer, vilket vi kan läsa om på exempelvis Merit Wagers blogg.

Jag vill absolut inte försvara det borgerliga inlägget, då jag tyckte att det var otillräckligt och framstod som ett svagt försök att locka väljare från SD, men Oisin Cantwells inlägg är än uslare och blindare. Det är framför allt intressant att tidningar som Aftonbladet och Expressen känner att de måste mobilisera en mängd personer varje gång någon form av kritik mot invandringspolitiken yttras.

Wolfgang Hansson

Som av en händelse skriver samma tidnings Wolfgang Hansson om flyktingar från Syrien under den trötta rubriken "Fler länder måste ta emot flyktingar från Syrien". Om vi bortser från att han kallar alla länder som inte delar Sveriges invandringspolitik för "skammens lista", bjuder inlägget ändå på några klargöranden som hörs alltför sällan:

"De oljerika Saudiarabien, Qatar, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Oman som alla ligger hyfsat nära Syrien och talar samma språk har inte åtagit sig att ta emot en enda flykting. Inte en. Däremot har Kuwait åtminstone lämnat rejäla ekonomiska bidrag till den humanitära insatsen."

Exakt. Det är mycket märkligt att landet längst upp i norra Europa har det största ansvaret, när inte ens kulturellt närliggande länder tar emot någon. Kuwait får här en eloge för att de lämnar bidrag till den humanitära insatsen, vilket i Sverige kallas för "hjälp till närområdet" och anses vara någonting fruktansvärt. Hansson vågar också visa hur extremt Sveriges inflöde är, även om han förstås måste poängtera att det är de andra som ska följa vårt exempel:

"Följden blir enorma skillnader i flyktingmottagande. Sverige är det land i världen utanför Mellanöstern som tagit emot flest spontanflyktingar från Syrien de senaste tre åren. 50 235 enligt Amnesty. Tyskland ligger tvåa med 46 265. Sen är det ett långt hopp ner till trean Holland som tagit emot 10 000. Skillnaderna är enorma mellan de nordiska länderna. Finland har tagit emot 440 syrienflyktingar. Norge 2 855 och Danmark 7 985."

Problemet med allt tal om att andra länder "ska ta sitt ansvar" är att det aldrig kommer att ske. Inget annat EU-land kommer att ge permanent uppehållstillstånd för samtliga syrier, vilket gör att strömmen kommer att fortsätta styras just hit. Jag har heller inte hört att dessa länder har blivit fördömda i världssamfundet för att de bryter mot internationell rätt och alla de här konventionerna som Sverige sägs vara bundet av. Låt oss avsluta med den grafik som Wolfgang Hansson också bjuder på:

Ännu ett borgerligt försök att ta upp invandringsfrågan

Den senaste tiden har det ibland dykt upp försök från borgerliga politiker att diskutera migrationsfrågan. De är alltid alltför försiktiga och verkar dessutom mer handla om att ta tillbaka väljare från SD än om att värna landet. Idag var det dags för tre kristdemokrater och en centerpartist att göra ett sådant försök på DN Debatt. Intressant nog är samtliga före detta riksdagsledamöter, som följaktligen har mindre att förlora. Rubriken är missvisande, sannolikt för att locka läsare:

Det är inte alls vad de borgerliga undertecknarna efterlyser, även om det skulle vara välkommet. Metro hänvisar till inlägget genom att förvanska det ytterligare ett steg:

I själva verket föreslår de fyra det gamla vanliga; vissa justeringar i invandringspolitiken för att den ska kunna fortgå. Debattinlägget inleds med de sorgliga siffrorna:

"Sverige, med två procent av EU:s befolkning, tar emot 15 procent av de till EU ankommande flyktingarna. Under tioårsperioden 2004 och 2013 beviljades cirka 500.000 asylsökande och anhöriga uppehållstillstånd i Sverige. Det motsvarar cirka 33 genomsnittskommuner. Av dessa var 160.000 asylsökande och 340.000 anhöriga. Av den senare gruppen var knappt 70.000 anhöriga till flyktingar och andra skyddsbehövande."

Så ser det ut, men det är just Alliansen som har styrt Sverige de senaste åtta åren, medan skribenterna glatt har tittat på. Ansvaret ligger tungt på alla som har stött Fredrik Reinfeldts kamp mot svenskarna. Den sista meningen gör mig något konfunderad. Är det bekymmersamt att inte fler var anhöriga till just asylsökande? Ska exempelvis en arbetande amerikans man eller hustru vara mindre välkommen än den somaliska släkten?

Det blir sedan dags att göra den där markeringen, som alltid måste göras av den som försöker diskutera frågan:

"Vi kan aldrig acceptera Sverigedemokraternas människosyn och fördomsfulla attityd mot invandrare. Vi vill inte medverka till att fler medborgare utvecklar negativa attityder till invandring på grund av att migrations- och integrationspolitiken inte fungerar. Vi måste nu skärskåda den svenska flyktingmottagningen och dess kapacitet. Att kategoriskt ignorera Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen är att ge dem en populistisk frisedel i stället för att bekämpa deras främlingsfientlighet."

Och precis där försvann i ett slag all trovärdighet. Redan genom användandet av ordet "människosyn" förlöjligar de sig själva, men än värre är den nonchalanta slutsatsen att partiets hållning har med en fördomsfull attityd mot "invandrare" att göra. Det finns säkerligen ett antal väljare som har en mängd fördomar, precis som vi alla har mot det ena eller det andra, men partiets politik grundar sig på precis den problematik dessa borgare med en lite finare människosyn tar upp. 

Den andra meningen är direkt idiotisk. Man kan inte ha en negativ attityd till invandring ens när migrations- och integrationspolitiken inte fungerar? Om de hade skrivit "den enskilde invandraren som befinner sig i landet" skulle jag ha förstått och hållit med, men nu blir det enbart dumt. Med all sannolikhet menar de, som vanligt, att flyktingmottagande är positivt och berikar oss, men just nu inte fungerar av tekniska skäl.

Nåväl, vad är då dessa borgares förslag? De visar sig vara fyra:

1. Sverige ska göra en ny avvägning till förmån för så kallade ”kvotflyktingar”.

Undertecknarna menar att det övriga, många gånger större tillflödet, "tränger undan" dessa människor som är dokumenterade faktiska flyktingar. Själv menar jag att frågan huruvida det handlar om "riktiga flyktingar" eller inte är ointressant för Sveriges del, eftersom påverkan på vårt land blir densamma. Tyvärr, fega borgare, så handlar det om volymer.

Övriga punkter kan dock ha inverkan på just dessa volymer:

2. Flyktingar från säkra länder. Norge har minskat antalet asylsökningar genom att förklara vissa kategorier som omedelbart avslagbara med hänvisning till säkerheten i deras hemland. EU-landet Tyskland gör på samma sätt. Sverige ska följa de exemplen.

Det är egentligen en alldeles självklar princip, där det snarare är fantastiskt att det inte tillämpas av Sverige. Vi ser hur exempelvis romer från det forna Jugoslavien söker asyl endast för att kunna uppehålla sig i landet under tiden asylprocessen pågår.

3. Falska asylskäl. Den som söker asyl utan ID-handlingar eller på falska grunder är inte sällan offer för kriminella människosmugglare. 

Detta är också helt självklart, även om det spelar mindre roll om man endast betraktar Sveriges intressen. Både Reinfeldt och Löfven har nästan uttryckligen sagt att människosmugglarna utgör en nödvändig barriär för att på något sätt begränsa inflödet, vilket är en inte alldeles moralisk hållning.

4. Anhöriginvandring. I alliansens och Miljöpartiets uppgörelse om anhöriginvandring (som Socialdemokraterna nu anslutit sig till) ingår att de som kommit till Sverige ska klara sin egen försörjning. Innan hans eller hennes anhöriga får komma hit. Överenskommelsen undantar barnfamiljer, flyktingar som kommit hit genom Genevekonventionen och ensamma flyktingbarn. Det har visat sig att mindre än en procent av fallen beviljas återförening med uppfyllda försörjningskrav.

Ovanstående formulering blir något motsägelsefull, då skribenterna tidigare ondgjorde sig över att anhöriga till flyktingar utgör en mindre del av det totala antalet anhöriginvandrare, och arbetskraftsinvandraren eller svensken rimligen i högre grad kan stå för försörjningen. En svensk som vill ta hit en partner som kommer från ett land utanför EU, måste ha både heltidsarbete och en bostad av en viss storlek, men den principen gäller i praktiken alltså inte asylinvandrare. Om man nu har vad vi kan kalla för rasideologi som grund för sin invandringskritik, anser man förstås att även en sådan anhöriginvandring utgör ett hot mot folkstammen och så vidare, men det är inte min utgångspunkt och jag tycker att man ska skilja på olika fenomen. Om jag har förstått den skärpta danska lagstiftningen rätt, så är det idag lika svårt för en dansk att förenas med en utländsk partner, som för en nyanländ att ta släkten till landet. Det är egentligen helt absurt att man till exempel kan komma som "ensamkommande flyktingbarn" från Afghanistan, för att sedan, så snart PUT är fastställt, både ta hit den nyupptäckta släkten och leta upp en hustru från samma land.

De fyra borgarna föreslår också ett antal åtgärder för att förbättra integrationen, där de viktigaste som vanligt förstås är att sänka lönerna och luckra upp arbetsmarknaden. De punkter som listas ovan skulle troligen minska volymerna något, men knappast tillräckligt. Jag gissar att de flesta som flyr Syrien, och det handlar om ett par miljoner, är riktiga flyktingar, och så länge som Sverige som enda land i EU erbjuder permanent uppehållstillstånd för alla syrier kommer trycket att vara stort. Svenska politiker ska enbart arbeta för att skapa ett så bra Sverige som möjligt, med de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden. Då är det enda rimliga att stoppa tillflödet, alltså volymerna. 

Patetisk analys från Grön Ungdom

I ett debattinlägg på SvD menar Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson att "Utpressningen långt värre än fälld budget". Det handlar förstås om Sverigedemokraternas krav för att stödja en regering, vilket i språkrörets sinne är "utpressning":

"Sverigedemokraternas besked att utpressa alla kommande regeringar för att få till stånd minskad invandring öppnar upp ett helt nytt läge i svensk politik. Frågan är betydligt större än att regeringen vill ha igenom sin budget utan berör nu samtliga partier som aspirerar på att ha regeringsmakt utan att behöva anpassa sig till SD:s politik."

Är det så märkligt att SD villkorar sitt stöd till andra partier? SD ska alltså isoleras och fördömas, men förväntas ändå helt enkelt stödja en sittande regering bestående av partier som inte ens vill samtala med dem. Skulle man inte kunna säga att Miljöpartiet bedriver utpressning genom att kräva enorm invandring för alla samarbeten, vilket skedde under både den borgerliga regeringen och Löfvens bräckliga bygge? Magda Rasmusson sparar inte heller på de rena flosklerna:

"I ett slag är den politiska och medmänskliga krisen större än att just den nuvarande regeringen riskerar att fällas. Samtliga politiska krafter som värnar öppenheten mot omvärlden borde därför vara oroade och fundera över lösningar."

Då tar vi det igen. Självklart ska Sverige vara öppet mot omvärlden, men det innebär fortfarande inte att vi måste ha ett extremt tillflöde av asylinvandrare och deras anhöriga. Vi ska bedriva handel med andra länder, ha turism från andra länder, samt alla tänkbara utbyten med dem, men vi ska absolut inte rasera detta land genom en enorm invandring från Afrika och Mellanöstern. Miljöpartiet har förstås inga som helst lösningar på integrationsproblematik eller finansieringar, utan vet endast att det ska vara fri invandring, därför att frågan i deras värld har reducerats till slagord som "medmänsklighet" och "öppenhet mot omvärlden". Rasmusson fortsätter:

"Alternativet är att närma sig Sverigedemokraternas politik. Trots att det vore politiskt omöjligt i dag riskerar partiernas benhårda övertygelser i frågan att urholkas vartefter lusten att regera och driva politik pockar på. Är en situation där incitamenten är starka inför att anpassa sig efter Sverigedemokraternas politik önskvärd?"

Det kanske är dags att dessa "benhårda övertygelser" ifrågasätts? Det handlar inte bara om att närma sig en del av opinionen, utan om att börja se på själva verkligheten, där Sverige helt enkelt inte kan hantera de volymer som vi tar in, än mindre de volymer som Miljöpartiet drömmer om. Istället för att se det som en anpassning till SDs politik, skulle övriga partier kunna se det som en anpassning till verkligheten, där SDs närvaro erbjuder ett bekvämt alibi för att införa en mer restriktiv invandringspolitik. Själv hoppas jag emellertid att de övriga partierna håller fast vid sina låsningar, så att det enda partiet som ser seriöst på frågan kan fortsätta växa. Magda Rasmusson presenterar ett förslag som även det är utmärkt ur denna synvinkel:

"Framför allt vore breda samarbeten att föredra. Detta är inte samma sak som att kräva av Allianspartier att lägga sig platta bara för att ”ta ansvar”. I en förhandling måste man givetvis både ge och ta. Blockpolitiken kommer med största sannolikhet inte kunna fungera som den ser ut i dag."

Absolut, se nu till att bilda en härlig regnbågskoalition, så att SD blir själva oppositionen. Då får vi en regering som är oense om mycket, strider internt och kommer fram till urvattnade förslag, medan SD blir enda alternativet. Debattinlägget bjuder slutligen på några fler floskler:

"Extra val kan såklart bli en realitet. Men det löser inte problemet så länge inget block samlar egen majoritet vilket framstår som avlägset i dag. Och då är vi tillbaka på ruta ett igen med ett rasistiskt parti som kommer göra allt i sin makt att plocka russinen, som i samtliga fall kommer bestå av att bygga murar mot omvärlden, ur kakan."

Precis som med den där "öppenheten", innebär en restriktiv invandring inte "murar mot omvärlden", en omvärld som för övrigt är större än Syrien, Irak, Eritrea och Somalia. Om något block helt enkelt började samtala och förhandla med SD, skulle partiet inte kunna "plocka russinen ur kakan". Inlägget avslutas förstås med stora ord:

"Situationen är nog långt ifrån en dröm för någon. Men om vi inte vill öppna upp för något mycket obehagligt, nämligen att Sverigedemokraterna två gånger per år får leka drama queens med svensk demokrati som insats, måste vi våga tänka nytt och komma framåt. Annars kan vi vakna upp i en morgondag som är en mardröm – på riktigt."

Nu är det alltså inte bara en lekstuga längre, utan dessutom en plats där man leker "drama queens", en ännu märkligare benämning för en budgetomröstning. I verkligheten poserar inte SD, till skillnad från de övriga partierna som poserar kring sin "öppenhet" och "människosyn", utan är ett parti som faktiskt vill förändra invandringspolitiken av helt logiska skäl. Demokratin står knappast på spel för att en rödgrön minoritetsregering inte kan få igenom sin politik. Den riktiga mardrömmen är att Miljöpartiet har kommit att diktera migrationspolitiken, och framför allt de följder detta kommer att få för vårt land en lång tid framöver.

"SD gör bort sig i mediernas finrum"

Björn Häger

Det skrivs i dessa dagar så mycket märkligheter om regeringskrisen, att det är omöjligt att täcka in allt. Ett genomgående tema för hela vänstern är att SD inte har tagit ansvar, Alliansen har inte tagit ansvar, medan vänsterregeringen förstås har agerat på ett alldeles utmärkt sätt.

Publicistklubbens ordförande Björn Häger väljer i Expressen att attackera SD, med fokus på presskonferensen då Mattias Karlsson och Oscar Sjöstedt gav besked om kommande omröstning. Det retar etablissemanget, och framför allt medieetablissemanget, någonting oerhört att de båda företrädarna inledde presskonferensen med att förklara sitt resonemang, vilket gjorde att dessa medier inte hade något annat val än att direktsända minut efter minut av sverigedemokratisk retorik och politik. Själv tyckte jag att det var en genial idé av partiet och dessutom väl genomfört, medan Häger låtsas som att SD därmed "gjorde bort sig":

"Äntligen stod Mattias Karlsson på presskonferensen. Och skulle berätta om han tänkte fälla regeringen. Alla medier sände direkt. 16.30. Nyhetsdagens prime time. Och så blir det ett av svensk politiks märkligaste ögonblick. Ett bevis på att SD inte bara vill jäklas med regeringen, utan också med journalisterna."

Att företrädarna valde att motivera sitt beslut, innebar alltså att de ville "jäklas med journalisterna", vilket vi förstår är något av det värsta en människa kan göra. Mattias Karlsson skulle helt enkelt ha sagt hur partiet tänkte rösta, så att exponeringen av partiet kunde hållas minimal. Följande dag höll också Stefan Löfven och Gustav Fridolin en presskonferens, fylld med attacker mot SD och Alliansen. Även den direktsändes, men det var uppenbarligen inget problem för journalisterna. Hägers beskrivning säger mer om journalisterna än om SD:

"Likt ett trotsigt barn som säger: nu är det min tur att prata, gick vikarierande partiledaren Mattias Karlsson upp och höll ett tjugu minuter långt linjetal om invandringen. Som medierna tvingades sända ut i väntan på Beskedet. Och där stod journalisterna och trampade, tittade alltmer nervöst på klockan." 

Nu var det ju faktiskt Mattias Karlssons tur att prata, medan journalisternas jobb var att lyssna och rapportera. Att man då kallas för "ett trotsigt barn", och att journalisterna i sin yrkesutövning "står och trampar" och "nervöst tittar på klockan", säger något om klimatet i Sverige. Ingen påminde för övrigt mer om ett trotsigt barn än Gustav Fridolin under regeringens presskonferens.

Mattias Karlsson framför en av graferna

Vi kan kalla Björn Hägers, som ändå har en speciell roll i medieetablissemanget, syn på journalistiken för "intressant":

"Situationen illustrerar mediernas - och politikens - dilemma. Så länge SD har makt måste medierna vara där. Och då tar de tillfället att prata. Därför tvingades vi i tisdags bevittna en av tidernas mest bisarra presskonferenser."

Att behöva rapportera om landets tredje största parti är alltså "ett dilemma". Häger citerar en av Sveriges Radios programledare, som på sedvanlig nivå redogör för sina känslor och hur han borde ha agerat:

"Sveriges public service-företag hoppade i en pöl av bajs i går, så mycket att det stänkte ner oss allihop.
Vi sände partipropaganda av i Sverige sällan skådat slag, rakt ut i etern på bästa sändningstid. Och jag bröt inte sändningen. Det var så klart inte mitt uppdrag, för det var riks som sände, men jag borde gjort det."

Denne medieperson, liksom merparten svenska journalister, är redan så nedstänkt av sitt eget värv, att det knappast är Mattias Karlssons fel. Det är också fantastiskt att om SD talar, så bör svensk statlig media bryta sändningen. Björn Häger fortsätter om hur förolämpade de storslagna journalisterna var av att behöva lyssna på presskonferensen:

"Flera har kallat det för PR-kupp. Men det är att devalvera ordet. Snarare är det festtalaren som mal på om sig själv tre gånger längre än avtalat. Publikens sympatiyttringar står inte i proportion till antalet pratade minuter och visade powerpointkurvor. Snarare står antalet pratade minuter på presskonferenser i direkt proportion till antalet irriterade journalister. Och irriterade journalister är en dålig grej, skulle en PR-konsult ha sagt. För att inte tala om irriterade tv-tittare eller radiolyssnare som ville veta om det skulle bli nyval eller inte - och i stället fick stå ut med en sverigedemokratisk lektion i invandringspolitik."

I verkligheten spelar det naturligtvis ingen roll om agerandet irriterar journalister, eftersom de redan hatar partiet och gör allt för att bekämpa det. Följaktligen var det en bra idé att tvinga dem att sända ren fakta om invandringspolitiken. Det är också endast SD som kan ge en lektion i invandringspolitik, vilket gjorde presskonferensen intressantare än om man hade låtit något av de övriga partierna prata i en halvtimme om "humanism" och "människosyn". Sådant fick ju tittarna serverat redan nästa dag, av Löfven och Fridolin, då journalisterna inte stod och trampade och tittade på klockan. Det blir sedan dags för lite projicering:

"En missuppfattning kring medieuppmärksamhet är att ju mer exponerad man är, desto bättre skulle det vara. Men många som röstade på SD gjorde det för att visa sitt missnöje, inte för att de tycker att deras företrädare är starkt lysande stjärnor. Och det är långt ifrån säkert att exponering av SD:s företrädare gynnar partiet."

Nonsens. Mattias Karlsson och Oscar Sjöstedt ger sannerligen ett kompetent och intelligent intryck och presskonferensen var väl genomförd. Varje svensk borde se den i sin helhet. Björn Häger avslutar med hur framtiden ska se ut:

"Mediernas finrum var öppnat. Dit kom de in, tog ordet och slutade aldrig prata. Journalisterna kommer att bli snabbare att dra ner regeln nästa gång."

Vem gör egentligen bort sig?

Dagens citat: Fredrik Segerfeldt

"Vi ska inte ge skinnskallarna en millimeter, hur fina kostymer de än har köpt."
SVT Opinion

Liberalen och migrationsfanatikern Fredrik Segerfeldt släpper slutligen alla försök till intellektuell fernissa och finner en mer bekväm nivå för argumentation. Det är dock nytt att SDs företrädare skulle ha fina kostymer, då det hittills varit viktigt att framhäva att de troligen kommer från Dressmann. Segerfeldt vill se en koalition mellan de fyra allianspartierna och Socialdemokraterna, där dessutom Annie Lööf skulle vara statsminister. Det är ju ett intressant scenario, om än föga troligt, som verkligen skulle få stödet för SD, då det största oppositionspartiet, att öka.

Det är fantastiskt att ansvar nu endast handlar om att stödja en vänsterbudget, bara för att vänstern råkar ha den officiella regeringsmakten. Mest absurt är att även borgerliga representanter tycker att SD visar ansvarslöshet och gör riksdagen till en lekstuga, trots att SD alltså röstar på Alliansens budget, precis som samma borgerliga företrädare säger sig komma att göra. Bland sina visioner om en femklöver under Annie Lööf, måste Segerfeldt få in de där stroferna som är lika trötta som de är gamla:

"Ett parti med rötterna i nynazism och vit makt-rörelse fick sin centrala position i svensk politik bekräftad."

Säga vad man vill om Fredrik Segerfeldt, men användandet av veckans modeord visar att han åtminstone följer etablerad media:

"Vi ska vara stolta över att den anständiga delen av svensk politik inte har följt mönstret i det övriga Europa och anpassat sin politik efter Sverigedemokraterna."

Efter beskedet: Twitter exploderar

I en utmärkt presskonferens deklarerade så Mattias Karlsson att SD väljer att rösta för Alliansens budgetförslag, eller snarare mot vänsterns. Ett sådant besked sänder naturligtvis chockvågor över idiotforumet Twitter.


Caroline Szyber (kd) tillhör de som nu fokuserar på julfirandet:

Aftonbladets Anders Lindberg fortsätter med sitt nonsens om "de demokratiska partierna":

Vad Henrik Arnstad bjuder på kunde vi nog gissa oss till:

Vänstertidningen Arenas chefredaktör Yonna Waltersson:

Vänsterjournalisten Johan Ehrenberg visar upp sin demokratisyn:

Den evige svenskhataren Kurdo Baksi måste också säga någonting, och lyckas få in Nobelfesten:

 Margret Atladottir från vänsterforumet Politism håller sin sedvanliga nivå:

Låt oss avsluta på topp med en Rebecka Åhlund:

Gemensamt för alla vänstermänniskor idag är att de sätter likhetstecken mellan att ta ansvar och att rösta för minoritetsregeringens budget. Vi får se vad som nu händer, men Anna Kinberg Batra har iallafall deklarerat att Alliansen avser att rösta på sitt eget budgetförslag, vilket egentligen är det enda rimliga, men i det svenska klimatet skulle Allians-röster på Löfvens budget mycket väl ha kunnat bli verklighet.

Karin Pettersson vill fira jul, men störs av SD

Onsdag blir en spännande dag, då omröstningen kring budgetalternativen sker. I ett något bisarrt inlägg, menar Aftonbladets Karin Pettersson att de rödgröna helt enkelt ska fortsätta styra landet, eftersom valet är över och det är dags att fira jul. Under den gravt infantila rubriken "Snälla Annie Lööf, nu vill vi ha jullov" inleder hon med julen, för att snart kommentera hatobjektet som ställer till det:

"Jag vet inte om ni har märkt det, men det är jul ganska snart.
I dag lämnar Sverigedemokraterna besked om de tänker bli svensk politiks rättshaverister genom att tillsammans med Alliansen rösta ner regeringens ­budget."

"Rättshaverister" var ett synnerligen illa valt ord i sammanhanget. Det betyder i princip en person som ligger i ständiga krig med myndigheter, inte ett politiskt parti som väljer att rösta ned en budget man ogillar. Det är mycket sådant prat i dessa dagar. De andra partierna behandlar SD som en paria, men om partiet inte röstar för en rödgrön budget, då blir riksdagen helt plötsligt en lekstuga, vilket den alltså tydligen inte var ens när Rossana Dinamarca spatserade runt i sin t-shirt. SD måste "ta ansvar" genom att rösta fram en skadlig vänsterbudget, annars är de nu även "rättshaverister".

Karin Pettersson vill ha kvar vänsterregeringen, säger sig vara trött på politik, och projicerar sedan sina egna känslor på alla andra:

"Det kan verka chockerande men de flesta människor funderar inte i dessa dagar på scenarier för extraval, ändringsbudgetar och bordlagda omröstningar i riksdagen. De bakar till skolans lussefika och stressar upp sig över julklappsinköp.
Om det är något strategi­arbete man ägnar sig åt så är det hur de värsta familje­konflikterna ska kunna undvikas i helgerna eller hur den där akuta ­julångestklumpen i magen ska kunna motarbetas.
Kort sagt: folk tycker att valet är över sen länge."

Själv är jag mycket mer intresserad av den politiska utvecklingen, än av julfirande. Valet må vara över, men resultatet, och Stefan Löfvens inkompetens, gjorde att det endast var början på en besvärlig tid framöver. Budgetomröstningen är ett normalt förfarande, som inte försvinner för att Karin Pettersson vill fira jul. Dessvärre för dessa vänstermänniskor, är det dessutom så att hundratusentals svenskar röstar på SD, vilket gör att de har en betydande roll i riksdagen. I ett mognare klimat hade både Alliansen och de rödgröna kunnat diskutera med SD, bland annat för att undvika nuvarande situation. Kanske är Sjuklövern de äkta rättshaveristerna?

Pettersson ger sig sedan in i matematiken och resonemanget blir än märkligare:

"I går kom Novus med en opinionsundersökning som visade att 34 procent av väljarna vill att SD röstar så att regeringens budget faller.
34 procent. Det är inget vidare väljarunderlag för en borgerlig ­minoritetsregering. Bland ­alliansväljarna är det en knapp majoritet, 51 procent, som hoppas på kaos."

Vad har frågan om SDs eventuella fällande av budgeten med Alliansens väljarunderlag att göra? Är situationen bättre för Stefan Löfvens minoritetsregering? S och MP är inget vidare regeringsunderlag. Om Alliansens företrädare, kanske en ny moderatledare, mognar och inleder ett samarbete med SD, har denna konstellation plötsligt en stabil majoritet som kan regera. Det blir sedan dags att göra en felaktig tolkning av SCBs opinionsundersökning:

"I går kom även SCB:s stora opinionsundersökning. Den visar att det är stiltje i opinionen. Om något har de rödgröna partierna stärkt sin ställning sedan valet.
Undersökningen sätter ljuset på problemet med Alliansens och SD:s strategi.
En överväldigande majoritet av svenska folket röstade nej tack till att högern ensamma skulle fortsätta styra landet."

Nja, den visar att människor uppger sympatier ungefär i linje med valresultatet. Problemet är dock att dessa undersökningar överskattar vänsteropinion och underskattar SD. I själva verket har SD ökat flera procent i opinionen sedan SCBs senaste undersökning. Det är inte heller "en överväldigande majoritet" som vill ha vänsterstyre, hur Karin Pettersson än försöker läsa siffrorna. Framför allt är det ytterst få som vill se Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha det stora inflytande som de nu har. Återigen, Alliansen bör helt enkelt inkludera SD och göra slut på spektaklet. Vi får ytterligare en generalisering:

"Väljarna tycker helt enkelt fort­farande att ­Moderaterna förlorade valet och att det är ­rimligt att Stefan Löfven blev statsminister och att resten är upp till politikerna att fixa."

Tycker "väljarna" det? Är det omöjligt för en vänstermänniska att inse att en majoritet inte vill se Stefan Löfven som statsminister? Jag gissar att det troligen även finns en viss opinion inom hans eget parti som är besviken på hans resultat hittills och Miljöpartiets roll. Att "politikerna ska fixa det" innebär troligen att det är både Alliansens och SDs ansvar att helt enkelt acceptera den rödgröna budgeten, ett något bisarrt resonemang. Det avslutande stycket är lite intressant, i all sin dumhet:

"Svenska väljare gillar inte kaos. Svenska väljare gillar samarbete, kompromisser, ordning och reda. De vill rösta i val och att politikerna sedan gör sitt jobb. Så att det går att griljera skinka och dekorera pepparkakshus i lugn och ro.
Kom igen nu, snälla SD och ­Alliansen. Vi förstår hur ni tänkte, med det här har faktiskt gått för långt.
De flesta av oss vill faktiskt bara ha jullov nu."

Just det. Kan det kanske vara dags att komma ur sandlådan, sluta posera, och faktiskt inse att SD ingår i det politiska landskapet? Så snart man släpper isoleringsidiotin, kan Sverige få en handlingskraftig regering. Ty om Löfvens regering ska fortsätta, kommer inte bara Petterssons jullov i år störas, utan även nästa år och året därefter, då vi kommer att få fyra år av besvärliga förhandlingar och nederlag som staplas på varandra.

Dagens citat: Anders Lindberg

"På onsdag kan de fälla Sveriges regering.
Inte för att de själva har särskilt många röster, bara var sjunde riksdagsledamot är Sverigedemokrat."
Aftonbladet

Asylfanatikern och SD-hataren Anders Lindberg ägnar en krönika åt de där berömda "nazistiska rötterna" som vi alltid ska påminnas om. Källa är som vanligt Per Svenssons "Vasakärven och järnröret - om den långa bruna skuggan från Lund", en bok som har blivit något av en bibel bland etablissemangets skribenter.

I verkligheten innebär vart sjunde mandat ganska många röster och SD är idag Sveriges tredje största parti. Varför kan då detta parti fälla regeringen? Lindberg ger oss svaret:

"Utan för att de demokratiska partierna låst varandra med retorik och tjurskallighet."

Jag vet inte hur många gånger jag ska kommentera det där med "demokratiska partier", men jag får väl ännu en gång påpeka att demokrati handlar om fria val, yttrandefrihet och så vidare, men inte om inställning i invandringsfrågan. Även analysen är något tveksam, då jag snarare skulle säga att SDs avgörande ställning kommer ur, naturligtvis, vågmästarrollen, men även ur de övriga partiernas besatthet av att isolera SD och utesluta varje förhandling.

Som avslutning får Anders Lindberg med lite poserande och ett tillfälle att använda "anständig", modeordet bland dagens politiskt korrekta krönikörer:

"Den 30 november 2014 borde det anständiga Sverige ta ett kliv tillbaka och ställa sig frågan: kan vi inte bättre än så här?"

"Kan ni inte bättre än så?", är frågan jag ställer mig varje gång jag läser en krönika i Expressen eller Aftonbladet, särskilt när den ska svartmåla SD. Dessutom stavas "sverigedemokrat" med inledande liten bokstav.