Marine Le Pen till attack mot Junckers återhämtningsplan

I förrgår godkände Europeiska Rådet Jean-Claude Junckers plan att satsa 315 miljarder euro för att stimulera unionens tillväxt. Dagen innan fick Europaparlamentet tillfälle att diskutera paketet och Marine Le Pen kritiserade då detta i starka ordalag. Hennes inlägg bemöttes också av en märklig fråga från tyska De Grönas Rebecca Harms angående det lån Front National erhållit från ryska First Czech-Russian Bank. Lånet ifråga omfattade dock nio miljoner euro och inte de 40 miljoner som Harms talade om.

Dagens bild: Migrationsverkets kommandocentral

På ovanstående fantastiska bild poserar Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i det "operativa ledningsrum" han har låtit bygga. Ett verk som inte har några krav på sig och kan äska så mycket pengar det behagar, ska naturligtvis ha en imponerande kommandocentral, som hämtad ur ett amerikanskt krigsdrama. Kanske är uppbyggnaden alldeles naturlig; härifrån ska folkutbytet och kriget mot svenskarna föras och övervakas. Det är inte svårt att föreställa sig hur Danielsson glider runt i rummet och drar pilar från Mellanöstern till Sverige, likt vilken annan invasionsplan som helst.

DN berättar:

"På skärmarna syns hur många som söker sig till Sverige i dag, hur många boendeplatser det finns i kommunerna just nu och hur många av Migrationsverkets anställda som är i tjänst."

Rummet bär naturligtvis Raoul Wallenbergs namn. Som tjänsteman ska Anders Danielsson egentligen inte uttala sig politiskt, men han kan inte låta bli att bjuda på de vanliga "argumenten" för massinvandring:

"Det tycks så himla mycket från alla håll, men det finns inget djup i resonemanget. Okej, du vill minska invandringen. Säg då hur. Är Sverige en del i EU? Ja. Har vi skrivit under Genèvekonventionen? Ja. Är det krig i Syrien? Ja. Är Sverige ett bra land att komma till? Ja. Frågan är vad man vill att vi ska ändra på. Att gå ur EU eller ändra på flyktingkonventionen är inte så lätt. Men visst, vi kan göra det miserabelt att komma hit. Då kommer så klart ingen."

Känner Danielsson att hans eget resonemang kännetecknas av djup?

Förvånande klarspråk i DN

Richard Swartz är en av mycket få mediepersoner i Sverige som skriver intelligenta och intressanta alster, ofta med europeiska betraktelser. Dagens inlägg är så korrekt och klarsynt att det man som luttrad svensk förvånas över att det ens får publiceras i etablerad media, även om innehållet är självklarheter för oss oppositionella. Swartz betraktar den svenska situationen och debatten med europeiska ögon:

"Utifrån sedd är den svenska politiska krisen obegriplig. Berättar man om hur begreppen nyfascister och strukturell rasism används blir man knappt trodd."

Krönikan ska förstås läsas i sin helhet, men jag väljer att här lyfta fram några särskilt intressanta avsnitt. Swartz fortsätter med att beskriva en sorts typisk diskussion med någon från kontinenten:

"Européerna förstår bättre när man försöker förklara. Några få statistiska uppgifter brukar räcka: som att Sverige tar emot fler syriska flyktingar än något annat land i Europa. Att Sverige tar emot dubbelt så många flyktingar per capita som något annat OECD-land (världens rikemansklubb). Eller att de utrikes födda står för mer än 40 procent av den långvariga svenska arbetslösheten."

Han sätter sedan fingret på den där typiska officiella självgodheten, där vi minsann ska gå före och visa de andra:

"Fast de finner sig snabbt: ni svenskar tror alltså att ni är bättre än vi. Men varför skulle ni klara av vad vi redan på långt lägre nivåer har stora problem med? Ni verkar autistiskt förälskade i er egen godhet. Men sådant slutar i hyckleri och självbedrägeri. Och SD är det politiska pris ni betalar för att få uppträda som humanitär stormakt. Det är er egen orealistiska invandringspolitik som skapat detta monster."

Låt oss bortse från den idiotiska benämningen "monster", som jag för övrigt tror att få insiktsfulla européer skulle använda. Ytterligare några rader om låsningen följer:

"Ni svenskar överdriver. Ni skulle kunna skära ner er invandring kraftigt, så ta kål på SD och fortfarande vara bäst i klassen. Nej, svarar jag. Att skära ner vad som kallas ”volymer” är tabu. Det vill eller vågar ingen."

Även detta skulle jag säga är ett närmast unikt svenskt fenomen. I länder som Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Frankrike händer det att högerpolitiker gör utspel mot både invandringen och det mångkulturella samhället, men i Sverige har alla etablerade partier så hårt målat in sig hörnet att det idag skulle vara otänkbart. Förhoppningsvis har de förlorat så mycket trovärdighet att de aldrig kommer att bli ett alternativ för den som ser problemen med den förda invandringspolitiken.

Även den kanske mest frustrerande aspekten av Sveriges situation berörs:

"De få européer som verkligen känner Sverige pekar på kontrasten mellan invandringspolitikens exemplariska generositet och den mästrande vägran att diskutera den. Utifrån förefaller den mindre som en sak- och mer som en svensk trosfråga (på löpande räkning). Det noteras att den politiska klassen och medierna vägrat diskutera invandringen i form av antal, siffror och kostnader. Märkligt; ingen annan verksamhet eller budgetpost kan hoppas på ett sådant fribrev. Denna bristande saklighet skulle dessutom ha bidragit till en stark emotionalisering av debatten, ofta hand i hand med grov antiintellektualism och rop på censur och mobbning mot dem som nämnt en siffra eller två."

Denna bisarra hållning känner vi sedan länge igen. De mest antiintellektuella formuleringarna och utspelen brukar komma från vänstern och figurer som Åsa Romson och Rossana Dinamarca, men låt oss inte heller glömma Fredrik Reinfeldts eviga "ni ger er på invandrarna". Richard Swartz avslutning blir en dräpande attack mot det politiska etablissemanget, där han inleder med ett citat från 1800-talsförfattaren Johan Ludvig Runeberg:

" 'Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.'
Fast Runeberg i all ära: kanske föredrar svenska politiker Brechts förslag att upplösa folket och välja sig ett nytt."

På sätt och vis är det ju just ett folkutbyte som dessa politiker nu genomför, där vänstern hoppas på ett nytt proletariat och därmed en piggare klasskamp och nya väljare, medan högern ser ett framtida splittrat samhälle som möjligheter till större löneskillnader och ett utbud av hembiträden och trädgårdsmästare.

Som sagt, ingenting i Swartz text är nytt för den med öppna ögon, men att den publiceras i liberala DN är kanske ytterligare ett litet tecken på en islossning i demokraturen.

Expressens avslöjande förstasida

Ibland kolliderar etablissemangets förljugna retorik med verkligheten på ett särskilt tydligt sätt, vilket idag sker på Expressens förstasida. Vi får först ta del av dagens faktiska händelser i det nya Sverige, för att sedan direkt läsa om en parallell verklighet:

Därefter blir det dags för vår elit att säga sitt. Först ut är det politiska etablissemanget:

Låt oss titta på vad Anders Borg säger i artikeln:

"Ett mångkulturellt samhälle är ett effektivt och starkt samhälle. Det förs nu en jättekonstig debatt i Sverige som om det är ett problem om människor invandrar hit. Jag delar inte den synen. Jag tycker det är en stor fördel att det har kommit tiotusentals människor från Syrien, Irak, Iran och Somalia. De bidrar till att göra Sverige bättre och till ett mer dynamiskt och spännande samhälle. Alla riktigt spännande samhällen vi ser, där man har hög grad av innovation och en hög grad av förändringskraft, de präglas av det."

Därefter blir det dags för det mediala etablissemanget:

Denna konflikt mellan verkligheten och etablissemangets mantran pågår ständigt, men det är inte alltid som en tidnings förstasida kan åskådliggöra gapet lika pedagogiskt.

Dagens citat: Malena Ernman

"6 dar före jul väljer KD prata om flyktingar som nånting som kostar för mycket pengar. Och vi som ska spendera 66 miljarder på julklappar..."
Twitter

Analytikern och posören Malena Ernman reflekterar över Göran Hägglunds debattartikel. Intelligentare människor inser naturligtvis att julklappshandeln har mycket lite med kostnader för asylmottagning att göra. Uttalandet ovan är som vanligt framför allt ett stort hyckleri, då vi kan gissa att Malena själv knappast kommer att hålla igen på konsumtionen. Hon skulle också kunna sälja av sin paradvåning på Kungsholms strand, eller varför inte sommarhuset i skärgården, vilket bara det skulle kunna täcka etableringsersättningen för ett antal asylsökande.

De där 66 miljarderna skulle dyka upp ännu en gång i Malenas aldrig sinande twitterflöde:

Den som tror att Henrik Arnstad bjuder på "folkbildning de luxe" visar framför allt att denne själv har en stor avsaknad av just bildning.

Så kommer då Folkpartiets migrationsinlägg

Sjuklöverns partier har under en lång tid sett till att all debatt kring den enorma invandringen har tystats och att de som har försökt yttra sig i frågan demoniserats och hånats. Detta skulle man helst ha fortsatt att göra, om nu inte Sverigedemokraternas framgångar omöjliggjort det. Även om själva verkligheten borde ha skapat debatt för länge sedan, krävdes det att de övriga partiernas maktställning hotades för att deras företrädare skulle känna sig nödgade att säga något.

I förrgår bjöd Göran Hägglund på en tämligen svag skrivelse, som dock innehöll tre konkreta förslag. Idag vill även Folkpartiet figurera i ämnet, genom ett debattinlägg i SvD, men man undviker föga förvånande att formulera någonting som faktiskt skulle påverka situationen. Att man dessutom har låtit Roger Haddad och självaste Erik Ullenhag sätta ihop alstret gör det inte mer seriöst. Haddad är partiets faktiske talesperson i migrationspolitiska frågor, medan Ullenhag troligen ses som en tung expert i ämnet efter sina år av komiskt floskeltyngda pressmeddelanden. Hans speciella färdighet kommer omedelbart till användning:

"Den som flyr undan förföljelse ska kunna få skydd i Sverige – vi ska vara stolta över att vi är en medmänsklig stormakt."

"I valet i höstas kom flyktingfrågan upp på dagordningen och vi var många som stod upp för en solidarisk flyktingpolitik. Vi ska inte skicka tillbaka människor till krigets Syrien och vi har också all anledning att påminna oss själva om att öppenheten mot omvärlden gör oss till ett rikare land även om solidariteten också ställer krav på oss som samhälle." 

Fantastiskt. Vi blir också, som så många gånger förut, påminda om att debatten endast får handla om "integration" och aldrig om invandringen och dess volymer:

"Men den senaste valrörelsen fastnade i diskussionen om vi ska ta emot flyktingar eller inte. Den handlade för lite om vad som behöver göras för att fler som kommer hit snabbare ska få jobb och lära sig svenska eller hur vi ska hantera det ökande antalet asylsökanden."

Ovanstående stycke följs av en närmast osannolik mening:

"Från Alliansens sida har vi mycket att vara stolta över när det gäller integrationen."

Ändå kvarstår tydligen "utmaningar", det som normala människor kallar för problem, och för att bemöta dessa presenterar nu Folkpartiet hela tio punkter, som naturligtvis inte kommer att lösa några problem:

1. Vi måste komma ifrån det system med snabbupphandlingar av anläggningsboenden som gör att varken kommunpolitiker eller medborgare får information om att en ”flyktingförläggning” ska öppna på orten.

Om invånarna får denna information blir de automatiskt positiva?

2. Alliansregeringens samordnare för flyktingmottagande föreslog att varje kommun ska ha förmåga att ta emot dem som fått uppehållstillstånd – förslaget ska genomföras. Det faktum att det fortfarande finns kommuner som inte tar emot asylsökande är provocerande i en värld där fler befinner sig på flykt än sedan andra världskriget.

Många uppfattar nog bilbränder, stenkastning och islamiska krav som mer provocerande.

3. Vi måste ta tag i bostadsbristen och fundera på om det ska byggas modulhus i kommuner som sluter avtal om mottagande så att de människor som fått permanent uppehållstillstånd och väntar på en bostad snabbare kan börja sin etablering i Sverige.

4. Vi behöver sänka trösklarna in på arbetsmarknaden så att även de som har en låg utbildning har möjlighet att få ett jobb och en egen lön att leva på.

Där kom det då, liberalernas eviga mantra om sänkta löner och skapandet av en stor okvalificerad sektor. Få ekonomer skulle säga att en satsning på okvalificerade arbeten är vägen framåt, lika lite som de skulle hävda att ett utvecklat industriland bör öka denna styrka med några tiotusen personer varje år.

5. Fortsatta satsningar på validering och kompletterande utbildningar ska göras.

6. Svenska för invandrare bör läggas ned som egen skolform och i stället föras över till vuxenutbildningen.

7. Arbetet för att underlätta för det civila samhällets insatser i mottagandet ska fördjupas. Några steg har tagits med statligt stöd till flyktingguider, men mer behöver göras.

8. Särskilda insatser krävs för att nyanlända elever i skolan ska få den tid de behöver för att klara målen.

9. Fortsatta kunskapshöjande insatser mot rasism och främlingsfientlighet ska ske i skolan.

10. En utredning bör tillsättas som tittar på hur jobbperspektivet kan stärkas genom hela mottagningssystemet och hur mottagandet av asylsökande ska se ut.

Festligt nog skrev Roger Haddad på SVT Opinion den 5e december:

"Jag återlanserar nu min personvalskampanj ”Jalla för alla” med målet att genom sociala medier och direkta samtal övertyga väljare att en röst på mig är en röst på en person som håller löftet att driva en integrationspolitik som stoppar SDs framfart och som bekämpar de rödgrönas bidragspolitik.

Allt pekar på att det parti som öppet vågar tala om våra integrationsproblem och som har politiska lösningar på dessa kommer stärka förtroendet för demokratin, uppfattas som mest regeringsdugliga och vinna väljarnas förtroende. Jag tänker se till att det blir Folkpartiet."

Är det någon som tror att de idag framförda tio punkterna skulle integrera och skapa arbeten för det årliga inflödet av över 100 000 asyl- och anhöriginvandrare? Finns det någon som ser dessa punkter som "politiska lösningar" eller att Folkpartiet härigenom blir det mest förtroendeingivande partiet? Kristdemokraternas förslag innehöll trots allt tre punkter med viss tyngd, medan Folkpartiets endast bjuder på skrapningar på ytan, som i bästa fall skulle ge marginella effekter, men mer troligt inte skulle göra någon som helst skillnad. Vägrar man att diskutera volymerna, behöver man inte diskutera någonting annat heller.

Finland minskar sin flyktingkvot

Päivi Räsänen

I år uppgick Finlands flyktingkvot till 1050 individer, efter en höjning av den syriska kvoten till 550. Nästa år skär man återigen ned siffran, som då kommer att landa på totalt 750, varav 350 kommer att vara syrier. Inrikesminister Päivi Räsänen från Kristdemokraterna hänvisar till ekonomi:

"Jag har nog föreslagit en höjd flyktingkvot för regeringen med omkring 100 - 300 fler flyktingar men det hela stupade på pengar. Det var inte möjligt att höja kvoten."

I en artikel i Svenska YLE nämns intressant nog också en kostnad för vad ytterligare 300 kvotflyktingar skulle innebära, en siffra som man uppskattar till 10 miljoner euro, alltså ungefär 95 miljoner svenska kronor.

Sveriges årliga flyktingkvot är naturligtvis mer än dubbelt så stor som Finlands, 1900 personer, men det är en mycket marginell andel av det totala inflödet. Sverige har i år tagit emot över 50 000 syrier.

Under Yles artikel återfinns också ett par intressanta kommentarer om föredömet och den humanitära stormakten i väster:

"UNG, hade du hellre haft det som i Sverige? Där kommunerna inte har en ringaste chans att ta hand om det stora antalet flyktingar, och där de stackars flyktingarna inte har någon chans att integreras pga deras stora antal? Om jag bara kunde så hade jag också hjälpt alla flyktingar i världen, men tyvärr är jag inte tillräckligt rik och måste vara realistisk. Samma sak för Finland. Det är bättre att ge ett bättre liv åt ett mindre antal flyktingar än att flyga hit alla världens flyktingar, vilket skulle resultera i att Finland skulle bli ett enda stort flyktingläger med samma dåliga levnadsstandard som i de stora flyktinglägren idag."

"Säger jag att vi skall göra som Sverige? Finns ju ett 'litet' kast mellan Finlands och Sveriges siffror..."

"Eller borde vi göra som i en kommun i Sverige som använde alla biståndspengar för att ta emot flyktingar, och dom som borde fått hjälpen blev utan, var finns medmänskligheten i det förfarande?"

SD och KD

När Göran Hägglund publicerade sin debattartikel var det inte svårt att förutsäga reaktionerna och man blev inte besviken. Vänstern reagerade med upprördhet över att frågan ens berördes och drog fram de vanliga ryggmärgsreflexerna och känslorna. Borgerligheten talade om att det var bra att SDs monopol bröts. Ett undantag utgör Lena Mellin, som kan klassas som socialdemokrat, men ändå ansluter sig till det borgerliga resonemanget:

"Göran Hägglund kanske har helt fel. Han kanske har helt rätt. Men det är bra att något annat parti än Sverigedemokraterna talar om den här frågan och gör det i någorlunda konkreta ordalag."

Man kan förstås undra varför det är bra. Själva skulle de med all sannolikhet svara ungefär att "om de anständiga partierna inte deltar i debatten, lämnas fältet fritt för SD" och "vi måste kunna diskutera de här frågorna och ändå ha en god människosyn och ta hänsyn till alla människors lika värde". Själv tror jag att det egentligen handlar om någonting annat, nämligen att demoniseringen av SD har gått så långt att den sedan länge lämnat all politik, vilket gör att vilket förslag som helst blir mer "rumsrent" så länge det kommer från ett annat parti, idag stämplade som "de anständiga". Etablissemanget skulle fortfarande hata Mattias Karlsson och Björn Söder, även om SD imorgon anslöt sig till hela Miljöpartiets migrationslinje. Det är också därför som Göran Hägglund kan tala om vissa skärpningar av asylpolitikens utformning och ändå på något sätt ses som god innerst inne.

I samma tidning försöker den något enfaldige Daniel Swedin ge sig in i siffrorna för att såga Hägglunds inlägg:

"Mellan januari och september i år betalade till exempel Migrationsverket ut 700 miljoner till de privata bolag som tillhandahåller tillfälliga bostäder till flyende människor som sökt sig till Sverige. De sju största har tillsammans fakturerat staten 250 miljoner kronor. Varannan skattekrona blir här ren vinst för vissa bolag. Men det är inte sådana kostnader Hägglund vill prata om. Nej, det är kostnaderna för människorna som måste ner."

Swedins utgångspunkt är typisk för vänstern, där konsekvenserna är mindre viktiga, eftersom det som skaver mest är när människor tjänar pengar. Det är därför som Jonas Sjöstedt inte talar så mycket om kvalitet i vården som han gör om giriga investmentbolag och vinster som placeras i skatteparadis. Av samma skäl älskar vänsterdebattörer att, om någon talar om asylmottagningens kostnader, börja tala om hur mycket direktörer tjänar, som om de båda fenomenen skulle ha någonting med varandra att göra.

Daniel Swedin verkar inte riktigt förstå varifrån Göran Hägglunds resonemang kommer. Det handlar inte om att bestraffa människor, eller om att flyktingarna skulle leva i lyx, utan om Alliansens arbetslinje, där man på olika sätt vill öka motivationen att arbeta. Även jag tror att det finns sätt att stimulera arbetsmarknaden, men i detta fall lär det bli ett slag i luften. Jag är övertygad om att de flesta som kommer hit faktiskt helst vill arbeta, men om det varje år ska komma 100 000 människor som inte kan språket och i många fall saknar relevant utbildning, hjälper dessa typer av stimuli föga.

De vinklade tolkningarna fortsätter:

"För, visar det sig, svenskt flyktingmottagande måste också bli mindre och utformas på ett sätt så att det har en avskräckande inverkan på andra människor som flyr. Dels vill han att ingen som flyr till Sverige ska få besked direkt om man får stanna. I tre år ska man leva med tillfälligt uppehållstillstånd och om landet man kom från blivit säkrare får man åka hem. Om man fått ett jobb som rut-städare kan man också få stanna."

Man kan förstås kalla det "avskräckande", men en mer rimlig syn är att vi kanske inte måste bedriva en så avvikande politik att det i hela världen blir känt att det är just till Sverige man ska söka sig. Vårt land är det enda som delar ut permanenta uppehållstillstånd till alla syrier, vilket är vida känt bland de som har lämnat Syrien och befinner sig i något av grannländerna. Egentligen är det absurt att den som befinner sig i omedelbar fara självklart ska tillbringa resten av sitt liv i Sverige, men inom etablissemanget har det blivit en etablerad sanning att det är nödvändigt för integrationen, liksom anhöriginvandring anses vara det. Det framförs ofta till och med att moskébyggande har en positiv effekt på denna integration.

Alstrets mest förljugna stycke torde vara följande:

"Dessutom vill Kristdemokraterna ge Migrationsverket i uppdrag att snabbt behandla asylansökningar från 'säkra länder'. Problemet är väl att det inte finns några säkra länder ur ett rättsligt perspektiv. Alla människor som söker asyl har rätt att få sin sak prövad i en process som är individuell och rättssäker."

Nonsens. Det finns absolut länder som direkt kan avfärdas, som Serbien, Bosnien och Makedonien. Därifrån får vi endast romer, som använder asylprövningens tid för att uppehålla sig i landet och syssla med de sedvanliga aktiviteterna.

Göteborgs-Posten hyllar Göran Hägglunds initiativ och skriver under rubriken "Ett steg bort från SD" bland annat:

"Kristdemokraternas agerande gynnar inte med självklarhet främlingsfientliga krafter. Det är tvärtom Romson med fleras ovilja att, till skillnad i från när det gäller andra politikområden, diskutera de kostnader och problem som finns när det kommer till asylmottagande och integration, som lett till att SD kunnat ta problemformuleringsinitiativet. Nu öppnas förhoppningsvis dörren till en mer seriös diskussion."

Det är som vanligt märkligt att det viktigaste är att komma bort från partiet SD, genom att någon annan tar upp frågan, då deras fina värdegrund inte är "främlingsfientlig". Jag håller med om att personer som Åsa Romson knappast har någonting konstruktivt att komma med, men jag skulle inte heller kalla Göran Hägglunds utspel som "seriöst". Det är alldeles uppenbart att artikeln skrevs för att lyfta KD över riksdagsspärren, utan att på allvar ta ansvar för Sverige och vår framtid. För att fortfarande få tillhöra de anständiga, tog Hägglund i precis så mycket han vågade, med en mängd försäkringar kring asylrätten. Då kommer vi att fortsätta köra mot avgrunden, om än kanske något långsammare och med någon besparing i den omedelbara asylmottagningen.

Jag tror absolut att detta utspel kommer att ge KD fler röster, då partiet blir det enda alternativet för någon som ser sig som borgerlig och fortfarande känner beröringsskräck inför SD. Däremot tror jag knappast att man kommer att ta särskilt många röster från SD, då dessa väljare sedan länge insett problemens omfattning och förstår att KDs desperata utspel är fullständigt otillräckligt.

Slutligen är jag faktiskt övertygad om att det i viss mån gynnar SD. Trots att en mängd debattörer nu jublar över att något annat parti än SD berör frågan, kan de inte låta bli att varje gång ställa inlägget i relation till SD, vilket gör att partiet fortsätter att vara politikens "gravitationscentrum", kring vilket allting rör sig. Att migrationsfrågan får ytterligare lite uppmärksamhet är också positivt, eftersom landet fortfarande bara har ett enda riksdagsparti som på allvar vill göra någonting åt situationen.

...och de förväntade reaktionerna strömmar in

Maria Ferm poserar när hon har fått igenom fri
sjuk- och tandvård för personer som uppehåller sig illegalt

I det förra inlägget tittade vi på den valballong som Göran Hägglund idag släppte. Eftersom den i all sin feghet ändå närmade sig en skärpning av asylpolitiken, följdes den naturligtvis av de upprörda reflexer vi kunde vänta oss från de vanliga misstänkta. Miljöpartiets Maria Ferm bjuder som vanligt på verklighetsfrämmande floskler:

"Att börja göra migrationspolitiken mer restriktiv kommer legitimera främlingsfientliga partier. Och det förstör för de mest utsatta."

Invandringskritiska partier är varken mer eller mindre "legitima" än de andra. 800 000 svenskar anser uppenbarligen att Sverigedemokraterna inte bara är ett legitimt parti, utan dessutom det bästa alternativet. Problemet för personer som Maria Ferm är att verkligheten allt mer skiljer sig från deras drömmar och att SD kommer att öka både om invandringsfrågan nonchaleras eller försiktigt berörs. Vilka "de mest utsatta" är och hur de skulle drabbas av Hägglunds förslag lämnas oförklarat, men det grundar sig antagligen i Ferms infantila världsbild, där alla som det är synd om bör komma till Sverige. Hon tillade:

"Och göra att anhöriga kommer behöva fly över Medelhavet istället för att komma reguljärt."

Det är fortfarande inte SDs fel att socialdemokrater och moderater ser flyktingsmugglarna som en välkommen barriär, då de vägrar att bedriva en mer rationell invandringspolitik. Jag väntar fortfarande på det första förslaget om att skapa en lufttunnel till Sverige med hjälp av regelbundna Hercules-flygningar, och kanske blir Maria Ferm personen att föreslå det.

Gustav Fridolin fokuserar på att håna KDs kristna grund:

"Kristdemokraterna börjar valrörelsen sex dagar före jul med att förvandla flyende från krigets terror till en kostnad. 'Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?'  Mark 8:36 (1917 års översättning) Tror samma gäller för ett parti."

Ovanstående reaktioner är typiska för vänstern på flera sätt. Till att börja med är de upprörda över varje ansats till att beröra frågan, eftersom den helt enkelt inte ska diskuteras. Därefter väljer de som vanligt rena känsloargument om "de mest utsatta" och en förlorad själ. Jag är föga imponerad av Göran Hägglunds alster, men det innehåll trots allt ett antal konkreta förslag. Ferm och Fridolin skulle ha kunnat förklara varför de motsätter sig var och en av punkterna, men väljer alltså att endast bjuda på lite upprördhet i största allmänhet.

Christina Höj Larsen

Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen kompletterar genom att framhålla de fantastiska åtgärder som givetvis staten har att tillgå:

"KD väljer att krydda sitt redan tveksamma julbudskap om nej till gratis mediciner för barn, nej till höjd a-kassa och bättre sjukförsäkring med att se flyktingar som kostnader och misstänkliggöra dem genom att påstå att de väljer bidrag framför arbete. Det är skamligt och desperat att försöka plocka poäng på att det just nu finns många människor som tvingas fly slakthusen i Syren, Irak och Eritrea. Vad som behövs är bättre SFI, validering och effektiva kompletteringsutbildningar för att få nyanlända i arbete."

Jag måste återigen påminna om att det alltså handlar om i runda slängar 100 000 människor, en siffra som MP och V för övrigt vill öka obegränsat. Det blir då oerhört förljuget att tala om SFI och kompletteringsutbildningar. Även om vi låtsas som att dessa blir vägen till arbete för samtliga 100 000, så kommer under utbildningarnas tid ytterligare 100 000 och året därefter 100 000 till.

Den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld är en av mycket få personer som inte tror att utspelet har något samband med SDs framgångar. Han är nöjd med att Hägglund fokuserar på ekonomi och han spar inte heller på nyckelorden:

"Här fanns inget flirtande med SD. Jag tror att det är mycket medvetet från KD att både på egen värdegrund och av strategiska skäl akta sig för att hamna i sällskap med SD. Här kan man i stället hamna i ett läge där man framstår som ett parti som ser bekymmersamt på legitimiteten i den nuvarande migrationspolitiken, men som ändå håller rågången klar när det gäller människovärde."

En viss uppstramning är alltså anständig, så länge den kommer från KD och kläs i ekonomiska termer, medan SDs förslag direkt handlar om "människovärde". Själv hävdar jag alltid att massinvandringens påverkan på landets framtid är en mycket större fråga än de omedelbara kostnaderna för asylmottagning, men så är jag också immun mot etablissemangets eviga mantran om "människosyn" och "alla människors lika värde". Fram till dagen då de förklarar varför Sverige ska ha ett enormt inflöde från Afrika och Mellanöstern, och vad fördelarna är med detta, saknar de all auktoritet.

Aftonbladet

SvD

KDs förslag till skärpningar av asylpolitiken

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund efterlyser idag på DN Debatt ett antal skärpningar av reglerna kring asylinvandring och dess hantering. Ett par av förslagen skulle faktiskt leda till reella minskningar av volymerna, även om Hägglund naturligtvis inte kan tala i de termerna och måste framhålla att syftet är att en stor invandring ska kunna fortgå:

"För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas."

Det är en riktig iakttagelse att de enorma volymerna också leder till utanförskap för de invandrade individerna, eftersom det årliga inflödet ser till att arbetslösheten upprätthålls och antalet utanförskapsområden ökar. Det är just åtstramningar som behövs och det är oerhört fegt av dessa borgerliga debattörer att inte våga tala om volymer. Det blir sedan dags för den där förståelsen för människors oro, vilket en lite bättre människa ibland kan kosta på sig:

"Är de onda, de som röstar och mejlar och pratar? Nej, jag tror att många är högst vanliga och anständiga medborgare. De är oroliga. De tycker inte att politiken ger svar på de samhällsproblem som de möter i sin vardag. Det finns inget vaccin. Men det finns ett val att göra. Vi kan fortsätta med handfallenhet och etiketter. Eller så kan vi lyssna till människors oro och ta oss an de utmaningar som en kraftigt ökad invandring för med sig." 

Eller så kan vi låta bli att skaffa oss dessa "utmaningar" och inte insistera på en kraftigt ökad invandring. Därefter bjuder Hägglund på det obligatoriska stycket, som i ett slag visar att vi inte ska förvänta oss några stordåd från hans parti:

"Kristdemokraterna har länge kämpat för en migrationspolitik som bygger på öppenhet, respekterar asylrätten och värnar de värden och principer som skyddsgrunderna bygger på. Det kommer vi att fortsätta med. Det är viktigt att Sverige, i dag och i framtiden, ger skydd till de som flyr undan förföljelse, krig och förtryck. Men vi som står för öppenhet och generositet behöver ge bättre svar på hur vi möter problem med flyktingmottagandet."

"Öppenhet och generositet" brukar vara eufemismer för massinvandring, men här kanske det främst handlar om posering och en markering för att överhuvudtaget kunna framföra konkreta förslag. Ty så länge volymerna är enorma, kommer även "utmaningarna" att vara det. Hägglund väljer att fokusera på kostnaderna för flyktingmottagandet, vilket trots allt är en intressant linje, eftersom även den aspekten tidigare har varit strängt förbjuden. Vi har fått lära oss att man inte kan blanda in pengar i detta sammanhang, och eftersom det på någon högre nivå ändå är berikande och på ett magiskt sätt skapar "dynamik", så är alla kostnader irrelevanta och kan lika gärna döljas.

En mening i Hägglunds inlägg är fantastisk i all sin ärlighet:

"Det är ett självändamål att ha en human migrationspolitik."

Låt oss då titta på de konkreta förslagen:

1. Lägre bidrag och ett nytt etableringsavdrag. Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta. Men även nyanlända påverkas av ekonomiska incitament. Om bidragen är för höga och möjliga arbetsinkomster för låga kommer det att bli mindre arbete utfört. 

Detta är den vanliga borgerliga tanken; att det handlar om "integration" och att allt löses med uppluckrade regler på arbetsmarknaden. Jag vill då påminna Göran Hägglund om att vi talar om runt 100 000 människor varje år, som dessutom kommer från länder som Somalia och Afghanistan, och där många saknar de elementära kunskaper som krävs på svensk arbetsmarknad. Nu vet vi att borgerliga debattörer har en sorts hemlig dröm om en stor okvalificerad sektor, där de tänker sig att dessa människor ska bli deras hembiträden och trädgårdsmästare, men det är troligen få svenskar som vill skapa detta Brasilien eller Sydafrika.

Därefter kommer en punkt som faktiskt skulle ha en viss inverkan på volymerna:

2. Tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren. Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd.

Det är närmast overkligt att det inte redan ser ut så. Den svenska asylpolitiken handlar inte om att ge människor skydd från omedelbar fara, utan om att vårt eget land ska förändras i grunden och befolkningen bytas ut. Som Hägglund också påpekar, innebär dessa permanenta uppehållstillstånd, ibland för hela länder, att vi skickar ut signaler till omvärlden, vilket i sin tur har orsakat att asyltrycket är många gånger större på Sverige än andra EU-länder.

3. Säkra länder. Ett allvarligt hinder för snabb integration är de långa väntetiderna hos Migrationsverket. Varje asylansökan ska granskas individuellt med bevarad rättssäkerhet, men Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås. Nästa år beräknas 8.000 ansökningar, framför allt ifrån västra Balkan vara uppenbart ogrundade, vilket gör att bara ett par procent beviljas.

Även detta borde naturligtvis ha införts för länge sedan. Från EU-länderna Rumänien och Bulgarien kan romer fritt resa in och uppehålla sig i Sverige i månader, men från länder som Serbien och Makedonien söker de istället asyl så att de kan uppehålla sig här under prövningstiden.

Det är fullt förståeligt att KD, med 3,9 procent i opinionen, vill göra markeringar i invandringsdebatten för att komma över riksdagsspärren, men förslagen är helt otillräckliga och retoriken fortfarande världsfrånvänd. Låt oss hoppas att väljarna ser igenom valtaktiken och fortsätter stödja det enda riksdagspartiet som tar, och alltid har tagit, frågan på allvar.

Dagens citat: Jenny Alversjö

"Men det är ju på sätt och vis missnöje, så tillvida att man inte vill visa sitt stöd för SD, då lägger man det på S, som väldigt tydligt i det här iallafall, läget, har visat sitt avstånd."
TV4

En av programledarna för TV4 Nyhetsmorgon bjuder på en egen analys av Novus opinionsundersökning för december.  Eftersom V och MP backar med runt 3 procent, och S går fram ungefär lika mycket, skulle ett mer rimligt antagande kunna vara att vänsterväljare bytt till det större partiet, men i Alversjös värld måste det alltså handla om att ta avstånd från SD. Att sedan just SD ökar än mer, får inte riktigt plats i analysen.

Ännu en dag av sandlåda i riksdagen

Kommunisten Karin Rågsjö när hon ondgör
sig över vinstdrivande privata skolor

När Sverigedemokraterna valde att stödja Alliansens budgetmotion, enades det samlade politiska och mediala etablissemanget om att den svenska riksdagen därmed hade blivit en lekstuga och en sandlåda. Intressant nog hade den tydligen inte blivit det tidigare, när sjuklövare oroade sig för att behöva sitta bredvid eller dela kopiatorrum med en sverigedemokrat, eller när Magdalena Andersson drog ned persiennerna för att slippa se någon av partiets företrädare. Faktum var att ingen av dessa fina människor ens tyckte att det var något omoget av en riksdagsledamot att spatsera omkring med en t-shirt som hånade ett av församlingens partier.

Idag var det åter dags för de etablerade, eller "anständiga" som det heter idag, partierna att visa sin mognad och respekt för parlamentet. Efter Björn Söders intervju i DN, kände ett par vänstermänniskor att det var dags att göra infantila markeringar. Istället för att tilltala talmannen på sedvanligt manér, tyckte Jan Lindblom (mp) att det var oerhört fyndigt att istället säga "Herr talman" på nordsamiska. Detta följdes av Karin Rågsjö (v), som inledde med "Shalom talman".

Aftonbladet






Kommer någon idag säga att vänstern gör riksdagen till en lekstuga, eller är detta också egentligen SDs fel? En gissning är att ovanstående beteende ses som ett viktigt ställningstagande och fyndiga markeringar. Det är dock uppenbart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fört in ett antal gatuaktivister i kammaren, som sannolikt hellre skulle stå med vuvuzuelor på något torg. Observera att de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna aldrig uppför sig på detta sätt.

Jan Lindholm, som givetvis först kallades Lindblom och sedan Lindhlom i Aftonbladets artikel, är främst känd för sina pseudo-vetenskapliga motioner om elöverkänslighet och "antroposofisk" medicin.

Front National i ledning inför nästa val

Frankrike är uppdelat i ett antal administrativa enheter, med separata val till kommuner, kantoner och regioner. I mars nästa år sker valen i landets 2054 kantoner, som var och en omfattar ett antal kommuner, enligt det sedvanliga systemet med majoritetsval i två omgångar.

En ny opinionsundersökning från institutet Odoxa visar att nationellt skulle Front National vinna den första omgången med 28 procent av rösterna, följt av högerpartiet UMPs 25 procent och Socialistpartiets 17 procent. Detta resultat skulle nästan motsvara en fördubbling jämfört med kantonalvalet 2011, då partiet erhöll 15 procent nationellt. Endast 53 procent av de tillfrågade uppger att de avser att bege sig till valurnorna, vilket Odoxa framhåller som en risk för Socialistpartiet att bli utslaget redan i första omgången.

Stödet för Front National i kantonalvalet 2011, per departement. Den mörkaste
färgen indikerar ett valresultat på över 20 procent, vilket visar att partiet då
fortfarande var starkast i de traditionella fästena i norr och i söder.
2015 lär framgångarna dock synas även i landets östra halva.

Andra frågor i undersökningen visar också att Marine Le Pens strategi för "avdemonisering" verkar bära frukt. Av de tillfrågade anser 58 procent att Front National "borde ses som ett parti som andra", en siffra som uppgick till 53 procent i mars i år och endast 42 procent 2010. Bland högerväljarna (där FN räknas in) är motsvarande siffra nu 77 procent, mot 31 procent bland vänsterväljarna.

Le Figaro

Märkliga analyser från Novus

I ett inlägg på SvDs "Brännpunkt" vill Novus VD Torbjörn Sjöström förklara varför Sverigedemokraterna har gått fram så pass kraftigt mellan valen, men hans slutsatser verkar vara mer präglade av hans egna funderingar och fördomar, snarare än på opinionsundersökningar:

"Det är lätt att se invandringen som en fråga jämförbar med övriga frågor som vård, skola och jobben. Men det är ett misstag att behandla frågan som en sådan, då förenklas komplexiteten till en nivå som gör det omöjligt att hantera, något som syns på den polariserade debatten idag. Invandringsfrågan har en annan karaktär."

På vilket sätt är invandringsfrågan helt väsensskild från vård, skola och jobb, och på vilket sätt är de tre sistnämnda likartade? Just detta resonemang används ofta för att tysta debatten, då invandringsfrågan är så oerhört komplex att all kritik blir "enkla svar på svåra frågor". Jag skulle snarare säga att invandringsfrågan tillhör de enklare politiska frågorna, då det är uppenbart att Sverige tar emot många gånger fler asyl- och anhöriginvandrare än vi kan hantera och att det är nödvändigt att drastiskt minska volymerna. Man kan naturligtvis förstöra och fördunkla debatten hur mycket som helst genom att blanda in "alla människors lika värde" och "människosyn", samt påstå att Sverige är helt bundet av internationella avtal och att det därför inte finns någonting att diskutera. Slutligen skulle man kunna tillägga att inte heller vård, skola och arbetsmarknad saknar komplexitet. De påverkas dessutom i högsta grad av invandringspolitiken.

Sjöström tar upp vissa av den förda invandringspolitikens aspekter:

"Vi har en väldigt stor kostnadspost som också syns i påfrestningar på samhället på flera olika håll. Samtidigt som vi saknar pengar på många andra ställen. Till det har vi bilden att våra grannar har en mer restriktiv syn på invandringen.

Effekten av finanskrisen sammanföll med Socialdemokraternas partiledarbyte och debatten kring vinsten i välfärden. För många blev då Sverigedemokraterna det enda oppositionspartiet och som erbjöd en lösning på ett mycket stort komplext problem som många såg - ett samhälle som saknar pengar och inte har förmåga att skapa jobb åt de som bor här, samtidigt som invandringen upplevdes ta för mycket resurser."

Ovanstående verklighetsbild kommenteras inte närmare än att SD har lyckats fånga upp denna opinion. Ytterligare ett oförklarat stycke följer:

"Viktigt är att inte blanda ihop parti och väljare. Det gäller alla partier, men nog lite extra viktigt vad gäller Sverigedemokraterna. Det politiska intresset bland svenska folket är relativt lågt, drygt hälften anser sig vara politiskt intresserade, av dessa är bara cirka 15 procent mycket intresserade (SOM och Novus). Med andra ord baseras beslut om vilket parti man skall rösta på primärt på vad som sägs i valrörelsen, inte partiernas historia."

Varför Sjöström anser att det är extra viktigt att inte blanda ihop SD med dess väljare utvecklas inte, men vi vet att Sjuklöverns politiker gärna säger detta, eftersom de vill ta avstånd från partiet, men inte längre anser sig ha råd att demonisera 800 000 väljare. I verkligheten röstar naturligtvis väljarna på partiet eftersom de stödjer dess politik och vill se dess företrädare ha inflytande. Jag är osäker på hur det ser ut internationellt, men att drygt hälften ser sig som politiskt intresserade känns inte som en förvånansvärt låg siffra. Möjligen kan styckets poäng anas i kommentaren om partiernas historia, där vi ständigt påminns om hur SD har "nazistiska rötter", men jag skulle nog säga att vad som framförs i valrörelsen är mer relevant än vad som skedde för 25 år sedan. De svepande personliga slutsatserna fortsätter:

"18 procent av de som röstade på SD gjorde det som en taktikröst. Bara KD (20 procent) och Fi (36 procent) hade högre andel. En taktikröst på SD skall ses som en missnöjesröst."

Ovanstående stycke är närmast obegripligt. Hur kan en röst på SD vara en taktikröst? Det finns moderater som taktikröstar på KD, eftersom de vill hålla allianspartnern över spärren, men en sådan problematik finns inte när det gäller SD. Sedan tycker jag att begreppet "missnöjesröst" är idiotiskt, eftersom varje röst på ett parti som inte sitter i regeringsställning i någon mån är en missnöjesröst med den förda politiken. Ytterligare än tveksam analys dyker upp:

"Att SD tog flest väljare från Alliansen är då också logiskt. Ett parti som går till val på en tydlig problembeskrivning som grundar sig i ett missnöje vinner flest väljare från regeringspartierna. Vi ser idag tendenser på att SD tar fler väljare från S efter valet. Missnöjet riktar sig främst mot regeringen."

Här verkar Sjöström mena att SD-väljaren vänder sig mot varje regering som ett utslag av sitt allmänna missnöje. I själva verket är det inte alls märkligt att exempelvis moderater har tröttnat på sitt gamla parti. Massinvandringslinjen är tämligen ny och har sannolikt aldrig haft något större stöd bland väljare eller lokala företrädare. Jag gissar att ytterst få moderater upplevde migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet som på något sätt naturlig eller önskvärd. På samma sätt är det inte heller särskilt förvånande att gamla socialdemokrater inte längre känner igen sitt parti, som nu till och med bildar regering med det verklighetsfrånvända Miljöpartiet.

Torbjörn Sjöströms debattinlägg är både spretigt och intetsägande, men förefaller mynna ut i någon sorts slutsats att SD har växt genom någon form av "missnöje". Med sju partier som förespråkar massinvandring, och två block som båda glatt anammar Miljöpartiets huvudlösa migrationspolitik, är det emellertid inte särskilt konstigt att missnöje, frustration och stödet för ett alternativ växer.

Björn Söders uttalande

I förrgår publicerade Dagens Nyheter en artikel om Sverigedemokraterna och en intervju med Björn Söder. Uttalandena har sedan kommenterats flitigt av etablissemangets politiker och skribenter och naturligtvis försöker samtliga göra så illvilliga tolkningar som möjligt. Själva kärnan i det som väckte anstöt kan sägas vara:

"Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem."

Själv förstår jag ärligt talat inte riktigt syftet med Söders kommentarer. Jag får dock intrycket av att det handlar om en sorts filosofiskt resonemang kring begrepp som nation och identitet. I sak är det egentligen inga konstigheter att säga att ett land kan rymma olika folkgrupper, men det är bisarrt att börja tala om exempelvis tornedalingar i den situation Sverige nu står inför. Helst skulle jag vilja se att SDs företrädare helt lät bli att dras in i alla dessa diskussioner kring "svenskhet", då det alltid tenderar att bli lätt fånigt, som medias eviga fixering vid Zlatans identitet.

Problemet är att en politiker i dagens mediala värld inte kan kosta på sig att sitta och fundera och resonera på ett sådant filosofiskt plan, eftersom man vet att medierna kommer att plocka ut en mening och helst förvrida den. Sålunda sammanfattas en ganska omfattande intervju med Söder under rubriken "Judar är inte svenskar", trots att han inte sade just det och trots att rubriken initialt löd "Den leende nationalismen".

Självklart blir det problem med alltför många "nationer" i ett land, men med en årlig asylinvandring på närmare 100 000 personer från Afrika och Mellanöstern finns det inte ens en anledning att blanda in de nationella minoriteter som har funnits här sedan ett antal sekel. Invandringsvolymen är relevant, en definition av "svenskhet" är det inte.

För politiker och media kommer citaten som en tidig julklapp inför extravalet. Stefan Löfven, Annie Lööf, Gustav Fridolin, och de övriga vanliga misstänkta, faller nu över varandra för att uttrycka spelade känslor av obehag. Däri ligger förstås också en portion hyckleri, då de alltid har hävdat att partiet är rasistiskt och numera dessutom "nyfascistiskt".

Även de bekanta vänsterkrönikörerna vädrar nu morgonluft. Oisin Cantwell skriver att "SDs hat mot samer är väl genomtänkt":

"Att Sverigedemokraterna gång på gång vevar mot samerna, en folkgrupp som tros ha kommit till Norden snart efter istidens slut, kan vid en första anblick te sig bisarrt.
I själva verket är det logiskt och följer en genomtänkt plan."

Jag tror inte alls att särskilt många sverigedemokrater känner någon motvilja mot samer eller ens ägnar frågan särskilt mycket uppmärksamhet. Det förefaller inte heller särskilt sannolikt att det finns "en genomtänkt plan" för att "veva mot" folkgruppen. Återigen, är det mer sannolikt att Söder satt och resonerade lite allmänt kring nationsfrågor och råkade nämna just denna grupp. Det kan tilläggas att han menar att många samer, liksom andra grupper, själva ser sig som en specifik grupp, vilket han exemplifierade med att det finns både en samisk flagga och ett samiskt parlament. Intressant nog har medierna letat upp Börje Salming, av samisk börd, för att fördöma SD, vilket han gör genom att säga att han "är stolt över att vara same", ett något paradoxalt uttalande i sammanhanget.

Martin Aagård, på kommunistiska Aftonbladet Kultur, tar förstås det hela ytterligare ett snäpp och skriver "De hatar vårt sätt att leva", möjligen inspirerad av den amerikanska bilden av terrorister: "They hate our way of life". Han inleder med semantik:

"De säger inte längre 'minoritet' eller 'etnisk grupp'. De säger 'nation'. Och de säger 'folk'."

I de flesta länder är även begrepp som "nation" och "folk" helt okontroversiella. Om vi återigen tittar på USA, kallas exempelvis indianer för "native Americans", men man talar också om "the Sioux nation" och så vidare. När Aagård sedan ska ta i ordentligt, blir hans just svenska syn tydlig:

"Kärnan i Sverigedemokraternas politik är att alla medborgare inte har rätt att kalla sig svenskar. Inte ens om de betalar skatt, har ett svenskt pass och har bott här hela sitt liv. Inte ens om deras släktingar betalat skatt, haft svenska pass och bott här sedan istiden. Inte ens om deras hy är vit som snö och deras hår blekare än en genomskinlig Yohio med magsjuka."

För många människor med annan etnicitet eller religion är det inte något privilegium att vara svensk, även om vår elit gärna tror att vi är ett föredöme i hela världen, som alla ser upp till och vill tillhöra. Många muslimer ser den muslimska identiteten, en tillhörighet i Umman, som något oändligt mycket finare. Martin Aagård har faktiskt ett antal poänger i sitt inlägg, men det spårar förstås också ur med jämna mellanrum:

"Det är helt hopplöst att definiera ett folk. I alla fall i den bemärkelsen Björn Söder och Hitler använder ordet. Människogrupper bildas och löses upp. Landsgränser flyttas. Språk förändras och utvecklas. Människor byter identitet och de flesta av oss har ingen särskild identitet alls."

Då skulle jag vilja att Aagård vänder sig till exempelvis kurderna i Sverige och frågar varför de ens kallar sig så och varför de talar om att ha "ett eget land". De har ju pass från Turkiet, Irak eller varför inte Sverige, och är följaktligen irakier, turkar, eller någon form av världsmedborgare. Även om jag själv tycker att diskussioner om "svenskhet" är meningslösa, är det inte alls "helt hopplöst" att definiera ett folk. Det brukar göras genom att peka på en gemensam historia, kultur och inte minst språk. Jag tror nog att även Martin Aagårds identitet i många avseenden är präglad av Sverige.

Filosofiska och semantiska diskussioner kan vara intressanta, men det är lönlöst för en politiker att försöka föra ett längre resonemang med en journalist. Det är fullständigt onödigt att ge alla dessa fiender så mycket gratis ammunition.

DN hyllar kommunistisk kamp mot "högerextremism"

Maria Schottenius är kulturredaktör på Dagens Nyheter och måste som sådan förstås skriva om politik. Idag skriver hon under rubriken "Se allt av Guédiguian om ni vill förstå vilka högerextremisterna är" om hur de lite bättre människorna kan förstå att folk som röstar patriotiskt egentligen är trasiga personer som man får ha lite överseende med ovanifrån. Inlägget inleds med en felaktighet, som visserligen huvudsakligen är språklig, men kanske ändå inte borde levereras av någon som har skrivit i hela sitt liv:

"Sverigedemokraterna har nästan lika många väljare som Nationella fronten i Frankrike. Vad kunde ha gjorts ­annorlunda, för att fånga upp dessa väljare innan de sökte sig till ­extremhögern?"

Nej, i verkligheten fick Front National 3 528 000 röster i de senaste nationella valen 2012, medan Sverigedemokraterna fick strax över 800 000. Om vi lämnar själva språkbehandlingen, så ligger SD också något efter, även om jag tror att partiet har all potential att erövra liknande procentsatser. I Europavalet 2014 erhöll FN nästan 25% av rösterna och blev därmed landets största parti.

Hela Schottenius text är tendentiös och inte ens hennes egna vittnesmål är särskilt trovärdiga:

"Det var i början av maj i Paris 2002. Jean-Marie Le Pen hade vandrat från den glänsande Jeanne d’Arc-statyn till Operan i Paris, Nationella frontens favoritplats, där han höll valtal i vårsolen. Jag trängdes i en bisarr samling av unga skinheads, äldre krigsveteraner och blossande, vinfryntliga medelålders män och kvinnor med band i trikolorens färger över bröstet."

Jag betvivlar att huvuddelen av deltagarna utgjordes av "skinheads och krigsveteraner" ens 2002. De där banden med trikolorens färger bärs inte av vem som helst för att visa nationalism, utan av personer med vissa ämbeten, exempelvis borgmästare, och det oavsett politisk tillhörighet. Vi kan ju titta på hur Jeanne d'Arc-firandet såg ut i år, där vi även kan se borgmästarna med dessa band:






De något märkliga beskrivningarna fortsätter:

"Förr, när högerpartierna inlemmade värdekonservatism, nationalism och allmän fördomsfullhet mot homosexuella, feminister och främmande inslag i Sverigebilden, såg det annorlunda ut. Moderatledare fram till Gösta Bohman kunde yttra en mening av det lite grövre slaget och på så sätt sopa in alla dem med tveksamma åsikter som vantrivdes i det moderna. De kom då innanför, inte utanför etablissemanget."

De flesta människor lägger inte sin röst på SD på grund av "allmän fördomsfullhet", utan på grund av att de inser att Sveriges invandringspolitik är fullständigt huvudlös och kommer att rasera samhället. Inte heller någon motvilja mot homosexuella eller feminister lär vara ett särskilt betydande inslag.

I Schottenius värld är till och med kungahuset en viktig fråga, trots att inte ens Socialdemokraterna arbetar för dess avskaffande:

"De värdekonservativa som aktar kungahuset (inte bara för vad det kan göra för exportindustrin) värnar nationen, hemmafrun och vill se fosterlandet flamma stolt som i fornstora dagar har inte mycket att hämta hos allianspartierna."

Slutligen kommer då ytterligare en referens till Frankrike, i form av en uppmaning till att konsumera ideologiskt nyttig kultur:

"Ett tips till politiker och alla som funderar på hur det här ska gå. Se allt ni kan av den franske regissören Robert Guédiguian, som ständigt håller på med frågorna om högerextremism och gestaltar dem i sina fenomenala filmer från Marseille. Han kombinerar i sitt kameraöga det som behövs för att förstå: Genomskådandet, avslöjandet av högerextremismens råhet, men på en botten av ömhet för de människor som hamnat där."

Vad Maria Schottenius glömmer att berätta, eller kanske inte ens känner till, är att denne Robert Guédiguian har varit uttalad kommunist i hela sitt liv och idag stödjer Vänsterfronten, som bland annat består av Parti Communiste Français. Vad han har att säga om Front National är med andra ord inte alldeles neutralt, men det är ju sympatiskt att personer som han och Maria Schottenius åtminstone vill försöka mana fram lite "ömhet" för de stackars väljare som "hamnat där".

Politism berättar vilka sidor ni inte får besöka

Aftonbladets projekt "Politism" är en något märklig sida, inte minst eftersom den lanserades med mottot att man skulle stärka demokratin genom att låta färre röster komma till tals. Nivån på sidan illustreras ganska väl genom att man har låtit Margret Atladottir vara redaktör. Hon kommer ursprungligen från Nöjesguiden och brukar bjuda på visdomsord av typen:

Som redaktör för Politism måste hon dock också bekämpa SD och "stå upp mot främlingsfientlighet", vilket hon idag vill göra under rubriken "Rasistiska sajter du inte vill råka dela på Facebook":

"Sajter som verkar bland annat för rasism, islamofobi, nynazism och antifeminism. Vissa av dem känner du kanske till, medan andra slugt lyckas maskera sin agenda genom att posera som helt vanliga oberoende nyhetssajter. Det händer i bland att intet ont anande människor delar artiklar på sina Facebookprofiler från dessa sajter."

Det är nämligen viktigt att Margrets underlydande vänstermänniskor inte får ta del av all information eller välja själva, varför vissa riktlinjer måste kommuniceras:

"Och för att varken du eller någon av dina kompisar ska råka bidra till spridningen av deras världsbild vill vi bidra med lite klarhet i vilka sajter du verkligen borde undvika."

En sajt kan vara olämplig för hennes får på olika sätt:

"Samtiden är exempelvis en sajt som ägs och drivs av Sverigedemokraterna, Dispatch International beskriver sig själva som ”islamkritiska” men är snarare rasistiska med kopplingar till counterjihadrörelsen. Nyheter idag har vi skrivit om tidigare på Politism, här bland annat, en sajt som kallar sig själv för ”oberoende” men som drivs av tidigare medarbetare på Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt. Fria tider och Nya tider låter inte som särskilt farliga om man bara går på namnen, men tittar vi på till exempel Fria Tider anses de av en rapport från Statens medieråd vara en del av ”den radikala högerpopulistiska nätmiljön”, och mycket riktigt går rasismen och islamofobin igenom sajtens innehåll. Likadant om vi tittar på Nya tider, som är sprungen ur den högerextrema, numera nedlagda Nationell idag."

Som vi kan notera är det många faktorer att ta hänsyn till, där allt ifrån SD-kopplingar till kritik mot islam gör varje artikel till förbjuden frukt. Aftonbladet har kopplingar till Socialdemokraterna och är på många sätt en usel produkt, men jag är inte särskilt rädd för att ändå läsa där. Det stämmer att Dispatch International har udden riktad mot islam, men det är inte märkligare än att Aftonbladet bedriver kampanjer mot SD, inrymmer den kommunistiska hatbloggen "Aftonbladet Kultur", eller lanserar idiotprojekt som "Politism". Nya Tider är för övrigt mycket noggranna med att hålla varje nyhetsartikel neutral, i högre grad än etablerad media.

Atladottirs inlägg är bara ännu ett exempel på hur vänstern ser på åsikter och pluralism, nämligen att man endast ska ta del av ett visst material och tysta allt som strider mot ens egen världsbild. Det är därför sverigedemokrater blir blockade på Facebook av gamla vänner och det är därför som vänstern dyker upp på SD-evenemang med vuvuzuelor. Jag tar del av alla publikationer från vänster till höger, och mina läsare har mitt tillstånd att göra detsamma. Idag har jag till och med länkat till "Politism", utan att tro att någon blir förgiftad i sinnet för det.

Patetiska upprepningar från Jan Guillou

Vi vet sedan länge att Jan Guillou ser sig som landets störste tänkare och sannolikt också tycker att ingen tänker så originellt som han själv. När han idag i Aftonbladet ska stämma in i kören mot Sverigedemokraterna, framträder dock en bild av en trött man, som endast förmår att upprepa mycket gamla floskler. Han inleder med det som brukar kallas "partiets nazistiska rötter", för att sedan fortsätta med en närmast parodiskt förutsägbar beskrivning av hur SD har förändrats:

"Frisyrer ändrades, bomberjackor byttes mot Dressman. För Jimmie Åkesson och hans närmast för­trogna var det självklart att man inte kunde bli ett massparti som öppet nazistiska. Det kunde inte ens nazisterna på 1940-talet, trots medvinden från Tyskland."

Får man verkligen betalt för dessa hopklipp? Festligt nog har Guillou till och med stavat fel till "Dressmann", trots att det är en mycket viktig komponent i hans alster. Att SD inte är "öppet nazistiska" kan bero på att varken Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson eller partiets väljare på något sätt är nationalsocialister. Likt en Martin Aagård eller Henrik Arnstad, hittar Guillou förstås en hel del som fortfarande är "fascistiskt":

"Kvar av denna ursprungsfascism finns bara små intressanta fläckar här och var. Som romantiska föreställningar av det slag som under den riktiga nazismen sammanfattades under begreppet Blut und ­Boden (”blod och jord”). Liksom ­föreställningar om en arisk svensk ursprungsetnicitet, eller en av ­utländskhet hotad nationalkultur med nyckelharpor, folkdräkter och hembygdsföreningar." 

Ovanstående rader utgör vad man brukar kalla för en "halmgubbe". I verkligheten talar inte SD om "blod och jord" eller om "arisk ursprungsetnicitet", även om jag förstår att Guillou känner att det på något sätt är underförstått. Det är inte heller främst nyckelharpor och folkdräkter som är hotade, även om Guillou tycker att det är ytterst fyndigt att på detta sätt försöka förlöjliga frågan. En invandring av det slag som vi nu ser hotar allt som har med Sverige att göra, inte minst trygghet och välfärd.

Han vill sedan, likt varje journalist före honom, lyfta fram ett citat av Mattias Karlsson, där Guillou påstår att han "försäger sig":

"Den stora avgörande striden om vår civilisation, våra kulturers och nationers överlevnad, har gått in i en ny, mer intensiv fas."

Även om ett sådant språkbruk inte passar sig inom Guillous egen gåslevervänster, så är Karlssons uttalande naturligtvis helt korrekt. Europa, och framför allt Sverige, står nu inför en verklig utplåning, där ursprungsfolken riskerar att bli minoriteter och islam flyttar fram sina positioner. Det blir sedan dags att inta den där arroganta hållningen från ovan, som är Guillous signum:

"Visst är det här ganska intressant, på någon sorts seminarienivå. Men som kritik mot Sverigedemokraterna är det värdelöst. Man kan inte ­föra en intellektuell diskussion med anti-intellektuella, då blir de bara glada och uppiggade och får vatten på sina kvarnar om kulturmarxister, feminister och blattekramare."

Är det verkligen så att övriga partier består av intellektuella, medan SD består av anti-intellektuella? Jag skulle nog våga påstå att personer som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson är oändligt mer bildade och intellektuella än Stefan Löfven. Ytterligare en passage är typisk för Jan Guillou, där han genom att använda ett ord som han känner står över allmogen, försöker visa sin intellektuella överlägsenhet:

"Så hur borde man i stället bemöta dessa, för att välja ett exakt ord, ­xenofober?"

Observera hur han här poserar genom att inte använda det mer normala "främlingsfientlig". Xenofob är inte ett mer exakt ord, utan helt enkelt mer internationellt, även om det grekiska ordet i sig snarare betyder "rädd för främlingar". Man kan ju alltid kontra som Jean-Marie Le Pen gjorde:

"Jag är varken rasist eller xenofob. Jag är frankofil!"

Krönikan fortsätter med de enormt utnötta "analyserna", självklart framförda som om de för första gången nu uttalas av den store Guillou:

"Fel moderattaktik måste vara att ge de främlingsfientliga ett lillfinger, den taktiken misslyckades i Danmark och gjorde Dansk Folkeparti till största parti i landet."

I själva verket är nu Dansk Folkeparti större än någonsin, när de inte utgör regeringsunderlag. Som vanligt är dock det största tankefelet att man ska anpassa politiken för att bekämpa ett invandringskritiskt parti, istället för att faktiskt se de problem som finns i verkligheten. Jan Guillous stora poäng, och stora fel, är att SD ska bemötas med "siffror":

"Och där ligger partiets andra svaghet. Nästan allt de säger om ”massinvandringen” är fel, de skrudar sig i en tjock mantel av påhittade eller okontrollerbara siffror som blir svåra att bemöta i en öppen diskussion. Och det är därför de flesta politiker från de demo­kratiska partierna skyr den diskussionen. Nu går det nog inte längre, nu måste dessa främlingsfientliga hjärnspöken avslöjas ett efter ett. Om ­Sverige vore lika tätbefolkat som Italien vore vi 80 miljoner invånare, bara en sån sak. På längre sikt är invandringen en ren vinst. Kostnaderna i början motsvarar bara en bråkdel av Reinfeldts skattesänkningar för de rika."

Liksom alla andra, är Guillou oförmögen att säga vilka siffror som är felaktiga. De siffror som Mattias Karlsson och Oscar Sjöstedt lyfte upp på sin presskonferens var varken påhittade eller svårkontrollerade. Migrationsverket redogör för hur många som söker asyl och hur många som får permanent uppehållstillstånd, och den bild som då målas upp kan i sanning definieras som massinvandring. Jämförelsen med Italiens befolkning är lika imbecill som Fredrik Reinfeldts tal om alla de tomma ängar och åkrar som borde fyllas med asylinvandrare. Ett Italien bebott av 80 miljoner, där en absolut majoritet är faktiska italienare, är inte samma sak som om Sverige skulle bestå av åtta miljoner svenskar och 72 miljoner med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Mening efter mening visar Jan Guillou, tvärtemot sin egen självbild, att han varken är en lysande tänkare, intellektuell eller ens retoriker. Som om vi inte har fått nog med bevis för det, kommer ytterligare ett mycket trött och mycket felaktigt påstående:

"Sverige har varit ett invandrarland genom hela historien, det är den sammansmältningen som skapat svensk ­kultur eftersom majoriteten alltid vinner."

Ovanstående mening är egentligen obegriplig, även om vi är vana vid liknande nonsens. Har svenskar aldrig varit i majoritet i detta land? Sanningen är att Sverige har förändrats på bara några decennier och aldrig tidigare har stått inför en total demografisk och kulturell utplåning.