söndag 22 november 2015

SD och yttrandefriheten




SvD:s kulturskribent Anders Q Björkman ställer idag frågan "När tvingas en svensk författare gå i exil?". Jag ska erkänna att jag vid en första anblick trodde att alstret skulle handla om åsiktskorridoren i svensk debatt, där figuranter i exempelvis SVT bör tillhöra ett visst läger. Jag bedrog mig emellertid. Efter en genomgång av olika länder där yttrandefriheten är satt på undantag, kommer det så:

"Därför är det viktigt att yttrandefriheten får stöd. Från allmänhet, press och politiker. Det sker dessvärre inte alltid. För en tid sedan skrev Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på Facebook att 'eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än)' och eftersom svenska medier inte fungerar som ungerska 'är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget'. "

Ovanstående avsnitt beskriver egentligen just åsiktskorridoren, och det kan vara taktiskt riktigt att ett parti som SD anpassar retoriken, även om det i viss mån innebär att ge efter för åsiktsförtrycket. För att understryka sin tes ger Björkman ett par exempel:

"Samma parti portade för ett par veckor sedan utvalda journalister från dess landsdagar. I förra veckan ville en SD-ledamot i Västra Götaland stoppa en ungdomspjäs för att den var 'ren indoktrinering och vänsterpropaganda'.

Att SD, vid något som egentligen är en intern angelägenhet, väljer bort journalister som har en klar agenda mot partiet, och i Expressens fall samarbetar med aktivister som Researchgruppen, är inte särskilt anmärkningsvärt. Att man inte bjuder in rena fiender betyder inte att man vill förbjuda yttrandefriheten. När det gäller den där pjäsen, slirar Anders Björkman en hel del på sanningen. Det som han kallar för "en ungdomspjäs" framförs i själva verket på lektionstid för niondeklassare, och det är svårt att se den som någonting annat än just propaganda. Den sägs handla om fascism, men har udden riktad mot Sverigedemokraterna. På teaterns egen hemsida sägs bland annat:

"Frågan som väcks i föreställningens inledning är om Sveriges statsminister, Stefan Löfven, hade rätt när han i ett debattinlägg i december 2014 skrev att det sitter ett fascistiskt parti i riksdagen." 

Mariestadstidningen, som sett föreställningen, skriver:

"Här börjar ändå 'Den avvikande meningen' dra paralleller mellan Sverigedemokraterna och nazisterna. Föreställningens budskap är att SD också ser en inre fiende; inte judarna utan muslimerna.
– Det finns inget annat parti som pekar ut den inre fienden. Sverigedemokraterna vill att vår nation ska återuppstå i sin forna prakt. Men de vill sköta det själva i partiet, snyggt och lugnt utan upplopp'.
Slutsatsen som levereras av Regionteater Väst är att SD är en hybrid av fascism och konservatism samt att statsministern därmed hade delvis rätt.
– En sak vet vi. Fascismen är fel svar på samhällsproblemen."

Jag har talat med sverigedemokrater i Västra Götaland, som betonar att de naturligtvis inte vill förbjuda något, men ifrågasätter om detta projekt är ett lämpligt användande av skattemedel. Att skolelever tvingas se en monolog om hur SD är fascister är naturligtvis också helt absurt. Björkman fortsätter:

"Efter högljudda protester anpassade partiet, helt enligt Jomshofs recept, sin retorik efter det rådande läget: Facebook-inlägget ströks och partiet gjorde helt om och släppte in alla journalister. Men vi fick en antydan om vilken sorts medier Sveriges tredje största riksdagsparti vill ha – som de ungerska – och vilka journalister de inte vill ha – kritiskt granskande. Och pjäser ska ha 'rätt' budskap."

Återigen, det handlar inte om att "pjäser ska ha rätt budskap". Det handlar om skattemedel och det handlar om huruvida skolelever överhuvudtaget ska bearbetas med politisk propaganda. Det skulle vara lika märkligt, och leda till ramaskri från personer som Björkman, om skolorna besöktes av en pjäs om SD:s förträfflighet. Att SD skulle förfölja "granskande" journalister är också en lögn. Publikationer som Expressen granskar inte SD, utan bedriver rena kampanjer mot partiet.




Avslutningen blir storslagen:

"SD:s attityd är ett oroande tecken på att yttrandefrihetens framtid i Sverige inte är självklar. Yttrandefriheten är ett av vårt samhälles största tillgångar – det är av högsta vikt att den, också under kampen mot terrorismen, fortsätter att värnas. Annars finns risk för en mörk framtid då Sverige producerar sina egna yttrandefrihetsflyktingar."

Jag tycker absolut att vi ska ha yttrandefrihet i Sverige, men en debatt om åsiktsklimatet, och den roll som medierna spelar, skulle vara välkommen. Det är ingen slump att opinionsundersökningar där SD blir största parti inte publiceras. På samma sätt leder SVT:s politiska styrning till att Malena Ernman blir nyårsvärd, därför att hon kritiserar SD, och Gina Dirawi blir julvärd, endast därför att hon har en etnisk bakgrund som anses "spegla mångfald".

Den kulturpersonlighet som poserar mot SD behöver knappast gå i exil. Det skulle kanske inte heller en kulturpersonlighet som hyllar SD behöva göra, men vi vet att den personen skulle få löpa gatlopp i medierna och se sin karriär raserad. I Frankrike finns faktiskt författare och intellektuella som öppet har stött Front National, men i Sverige har inte en enda ledande medlem ur denna grupp trätt fram som sverigedemokrat eller invandringskritiker. Jag tror inte att det beror på att de inte finns.




2 kommentarer:

  1. Det är nu över 10 år sedan jag sade upp prenumerationen på SvD -blaskan. Jag har aldrig ångrat mig.

    SvaraRadera
  2. Att SvD betecknar sig som "obunden moderat" behöver i och försig inte betyda så mycket med tanke på den resa som Reinfeldt och Schlingmann tog partiet på.

    SvD har gått ifrån en avisa som var läsbar till en rödgrön gegga som nästintill kräver skyddsdräkt för att hantera på runt ett år. Det finns fortfarande läsvärda personer på ledarredaktionen men tidningen i allmänhet och kulturen i synnerhet är en riskfaktor för de med högt blodtryck.

    SvaraRadera