Dessa svenskar och detta nyspråk

Språket formar naturligtvis i hög grad hur vi tänker och ser på olika fenomen. Det är skälet till floran av politiskt korrekta termer, som ständigt förändras och utökas. "Zigenare" blir "romer", som blir "EU-migranter", trots att de faktiskt inte är migranter, utan i så fall snarare turister, och trots att faktiska migranter från EU-länder inte beskrivs på detta sätt.

Ovanstående exempel kommer från dagens Expressen, där "svensk bakgrund" används på ett tämligen kreativt sätt. Det stämmer att de uppräknade personerna har en bakgrund i Sverige, men det är inte vad som vanligen menas med "bakgrund". I själva verket är de svenska medborgare med bland annat arabisk och somalisk bakgrund, varför tidningen kunde ha nöjt sig med "Här är IS-jihadisterna från Sverige".

Terrorister och kriminella som verkar eller har gripits i utlandet kallas genomgående för svenskar. Det absolut värsta och mest absurda övertrampet torde ha skett då ett antal somalier, som dessutom var medborgare i Somalia, misstänktes för en gruppvåldtäkt på en Finlands-färja och då helt enkelt kallades för svenskar i medierna. Genom brottets art förstod upplysta svenskar att det snarare handlade om "svenskar", inom citationstecken, även om vi inte kunde ana att de inte ens var svenska medborgare.

Låt oss titta på ännu ett absurt exempel på hur ordet "svenskar" används:

Även nedanstående artikel är fantastisk, inte minst i kombination med bilden:

Dessa svenskar bär alltså inte bara slöjor, utan måste dessutom lära sig svenska. Hur kan en nyanländ i någon som helst mening vara svensk? De har bott hela sitt liv i ett annat land, de är inte etniska svenskar, de talar inte språket och de är inte svenska medborgare. Jag gissar att inte en enda av bildens kvinnor kallar sig för svensk. Med tanke på muslimers vanliga syn på otrogna, misstänker jag att stämpeln "svensk" rentav skulle kunna vara kränkande. I själva verket skulle man kunna se denna överdrivna iver att stämpla alla som svenskar som rasistisk, då den underliggande tanken är att det är något finare som man i sin oändliga generositet förärar människor från Afrika och Mellanöstern.

I förrgår kunde Fria Tider berätta om den nya språkmanual som SVT tagit fram för sina medarbetare. Också i detta fall är de språkliga direktiven fullständigt bisarra, även om de följer de regler som övriga medier verkar tillämpa:

"Vi använder hellre svensk än svensk medborgare för att inte skilja på svenskar. Vill man precisera ytterligare, i exempelvis fall som berör terrorism, kan formuleringar liknande denna användas: 'svensk som haft samröre med våldsbejakande/militanta islamister'."

Den enorma känsligheten går igen i flera situationer:

"I en live[sändning] om morden på en skola i Trollhättan beskriver vi vilka offer gärningsmannen valde och beskriver dem som 'inte helsvenska'. En korrekt formulering hade varit att 'mördaren valde människor som han inte betraktade som svenskar'."

Ska man nu raljera kring ovanstående förhållningsorder, kan man säga att vi inte vet hur han betraktade sina offer, varför deras faktiska ursprung skulle ha varit en mer korrekt beskrivning.

Frågan är i vilken mån de språkliga krumbukterna faktiskt påverkar människors sinne. Möjligen undvek man i fallet med de somaliska misstänkta våldtäktsmännen en viss stigmatisering genom att skriva "svenskar" och sedan utelämna namn och bilder, men vem tror de att de lurar i fallet med IS-jihadisterna? Svenska medier är sannolikt de mest känsliga i världen i denna fråga kring språk och etnicitet. Till och med i det politiskt korrekta USA kallar man människor för exempelvis "Arab American". I Nederländerna anges alltid exempelvis "marockan" eller "med marockansk bakgrund", även när det handlar om människor med endast nederländskt medborgarskap. Vad svenska medier med detta nyspråk försöker dölja för oss, är helt enkelt en liten bit av verkligheten.

"Kvarterspolis på marockanska ungdomars dödslista."

Kista galleria skapar panik hos identitetsvänstern

Det är tur att jag på Twitter även har en profil för att följa vänstermänniskor, då många av deras speciella tankegångar och föremål för hat annars skulle ha gått mig förbi. Idag är det en liten julfilm från Kista galleria som har fått den ständigt rasmedvetna vänstern att gå i taket:




Blev någon upprörd? Nåväl, det blev iallafall några individer som kände sig manade att kommentera på gallerians Facebook-sida:

Gallerian bemödar sig faktiskt att svara:

Som förslag lägger de upp denna film, som har en mer politiskt korrekt sammansättning:

Även en Ebba har engagerat sig i den förfärliga nya filmen:

Festligt nog studerar hon på just Södertörns högskola, där de tydligen inte ens kan lära ut reglerna kring "de" och "dem". Även Ebba får ett artigt svar från gallerian, som återigen hänvisar till den lite svartare filmen. Självklart kommer också, helt enligt Godwins lag, nedanstående kommentar:

Märkligt, jag kan inte alls påminna mig om att Hitler någonsin gjorde reklamfilmer, än mindre om "en vit värld".

Att Sverige har blivit ett så pass märkligt land hänger sannolikt ihop med vår höga grad av amerikanisering. Det är ingen slump att Birgit Friggebo just ville sjunga "We shall overcome", när Sverige äntligen fått sina egna stökiga minoriteter. Jag är övertygad om att många inom identitetsvänstern inte ens känner till att alla uttryck och all den "analys" de ansluter sig till kommer direkt från USA, från "rasifiering" (racialization) till "CIS-person" (Cisgender). Det är inte heller en slump att "politiskt korrekt" har myntats i detta land. Antagligen kommer svenska företags årsredovisningar snart att se ut som de amerikanska, där man noggrant ser till att bilderna omfattar minst en vit, en svart, en latino och en ostasiat, alldeles oavsett hur företagets verkliga sammansättning ser ut.

Ännu ett tvetydigt alster från Herman Lindqvist

Det förblir svårt att veta var man har historikern Herman Lindqvist politiskt. En del menar att han mellan skål och vägg är nationalist och invandringskritiker, vilket skulle vara fullt naturligt för en bildad och historiskt intresserad man, men hans krönikor är i stort sett alltid ytterst tvetydiga.

Dagens alster har fått rubriken "Har Polen glömt sin egen historia?", vilket direkt får oss att anta att detta lands historia borde göra befolkningen ödmjuk och positivt inställd till en stor invandring av muslimer. Det är också vad ingressen innebär:

"Varför vägrar Polen, ett stort land med cirka 40 miljoner invånare och goda konjunkturer, att ta emot flyktingar från Mellanöstern och Afrika? Har de glömt sin egen dramatiska historia med hundratusentals polska flyktingar undan förtryck, krig och massakrer?"

Varför skulle något europeiskt land vilja ta emot asylinvandrare från Afrika och Mellanöstern? Den egna historien, i Sveriges fall den ständigt använda utvandringen till USA under 1800-talet, är helt irrelevant i sammanhanget. Lindqvist fortsätter:

"Efter andra världskriget blev det förr så mångkulturella Polen ett homogent land. Mindre än 1 procent av befolkningen är född utomlands. Många polacker på landsorten har aldrig mött en utlänning."

Att säga att Polen tidigare var "mångkulturellt" är en något försåtlig och förljugen beskrivning. Att andra europeiska folk är en del av statsbildningen, i Polens fall till exempel tyskar och ukrainare, är inte vad "mångkulturellt" idag betyder. Även om Sverige sägs det från det vanliga hållet att landet alltid har varit mångkulturellt och haft invandring, vilket gärna exemplifieras med de berömda vallonerna. Beskrivningen förblir lögnaktig. Lite senare utvecklar Lindqvist tanken:

"Under flera hundra år, från 1500-talet fram till andra världskriget var Polen ett mångkulturellt land, en mötesplats för många språk och alla Europas religioner. Katoliker, ortodoxa, protestanter, judar och muslimer levde sida vid sida. Det polsk-litauiska samväldet sträckte sig under sin glans dagar från Östersjön till Svarta Havet. Där talades polska, rutenska (som senare blir vitryska och ukrainska), tyska och jiddisch. Latin var inte bara språket för de lärde utan även för en stor del av ämbetsmännen i administrationen."

Att nämna tre kristna inriktningar som exempel på "mångkultur" är också att ta i lite väl mycket. Att Lindqvist nämner muslimer, beror förstås på att det idag är den grupp som skulle vara aktuell. Vad det handlar om är huvudsakligen tatarer, som på 1300-talet började bosätta sig i landet. På 1600-talet uppgick antalet av dessa muslimer till 15 000, i en befolkning på totalt 8 miljoner. Det är i runda slängar vad som kommer till Sverige varje månad.

7 000 personer demonstrerar mot asylmottagning
i Warszawa i september i år.

Så svänger då Lindqvist i vanlig ordning, när han uppvisar en viss förståelse för polackers skepsis inför islam:

"Hundratusentals polacker har själva på nära håll i Paris, London och Berlin upplevt gettoliknande förorter och rasistupplopp. Så kom 9/11 i New York, följt av attentat i flera andra städer och nu senast terroristattackerna i Paris. Islam framstår i media som synonymt med terrorism. Ingen polack vill ha terrorn och getton i det egna hemlandet."

Nej, det är just det vi européer inte vill ha. Texten bjuder på ännu en insikt:

"För majoriteten av polackerna var det därför naturligt att nyligen välja ett parti som lovade slå vakt om Polen. De menar att en regerings främsta uppgift måste vara att alltid i första hand värna det egna landets intressen, trygga de egna medborgarnas liv och utveckling."

Det är exakt det som en regering ska göra, även om tanken förefaller fullständigt främmande i världssamvetet och den humanitära stormakten Sverige. Så blir det dags för Lindqvist att återigen svänga åt andra hållet:

"De nuvarande polska makthavarna spär på främlingsfientligheten med skrämselpropaganda. Många tidningar och sociala media sprider falska nyheter om flyktingars och invandrares påstådda våldsbrott. Resultatet är att polackerna går i försvarsställning och värjer sig mot den stora flyktingströmmen i Europa, som de ser som ett hot." 

Vi vet att det inte behövs någon "skrämselpropaganda" eller "falska nyheter" på detta område. I alla europeiska länder är samma grupper överrepresenterade, respektive underrepresenterade, när det gäller kriminalitet. Avslutningen blir intressant och understryker ännu en gång Lindqvists tvetydighet:

"Det är detta Polen, som den nya katolsk-nationalistiska regeringen tog över i somras och med bred majoritet i parlamentet vill omvandla enligt sitt eget partiprogram, oberörd av kritik från andra länder i EU. I det programmet finns ingen plats för muslimsk massinvandring."

Observera att han verkligen skriver "massinvandring", ett ord som enbart används av vår kontinents invandringskritiker. Jag tror inte att det finns en enda europeisk befolkning, kanske inte ens bosnier eller albaner, som vill ha muslimsk massinvandring.

Som sagt, jag har svårt att förstå mig på Herman Lindqvist. Han bjuder inte enbart på historiska fakta, utan verkar för det mesta också vilja säga någonting. Det är dock vanskligt att förstå vad, då hans inlägg genomgående spretar åt olika håll. Vill han försiktigt framföra kritik mot invandringspolitiken, men samtidigt se till att säkra upp genom att använda etablissemangets floskler och formuleringar?

Chris Janssens (VB) om regeringens integrationspolitik

Chris Janssens

Det lilla, något artificiella, landet Belgien är en federal stat, vilket innebär att det förutom en federal regering och parlament också finns regeringar och parlament för bland annat Flandern, Vallonien och Bryssel. Det flamländsk-nationalistiska Vlaams Belang har på senare år gått kraftigt tillbaka, främst på grund av konkurrens från det svagt nationalistiska Nieuw-Vlaamse Alliantie (N-VA), som idag sitter både i den federala och den flamländska regeringen.

I klippet nedan ser vi hur Chris Janssens från Vlaams Belang i det flamländska parlamentet läxar upp Liesbeth Homans från N-VA (till vänster i bänkraden), som är en sorts inrikesminister för Flandern. På hennes bord ligger integration och det som på nederländska kallas "inburgering", som jag i översättningen har låtit flyta samman med integration, då en svensk motsvarighet saknas, men som handlar om hur en nyanländ blir en god medborgare. Varje år, då den flamländska regeringen lägger fram sin budget, ska varje minister presentera ett så kallat "beleidsbrief", som jag har översatt med "budgetförklaring", där denne bland annat redogör för hur politiken ska utformas på det aktuella området. Det är denna redogörelse som Chris Janssens här kritiserar.

Theo Francken (N-VA) är federal minister för asyl och migration. Vi tittade här på hur Filip Dewinter från Vlaams Belang, under en frågestund i det federala parlamentet, kritiserade just Theo Francken.

Regionvalets tre lärdomar

Front National har 23 ledamöter i Europaparlamentet, varav många är påfallande intelligenta och välutbildade. En av dessa är Gilles Lebreton, som är doktor i både juridik och filosofi och har skrivit ett femtontal böcker inom det juridiska området. Från Europaparlamentet i Strasbourg berättar han idag om de tre lärdomar han menar att vi kan ta med oss från det nyligen genomförda regionvalet i Frankrike.

UMPS är den nedsättande beteckningen för UMP (numera Republikanerna) och PS (Socialistpartiet).

Rapport om romska tiggare i Göteborg

Göteborgs stads resursförvaltning har genomfört en kartläggning av romska tiggare, som förstås benämns med den vedertagna eufemismen "EU-medborgare". Intervjuer har sammanställts i en rapport, som inledningsvis beskriver initiativet:

"Rapporten beskriver situationen för EU-medborgare som lever i social- och ekonomisk utsatthet i Göteborg. Antalet intervjuade är 83 personer och intervjuerna är genomförda under några veckor hösten 2015. Finansiering för de medarbetare som genomfört intervjuerna kommer från EU-projektet Welcome Policies, där kartläggningen är en av aktiviteterna. I rapporten ges målgruppens egen bild om deras livssituation, möjlighet till försörjning och hur man lever i Göteborg, synen på deras framtidsmöjligheter men även synen på de insatser som förvaltningen driver i samarbete med idéburen sektor samt vilken hjälp man önskar att få i Sverige."

Jag vill tacka Sverigedemokraternas Jörgen Fogelklou som har uppmärksammat rapporten och sorterat ut de mest anmärkningsvärda resultaten.

Minst 26 procent har varit i landet längre än de tillåtna tre månaderna. Till den siffran kan sannolikt läggas en hel del av andelen som inte svarat:

29 procent uppger att de rest hit genom organiserade turer med minibussar. Man betalar för resan i efterskott när pengar samlats in i Sverige:

De flesta kan inte berätta om hur de har tänkt att försörja sig:

Vissa uppger dock en intressant plan för försörjning:

Vissa sätter rentav sitt hopp till kungahuset:

Majoriteten uppger att de inte skulle arbeta för minimilön i hemlandet. En 37-årig man citeras:

"Varför jobba för minimilön om man kan få mer pengar utomlands."

I ett avsnitt har gruppens önskemål samlats:

Hela rapporten kan läsas här.

2 000 protesterar mot asylboende i Nederländerna

I nederländska Geldermalsen, med 27 000 invånare, hölls igår kväll ett kommunmöte för att besluta om att placera ett boende för 1 500 asylsökande på orten. Detta möte fick dock avbrytas, då ett antal demonstranter trängde sig in i lokalerna. Borgmästare Miranda de Vries, från socialdemokratiska PvdA, fick fly från möteslokalen och meddelade senare att inga fler möten skulle hållas. Totalt tog 2 000 personer till gatorna för att demonstrera mot asylboendet.

Protesterna blev våldsamma:





Det intressanta med denna händelse är att placeringen av ett stort asylboende verkar ha gått till ungefär som det gör i Sverige; med kort varsel och mot befolkningens vilja. Vi har dock ännu lite arbete kvar för att uppnå ett civilkurage där ett par tusen människor öppet gör motstånd. Tidningen De Telegraafs webb-tv har detta att berätta:

...och Ulla Andersson (V) tar det ett steg längre

I det förra inlägget tittade vi på hur Beatrice Ask (M) bemötte ett sakligt anförande av Kent Ekeroth, i frågan om ID-kontroller vid gränsen, med känslosamma formuleringar kring att "det är människor" och givetvis "människosyn". Hennes inlägg var dock ett under av saklighet jämfört med den känsloorgie Vänsterpartiets Ulla Andersson kunde leverera mot slutet av debatten. Kommunisten plockar förstås även fram "fascistiskt".

För att förhöja tittarupplevelsen har jag tonsatt klippet.

Patetisk känsloretorik från Beatrice Ask (M)

Idag skulle regeringens förslag om ID-kontroller på bussar, båtar och tåg debatteras. Förslaget gick igenom genom att Sverigedemokraterna, som enda parti utanför regeringen, röstade för. Hela 117 ledamöter valde den fega vägen att avstå, medan endast 39 ledamöter, främst från Vänsterpartiet och Centern, röstade emot. Debatten fram till beslutet var stundtals märklig.

SD:s Kent Ekeroth gjorde en god insats, med sina helt logiska inlägg, medan Moderaternas Beatrice Ask följde i Fredrik Reinfeldts fotspår, genom att använda irrationella och osakliga formuleringar. Observera att hon på fullt allvar, när det alltså handlar om att förhindra illegal invandring, verkligen säger "Vad är det för människosyn?". När vi kommer in är det Kent Ekeroths tur att bemöta Beatrice Asks första inlägg:

Otroliga Metro

Vi är sedan länge vana vid att svenska medier är likriktade och driver en uppenbar agenda, särskilt när det gäller asylmottagning, Sverigedemokraterna och utländska patriotiska partier. Det gäller naturligtvis det röda SVT, men även kommersiella aktörer som TV4. Mest ogenerad i detta sammanhang är tidningen Metro, som förvisso är gratis, men likväl kommersiell. I kanske högre utsträckning än i något annat tryckt alster dominerar ämnen som "antirasism", avvikande sexuella läggningar, vulgärfeminism, socialism, förakt mot Sverigedemokraterna och, lika märkligt som alltid, islam. Dagens tidning har som första två artiklar följande:

Dramaturgin ser ut som vanligt. En muslim utmålas som offer, givetvis på grund av de rasistiska svenskarna, medan vi också får en artikel som ska lära oss mer om islam, alltid islam. Kan någon berätta när den senast såg en artikel om buddhism, shintoism eller hinduism? I samma tidning får vi också läsa om en udda konstellation:

Dessa tre får naturligtvis leva som de vill, men det intressanta är att Metro ständigt lyfter fram liknande "normbrytande" fall som förebilder. En likadan artikel hade man förra året:

Ett återkommande inslag i Metro är den så kallade "viralgranskaren", som syftar till att granska sanningshalten i olika berättelser som sprids på nätet. Märkligt nog är det alltid invandringskritiska "myter" som vederläggs, medan det i den minoritet av fall som stämplas som sanna, alltid handlar om en berättelse som går kulturmarxisternas väg:

Tidningens krönikörer är en historia för sig. Där återfinns Göran Greider, vars texter alltid är vänsteranalyser direkt hämtade från 1800-talet. Vidare finns ett antal unga feministiska kvinnor, som Sandra Beijer och Lisa Magnusson, som alltid skriver förutsägbart och direkt uselt. En Tanvir Mansurs bakgrund gör att han alltid får skriva om invandringens välsignelse och naturligtvis den svenska rasismen:

Bland dessa krönikörer återfinns emellertid en liberal, Johan Norberg, som troligen ingår eftersom han propagerar för massinvandring, om än ur ett liberalt perspektiv. Den absolut sämste, i stor konkurrens, är sannolikt Rickard Söderberg. Han saknar förmågan att hitta intressanta ämnen, eller ens uppslag överhuvudtaget, men han har å andra sidan främst rekryterats för att han är homosexuell och bär mascara, vilket också var skälet till att han dominerade SVT:s luciafirande. Festligt nog handlade hans första krönika om att han inte visste vad han skulle skriva. Sedan dess har han försett Metro med politiskt korrekt poserande och ett ständigt koketterande med sin egen läggning. Jag vill här inte citera hans infantila osmakligheter, men den som läser exempelvis denna kolumn förstår vad jag menar.

Att erbjuda Metro gratis är en genial idé. Ytterst få människor skulle betala för publikationen, men eftersom tidningen ligger där den ligger, på stationer och vid busshållplatser, kan man mata människor med vad som helst. Det förvånar mig att den svenska staten inte lanserat konceptet för flera decennier sedan.

SD i Borlänge skapar glädje

Lisa Magnusson

Twittervänstern är enormt fixerad vid SD och fäster mer uppmärksamhet vid det partiet än de gör vid sina egna partier och eventuella ideologi. Varje gång någonting negativt skrivs om SD, och det är ju ofta, delas och fnissas det. Dagens viktigaste artikel för denna samling handlar om SD i Borlänge och lovorden är väl tilltagna:

Artikeln ifråga är alltså skriven av samma Lisa Magnusson som är en av Metros uslaste krönikörer, vilket inte vill säga lite, men de många lovorden gjorde att jag ändå förväntade mig ett omfattande och genomlysande reportage. I själva verket är "Sverigedemokraterna kan inget, vill inget och försöker inte ens" en mycket kort och tämligen personlig reflektion över SD:s insats i en enda kommun, Borlänge. Budskapet kan sammanfattas av ett stycke:

"För trots att Sverigedemokraterna själva blivit en del av det etablissemang de talar så föraktfullt om har de inget att säga. De håller inga anföranden om sin politik, opponerar sig inte mot andras, reserverar sig inte mot beslut. De mest bara sitter där."

Det är möjligt att beskrivningen är korrekt, men det är svårt för den utomstående att veta, då Lisa Magnusson istället för detaljer presenterar något slags allmänna intryck. Kanske är SD:s representanter så okunniga och passiva som hon vill framställa dem som, men motiverar det twittervänsterns enorma glädje? Margret Atladottir är själv en tämligen tramsig vänstermänniska, men beskrivningen av en kort artikel om en lokal partigrupp som någonting "oerhört" blir ändå löjeväckande.

En stor del av inlägget ägnas åt Pär Sjögren från Svenska Motståndsrörelsen, som tagit ett SD-mandat genom att sympatisörer har skrivit hans namn på en valsedel. Man kan möjligen tycka att SD borde ha stängt sin lista, eller sett till att den hade tillräckligt många namn, men vad han sedan säger och gör är ingenting som partiet kan ansvara för.

Sverigedemokraterna är idag representerade i nästan samtliga av Sveriges kommuner. Sannolikt gör de förtroendevalda ett bättre jobb i vissa av dem, och sämre i andra. Att partiet tidvis har haft svårt att fylla alla stolar är inte särskilt märkligt med tanke på den enorma tillväxten. Jag är också övertygad om att SD:s företrädare kommer att bli allt skickligare i sina roller allteftersom tiden går. Samtidigt kan vi nog anta att även övriga partier har bättre och sämre företrädare, men vi skulle aldrig se en artikel om hur "Miljöpartiet kan inget, vill inget och försöker inte ens", trots att de säkerligen har en mängd märkliga företrädare ute i kommunerna.

Att vänstermänniskor blir så oerhört glada över en negativ beskrivning av en lokalavdelning kanske säger mer om deras egen svaghet och avsaknad av ideologiska och rationella motargument. Om någon sverigedemokrat i Borlänge läser detta, välkomnar jag kommentarer kring Lisa Magnussons artikel.

Dagens Yougov och Inizio

I den senaste opinionsundersökningen från Yougov förblir Sverigedemokraterna landets största parti. En annan glädjande siffra är att Miljöpartiet på allvar närmar sig riksdagsspärren, vilket i och för sig var väntat efter migrationsförslagen. Många besvikna idealister, för vilka en enorm asylinvandring är ett mål i sig, har sannolikt lämnat partiet, samtidigt som knappast en enda invandringskritisk väljare lär tillkomma. Om denna bild skulle bli ett valresultat, hur skulle då en regering bildas? Inte ens Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans får över 50 procent. I princip måste hela borgerligheten regera med Socialdemokraterna, eller än mer osannolikt, samtliga rödgröna tillsammans med Moderaterna.

Det finns en mängd vänstermänniskor som gärna avfärdar alla undersökningar från Yougov och Demoskop som "hittepåundersökningar", men Aftonbladet publicerar idag också Inizios senaste undersökning:

Här är SD:s siffror något lägre, men bilden visar åtminstone tre partier som i princip har lika stort väljarstöd. I Aftonbladet bjuder Carin Jämtin på ett par uttalanden med anledning av hennes partis förhållandevis låga siffror:

"Det är självklart en siffra som jag inte är nöjd med. Vi ska jobba och jobbar hårt för att vi ska få ett ökat stöd i opinionen och framförallt för att skapa förändring i samhället. Bättre skola, fler jobb och att hantera flyktingkrisen. Det är det som är viktigast för oss."

Detta uttalande påminner om det fenomen vi tittade på vid Karl-Petter Thorwaldssons framtidsanalys. Carin Jämtin bryr sig inte alls om opinionsundersökningar, vilket likt det mesta från henne är en lögn, utan endast att skolan blir bättre, det blir fler jobb och att flyktingkrisen hanteras. Ännu ett uttalande är märkligt:

"Det som är sorgligt och oroande i detta är framförallt hur stora Sverigedemokraterna är. Deras lösningar för Sverige skulle leda till ett försämrat Sverige där ojämlikheten ökar."

Vänta lite nu. Tycker Socialdemokraterna plötsligt inte att Moderaternas politik skulle leda till ökad ojämlikhet? Det är i så fall en häpnadsväckande utveckling. En gång i tiden var Moderaterna ondskan själv i den socialdemokratiska världsbilden, men nu har uppenbarligen ett ännu ondare parti tillkommit och de kan tydligen bara hantera en demon åt gången.

Dagens citat: Karl-Petter Thorwaldsson

"Om Sverige lyckas med integrationen av nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden kan Sverige om tre-fyra år ha en superekonomi med 4-5 procents tillväxt."
DI

LO:s ordförande bjuder på en analys som får oss alla att undra varför vi någonsin var kritiska till massinvandringen. Det är ju bara det där "om". Om vi skulle kunna sätta samtliga 100 000 - 190 000 asylinvandrare i sysselsättning varje år, skulle vi nog redan ha en "superekonomi". Det är dessvärre inte så att LO själv förespråkar en politik som skulle ge nyanlända ett arbete. Organisationen motsätter sig alla former av lönesänkningar, vilket liberaler ständigt kräver i dessa sammanhang, men eftersom en stor del av de asylsökande saknar relevant utbildning är det svårt att se av vem och till vad som dessa skulle anställas. Karl-Petter Thorwaldsson har rentav hittat en ännu bättre eufemism än "utmaning":

"Det är en enorm investering. Men redan 2020 kan de flesta av dessa 170.000 ha arbete"

Jaså, "investeringen" är enorm plötsligt, trots att alla kostnader i åratal har förklarats bort, och trots att vi nu har fått lära oss att den ska sättas i relation till december månads hushållskonsumtion. Årets skörd av nyanlända kan alltså, vilket är en mycket tveksam prognos, sättas i arbete inom fem år. Ett problem är förstås att det kommer ännu en kull nästa år, året därpå, och så vidare fram till 2020.

Vi känner igen de här svepande "lösningarna" vid det här laget. "Vi måste förbättra integrationen" säger våra politiker, utan några som helst realistiska förslag för hur det ska ske. I denna anda presenterar också Thorwaldsson sin lösning:

"Genomsnittstiden för en nyanländ att få sitt första jobb måste kortas från sju till tio år till tre-fyra år."

Om det lätt går att ordna föreslår jag att vi sätter tiden till, säg, en månad. Om LO överhuvudtaget såg till svenska arbetstagares bästa, istället för att bara vara ett bihang till Socialdemokraterna, skulle organisationen ha krävt ett totalstopp för asyl- och anhöriginvandring för länge sedan. Dessvärre är det sannolikt så att Karl-Petter Thorwaldsson redan ser sig som en blivande statsminister, varför det är viktigt att hålla sig till den politiskt korrekta kursen.

Front National jämförs med IS

Jean-Jacques Bourdin

I etablissemanget sägs i dessa dagar ofta att Islamiska Staten i Paris valde att attackera det mångkulturella samhället och samma personer kan vidare förklara att organisationens ledare vill att Europa ska införa en restriktivare asylpolitik och vända sig mot muslimer, vilket då ska leda dessa till jihadism och terrorism. Hur krönikörer har kommit över denna specifika information berättas aldrig. Det är i Sverige inte heller ovanligt att hävda att det finns likheter mellan Sverigedemokraterna och IS, vilket ska bestå i att de båda rörelserna på något sätt delar en vision om ett enhetlig samhälle. Det är förstås nonsens, dels eftersom Islamiska Staten inte är nationalistisk, utan tvärtom ser sitt rike som globalt, men framför allt eftersom det som gör organisationen motbjudande är dess extrema våldsutövning, inte någon sorts politisk vision eller statsbyggande. Det samhälle som patriotiska europeiska partier strävar efter, är också fullständigt väsensskilt från ett samhälle uppbyggt kring islam. Att jämföra en rörelse som IS med stora europeiska partier är minst sagt inkorrekt, ohederligt och groteskt.

I samma anda agerade den franske programledaren Jean-Jacques Bourdin, när han i sitt program i kanalen BFM gjorde en koppling mellan IS och Front National. Inbjuden gäst var statsvetaren och islamexperten Gilles Kepel. Uttrycket som används, och som inte är alldeles lätt att översätta i en textrad, är "repli identitaire", som ungefär innebär att en grupp sluter sig inom sig själv.





Att just Front National skulle sträva efter att skapa muslimska enklaver blir särskilt absurt. Denna enklavisering skapar muslimer alldeles utmärkt på egen hand, dessutom med hjälp av just de partier som arbetar för massinvandring och det mångkulturella samhället. För övrigt betonar Marine Le Pen ständigt att hon vill kämpa för alla franska medborgare och hålla ihop Frankrike som land. De flesta europeiska patrioter vill överhuvudtaget inte ha några muslimska befolkningsgrupper, bland annat eftersom de inte vill se samhället präglas av ideologin islam.

Efter att programmet hade sänts, gick Marine Le Pen till motattack på Twitter, med budskapet "Daesh (IS) är DETTA!" följt av bilder av en halshuggning, den jordanske piloten som brändes ihjäl, och en fånge som körs över av en stridsvagn.

Till Le Figaro sade hon vidare:

"Om dessa attacker hädanefter kommer att vara BFM:s linje, eftersom Ruth Elkrief har vågat sig på samma taktik, då är det dags att det upphör. Jag säger stopp! Vi har jämförts med Hitler i åratal, men vi kommer inte att acceptera det ännu en gång. Sju miljoner fransmän står bakom Front National. De förtjänar ett visst mått av respekt."

Med sedvanligt hyckleri vände sig därpå ett antal prominenta socialister, däribland premiärminister Manuel Valls, mot själva publiceringen av bilderna:

"Monstruösa bilder. Provokation i den offentliga debatten,
ett politiskt och moraliskt felsteg, icke-respekt av offren..."

Man kan förstås tycka att det alltid är onödigt att publicera liknande brutala bilder, bland annat eftersom de är en del av IS propaganda, men för att visa hur grotesk jämförelsen med IS är säger kanske en bild mer än tusen ord. I själva verket innebär också en jämförelse mellan FN och IS en hel del bristande respekt mot terrorns offer och utgör en enorm relativisering. Många har också påpekat att Manuel Valls minsann inte tvekade att lägga upp bilden på den döde pojken på stranden.

Marine Le Pen besvarade Manuel Valls tweet:

"Ni som har bedrivit en kampanj full av förtal och en otrolig aggressivitet mot FN, ni vågar tala om provokationer?

Det är uppenbart att det franska etablissemanget saknar alla spärrar när det gäller att bekämpa Front National.

Gnäll om nytt "romregister"

Tydligen har den svenska polisen i ett antal månader kartlagt hitresta tiggeriturister. Man har ställt frågor om varifrån de kommer, vad de gör i landet, vilka de har rest hit med och hur familjebilden ser ut. Linda Staaf, chef för polisens underrättelsetjänst, förklarar för Sveriges Radios Ekot varför:

"Detta har haft i huvudsak två syften: Dels att upptäcka människohandel i ett tidigt skede och dels att skapa en bild över vilken brottslighet som är kopplad till tiggeri."

Aftonbladet har kontaktat romen Hans Caldaras, som säger det förväntade:

"Det här är återigen en undersökning som grundar sig på etnicitet. Man vill gå ut och säga att man gör det av humanitära skäl. Men när man gör en sådan här registrering så luktar det precis som att man använder samma metod och har samma baktanke som Skånepolisen. Man vill ha en ursäkt för att få ut dem ur landet."






Visst är så gott som samtliga tiggeriturister romer, men denna undersökning grundar sig ju faktiskt inte på etnicitet, utan riktar in sig på utländska medborgare som kommer hit för att tigga eller begå brott. Romer som är svenska medborgare ingår inte, samtidigt som en teoretisk etnisk rumän också skulle svepas med av undersökningen.

Det är inte heller märkligt att myndigheterna vill ha någon form av uppsikt över individer som inte kommer i något positivt syfte. Hur tycker de som nu förfäras att Sverige egentligen skulle hantera gruppen? Själv tycker jag förstås att man inte skulle låta dessa individer beträda landet överhuvudtaget, men nu släpper man in dem, man låter dem tigga, men man ställer frågor till dem. Det är svårt att föreställa sig en mycket mer human hantering.

Caldaras menar att polisen vill ha en ursäkt för att få dessa människor att lämna landet. Det är tveksamt om så är fallet, men om det skulle vara så, är det särskilt konstigt? Från den etablerade romska gruppen, med företrädare som Caldaras och Soraya Post, hör vi aldrig någon självkritik kring varför inga länder egentligen vill ha tillresta romer. Om det nu skulle handla om etnisk registrering, vilket det inte gör, varför ser polisen då ingen anledning till att undersöka exempelvis japaner i landet? Det behöver inte nödvändigtvis handla om fördomar från 1600-talet.

Ekots reportage har för övrigt gjorts av My Vingren, som genom sin kriminella aktivism i Researchgruppen blivit belönad med en anställning på Sveriges Radio. Utmärkta dissidentprogrammet "Granskning Sverige" har tagit upp varför historien överhuvudtaget blev en nyhet och hur SR kan ha en person som My Vingren anställd:

De låga förväntningarnas man

Det är troligen inte alltid särskilt lätt att vara socialdemokrat. Kontrasten mellan bilden av ett stort och statsbärande parti, som stöds av mer än halva folket och som alltid själva borde utgöra landets regering, möter verklighetens opinionssiffror. Samtidigt har partiet tvingats regera med Miljöpartiet, en koalition som inte ens har majoritet i riksdagen. Vore jag själv socialdemokrat, skulle jag dock ha absolut svårast för de företrädare man vaskar fram till ledande positioner, varav de flesta visar på partiets oförmåga att attrahera intelligenta människor.

Jag påmindes återigen om detta demokratiska problem när Aftonbladet idag valde att intervjua statsministern. Svaren var lika intetsägande och märkliga som vanligt. På frågan om han var förberedd på regeringsansvaret, svarar Löfven:

"Jag måste ha en beredskap för att det händer saker som inte går att förutse." 

Med ovanstående uttalande i åtanke, blir svaret på om inte regeringen agerat något sent i samband med asylkrisen intressant:

"När vi tog budgeten hade vi en prognos från Migrationsverket som låg på ungefär 74 000 asylsökande i år. I dag kan vi se att vi kommer sluta på 160 000-170 000. Det är en stor skillnad. Hade ökningen vi såg vid halvårsskiftet hållit i sig hade vi inte landat på 10 000 i veckan. Jag tror inte på den som säger att det gick att förutse."

Låt oss ta ytterligare ett exempel där statsministerns linje blir något oklar:

"I april sa du att det inte finns någon gräns för hur många människor som kan komma till Sverige. Hur ser du på det i dag?
– Jag ser på precis samma sätt. Ingen har för mig presenterat var den gränsen ligger. Det har att göra med vår egen mottagningsförmåga och kapacitet. Det är så många faktorer, så någon sådan given gräns finns inte."

Vid en senare fråga säger Löfven:

"Vi måste få ned antalet asylsökande för att få kontroll på situationen." 

Stefan Löfven menar alltså att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot, samtidigt som antalet måste minska. Att skylla på att ingen har preciserat ett exakt antal för honom är minst sagt bisarrt. Antingen får han be någon att göra det, eller göra en egen bedömning. Ovanstående svar säger faktiskt ingenting.

Aftonbladet bjöd också på en liten analysrunda av Löfvens insatser, och Anders Lindbergs medverkan gör att vi så småningom kan komma till min egentliga poäng.




Lindbergs inledande analys är alltså ungefär att Löfvens upplevda tillkortakommanden beror på att människor hade väntat sig mer vänsterpolitik och rentav högre skatter. När Lindberg säger att han skulle ha velat att regeringen tidigare hade vidtagit "alla de här åtgärderna som senare har kommit" är det något oklart vad han menar, särskilt när vi vet att han själv ständigt motsätter sig alla restriktioner i asylpolitiken. Tvärtom finns i hans ledarkrönikor en röd tråd, som brukar gå ut på att problem i världen bäst löses genom att de tas till Sverige. Att han har velat se en stor mängd modulhus uppföras är däremot sannolikt helt korrekt.

Kritiken mot Löfvens bristande kommunikationsförmåga kallar Anders Lindberg för "jättedum", och hävdar rentav att den skulle handla om att man inte tycker om Löfvens politik. Lindberg talar om att olika politiker har olika stil och att Löfvens är "ganska korthuggen, ganska direkt och ganska rak", vilket är en mycket välvillig beskrivning av en person som analyserar fenomen efter fenomen som "inte okej". Föga förvånande använder han just "yvig" om Håkan Juholt, vilket var ordet som alla, inklusive han själv, använde för att undvika att säga "lite dum i huvudet". En statsminister som varken kan debattera, tala inför människor, eller ens ge någorlunda bildade kommentarer kring olika händelser, är ett problem.

Stefan Löfven har förvisso en svår parlamentarisk situation, men det är han ju till stor del själv skyldig till, genom att inför valet inte försöka skapa några allianser. På många sätt har han i själva verket startat ur ett drömläge. Hans företrädare var Mona Sahlin och Håkan Juholt. Efter Juholt hade det socialdemokratiska partiet stora svårigheter att hitta någon som åtminstone inte var sämre, vilket sannerligen inte är ett högt ställt krav, men fick till och med gå utanför riksdagen för att landa i Löfven. När han väl blivit vald bestod hans huvudsakliga taktik i att inte göra några uttalanden, vilket förtjust togs emot av socialdemokrater som var nöjda med att det åtminstone inte blev några märkliga utspel av Juholts slag. Förväntningarna på den ny partiordföranden var inte alls höga, vilket Anders Lindberg försöker hävda, utan tvärtom mycket låga.

Socialdemokraterna vill så innerligt tro att deras partiledare är fullt kompetent och till slut kommer att lösa allting. Under den första regeringsperioden bestod deras försvar av Löfven i att han minsann inte fick regera på sin egen budget. Numera använder många av dem taktiken att kalla kritik mot Löfven för "klassförakt". I själva verket visar en sådan analys på ett verkligt klassförakt, då man inte begär att människor med enklare bakgrund ska kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt. Stefan Löfven ska dock inte bedömas som svetsare, utan som tung makthavare. Det är inte heller så att han kom in i politiken direkt från fosterhemmet, då han faktiskt hade varit fackligt heltidsanställd i åtminstone ett tjugotal år och då sannolikt också kunnat läsa böcker.

Det börjar bli dags att Stefan Löfven, och gärna även Åsa Romson och Gustav Fridolin, bedöms som vuxna människor och makthavare, istället för som hyggliga människor man bör tycka synd om.

Filip Dewinter: "Moskéer är hatpalats"

Moskén vid Jubelpark/Parc du Cinquantenaire
i Bryssel.

Filip Dewinter tillhör det gamla gardet i Vlaams Belang och har varit en prominent företrädare sedan 1980-talet. Han är idag bland annat ledamot av Belgiens federala parlament, och lyfte där för några dagar sedan frågan om Bryssels centrala moské. Landet och staden rymmer förstås en stor mängd andra moskéer, men denna är den äldsta. Vi ska också komma ihåg att Belgien är det land som per capita producerar flest jihadresenärer och också är något av en bas för många muslimska terrordåd i Frankrike.

Filip Dewinters inlägg är intressant, dels på grund av att han alltid är frispråkig, dels på grund av det relativt seriösa svar han får av inrikesminister Jan Jambon från det svagt nationalistiska N-VA. Det är svårt att föreställa sig ett liknande replikskifte vid en frågestund i Sveriges riksdag.

Regie der Gebouwen/Régie des Bâtiments är den belgiska myndighet som hanterar byggnader som ägs eller hyrs av staten.

Marine Le Pens tal efter regionvalet

Igår kväll, efter att valresultatet i den andra omgången av Frankrikes regionval tillkännagivits, höll Marine Le Pen ett tal i Hénin-Beaumont till alla franska patrioter.

Dagens bild: Fördämningen

SOS Barnbyars film

SOS Barnbyar har nyligen släppt en kampanjfilm för att uppmärksamma sin verksamhet. Organisationen arbetar så vitt jag förstår med det som brukar kallas för hjälp i närområdet, genom att på olika sätt hjälpa barn runtom i världen som har drabbats av misär och krig. Det är en behjärtansvärd verksamhet, men många vänstermänniskor verkar tro att filmen på något sätt har med asylsökande i Europa att göra, märkligt nog även organisationen själv, som på hemsidan skriver:

"När debatten mer och mer handlar om hur svårt det är för Sverige som land att ta emot så många människor på flykt, istället för om anledningen till varför människor tvingas fly, så behöver vi stanna upp och fundera."





Att Sverige har svårt att ta emot 10 000 asylsökande i veckan är en helt annan fråga än huruvida det finns människor i världen som lider. SOS Barnbyar berättar emellertid också:

"Den flyktingström vi ser i Europa är bara en bråkdel av hur det ser ut i världen där 60 miljoner människor är på flykt, hälften av dem är barn. Krig, katastrofer leder till att många barn blir föräldralösa, kommer bort från eller förlorar sina föräldrar. Till följd av fattigdom splittras familjer. Konsekvenserna av att barn mister sina hem, sin familj och sitt sammanhang är att de riskerar utsättas för trafficking, övergrepp och våld. Vårt jobb är att skapa trygga och kärleksfulla hem till barn som förlorat allt."

Just det. Dessa barn har ingen möjlighet att ta sig till Europa, utan behöver hjälp där de befinner sig. Varför organisationen själv blandar in svenskt asylmottagande i det hela är ett mysterium. Få av de asylsökande som knackar på Sveriges dörr har tagit sig hit på det sätt som filmen skildrar, alltså genom att springa från soldater. De har i själva verket ofta betalat flyktingsmugglare och rest genom ett antal säkra länder innan de har nått Sverige. Den största gruppen är dessutom afghanska män, som aldrig har filmens skådespelares ålder. Det kan också vara värt att påminna om att Sverige tar pengar från projekt för världens mest utsatta för att bekosta asylinvandring till Sverige.

Dagens citat: Helle Klein

Helle Klein, i folkmun känd som "Hamas-Helle", firar dagen enligt kulturmarxismens traditioner. I mitt vänsterflöde på Twitter är hon inte ensam om att jubla åt det franska valresultatet, men då alla dessa figurer verkar hämta sin information från etablerad svensk media, får de en tämligen snedvriden bild av vad som hänt:

Hur ser då "förlorat stort" och "stora motgångar" ut i verkligheten, för oss som inte är alldeles förtrollade av svensk medias lögner? Vid förra regionvalet 2010 fick Front National totalt 11,4 procent av rösterna i den första omgången och 9,2 i den andra. Vid den första omgången i år fick partiet 27,7 procent. I norr och i söder hamnade siffran på över 40 procent i den andra omgången. I Sverige slås det endast av Socialdemokraterna i Västernorrlands län, som inte ens där når över de 50 procent som Front National måste ha för att vinna. Partiet kommer inte att tillsätta någon regionordförande, men de kommer att ha många fler regionråd än de någonsin har haft.

Aftonbladets första rubrik använde ordet "fiasko", men nu verkar samtliga tidningar ha koordinerat sig:

Aftonbladet ger oss också en liten faktaruta med de numera vedertagna släktbanden:

Nu kanske någon vill påpeka att huruvida släktskapet är korrekt återgivet eller ej spelar mindre roll, men denna konsekventa felaktighet visar dels att etablerad medias skribenter inte är särskilt insatta i vad de skriver om, dels att de helt enkelt verkar hämta sin information från andra svenska artiklar. Lite rundgång, som i Sverige har förvandlat en syster till en bror.

Det franska etablissemangets spel vann

När vallokalerna i det franska regionvalets andra omgång nu har stängt, ser det ut som att Front National inte kommer att erövra en enda region, trots att man var störst i sex av dem i första omgången.

Det franska valsystemet är bisarrt och genom det samarbete som sker mellan höger och vänster blir resultatet föga demokratiskt. När andra omgången nu är avgjord blir det största partiet helt utan vinst, medan den stora förloraren, Socialistpartiet, ser ut att vinna mellan tre och sex regioner. Den stora vinnaren blir, med hjälp av vänsterröster, högerpartiet Republikanerna som kommer att ta över mellan fem och nio regioner. Eftersom vinnaren i en region direkt får 25 procent av regionrådets platser, innan samtliga partiers mandat fördelas, blir snedfördelning än större.

Vinnaren i Nord-Pas-de-Calais-Picardie, republikanen Xavier Bertrand, sade oblygt:

"Ikväll är det inte de politiska partiernas seger, det är inte ens min seger. Det är en seger för Nords folk, NPDCP:s män och kvinnor. Jag tackar alla väljare för att de har försvarat vår vackra region.
[...]
Jag tackar också vänsterväljarna som har röstat för att blockera."

I den första omgången fick han 25 procent, medan Marine Le Pen fick 41 procent. Han bör följaktligen tacka de 18 procent socialister som inte längre hade någon kandidat.

Situationen var i stort sett densamma i den södra regionen Provence-Alpes-Côte d'Azur, där FN:s lista leddes av Marion Maréchal-Le Pen. Hon erhöll nu 45 procent, medan resten samlade 55 procent. Här kan republikanen Christian Estrosi tacka Socialistpartiet för de 17 procent vänsterväljare som inte längre hade några kandidater.

Marine Le Pen kommenterade utgången:

"Den första omgången fick oss att tro på ett treparti-system. Nu har vi definitivt gått in i ett tvåparti-system. Skiljelinjen går inte längre mellan vänster och höger, utan mellan globalister och patrioter."

När TV4 ska skildra det franska valet...

...blev det som väntat en mycket vinklad historia. Varför är det för svensk media omöjligt att helt enkelt skildra vad som sker? Den ansedda tidskriften The Economist hävdade en gång att kinesiska medier var nära att helt missa att skildra attentaten den 11 september 2001, eftersom man in i det längsta var osäker på hur man skulle vinkla händelsen. Liknande bryderier torde vara vardagsmat på svenska redaktioner.

TV4:s nyhetssändning om valet såg 11.00 ut så här:





Skildringen är fullständigt bisarr. Front National blev i första omgången landets största parti och kom på förstaplatsen i sex regioner. Att de samlade övriga partierna i opinionsundersökningar får ett par procentenheter mer än Fronten, blir i TV4:s värld:

"Högerextrema Nationella Fronten väntas möta starkt motstånd". 

Det är egentligen inte heller högern som samlar de där 52 - 53 procenten, utan högern och vänstern, eftersom Socialistpartiet har dragit sig ur de starkaste FN-fästena och där uppmanar sina väljare att rösta på högern. Valdeltagandet ser just nu ut att vara något högre än vid första omgången, vilket TV4 skildrar som:

"Valdeltagandet väntas också öka dramatiskt, vilket enligt bedömarna tyder på att det pågår en kraftig mobilisering mot Le Pen."

I verkligheten har nog också frontister mobiliserat, just eftersom etablissemangets övertag är så knappt. Vid 19-sändningen hade man ett längre inslag, där det obligatoriska "besöket på zoo" ingick:






Till att börja med är det inte särskilt svårt att hitta en ort där var tredje väljare röstar på Front National. I de städer där partiet förra året vann kommunalvalen, ligger första omgångens siffror kring 50 - 60 procent. Vidare är det som vanligt pinsamt när en svensk journalist dyker upp och ställer frågan om valframgångarna inte skrämmer dem de intervjuar, ytterligare ett exempel på den där speciella blindheten vårt journalistskrå har, där de på något sätt föreställer sig att sverigedemokrater och frontister inte finns på riktigt, eftersom de själva inte känner några. Jag undrar om TV4:s redaktion ens förstår att den intervjuade Marcel Sabak med all sannolikhet har röstat på just FN.

Därefter ställs ytterligare en typisk fråga:

"Ja, varför lockar den Nationella Fronten?"

Ja du, varför röstar folk på Socialistpartiet, som inte ens bryr sig om att bli representerade i de regionala församlingarna och rentav uppmanar sina egna väljare att rösta på motståndare? Låt oss också fascineras av att reportern Elisabet Frerot på fullt allvar säger inte bara "invandrarfientliga" utan dessutom "rent islamofobiska", som vanligt som om skepsis inför islam var någonting alldeles oerhört och oförklarligt.

Självklart kallas också Marion Maréchal-Le Pen för Marine Le Pens "brorsdotter", vilket i svenska medier numera verkar vara den vedertagna benämningen på hennes systerdotter.

Avslutningsvis tror jag inte att en stor seger i denna omgång är nödvändig för att Marine Le Pen ska kunna ta hem presidentvalet 2017. Det kan lika gärna bli så, vilket Jean-Marie Le Pen menade, att om fulspelet mellan höger och vänster lönar sig, kan det franska folkets avsmak inför denna politiska klass bli det som leder henne fram till Elysée-palatset.


¨

Förljuget av Hadia Tajik

Det norska Arbeiderpartiets vice ordförande heter Nadia Tajik och har varit kulturminister i Jens Stoltenbergs andra regering. Hennes föräldrar kom från Pakistan och hon är själv muslim. Dagens Aftenposten har publicerat ett inlägg från henne, som saknar någon egentlig mening, men är desto rikare på de sedvanliga flosklerna och förljugenheten. Det börjar tämligen omgående:

"Velferdssamfunnet og Likestillings-Norge fører ikke bare til økonomiske resultater. Det produserer også i gjennomsnitt flere borgere som synes egalitet, jevnbyrdighet, og likestilling er viktige verdier i et samfunn. Det er slik vi vokser opp, det blir en del av vår felles kultur, det blir til brillene vi ser verden gjennom."

Nej, massinvandring skapar sannerligen inte någon gemensam kultur. Det mångkulturella samhällets själva mål är att våra länder ska rymma en mängd olika kulturer, sida vid sida. Det mest destruktiva och högljudda inslaget i denna "mosaik" är det muslimska, vars värderingar ofta förs vidare från generation till generation, något som Nadia Tajik själv är ett exempel på. Det rosa skimret fortsätter genom hennes text:

"Dette betyr ikke at frihet, likhet og brorskap er særskilte norske verdier. De er universelle og fellesmenneskelige. Folk som rømmer fra undertrykking i andre land higer ofte etter nettopp slike verdier, de vet hvor viktige de er, kanskje forstår de det bedre enn oss – fordi de har måttet leve uten dem i så mange år."

Dessa värderingar kan faktiskt inte kallas universella. Det är exempelvis svårt att beskriva kulturen i hennes eget Pakistan som genomsyrad av "frihet, jämlikhet och broderskap". Tajik upprepar också glatt myten om att alla som kommer till Europa är på flykt från ofrihet och att de alla är bärare av västerländska ideal. Många av dem söker sig till Tyskland och Sverige, inte för att de tycker om naturen eller kulturen, utan helt enkelt för att man här har kunnat få permanent uppehållstillstånd och det också har varit lättare att skicka efter familjen. Många vill vidare leva precis som man har gjort i hemlandet, med alltifrån hederskultur till religiös klädsel. Tajik vänder sig förstås mot ordet "smygislamisering":

"Ordet kom fra den parallelle virkeligheten som også finnes i Norge, der alle tegn på likeverdighet mellom personer med innvandrerbakgrunn og såkalt etnisk norske er et svik mot landet. Så ble det løftet frem som en slags politisk analyse av rikets tilstand av et etablert politisk parti. Etterpå gikk Fremskrittspartiet frem 6,4 prosentpoeng på Norstats februarmåling, til 29,4 prosent."

Det är få invandringskritiker som efterlyser en åtskillnad i behandling utifrån människors bakgrund. Sveket mot våra länder består i själva massinvandringen och den uttalade strävan att omvandla homogena och välfungerande länder till mångkulturella konfliktzoner. Tajik bjuder på ett par meningar som väl visar mångkulturalisternas mål:

"Norge er i endring. Vi må skrive samfunnskontrakten på ny." 

Varför ska vi behöva göra det? Det finns ingen naturlag som säger att våra länder måste göras om. Det är ett rent politiskt mål som har eftersträvats under de senaste decennierna, och vars resultat vi nu på allvar börjar se, med återkommande skottlossningar och hundratals jihadturister. Hadia Tajik tittar senare över gränsen till Sverige, då hon menar att man inte bör isolera invandringskritiker:

"Se på Sverige: De andre partiene vil ikke ta Sverigedemokraterna seriøst. I 2010 nektet Vänsterpartiets daværende leder å gå i sminken før SVT sitt valgstudio, fordi lederen for Sverigedemokraterna satt der. Året etter nektet han og den sosialdemokratiske lederen å stå i samme studio som Sverigedemokraternas leder, i en budsjettdebatt på SVT. Tre år senere doblet Sverigedemokraterna oppslutningen sin, ble landets tredje største parti og fikk inn 50 representanter i Riksdagen. Vi har ikke en sammenlignbar situasjon i Norge. Ingen av våre etablerte politiske partier er som Sverigedemokraterna. Vi har en sunnere debatt om innvandring og integrering. Men vi må klare å se at vi har noen mangler vi også."

Eftersom invandringen här har varit långt mer omfattande, samtidigt som all debatt om den har tystats, är det inte märkligt att vårt invandringskritiska parti också är mer genuint nationalistiskt än Fremskrittspartiet. Pendeln har svängt så långt åt ena hållet, att vi nu får hoppas att den svänger lika långt åt det andra. Sveriges mer extrema och polariserade situation går igen på många områden. Istället för en Hadia Tajik, med fritt böljande hår, har vi en skäggprydd islamist som minister. Är det märkligt att motståndet växer i Sverige?

I den mån Tajik kan sägas ha någon huvudpoäng, förefaller det vara det som här kallas "att ta debatten", vilket som vanligt ska göras uppifrån och lite nedlåtande:

"Da kan vi selvsagt se en annen vei og tenke at det hun sier er feil, for ekstremt, for spissformulert for kategorisk. Vi kan tenke: Dette er ikke et seriøst innlegg i debatten om hvor Norge er på vei, fordi det er for ubalansert og unødvendig dystopisk. Eller man kan gå det i møte. Argumentere mot det man er mot. Men også si det mange ikke orker å si, dels fordi de ikke vil havne i samme selskap, dels fordi ordene kanskje vokser i munnen: Jeg skjønner hva du er bekymret for. Jeg er bekymret for noe av det samme."

Sverige har redan gått igenom den fasen och massinvandringsvurmarna förlorade gång på gång. Nu befinner vi oss snarare i ett skyttegravskrig, som vår sida sannolikt också kommer att vinna. Ni må om och om igen hävda att "vi måste förbättra integrationen", men det är inte mycket till analys. Ni har skapat splittringen och polariseringen, och det är vi som kommer att få städa upp.