Bo Pellnäs och 1800-talsmänniskan

Då dessa två figurer ser sig som "arbetare",
innebär kritik mot undermåligt språkbruk "klassförakt".

De senaste två dagarna har det varit något magert med inlägg på denna sida, vilket jag vill hävda inte beror på egen lättja, utan på mindre aktivitet i medierna. Twittervänsterns hyllningar av Fredrik Virtanens senaste alster, en ganska säker indikator på att någonting är uselt, gjorde att jag ett tag funderade på ett ta upp det här:

Till att börja med är det lite roligt att jag endast känner till dessa hyllningar eftersom Fredrik Virtanen själv retweetade dem. De brukar göra det, dessa krönikörer. Jag tänkte som sagt att det här borde finnas en text att bemöta, men sedan läste jag den. Rubriken är satt till "Förlåt att jag svär, jag är arbetarklass" och texten handlar ungefär om att Virtanen skulle vara arbetarklass, att han är socialist, och så något om att patriotiska partier är dåliga. Att svordomar ingår har ingenting med klass att göra, utan är närmast obligatoriska då vänstern vill försöka säga någonting som för dem är viktigt. Jag utmanar er att läsa stycket och i kommentarsfältet ange vad som kan ha varit "så bra av Virtanen".

Denna måhända ointressanta inledning skulle tjäna till att dels urskulda den i min mening alltför låga aktiviteten på denna sida de senaste två dagarna, dels visa vilket arbete det trots allt innebär att i dagens etablerade media finna någonting som ens är värt att kommentera.

För att bjuda på någon sorts substans, tänkte jag att vi istället kunde titta på ett inlägg som visserligen publicerades i torsdags, men främst har uppmärksammats idag. Det är skrivet av Bo Pellnäs, som genom internationella militära uppdrag och skrivandet av ett par böcker borde ha någonting intressant att säga. Tonen och insiktsfullheten sätts dock direkt genom rubriken "Dessa 1800-talsmänniskor".

Precis som jag just gjorde, inleder han med att meddela att han har svårt att komma på någonting vettigt att skriva, men hittar sedan en infallsvinkel genom att, föga originellt, attackera Europas patriotiska partier:

"Sverige måste beslutsamt och tydligt bidra till att hejda den Europeiska Unionens pågående sönderfall. I land efter land hotas nu unionen av ultranationella politiker, som opportunistiskt och hänsynslöst spelar på människors rädsla och främlingsfientlighet. Inte sällan för att främja den personliga makten."

Jag undrar fortfarande varför alla andra partier anses ta upp berättigade frågor och föra fram legitim kritik, medan patriotiska partier alltid "spelar på" eller "utnyttjar" sina kärnfrågor. Jag vet att ni har hört mig säga det förut, men "främlingsfientlighet" är ett av alla dessa nonsensord och kritik mot EU och massinvandring behöver inte alls bottna i någon rädsla. Huruvida vissa politiker vill "främja den personliga makten" är svårt att avgöra, men jag tror inte att Jimmie Åkesson eller Marine Le Pen drivs mer av denna faktor än till exempel Gustav Fridolin och Veronica Palm. De ovan beskrivna politikerna ska sedan räknas upp:

"Jaroslaw Kaczynski i Polen, Viktor Orban i Ungern, Marine Le Pen i Frankrike, Timo Soini i Finland, Jimmy Åkesson i Sverige, Pia Kjærsgaard i Danmark och Siv Jensen i Norge måste bemötas, deras förledande retorik avslöjas så att alla ser dem som de 1800-talsmännniskor de i realiteten är."

Jag vet inte riktigt hur Pellnäs har gjort sitt urval, men uppräkningen avslöjar en hel del. Spelar det någon roll att han stavar fel på Åkessons förnamn? Ja, jag tycker faktiskt det, då det indikerar att inte heller analysen är särskilt noggrant gjord. Vidare är inte Pia Kjærsgaard längre ledare för Dansk Folkeparti, utan Kristian Thulesen Dahl, dessutom sedan tre år. De nämnda personerna representerar också partier med stora olikheter.

Pellnäs uslaste drag är att föraktfullt kalla dessa personer för "1800-talsmänniskor", vilket som vanligt ska visa att de inte har förmått anpassa sig till den moderna tiden, vars viktigaste komponent är öppna gränser och nationalstaternas avskaffande. Det stämmer att tanken om nationalstaten växte fram under 1800-talet, men det är inte samma sak som att globalism och muslimsk expansion måste vara framtiden.

Det spårar sedan ur rejält:

"Får de hållas riskerar våra barnbarn att dö i ett nytt stort europeiskt krig. Du tror att jag överdriver? Då ska Du noga lyssna till vad de säger. Det är tydligt vart de kan komma att föra oss." 

Bo Pellnäs är trots allt något av en militär analytiker och det skulle därför ha varit intressant om han hade kunnat utveckla denna tanke eller komma med någon sorts bevisföring. Någon sådan får vi förstås inte. Istället kommer då de där metaforerna och bildspråket som är populärt i politiskt korrekta kretsar:

"Av ett historiskt arv som fortfarande lever sitt krälande och dolda liv i många nationers mörka källarutrymmen och som snabbt kan utvecklas till dödliga monster väl släppta ut i dagsljuset."

För att inte tala om alla kalla vindar och mörka strömningar. Dagens europeiska nationalism handlar inte om att plocka fram något historiskt arv från 1800-talet, utan är framför allt en reaktion på EU:s federala mål och massinvandringens förödande konsekvenser. Det blir sedan dags för det där självmålet som ofta uppstår i dessa sammanhang:

"Tro inte att människor på Balkan är grymmare än vi eller mer omoraliska. Men fast de länge hade levt tillsammans tvekade de inte att på 1990-talet döda varandra när misstron mot grannarna väl var väckt, rädslan växte och snart var förvandlad till hat."

Det där kan ju diskuteras, till exempel med bakgrund av att tyskarna under andra världskriget många gånger förfärades av Ustasjas metoder och framfart, och åtminstone vid ett tillfälle kände sig nödgade att militärt befria ett av Kroatiens koncentrationsläger. Självmålet består dock i att Pellnäs använder just ett mångkulturellt, om än inte i dagens betydelse, land som exempel. Uppenbarligen fungerade det inte att fösa samman grannfolk i en stat, varför man kan fråga sig hur Afrika och Mellanöstern friktionsfritt ska inlemmas i Europa. Ännu ett litet självmål presenteras när Ryssland som vanligt ska kritiseras:

"Det är ingen tillfällighet att politiker som Orban och Le Pen har bra relationer med den ryske presidenten Putin. Nedmonteringen av fria medier och demokrati i Ryssland stöds av en kraftfull propaganda, som på kort tid förändrat ryssarnas syn på sig själva och sin nation."

Det är ju exakt den roll medierna i Sverige har. I viss mån har de säkerligen också förändrat många svenskars syn på sig själva, som slumpmässiga invånare i ett land utan folk eller egen kultur. Från Bengt Magnussons attacker under TV4:s julvaka, till den oändliga strömmen av krönikor i de tryckta medierna, inpräntas budskapet att svensken inte har rätt till något eget land och att alla invändningar mot det pågående folkutbytet utgör rasism och är förkastliga. Pellnäs alster håller inte en särskilt hög intellektuell nivå, men jag kan åtminstone instämma i hans avslutning:

"För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras."

Fortsatt gnäll om ID-kontrollerna

Av någon anledning får idag kommunisten Petter Larsson, känd från Aftonbladet Kultur, skriva i Helsingborgs Dagblad. Han har förnekat att han någonsin skulle ha varit medlem av AFA, men hans text andas vänsteraktivism och inleds med:

"Vi har en regering som vill ta ifrån oss våra rättigheter. Det finns inget skäl att göra det lätt för den. Om man verkligen inför dessa id-kontroller inskränks både asylrätten och det passfria resandet."

Det är naturligtvis inte det sistnämnda, det passfria resandet, som egentligen upprör Larsson. Att svenskar får visa upp pass vid resor till exempelvis Danmark är inte mycket att orda om och är ett lågt pris att betala för att ha kontroll över vilka individer som tar sig in i landet. Även jag tycker att det det passfria Europa i teorin är en vacker tanke, men eftersom EU inte spärrar av de yttre gränserna tvingas vi istället att bevaka våra nationsgränser. Därtill kommer den romska tiggeriturismen från EU-länderna Rumänien och Bulgarien, som gör att vi egentligen borde ha visumkrav för dessa länder. Regeringens åtgärder syftar just till att minska antalet asylsökande, även om man i vanlig ordning agerar fegt och på ett indirekt sätt, som drabbar alla resenärer, istället för att helt enkelt sluta bevilja asylansökningar. Larsson fortsätter:

"Varje person som anländer till svensk gräns har rätt att söka asyl, oavsett om vederbörande rest illegalt, kan identifiera sig eller rest genom andra länder där man också i teorin hade kunna få skydd. Eftersom denna rätt är absolut, försöker regeringen alltså hindra dem att nå svensk gräns. På så vis inskränker man i praktiken asylrätten: den är ju inget värd om den inte kan användas."

Här har Petter Larsson någorlunda rätt, men dessa fega sätt att minska tillströmningen är inte någonting nytt. Både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har avvisat de idéer, som till exempel torgförs av Miljöpartiet, om att Sverige borde ha asylkontor i utlandet, vilket i praktiken innebär att man förlitar sig på att smugglarna och deras prislistor ska utgöra någon form av barriär. Fortfarande kan vem som helst söka asyl, och fortfarande försöker man skapa praktiska problem för att minska tillströmningen. Återigen, skulle jag mycket hellre se att man angrep asylrätten istället för att använda sig av olika indirekta åtgärder som ändå inte ger mer resultat än att 10 000 asylsökande per vecka har sjunkit till 3 000. Sedan blir det något ohederligt:

"Kom ihåg: det är samma rätt som du och jag har, den dag vi tvingas fly."

Det spelar ingen roll hur liberal asylpolitik Sverige bedriver, då vi ändå skulle behöva både pass och visum för att ta oss till andra kontinenter. Är det någon som tror att exempelvis Egypten glatt skulle släppa in hundratusentals européer utan pass? Dessutom besitter i princip varje svensk ett pass och skulle sannolikt inte ha några problem att fly till Danmark eller Norge. I själva verket vill personer som Petter Larsson ge asylsökande rättigheter som de flesta svenskar inte har. Själv skulle jag hellre bo i Australien, men kan inte förvänta mig att landet släpper in mig utan handlingar och sedan betalar för mitt uppehälle. Visst, asylfrågan är någonting annat, men för exempelvis afghaner verkar det enda asylskälet vara att man uppger sig vara under 18 år gammal. Dessutom får personer som uppehåller sig i Sverige illegalt billigare vård än svenska medborgare.

Det typiska vänstertänkandet dyker sedan upp:

"Regeringen har försvarat sig med att den agerar av nödtvång. Men det finns inga tvång i politiken, bara prioriteringar. Brist på boenden, personal, hbv-hem och skolor kan lösas med pengar. Men då måste något annat prioriteras ned. Den här regeringen har prioriterat att ta ifrån oss våra rättigheter. Det får den stå för."

Låt mig då påminna om att regeringen endast har agerat utifrån en akut situation. Boenden och skolor kan inte lösas från en dag till en annan med mer pengar. Miljöpartiet gick för övrigt direkt ut efter beslutet och deklarerade att det nu skulle satsas på att bygga ut mottagningssystemen. Innebär verkligen kravet på att ta med sig pass till Danmark att regeringen "har tagit ifrån oss våra rättigheter?". Nej, det är förstås en grotesk överdrift och utgör återigen ett hyckleri från Larssons sida, då det inte är våra rättigheter han är bekymrad över, utan risken för att asylinvandringen inte maximeras.

Sedan träder Larssons aktivistreflexer in:

"Nu handlar det om att uttrycka missnöjet på ett sätt som märks: genom att inte låta något gå smidigt.
[...]
Flyktingarna kan försöka smyga ombord på bussar och tåg. Aktivisterna kan demonstrera på plats. Dela ut flygblad, agitera, låt inte rättighetsstölden normaliseras. Resenärerna kan vägra visa id, de kan tjafsa med personalen, dra ut på tiden, förlänga köerna och kostnaderna. Personalen kan protestera. Det är varken tågvärdars eller vaktbolags sak att agera gränspolis. Prata med arbetsgivarna, använd fackklubben, säg upp er tillsammans i protest."

Att människor skulle lämna sina anställningar i protest mot de nya åtgärderna hoppas Petter Larsson antagligen förgäves på. Själv kommer han ju inte att säga upp sig från någon tidning. Aktivister protesterar redan idag mot avvisningar, till ingen nytta. Resenärer som försöker dra ut på tiden och tjafsar med personalen kommer endast ådraga sig nämnda personals och övriga resenärers ilska.

Också Aftonbladets Linnea Swedenmark skriver om detta ämne, under rubriken "ID-kontrollerna hör hemma i historien". Redan denna rubrik är trams, eftersom man vid inresa till de flesta länder måste visa upp ett pass och ofta också ett visum. Dessutom bör vi väl ännu en gång påpeka att människor blir ombedda att visa identitetshandlingar på både Systembolaget och i vanliga butiker. Hon avslutar med:

"Det finns inga förslag om att dra ut flyktingars guldplomber. Men i kampen om att framstå som mest ogästvänligt har Sverige och Danmark sett till att det finns id-kontroller, murar och förslag om att kunna ta flyktingars ägodelar. Lika världsfrånvända som motståndarna mot kvinnlig rösträtt framstår i dag, så framstår id-kontrollerna nu."

Att använda argument som att någonting tillhör historien eller att "nu är det faktiskt 2016" förblir idiotiskt, då det inte är givet att utvecklingen alltid går åt det håll man själv förespråkar. Det kanske rentav är ni som vill ha öppna gränser och fri invandring som är något världsfrånvända?

Den danska "konfiskationen" uppmärksammas ännu en gång

Ett uttalande från den danske polismannen Michael Hansen, som arbetar på Köpenhamns centralstation, har idag skapat upphetsning hos twittervänstern. Till DN ska han ha sagt:

"Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger."

Vänstermänniskorna är naturligtvis förtjusta över detta uttalande, eftersom de direkt när dessa danska åtgärder tillkännagavs började tala om guldplomber och givetvis andra världskriget. Med all sannolikhet var det därför som polismannen gav detta exempel för att göra en poäng. Vad han menar är i själva verket inte alls anmärkningsvärt, utan helt enkelt att han i sin roll inte ska ta ställning till politiska åtgärder. Precis som han säger, är det hans arbete att upprätthålla lagen. I verkligheten kommer knappast de danska myndigheterna att dra ut guldplomber, något som inte heller jag skulle förespråka.

Vänsterpartisten Barbro Sörman lyckas få med både nazireferensen och lite eget poserande:

Tillhör man ett parti med kommunistisk historia ska man kanske inte använda för stora ord om mänskliga rättigheter. Vi behöver inte titta på fler vänstertweets i detta ämne, då de alla på något sätt använder referensen ovan. Polismannen Michael Hansen säger också:

"Om flyktingar kommer till Sverige eller Danmark med en stor bunt pengar och man samtidigt tänker på vad det kostar att ta emot dem så tänker jag 'kör, ta det de har'."

Invandringsminister Inger Støjberg, från regeringspartiet Venstre, uttrycker hans poäng på ett mer politiskt sätt:

"Vi har en princip i Danmark att om man kan så försörjer man sig själv."

Det är ju precis detta som åtgärderna handlar om. Har man vissa tillgångar när man anländer, är det kanske orimligt att det istället är danskar som ska betala för ens uppehälle. Dessutom är det nog knappast någon asylsökande som tar med sig tillräckligt mycket ägodelar för att det ska kunna täcka alla kostnader som uppstår i samband med asylprocessen. För vänstermänniskor, som alltid tänker sig att det finns oändligt mycket pengar att hämta hos någon annan, kan principen vara svår att förstå, men som exempel kan nämnas att svenskar inte har rätt till försörjningsstöd om de inte har gjort sig av med samtliga tillgångar.

Det mest intressanta med DN:s artikel är att vi får ett konkret exempel på hur den danska politiken faktiskt leder till färre asylsökande. På Köpenhamns centralstation träffar man även migranterna Arash Salehin, Farzad Barzegar, Arman Nazari och Aroon Khlili. Danmark levde tydligen inte upp till förväntningarna, så nu vill de söka sig vidare till Tyskland:

"Det är bättre i Tyskland, bättre bemötande, polisen är snällare och möjligheterna att jobba bättre."

Vi måste i Sverige vara medvetna om att information om invandringspolitik och förmåner sprider sig i de regioner människor lämnar. Vissa menade att den svenska regeringen, när den föreslog vissa skärpningar, gav sig in i en tävling mot botten. Det är dock en tävling som är värd att vinna.

Marine Le Pens nyårshälsning

Av någon anledning får vi denna gång ingen bild, men det är förstås ändå trevligt att höra hennes stämma.

Thomas Mattsson beskriver SD

"Ett parti bildat av SS-soldater, sprunget ur nynazism och Bevara Sverige Svenskt-rörelsen, skinnskallar och stöveltrampare som bar naziunformer när Jimmie Åkesson blev medlem och en sammanslutning där ordföranden kan sitta på en Finlandsbåt och sjunga nidvisor om att Olof Palme blev mördad på bio och där ledande politiker skriker 'hora' och 'babbe' åt vanligt folk på stan och där politikerna på hatsajter önskar att svarta barn ska dö och försvarar Adolf Hitler."

I sin egen lilla blogg i Expressen vill chefredaktören säga någonting om hur Sverige slets sönder under 2015. Vill man vara försiktig skulle man kunna kalla ovanstående beskrivning av ett parti med hundratals förtroendevalda, tusentals medlemmar och över en miljon sympatisörer, för något snedvriden. Det är också talande att Mattsson väljer att fokusera på partiets berömda historia, snarare än vad som idag skulle vara problematiskt med partiets politik. Spelar det någon roll att Gustaf Ekström, som var 81 år gammal när SD bildades och har varit död i 20 år, i yngre dagar stred med Waffen SS? Nej, naturligtvis inte, men precis som vår statsminister tycker Thomas Mattsson att det är lite kittlande att räkna upp ord som "stöveltramp", "SS" och "naziuniformer". Sången om Olof Palme var mycket populär inom Moderata ungdomsförbundet.

Jimmie Åkessons liv har uppenbarligen varit exceptionellt fläckfritt, eftersom det värsta man kan förebrå honom för är en förvriden bild av hur partiet såg ut när han gick med. Jag tror faktiskt inte att SD har särskilt många företrädare som "önskar att svarta barn ska dö" eller som "försvarar Adolf Hitler". Sedan ska man också komma ihåg att kritik mot den förda invandringspolitiken på 1980-talet, då SD bildades, fördes fram av radikala rörelser som NRP, BSS och Sverigepartiet. Det var inte förrän Ny Demokrati bildades 1991 som invandringskritiken fick ett större genomslag parlamentariskt. Själv röstade jag för övrigt på SD för första gången redan 1994, då partiet erhöll knappt 14 000 röster.

Denna groteska beskrivning av partiet ingår i Mattssons resonemang om hur landet slets itu, vilket inleds med:

"2015 var det som om Sverige slets isär. Många människor gick man ur huse för att hjälpa Röda korset, Svenska kyrkan och andra organisationer att hjälpa de som flytt krig och fattigdom för att nå hit. Andra svarade ”Sverigedemokraterna” när opinionsinstituten frågade om vad de skulle rösta på om det skulle vara val?"

Vi och dom. Onda och goda. Att situationen är polariserad stämmer dock, men det beror inte på att vissa är så goda och andra så onda, utan på att debatten har tystats och förvridits, samtidigt som SD kraftigt har demoniserats, inte minst av just Expressen. Även i dagens inlägg fortsätter Thomas Mattsson förstås i den andan och sammanfattar det gångna året med en analys som han ser som så viktig att den görs i fetstil:

"2015 såg vi två olika Sverige: humanism och hat."

Det är så oerhört förljuget, destruktivt och imbecillt att reducera en enormt viktig debatt till motsättningen ovan. Varför måste kritik mot invandringspolitiken eller en oro för landets framtid handla om just hat? Dessutom är det få människor som hatar så mycket som identitetsvänstern, gärna kallade "antirasister", vilket vi bland annat har sett vid hatstormen mot Kvinna till kvinna. Det är också denna infantila sammanfattning av de båda lägren i invandringsdebatten som gör att massinvandringsvurmarna och posörerna aldrig avkrävs någon logik eller några argument, då det för dem räcker att använda ord som "humanism", "människosyn" och "alla människors lika värde".

Jag gästar Ingrid & Conrad

Journalisten, debattören och författaren Ingrid Carlqvist driver tillsammans med den hemlige Conrad podden som de kort och gott kallar "Ingrid och Conrad". I nyårsavsnittet deltog jag som gäst för ett längre samtal om det gångna årets händelser.

Detta avsnitt är över tre timmar långt, men jag hoppas att någon orkar ta sig igenom hela. Samtalet är tämligen spontant, eftersom vi varken har manus eller någon egentlig planering.

Gott nytt år!

Så har då ännu ett år passerat. Det har varit en intressant period, då vi har sett asylsystemet kollapsa, en inkompetent regering famla vidare, en alternativ media som tar allt större plats och en politisk opposition som attraherar allt fler medborgare. Samtidigt sker i ett antal europeiska länder ett nationellt uppvaknande, som manifesteras i folkliga protester och politiska framgångar.

Jag vill passa på att tacka alla läsare för ert intresse, ert stöd och era kommentarer!

Imorgon fortsätter kampen för Sverige och Europa.

Aftonbladet skildrar omläggningen i migrationspolitiken

Aftonbladets Patrik Lundberg har gjort ett litet inslag om regeringens åtgärder på migrationsområdet. Det är förvånansvärt neutralt och ger en någorlunda saklig bild av vad som faktiskt skedde. Självklart har jag dock ett par synpunkter.





Påståendet att "Sverige inom kort stänger sina gränser" är mycket bisarrt. Förutom att vi kommer att bedriva handel och ta emot turister som vanligt, går det fortfarande utmärkt att söka asyl här. Skillnaden består främst i att man inte längre kan glida in i landet utan att visa upp ID-handlingar. Efter införandet av dessa kontroller uppgick antalet asylsökande till ungefär 3 000 per vecka, vilket alltså skulle motsvara runt 150 000 under ett år. Fortfarande pågår en rejäl massinvandring, med andra ord.

Det blir också lite märkligt att ställa Sveriges inflöde mot de 50 - 60 miljoner som beräknas befinna sig på flykt i världen. Om detta totala antal har dubblats från, säg, 30 miljoner till 60 miljoner, betyder det att Sverige bör gå från 100 000 per år till 200 000? Antalet Sverige kan hjälpa genom att ge personer uppehållstillstånd förblir en droppe i havet. Dessutom har världens fattigaste ingen möjlighet att ens ta sig till Europa. Just det enorma totala antalet som befinner sig på flykt, eller lever i svår fattigdom, gör att Sverige helt borde fokusera på hjälp i närområdet. Att alla de unga män som kommer från Afghanistan skulle fly för livet är jag skeptisk till, inte minst eftersom antalet stiger från år till år. Allt talar för att det helt enkelt blir allt fler afghaner som känner till att man kan få ett uppehälle i Sverige, och så småningom ta hit familjemedlemmar, om man bara uppger en ålder under 18 år.

Jag vänder mig också mot det populära resonemanget att IS vinner på att "islamofobin" ökar i Europa, samt att de dessutom har detta som en målsättning. Europeiska medier och politiker hävdar vidare att organisationen vill slå mot "det mångkulturella samhället" och att restriktioner i asylpolitiken är just vad IS önskar, eftersom det på något sätt skulle få de berömda vanliga muslimerna att söka sig till denna organisation. Logiken haltar, minst sagt. Skulle en fredlig muslim söka sig till en terrororganisation, som mördar frenetiskt i det egna området, därför att denne är missnöjd med ett europeiskt lands migrationspolitik? Framför allt skulle det optimala scenariot för varje muslimsk terrororganisation med globala ambitioner vara att västliga länder fortsatte att fyllas på med fler muslimer.

Vidare vill jag som vanligt kritisera uttrycket "ta sitt ansvar", oavsett om det handlar om kommuner eller EU-länder. En svensk kommun, eller dess invånare, har inget som helst ansvar för konflikter i Afghanistan, Mellanöstern eller på Afrikas horn. Ett land eller en kommun kan välja att ta emot asylinvandrare, men det finns ingen absolut plikt att göra det.

Tyvärr ifrågasätter också Patrik Lundberg att en systemkollaps skulle ha skett, genom att blanda in BNP och hushållens konsumtion. Ännu en gång måste jag alltså påpeka att huruvida Migrationsverket praktiskt kan hantera inströmningen inte har någonting med Sveriges BNP eller den privata konsumtionen att göra. Att Sveriges tak för asyl- och anhöriginvandring sätts vid den maximala volymen man kan hantera praktiskt är groteskt, eftersom den borde vara mycket mindre av helt andra skäl, men det är en annan fråga.

Slutligen är alla dessa försök att göra politik av den 3-årige pojkens död patetiska. Jag vill inte ha politiker som baserar hela sin politik på en uppmärksammad bild. Skulle vår kontinent verkligen vara en "fästning Europa", och vi skulle ha ordentliga gränskontroller mellan länderna, skulle också trafiken över Medelhavet minska.

Kvinna till kvinna förnedrar sig själva ännu en gång

För en vecka sedan tittade vi på hur en Facebook-sida som presenterade en föreläsning, genomförd av biståndsorganisationen Kvinna till kvinna, svämmade över av hat mot organisationen på grund av att de föredragande kvinnorna var vita. I sin fixering vid ras verkade dessa "antirasister" helt ha missat att föredraget handlade om kvinnornas arbete i respektive område, och gick istället direkt till attack mot alla vita, eftersom de på något sätt tänkte sig att det hela var en fråga om representation. De menade att, eftersom arbetet skedde i Mellanöstern, kunde endast kvinnor med etnisk bakgrund i denna region ha någonting att säga. Sannolikt skulle de ha nöjt sig med någon form av "rasifiering", där en svart person född i Västerås skulle ha varit oändligt mycket bättre än en vit person från samma stad.

Så småningom fick Kvinna till kvinna stänga ned sidan, eftersom det skulle ha dykt upp inlägg som stred mot deras kommentarspolicy. Det bisarra är att det inte var de hatiska antivita kommentarerna som var problemet, utan vi som ifrågasatte denna uppenbara rasism. Kvinna till kvinna bemötte artigt och ursäktande varje hatisk kommentar om deras hudfärg, trots att dessa var både osakliga och rasistiska. Idag krälar organisationen återigen igen i stoftet, genom att förtydliga vilka kommentarer som var problematiska:

Observera att man inte ens sätter "antirasister" inom citationstecken. Det är synd att sidan inte finns kvar, för då skulle var och en kunna se att vi som försvarade de föredragande kvinnorna inte en enda gång uttryckte oss rasistiskt eller ägnade oss åt "personpåhopp". Vi kände förstås inte dessa "antirasister", utan attackerade det hat de i kommentarsfältet gav uttryck för. Det närmaste jag själv kom ett sådant påhopp var när jag ironiskt påpekade att en av hatarna själv var vit, och alltså inte borde kunna säga någonting i frågan. Låt mig påminna om hur några av de tydligen helt godkända inläggen såg ut:

Eftersom min egen rastillhörighet gör att jag egentligen inte borde få uttala mig om någonting, och framför allt inte i denna fråga, kan vi avslutningsvis läsa det som en Bawar Ismail skriver i Hallandsposten under rubriken "Den goda trollfabriken". Han skriver bland annat:

"Tänk att jobba med att stärka kvinnors rättigheter i länder där de är under attack och plötsligt här på hemmaplan anklagas för att vara rasister? Hur ska man reagera då?" 

Han konstaterar också mycket riktigt:

"Det var inte rasisttrollen som organiserade en hatstorm mot Kvinna till Kvinna. Det var så kallade 'antirasister' med sina urlöjliga teorier om vithetsnormer och rasifiering."

Just därför är det desto märkligare och fegare att organisationen försöker utmåla några andra som ansvariga för sidans urspårning. På sätt och vis är organisationens undfallenhet ett utmärkt exempel på hur den europeiska ödmjukheten och självkritiken blir vår civilisations undergång. Det gäller särskilt när denna relativistiska hållning ställs mot aggressiva och absoluta ideologier, som islam eller det antivita hatet.

Enfaldigt försvar av Malena Ernman

Kristian Ekenberg

Som bekant har Malena Ernman utsetts till att ringa in det nya året i SVT och utnämningen är uppenbarligen ett resultat av hennes poserande i sociala medier. Idag är det då dags för Gefle Dagblad att försvara detta val, under en rubrik som kort och gott lyder "Ernman är ett bra val". Skribenten Kristian Ekenberg inleder sitt försvar av Ernman genom att uttrycka lite förakt för de som motsätter sig valet:

"Ett val som fick diverse troll att upphetsat sätta glöggen i halsen och kasta sig över tangentborden för att lämna slemspår över nätforum och kommentarsfält."

Det är lite fascinerande ändå hur medieetablissemanget ser på sig självt och sina läsare. "Troll" betyder i internetsammanhang någon som låtsas eller medvetet provocerar för att få lite uppmärksamhet, men har i svensk offentlighet kommit att betyda alla som kritiserar journalister, politiker eller invandringspolitiken. Det som dessa upphöjda journalister skriver anses förstås alltid vara intelligent och höjt över all misstanke, medan vanliga människors reaktioner tydligen är "slemspår". När Ekenberg sedan ska låtsas fundera över vad som är kontroversiellt med Ernman, blir det direkt fånigt:

"Nu kan man undra vad det är som är så polariserande med Malena Ernman. Har hon tecknat Muhammed som rondellhund? Har hon sålt vapen till diktaturer? Har hon sprungit runt med järnrör på stan?"

Så fint och så begåvat att få med de där järnrören. Ekenbergs egen beskrivning av Ernmans insatser förvånar knappast heller:

"Nej, hon har blivit en profil för antirasism och ställningstagandet för alla människors lika värde."

Det där är helt enkelt inte riktigt sant. Vad hon framför allt har gjort, är att dels skriva om att Sverige ska ha en omfattande asylinvandring, dels attackera Sverigedemokraterna. Hon har egentligen inte gjort särskilt mycket, men hon har som sagt gjorts till en symbol för dessa rent politiska ställningstaganden, och valet av henne är därför en medveten markering mot den femtedel av befolkningen som röstar på SD och den dryga hälft som vill minska asylinvandringen. Ekenberg fortsätter med lite självinsikt, för att sedan återigen helt missuppfatta vad det hela handlar om:

"Någon läsare kanske tycker att jag gör mig medvetet dum nu. Som om jag inte förstår den politiska sprängkraften i valet av att låta en profilerad antirasist få detta hedersuppdrag.
Men vilket politiskt parti skriver i sitt partiprogram att de är rasister? När Soran Ismail i SVT-serien 'Absolut svensk' sökte efter en människa som öppet kallar sig rasist, fick han söka med ljus och lykta för att kunna intervjua en sådan."

Jag tror inte att Ekenberg "medvetet gör sig dum", utan att hans text rätt väl visar hur långt hans insikter sträcker sig. Det stämmer att ytterst få människor i Sverige är uttalade rasister, men det är inte heller vad det som kallas för "antirasism" vill bekämpa. Sverigedemokraternas politik är inte rasistisk, men ändå är partiet den främsta måltavlan för dessa "antirasister", så även för Malena Ernman. Dessutom är det idag paradoxalt nog just de som kallar sig för "antirasister" som uttrycker den mest oförblommerade rasismen och insisterar på att indela människor i raser. Ekenbergs omedvetna dumhet fortsätter oförtrutet:

"Saken är den att Malena Ernmans kritiker inte vill att SVT ska ha som policy att värna alla människors lika värde."

Därmed vill alltså alla som kritiserar det politiserade valet av Ernman att SVT istället ska fokusera på dela in människor i grupper och ge dem olika värde? Eftersom Ekenberg uppenbarligen inte alls förstår vad som är problematiskt med att anlita Malena Ernman, får jag väl försöka förklara ännu en gång. Grundproblemet ligger i att SVT har en tydlig agenda, som inte har någonting med tramset kring "alla människors lika värde" att göra, utan ständigt ska uppfostra svensken till att omfamna massinvandringen och den mångkulturella ideologin, samt propagera mot SD. Malena Ernman är i sig själv ingenting mer än ytterligare en posör som på ett enkelt sätt vill samla poäng och få uppdrag genom att göra etablissemanget till lags. Precis som Gina Dirawi kommer Malena Ernman sannolikt att utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt, men problemet med mediernas politiska agenda kvarstår och det är den som ska bekämpas.

Dagens citat: Inger Källgren Sawela (M)

"Det beror på deras grundläggande människosyn att inte alla människor har samma värde."
Expressen

Gävles kommunstyrelses nya ordförande hävdar att hennes parti inte alls kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna och bjuder på en analys och formulering som inte känns alldeles originell. Vill man ändå ge henne lite erkännande, kan det tillstås att de flesta inte lyckas få med de två nyckelfraserna i en och samma mening. Vari förfärligheten i SD:s "människosyn" ligger brukar vanligtvis inte utvecklas närmare, men nu får vi iallafall veta att det handlar om att människor inte skulle ha samma värde.

Det är något fascinerande att SD:s politiska motståndare verkligen använder samma intetsägande uttryck om och om igen, oavsett partitillhörighet. Jag är fullständigt övertygad om att Inger Källgren Sawela inte skulle kunna förklara ovanstående mening om hon skulle få en sådan motfråga, eftersom det endast är en inlärd fras som hon har hört någon annanstans och inte fördjupat sig i ytterligare. Ty var i SD:s partiprogram står det att vissa raser, för det är vad som åsyftas, är mindre värda och vissa mer? Nu minns jag inte om uttrycket "människosyn" användes på den tiden, men innan SD kom in på scenen var Moderaterna det allra hemskaste partiet. De var egoister, bara till för de rika, och de tyckte om att sparka på de svaga och sjuka. Det låter inte som en särskilt vacker människosyn.

Jag förutsätter att SD kommer att ställa vissa motkrav för att stödja det nya borgerliga styret och i så fall har jag svårt att se hur partiet kan ställas utanför gemenskapen. Det klokaste Moderaterna kan göra är naturligtvis att ingå ett formellt samarbete med SD och på så sätt skapa ett stabilt politiskt landskap. Tramset om "människosyn" kan man lämna därhän. Källgren Sawela bjuder på ytterligare en märklig kommentar:

"Och de vi har det största samarbetet och största samförståndet med är Socialdemokraterna. De stora strategiska frågorna har vi arbetat tillsammans med under hela året. Det gäller bland annat den viktiga arbetslösheten och bostadsbyggandet som är prio. Där är vi helt överens."

Varför lade ni då inte fram en gemensam budget eller bildade en koalition? Socialdemokraterna har alltså styrt staden i nästan 100 år och det som ska föreställa oppositionen säger att det är just med dem som man har det största samförståndet. Kanske behövs SD i Gävle mer än vi anar.

Maktskiftet i Gävle

Inger Källgren Sawela (M) i Gävle

Nyheten har fått ett stort genomslag bland de vanliga vänstermänniskorna och de goda liberalerna. Efter 96 år i opposition kommer nu Moderaterna att ta makten i Gävle, och behöver för att få majoritet stöd av vågmästaren Sverigedemokraterna. Maktskiftet blev möjligt efter att SD röstat för Alliansens budget, vilket alltså ledde till att det sittande rödgröna styrets budget förlorade.

Roger Mörtvik, statssekreterare i Utbildningsdepartementet hos gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadžialić, kvittrade:

I själva verket borde det ju kännas just "fräscht" att Gävle får en ny politisk ledning efter nästan 100 år med samma politiska parti. Att ett visst samarbete har inletts med SD innebär också ett nytänkande som kan klassificeras som "fräscht". Riksdagsledamoten Ulla Andersson (V), som vi senast tittade på här, har också någonting att säga:

Gycklaren Henrik Arnstad är förstås mycket nedslagen:

Moderaternas misslyckade tidigare partisekreterare och den tämligen fånige personen Kent Persson tillhör också de missnöjda:

Jag ställde då frågan om vad som exakt gjorde Moderaterna till ett "anständigt" parti, men fick förstås inget svar. Ett sådant uttryck kan naturligtvis inte heller förklaras, samtidigt som man kan hitta en mängd förslag från Moderaterna som skulle kunna stämplas som "oanständiga" av politiska motståndare.

Under rubriken "Utan ryggrad faller man, Anna Kinberg Batra" kritiserar Aftonbladets Karin Pettersson Moderaterna i Gävle. Själv skulle jag påstå att det krävs mer ryggrad för att, med hjälp av ett demoniserat parti, störta ett parti som har haft makten i nästan 100 år, än att vika sig för denna demonisering och beröringsskräck. Karin Pettersson motiverar varför SD ska isoleras:

"Anledningen till att hålla SD utanför politiskt inflytande är att det är ett rasistiskt parti med en radikal agenda och rötterna i nazismen. Partiet har ledande företrädare som gång efter gång uttalar sig oacceptabelt om människor med utländsk bakgrund. Björn Söder, Sveriges andre vice talman, tycker inte att judar kan vara riktiga svenskar."

Det är som vanligt intressant att se hur saker som bollas runt mellan mediefigurer snabbt blir en etablerad sanning. Björn Söder gjorde en längre utläggning kring nationer, något som sedermera kom att omvandlas och reduceras till någonting om "riktiga svenskar".

Viktigare är dock att socialdemokrater knappast kan förfäras över ett samarbete med SD på grund av partiets historia. Socialdemokraterna har i decennier regerat med stöd av VPK, alltså även under den tid då detta parti fortfarande bar tillägget "kommunisterna". VPK hade dessutom täta band med diktaturerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Sannolikt omfattar partiet fortfarande en mängd personer som kallar sig kommunister och vi vet att många av dem idag stödjer diktaturens Kuba.

Karin Pettersson gör dock en verklighetsanknuten notering:

"Efter valet 2014 gick Sverige in i en ny politisk era. Den gamla blockpolitiken är död. Alliansen kommer under överskådlig tid inte kunna samla en majoritet av svenska folkets röster. Sannolikt inte de rödgröna partierna heller. Detta är ett stort skifte. Problemet är att alltför många politiker fortfarande låtsas som att det inte riktigt har hänt."

Även medierna låtsas som att den gamla strukturen lever kvar, genom att ständigt jämföra "Alliansens" stöd med "De rödgrönas", trots att det spelar mindre roll om den ena konstellationen får 35 procent och den andra 36 procent.

En del vänstermänniskor menar nu att situationen i Gävle, som tydligen är förankrad hos Moderaternas partiledning, är en testballong inför ett samarbete på nationell nivå. Låt oss hoppas att detta stämmer och att Anna Kinberg Batra trots allt har tagit sitt förnuft till fånga. Att Moderaterna istället i praktiken ska vara ett stödparti till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är en långt mer onaturlig situation.

Dagens bild: Religiösa konflikter

Norska Aftenposten konstaterar idag att 19 länder för närvarande skakas av religiöst betingat våld och bifogar nedanstående karta. För att hamna på listan måste konflikten vara extremt våldsam och av en natur som gör att den undergräver landets politiska stabilitet.

Det är inte särskilt svårt att gissa vilken religion som kan tänkas ligga bakom våldsamheter runtom i världen, men kartan ger förstås en ännu tydligare bild. I länder som Indien, Israel och Centralafrikanska republiken sker våld mellan muslimer och andra religiösa grupper, medan det i Syrien, Afghanistan och Irak handlar om våld mellan muslimer. I Mali och Nigeria försöker våldsamma islamiska rörelser destabilisera ländernas regeringar, medan det i länder som Kina, Thailand, Filippinerna och Ryssland handlar om muslimskt våld i vissa regioner. Aftenposten ger följande kortfattade beskrivningar av konflikterna:

Afghanistan:
Ekstreme islamister fra Taliban kriger mot det mer moderate muslimske regimet.
Den sentralafrikanske republikk:
Væpnet konflikt mellom den muslimskdominerte opprørsbevegelsen og det kristne flertallet.
Egypt:
Militærregimets undertrykkelse av Det muslimske brorskap har gitt islamistisk opprør bl.a. på Sinaihalvøya.
Etiopia:
Konflikt mellom konservative muslimer og den kristne regjeringen. Uenighet om landområder er en faktor.
Filippinene:
Muslimske opprørsgrupper kjemper for selvstyre først og fremst i de sørlige delene av landet.
India:
Religiøse konflikter mellom fortrinnsvis hinduer og muslimer i ulike delstater.
Irak:
Konflikt mellom sjia- og sunnimuslimer. Forverret etter at IS tok kontroll over områder.
Israel:
Jøder og muslimer gjør krav på de samme hellige stedene, skaper vold og konflikter.
Jemen:
Den sjiamuslimske Houthi-militsen gjør opprør mot den sunnimuslimske regjeringen.
Kina:
Aksjoner og sammenstøt mellom muslimske uighurer og myndigheter i Xinjiang-regionen.
Libya:
Væpnede militser fra ulike muslimske trosretninger og klaner kjemper mot hverandre.
Mali:
I nord kjemper opprørsgrupper og væpnede islamister mot statsmakten – og mot hverandre.
Nigeria:
Den islamistiske terrorgruppen Boko Haram kjemper mot regjeringen og naboland.
Pakistan:
Voldelige aksjoner fra ekstreme islamister i Taliban. Rettet mot regjering (hæren) og sivile.
Russland:
Muslimske separatister i russiske republikker i Kaukasus-regionen gjør opprør mot Moskva.
Somalia:
Den militant islamistiske gruppen al-Shabaab kjemper mot den midlertidige regjeringen i landet.
Sudan:
Ulike grupper i Darfur gjør opprør mot regjeringen. Konflikten har (ifølge Fox) også religiøst element: kristne mot muslimer.
Syria:
Flere opprørsgrupper – med konkurrerende trosretninger innen islam – kjemper mot hverandre og staten.
Thailand:
Muslimske separatister i Sør-Thailand kjemper mot regjeringen i Bangkok.

Hur vänstermänniskor skulle reagera på denna lista kan vi förutsäga. De skulle möjligen säga att det som här beskrivs som religiösa konflikter handlar om kamp om finansiella resurser eller politisk makt. Troligen skulle de också få med någonting om USA:s roll i världen. Vi kan vara säkra på att få höra att det handlar om människor som antingen har missförstått sin egen religion eller använder den för sina egna syften. De skulle dock ha mycket svårt att hävda att kristendom eller buddhism i lika hög grad leder till konflikter på lika många platser. Det är möjligt att islam inte är hela förklaringen i samtliga av de uppräknade länderna, men det skulle vara ytterst märkligt om denna religion inte hade någonting med saken att göra.

Ytterligare ett par rasifierade inlägg

Det finns som bekant en liten subkultur i Sverige, vars medlemmar ser sig som "rasifierade" och som är besatta av ras och inte minst vita människor, där dessa gärna beskrivs med formuleringar om "vitt privilegium", "vita kroppar", samt ytterligare en mängd begrepp direkt hämtade från USA. Förra veckan tittade vi här på en hatstorm mot biståndsorganisationen Kvinna till Kvinna, eftersom föredrag skulle hållas av vita kvinnor, och i anslutning till det mina egna funderingar kring denna nyrasism.

Nu har ytterligare ett par alster i denna tradition publicerats. Det första av dessa publicerades i onsdags, men skapade av någon anledning uppmärksamhet igår. Texten, som är skriven av en Emma Dominguez, publicerades på vänstersidan Nyheter24 under rubriken "Du som är vit kommer alltid vända oss ryggen". Inlägget följer den aggressivt rasistiska linjen och ingressen sätter tonen:

"I slutändan kommer den vita kroppen alltid vända oss ryggen och utnyttja oss. Vi ska stärka oss själva för att aldrig mer bli trampad av din jävla vita bleka fot."

Jag antar att det finns någon viktig ideologisk poäng i att tala om människor som "kroppar", men jag känner inte till vilken den ska vara. Det finns ett antal uppenbara invändningar man kan göra mot denna typ av inlägg och den bakomliggande ideologin, bland annat hur det skulle se ut om man bytte ut "vit" i deras texter med någon annan ras, till exempel svart, men de eventuella svaren brukar då handla om att de vita är någonting helt annat, främst för att de alltid anses ha ett överläge, och att attacker mot vita av detta skäl aldrig kan vara rasism. Att dela in människor i raser och ge dessa raser vissa egenskaper, till exempel att vissa människor genom sin hudfärg automatiskt är förtryckare, är förstås ren rasism. Att skriva "din jävla vita bleka fot" utgör naturligtvis rasbaserat hat.

I Emmas fall verkar upprinnelsen till texten vara någon personlig oförrätt som handlar om uppdrag och bidrag i kulturvärlden:

"Du kära vita medelmåttiga hen som gått på DI eller Konstfack eller valfri konstnärlig institution där du går igenom dina tre år på utbildningen med ångest. Du har mage att komma fram till mig o säga att du vill söka miljonprogramspengarna (eller pengar till 'vissa bostadsområden') från regeringen för att dina lärare lärt dig att anpassa dig till marknaden."

Det ser alltså ut som om Emma har missat något uppdrag, något bidrag, och direkt gör det hela till en rasfråga, på samma sätt som främlingsfientliga uppges säga "de tar våra jobb". I detta fall ligger förstås skulden hos alla vita, och texten bjuder på mycket "vi och dom":

"Du exotifierar, du explotaterar, du tuggar och spottar ut oss för att bygga din karriär. Du söker pengar från Filminstitutet och får uppdrag av SVT på våra berättelser."

I verkligheten får de flesta vita inte heller några uppdrag av SVT, som liksom SR dessutom faktiskt har en mängd "rasifierade" personer i sin organisation:

Kan det inte vara så att just individen Emma Dominguez av olika skäl inte fick det där bidraget eller det där stipendiet? Om Gina Dirawi kan dominera stora delar av SVT:s tablå, borde även Dominguez kunna göra det. Visst kan man tala om grupper och strukturer, men det Dominguez uttrycker går längre än så:

"Har dina privilegier gjort dig så vit och blek att du tror att det är okej att äta upp allt annat? Att suga ut oss? Du gör hip-hop videos där du rider på en kultur som inte är din, en uppväxt som inte är din, du har aldrig sett en tabanja i hela ditt liv men nomineras för en grammis som regissör."

Den sistnämnda oförrätten kallas i dessa kretsar för "kulturell appropriering" (som Emma stavar "apropiering") och sker till exempel när en vit person flätar sitt hår, eftersom detta endast ska få göras av svarta personer. Man kan vända på även detta: Ska svarta personer få spela klassisk musik, eller approprierar de då vit kultur? Bör Emma Dominguez få använda teknologi skapad av vita eller ens skriva på svenska? Identitetsvänsterns resonemang förblir idiotiska och hycklande.

I själva verket är Dominguez hela världsbild en ren appropriering av amerikansk kultur. Det är ingen slump att ett par fåniga engelska fraser omotiverat dyker upp i texten:

"Dear white people. Hur kommer det sig att du, när du säger dig kunna termer som rasifierad och 'förstår dina privilegier', fortfarande söker och tar uppdrag och jobb i orten för att berätta vår historia genom din vita blick."

"Vi ska lära oss att aldrig mer ge dig förtroendet, eller låta dig suga ut oss bara för att vi tror att du kommer att hjälpa oss, cuz u never will."

På tal om språkbruk, så gör Emma Dominguez själv ett komiskt misstag när hon på Twitter ska hylla sitt eget alster:

Trots hennes ideologiska medvetenhet följs alltså det renläriga "en" ett par ord senare iallafall av det sexistiska "man". Känns möjligen det krystade "en" något onaturligt?

Den som verkligen vill frossa i hennes hyckleri kan ta del av när Emma Dominguez protesterar mot SD:s annonsering och, lite magstarkt för att komma från henne, på fullt allvar talar om "rasistisk retorik":






Jag tänkte egentligen inte ta upp Emma Dominguez hatfyllda utfall mot vita människor, eftersom texten knappast tillförde någonting nytt, men Metro bjuder idag på ett något mer sympatiskt inlägg i frågan. Under rubriken "Kära vita svenskar - vi måste prata mer om hudfärg" sällar sig en Mattias Järvi, som är svart, till de som menar att man för att bekämpa rasism just måste lyfta fram ras. Hans huvudsakliga poäng kan sammanfattas av ett stycke:

"Att förespråka en färgblind strategi för att bekämpa rasismen i samhället är naivt och farligt. En färgblind strategi skulle beröva rasifierade de erfarenheter de har av rasism, i en färgblind värld berövas också rasifierade de ord och begrepp som är så välbehövliga för dem som utsatts för strukturell rasism."

Jag tror absolut att etnisk diskriminering förekommer och att till exempel svarta människor i Sverige blir påtagligt påminda om sin rastillhörighet. Frågan är dock vad vi ska göra åt det. Diskriminering är förbjudet och själv anser jag att kvotering, eller "positiv särbehandling" som det gärna kallas i detta sammanhang, alltid är förkastlig och i sig innebär en form av diskriminering. Ska vi verkligen införa kvoter för olika raser i olika sammanhang? Dessutom diskrimineras en mängd andra grupper, som äldre, överviktiga och funktionsnedsatta. Ska dessa också ha sina egna kvoter?

Att människor med en annan etnicitet än majoriteten i ett land sticker ut och blir påminda om denna etnicitet är kanske många gånger olyckligt, men det är inte märkligt. Detsamma händer en vit person som befinner sig i Afrika eller Karibien. Sådana är vi människor. Vi kan inte undgå att notera en annan persons ålder, kön, utseende, eller ras.

Den diskriminering som Mattias Järvi säger sig ha upplevt är säkert alldeles verklig, men jag tror inte att identitetsvänsterns fixering vid ras och hat mot vita underlättar för någon. Emma Dominguez, tillsammans med många andra, borde naturligtvis dömas för hets mot folkgrupp, samtidigt som en annan fråga uppstår: Vad gör hon egentligen här?

Förljugen analys av "sverigedemokratiskan"

I Sydsvenskan skrev igår en Peter Fällmar Andersson en liten artikel om hur språket påverkar oss, ett ämne som mycket väl kan vara intressant. Hans analys hamnar däremot något fel och han verkar inte riktigt förstå hur vissa uttryck har uppstått. Texten har som avstamp seriemördaren Peter Mangs och den bok som vänsterextremisten Mattias Gardell har skrivit om honom:

"En av de värsta terroristerna i svensk historia hade sannolikt haft en aning lättare att göra sig språkligt förstådd – givetvis inte moraliskt förstådd för sina handlingar – om han hade förhörts hösten 2015. För nu smittade det apokalyptiska tänkandet. Tanken att flyktingkatastrofen var en katastrof för Sverige och inte en katastrof för flyktingarna."

Genom att kalla ett antal uttryck för "sverigedemokratiska" skapas en ohederlig koppling mellan partiet och Peter Mangs. Tanken att flyktingkrisen inte kan vara ett problem för Sverige, eftersom flyktingarna har det värre, förblir en imbecill jämförelse. Peter Fällmar Andersson presenterar ett antal uttryck, som exempel på en "sverigedemokratiska" som har tagit över debatten, men han inser inte att det i själva verket är etablissemanget som från början har förvridit språket, vilket sedan gör att han ser motreaktionen, de mer realistiska beskrivningarna, som någonting nytt och oerhört. Det första exemplet kommer tidigt:

"Svenska Dagbladets ledarsida twittrade om nationens undergång (Per Gudmundson, 8 november) och omtolkade betydelsen av ordet främlingsfientlig till 'nån som varnade för migrationspolitiken' (Ivar Arpi, 14 december)."

Just "främlingsfientlig" är ett utmärkt exempel på dessa påhittade ord som etablissemanget har använt för att förvrida debatten och tysta debattörerna. Ivar Arpi har förstås alldeles rätt, då vi vet att personer som har velat diskutera invandringspolitiken och varna för dess konsekvenser har stämplats som "främlingsfientliga", trots att de sannolikt inte har varit det minsta fientliga mot främlingar. Ordets betydelse har alltså redan blivit grovt förvanskat och det som här kallas för "sverigedemokratiska" är snarare språkliga försök att närma sig verkligheten. Vi får fler exempel:

"Det är på det här språket ordet ansvarsfull kan få betydelsen att INTE hjälpa folk i nöd. Det är på det här språket flyktingar inte är människor i yttersta nöd med musiksmak och favoriträtter utan flodvågor av lyxflyktingar, skäggbarn och IS-krigare som likt naturkatastrofer sveper över nationer."

Den som vill minska eller stoppa den omfattande asylinvandringen till Sverige är just ansvarsfull. Även här är det den andra sidan som från början har förstört ordet, genom att tala om att kommuner och andra EU-länder måste "ta sitt ansvar", utan att någon kan förklara på vilket sätt den europeiske medborgaren har detta ansvar. Jag använder aldrig orden "lyxflyktingar" eller "skäggbarn", men även dessa begrepp är ett svar på etablissemangets lögnaktiga beskrivningar. Medierna talar konsekvent om asylinvandrare som människor som flyr för sitt liv, trots att de har passerat en mängd säkra länder, vilket gör det svårt för medborgaren att förstå varför så många av dem klagar på maten de serveras eller avsaknaden av internetuppkoppling. Irritationen skapar ett ord som "lyxflykting".

Detsamma gäller ordet "skäggbarn", som är en reaktion på mediernas och politikernas missvisande begrepp "ensamkommande flyktingbarn". Gruppen utgörs i verkligheten huvudsakligen av yngre afghanska män, vilket är beteckningen jag själv använder. Att den gruppen växer från år till år, antyder också att dessa personer söker sig till Sverige allteftersom ryktet om det generösa landet i norr sprider sig i Afghanistan, snarare än att den skulle vara kopplad till situationen i landet.

Peter Fällmar Andersson drar sig inte ens för att referera till George Orwells klassiker "1984", trots att dess nyspråk framför allt påminner om de speciella uttryck som används av vårt etablissemang:

"Orwells nyspråk från '1984' syftade till att begränsa individens tankeutrymme genom att sudda ut språkets nyanser och försköna ordens verkliga innebörder. Sverigedemokratiskan jobbar liksom Orwellskan med tvärtomspråk. I '1984' heter det att frihet är slaveri. I sverigedemokratiskan är det splittringspolitik att vilja se olika människor leva tillsammans."

Förstår Andersson verkligen inte bättre än så här? Det handlar inte om något "tvärtomspråk". Vi hävdar att den omfattande asylinvandringen leder till splittring genom att landet fylls av ett antal grupper med olika kulturer och beteendemönster, där inte minst islam har visat sig ytterst svårt att integrera i ett västerländskt samhälle. Att vårt etablissemang vill att dessa grupper lever tillsammans räcker inte.

Ett av textens exempel är intressant:

"När Dagens Nyheter i ett reportage skriver om det man kallar en ny nationell höger med 30-talslängtan berömmer William Hahne, SDU:are, sig själv för förmågan att 'genomskåda känsloargument'. Bilden på den döde Alan Kurdi, tre år, publiceras i ett politiskt syfte, säger Hahne. Medkänsla är för Hahne ingen realistisk mänsklig känsla. Den som talar för alla människors lika värde är per definition en hycklande godhetsapostel."

Ibland försöker massinvandringsvurmare använda ekonomi, där det lögnaktigt påstås att asylinvandringen är lönsam på sikt, eller historia, där det lika lögnaktigt hävdas att Sverige alltid har varit ett "mångkulturellt" land, men det är just känsloargumenten som dominerar. Följaktligen är hela debatten full av meningslösa uttryck som "människosyn". Man får lov att bli illa berörd av en bild på en död pojke, men det är illa om man så till den grad påverkas att en enda bild formar ens hela analys. Det är festligt att Andersson i samma sammanhang verkligen också plockar fram "alla människors lika värde", ett av de vanligaste nonsensuttrycken, då någon form av filosofiskt värde inte betyder att alla världens människor kan bosätta sig i Sverige eller ta del av landets välfärdssystem, vilket för övrigt gäller också världens övriga länder. Det i dessa kretsar alltid demoniserade Danmark dyker också upp:

"Det handlade om att 'de anständiga' hade blivit en förolämpning, att 'landsförrädare' hade blivit ett utbrett tillmäle. Ord förknippade med humanismen kom nu med sarkastiska citationstecken; de hängde som hånleenden kring ord som humanistisk stormakt. Samma hånleenden syns nu kring ett ord som nysvenskar. Som för att dra en tydlig gräns: du kan aldrig bli svensk."

Återigen, käre herr Andersson, är det er sida som har fört in begrepp som "de anständiga" och "anständighet" för att förstöra en saklig debatt. Det är naturligtvis inte heller särskilt svårt att ironisera kring ett idiotiskt uttryck som "humanitär stormakt". Det gäller också hur medier konsekvent kallar jihadresenärer för "svenskar" och rentav talar om "jihadister med svensk bakgrund", trots att just dessa jihadisters bakgrund fanns i Mellanöstern och Afrikas horn. Om man inte vill se den kopplingen, blir det förstås också svårt att förstå varför de överhuvudtaget lockas till en organisation som IS. Det kanske mest fantastiska begreppet, som dyker upp här och var i medierna, torde vara "nyanlända svenskar". Låt oss titta på ett sista stycke ur alstret:

"Så stark var den sverigedemokratiska prägeln på flyktingdebatten hösten 2015 att dess kostnader kom att bli alltings måttstock. Saknades det ett bäcken på äldreboendet var det inte skatteflyktingarnas fel utan krigsflyktingarnas. En gammal svensk biståndsgren som att hjälpa på plats framställdes som SD-radikal . Ordet naiv lyftes – när Stefan Löfven tog det i sin mun – självklart från terror- till flyktingfrågan. Sverigedemokratiskans definition av ordet naiv avser ju människor som envisas med att förfäkta asylrätten och mänskliga rättigheter."

Det är snarare absurt att kostnader tidigare aldrig har kunnat diskuteras. På andra politiska områden är kostnader en självklar del av analysen och avvägningar görs ständigt, men när någon ville diskutera asylinvandringens kostnader kallades det för att "ställa grupp mot grupp". Att hjälp i närområdet förknippas med SD beror naturligtvis på att det är det enda partiet som har försökt förklara att en sådan hjälp är många gånger mer effektiv. Naiviteten handlar inte om att någon förfäktar asylrätten, utan om att de vill blunda för och skönmåla massinvandringens konsekvenser.

Det som ni kallar för "sverigedemokratiska" är i själva verket försök till att tala om vad saker egentligen är och hur de fungerar. Efter decennier av språklig indoktrinering för att förstöra, försvåra och tysta all debatt i invandringsfrågan, är det sannerligen hög tid att istället tala om verkligheten.

Veckojournalen med Jean-Marie Le Pen (420)

I denna julstiltje har jag äntligen fått tid att texta det senaste avsnittet av Le journal de bord de Jean-Marie Le Pen. Programmet spelades in några dagar före jul och avhandlar bland annat kriget i Syrien, regionvalen och VD:n Stéphane Richards förslag att skapa en fond för att bekämpa Front National.

Jean-Marie Le Pen har en förkärlek för att skämta om politiska motståndares namn och gör här en ordlek av Richard, riche (rik) och pauvre (fattig). 

Valérie Pécresse (Republikanerna) vann regionvalet i Ile-de-France.

Jean-Guy Talamoni är ledare för det korsikanska nationalistpartiet Corsica Libera. Tillsammans med det andra nationalistpartiet Femu a Corsica fick de i regionvalets första omgång 25 procent av rösterna, en konstellation som i den andra omgången blev det största blocket på ön.

Manuel Valls (Socialistpartiet) är premiärminister.

SvD:s lögnaktiga rubrik

Redan när vi ser SvD:s rubrik kan vi misstänka någon form av fult spel, eftersom påståendet strider mot ren logik. Det märkliga är dock att de experter man har talat med faktiskt inte ens påstår det som rubriken hävdar, utan snarare det motsatta.

Först ut är Juhana Vartiainen, som har varit generaldirektör för Statens ekonomiska forskningscentral (Vatt) i Finland och numera är riksdagsledamot för det borgerliga Samlingspartiet. Föga förvånande vill han att just välfärdssystemet förändras och att arbetsmarknaden luckras upp:

"Det är ytterligare ett argument för reformer som ökar den ekonomiska drivkraften att arbeta."

Angående att välfärdssystemen skulle klara en stor asylinvandring, säger Anne Britt Djuve, forskningschef vid det norska forskningsinstitutet Fafo:

"Men det beror på hur många som kommer, och hur lång tid det tar innan de kommer i arbete. Det kan hända att det krävs justeringar, inte minst när det gäller att kvalificera flyktingar för arbete."

Självklart, men inflödet till Sverige är enormt och det tar många år för den genomsnittlige asylinvandraren att komma i arbete, om denne ens gör det någonsin. I Danmark är Lars Hovbakke Sørensen, lektor på Köpenhamns universitet, historiker och politisk kommentator, än tydligare:

"Ju mindre man bromsar, desto mindre pengar kommer det att finnas kvar för att upprätthålla den nordiska välfärdsstaten i den form vi känner den i dag. Blir det tal om kraftiga nedskärningar kommer det att drabba skolor, sjukhus och liknande."

Joakim Ruist, nationalekonom och migrationsforskare vid Handelshögskolan i Göteborg, menar rentav att de berömda internationella konventionerna och asylrätten bör överges:

"Det vore det mest ärliga sättet att göra det på. Att helt enkelt säga hur många uppehållstillstånd av asylskäl vi tänker ge varje år. De åtgärder vi nu försöker ta till, med gränskontroller och regelskärpningar, är på många sätt både jobbigare, dyrare och mindre logiska."

Denna uppfattning delar jag själv och skulle sätta antalet till noll, vilket också skulle få strömmen av sökande att sina. Anne Britt Djuve påpekar att Genève-konventionen inte förutsåg tiotusentals asylsökande varje år, och tillägger, tvärtemot vad SvD:s rubrik vill få oss att tro:

"Välfärdssamhället har aldrig varit till för alla. Det är till för en begränsad grupp människor vilket också är en förutsättning för modellen, eftersom den är så generös. Vi har inte möjlighet att rädda hela världen."

Lite godhetspornografi

Foto: Anette Nantell

Få svenskar lär ha fått så god utdelning av ett Twitter-konto som Malena Ernman. Genom att med jämna mellanrum lägga upp ett par rader om sin fina människosyn och Sverigedemokraternas förfärlighet har hon inte bara vunnit en mängd priser, utan också fått ett antal uppdrag, exempelvis som den person som i SVT ringer in det nya året. Expressen har träffat henne och bjuder på ett fantastiskt insmickrande inslag:




Idag bjuder också DN på en längre intervju med denna fantastiska människa. Även här flödar lovorden:

"Och med en artistmamma som är konstant aktiv på sociala medier, som tar ställning, vågar ryta ifrån mot Sverigedemokrater och rasister. En som tar strid."

Som vanligt framställs poserandet som om det vore särskilt modigt att "våga" inta denna hållning i Malena Ernmans situation. Hon har också ett budskap till de som röstar på SD:

"Att de inte ska vara rädda. Vi har det bra. Vi har råd att hjälpa till."

Detta poserande fick mig att tänka på ett annat festligt klipp som jag inte vill undanhålla er. Det visar lite från en gala som hålls i samband med att pris till "Svenska hjältar" delas ut till vanliga människor som har gjort någonting hjältemodigt under året. Dessa individer har säkert gjort sig förtjänta av lite uppskattning, men det är personerna som poserar kring det hela som är intressanta. Juryn består bland annat av Amelia Adamo, Zara Larsson, Daniel Poohl, Malena Ernman och Özz Nüjen. Låt oss då titta på vad som skedde på röda mattan, där naturligtvis alltid osympatiska Alexandra Pascalidou är den stora behållningen, men där vi även får se Zara Larsson, känd bland annat för att i en "diskussion" med SvD:s Per Gudmundson ha använt argumentet "You're white as fuck":