torsdag 19 maj 2016

Förvirrat och missvisande om identitet




När jag i morse läste Patrik Lundbergs krönika "SD vill styra landet utifrån identitet" kände jag spontant att det inte fanns särskilt mycket att bemöta, eftersom han huvudsakligen konstaterar någonting självklart. När alstret sedan föga förvånande hyllades reflexmässigt av twittervänstern, tog jag ännu en titt på texten och tänkte att ämnet egentligen är intressant, samtidigt som krönikans logik haltar betänkligt. Lundbergs huvudpoäng, som han troligen tyckte var mycket fyndig, är att Sverigedemokraternas politik bör kallas för "identitetspolitik". Följaktligen inleds alstret med några rader om det som begreppet vanligen avser:

"Låt oss prata om identitetspolitik. Vi kan prata om den gren som alla redan pratar om: vänsterrörelsens tolkning, som visserligen får utrymme på kultursidorna. Men det realpolitiska inflytandet är noll. Om vi inte räknar Feministiskt initiativ, som på sin höjd får in några enstaka debattartiklar om hbtq-rättigheter."

Jag är inte så säker på att detta inflytande verkligen är noll. Visserligen är det sannolikt få personer som verkligen är medlemmar av sådana organisationer, deltar i sådana seminarier och noggrant använder sig av "hen" och "en" i det dagliga livet, men i den offentliga debatten hörs de desto mer. Denna mediala exponering måste i någon mån också påverka makthavare, särskilt eftersom sådana åsikter aldrig ifrågasätts på samma sätt som till exempel invandringskritik. Det är sällan som de som talar om "vita män" uppmärksammas på sin rasism och som vanligt svävar över alltihop den där diffusa uppfattningen om att de nog vill väl.

Dessutom verkar det som att många organisationer och myndigheter använder sig av till exempel Rättviseförmedlingen, som genom sitt ständiga räknande av gruppers representation är ett utmärkt exempel på identitetspolitik omsatt i praktik. Man annonserar efter människor baserat på deras kön och ras, vilket nuförtiden ses som de viktigaste komponenterna av "mångfald". Detta synsätt är inte heller begränsat till Feministiskt initiativ, som Patrik Lundberg av någon anledning tänker sig, utan lär ha många anhängare inom exempelvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Troligen finns tankegångarna även inom Socialdemokraterna.

Lundberg fortsätter att se endast FI som bärare av denna från USA importerade ideologi:

"S-ministern Aida Hadzialic gick nyligen till storms mot identitetspolitiken (läs: Feministiskt initiativ), utmålade den som 'djupt ­problematisk'. Här rasar en minister mot ett parti som aldrig har suttit i riks­dagen och som attraherar tre hundradelar av befolkningen."

Jag är alldeles övertygad om att Hadzialic inte hade en tanke på FI, utan snarare reagerade på identitetstänkandets genomslag i den offentliga debatten. De verkligt engagerade kanske inte uppgår till mer än någon promille, men i medierna kan man ibland rentav få intrycket av att ideologin omfamnas av en majoritet av Sveriges befolkning.

Det är dock inte vänstern som är Patrik Lundbergs måltavla, utan det där partiet som aldrig verkar fördömas tillräckligt:

"Identitetspolitiken är SD:s ryggmärg. Partiet vill styra landet utifrån idén om en gemensam svensk identitet."

Till att börja med har detta ingenting med det som kallas för identitetspolitik att göra, även om han själv här vill bredda begreppet till oigenkännlighet. Framför allt är det dock svårt att se vad som egentligen skulle vara uppseendeväckande eller förargligt med tal om en nationell identitet. De flesta länder söker efter någonting som kan förena befolkningen, vilket ibland kan vara svårt om landgränserna är godtyckliga och landet omfattar en mängd olika religiösa, kulturella eller lingvistiska grupper. I Sveriges fall är däremot den nationella identiteten inte särskilt konstlad, då vi historiskt sett har bestått av ett folk med ett språk, som dessutom har delat ett antal andra mönster som vi kan sammanfatta som kultur. Vårt mediala och politiska etablissemangs konstanta försök att förneka och förstöra dessa band är just vad som måste bekämpas.

En nationell identitet är en styrka, eftersom den skapar sammanhållning, vilket bland annat gynnar villigheten att betala skatt och arbeta för en gemensam välfärd. Patrik Lundberg försöker att ge exempel på SD:s identitetspolitik, men dessa motsäger snarare hans tes och hans argumentation blir därför mycket förvirrad:

"Senast: Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen. Efteråt säger han till TT att splittringen i Sverige handlar om 'huruvida du sköter dig eller inte och om du vill vara en del av det svenska samhället'."

Det är ju snarare motsatsen till identitetspolitik, eftersom uttalandet fokuserar på människors gärningar snarare än deras egenskaper. Vi får också veta:

"I partiets principprogram är identiteten central, den nämns på alla punkt­er. För att bli medlem av den svenska nationen måste du antingen födas in i den, eller aktivt välja att uppgå i den."

Det låter i och för sig rimligt, men framför allt är inte heller ovanstående rader något lysande exempel på identitetspolitik, då de inte har någonting med ras, kön, sexuell läggning eller funktionalitet att göra. Jag tycker absolut att den som vill bli svensk medborgare ska anpassa sig till de här rådande normerna och göra allt för att lära sig landets språk så väl som möjligt. En person som insisterar på att bära islamisk klädsel, hälsa på ett visst sätt, och överhuvudtaget strävar efter att återskapa hemlandet in i minsta detalj, har inte i detta land att göra. Huruvida nya medborgare ska assimileras, integreras eller bli delar av någon "mångkultur", blir för mig också irrelevant, eftersom jag inte vill se någon asylinvandring överhuvudtaget.

Patrik Lundberg ger oss ytterligare ett märkligt exempel och hans resonemang spårar ur ytterligare ett steg:

"Även infödda svenskar kan kastas ut ur gemenskapen. Partiet menar att: '… man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.' Det finns ett annat ord för det: Åsiktsdiktatur."

Vad Patrik Lundberg genom sina exempel främst lyckas visa är att SD inte bedriver någon identitetspolitik, framför allt inte baserad på ras. Vad han också helt tycks missa är att det är just dessa skrivningar, som han försöker framställa som ett fokus på identitet, som får många mer rasideologiska nationalister att kritisera partiet, där till exempel uttrycket "öppen svenskhet" hånas. Den flitige läsaren vet för övrigt att jag själv inte grundar mitt motstånd mot massinvandringen på någon form av rasideologi. Jag menar dock att kultur och normer definitivt påverkar ett land, en hållning som mångkulturalisterna försöker fördöma genom uppfinnandet av det idiotiska begreppet "kulturrasism".

Ovanstående rader om lojalitet citeras ofta, men inte heller jag vet exakt vad som åsyftades när de skrevs. Jag tror emellertid inte att en åsikt som går emot partiets skulle vara tillräckligt för att en person ska förpassas från den svenska nationen, vilket SD:s fiender alltid vill antyda. Vi kan däremot föreställa oss den pursvenske konvertiten som ansluter sig till islamistiska grupper, en situation där individen definitivt har förpassat sig själv från den svenska nationen.

Nej, en strävan efter sammanhållning baserad på en gemensam identitet har ingenting med vänsterns identitetspolitik att göra, särskilt inte eftersom den sistnämnda syftar till att splittra och ställa grupper mot varandra, utan kan bli en positiv kraft för att en dag återskapa detta land.




3 kommentarer:

  1. Identitetspolitik trodde jag bestod i hävdande av särintressen. Eftersom identitetspolitik börjar få dåligt rykte, måste det naturligtvis projiceras på motståndaren.

    SvaraRadera
  2. Eftersom den öppna svenskheten är på tapeten... Hur ser du på frågan om etnicitet, Tobbe? Anser du att det finns etniska svenskar? Ett etniskt svenskt folk? SD:s partiledning har ju ibland svarat lite svävande på den frågan, vilket jag vet att många SD-väljare inte är helt nöjda med (behöver alltså inte vara tal om någon "extremhöger" som kritiserar dem).

    Tack för många intressanta inlägg på bloggen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där är nästan en fråga för vetenskapen. Jag skulle inte säga att man kan dra en tydlig etnisk skiljelinje mellan t ex svenskar och norrmän. Men som sagt: Mitt motstånd mot massinvandringen handlar om vilka följder den får för samhället och dess framtid, snarare än att jag skulle ogilla att någon av en annan etnicitet vistades i landet. Jag tycker dock att även sådana motiv, oro för folkstammen osv, är fullt legitima, även om det inte är min egen linje.

      Radera