Förvirrat inlägg från Staffan Heimerson

I en krönika i dagens Aftonbladet glider Staffan Heimersson in på både det ena och det andra, med varierande träffsäkerhet, men huvudpoängen verkar vara att västvärlden inte bryr sig tillräckligt mycket om det som händer i Syrien. Han ser Ryssland som en särskilt illasinnad aktör:

"I stället backar Vladimir Putin upp Syriens regim genom att bomba ihjäl de mera anständiga motståndsgrupper som i västra Syrien både bekämpar Assad och IS."

Ryssland har länge sett Assad-regimen som en allierad och sannolikt skulle dess bevarande även ligga i västvärldens intresse. Från Irak och Libyen vet vi hur det går när en sekulär diktator försvinner och ersätts av kaos och islamism, vilket nu också har skett i stora delar av Syrien. Vi skulle kunna arbeta på olika sätt för att få regimen att reformeras, men att låta den falla inför en mängd beväpnade grupper är troligen ingen bra idé. I vilken mån övriga motståndsgrupper kan sägas vara "anständiga" kan diskuteras, men det är svårt att se hur deras framgångar på något sätt skulle leda till en västerländsk demokrati. Vi får också veta:

"Lättnad känner vi inte förrän den dag vi ser Putin ställas inför krigsförbrytar­tribunalen i Haag."

Det kommer ju inte att hända, lika lite som det skulle drabba några amerikanska presidenter som har orsakat långt större död i Mellanöstern. Efter några geopolitiska utläggningar, blir det då dags för de rena dumheterna:

"Värst är att allt detta öppet äger rum inför våra ögon. Vi suckar. Men inte särskilt tungt. Vi säger: 'Vi vet hurdana dom är… Och vi har det värre. Vi har ju flyktingkrisen'."

Nej, ingen säger att det är värre i Europa än i Syrien, men det betyder fortfarande inte att vår kontinent inte kan uppleva en flyktingkris. I själva verket får konflikten i Syrien mycket stor uppmärksamhet i västerländsk media, vilket naturligtvis inte är märkligt, men kan jämföras med de enorma dödstalen i Kongo-Kinshasa som nästan passerade under tystnad. Ett annat vanligt, men fånigt, argument dyker också upp:

"Betänk detta: Europa har 500 miljoner invånare och har tagit emot cirka en miljon flyktingar. Libanon har fem miljoner invånare och har tagit emot 1,2 miljoner flyktingar."

Libanon är ett grannland som i praktiken har varit något av en syrisk provins, och som destination för syriska flyktingar är landet en oändligt mer rimlig destination än Europa. En miljon huvudsakligen muslimska migranter är mycket i ett Europa som under en längre tid har upplevt parallellsamhällen, islamism och terrorattacker. Ytterligare en något märklig jämförelse levereras:

"Vår likgiltighet är ny. På 1970- talet förmådde vi att med demonstrationer vända oss mot bombningar i Vietnam och kolonialism i i Afrika."

Nja, de där demonstrationerna hade ett mycket riktat fokus, som berodde på en vänstervåg och vår vanliga amerikanisering. Vietnam blev ett populärt fokus därför att kommunister stod mot USA och antikrigsrörelsen var i sig hämtad från just USA. Ett engagemang mot kolonialism i Afrika var det vanliga utslaget av vit skuld, och samma människor brydde sig föga om de enorma övergrepp som sedan kom att utföras av svarta regimer. Under samma 1970-tal dödades några hundratusen människor i Idi Amins Uganda, liksom i Macias Nguemas Ekvatorialguinea. Det var också för att vita var inblandade som situationen i Sydafrika fick så mycket uppmärksamhet, medan Robert Mugabes mord på 20 000 ndebele i Zimbabwe 1982 tydligen var ointressant. Staffan Heimerson menar att vi är alldeles för självcentrerade för att bry oss om vad som händer i Syrien, ett resonemang som inleds med en bisarr formulering:

"Östeuropas forna kommunistländer begrundar hur de omärkligt men frivilligt glider in i en prenazistisk fas."

Från liberaler i Västeuropa har kritik framförts mot mediereformer i Ungern och Polen, men på vilket sätt har det med någon "prenazistisk fas" att göra? Fasen är möjligen postkommunistisk och äger kanske i viss mån rum som en reaktion på Västeuropas kulturmarxistiska utveckling. Det är dock Västeuropa som i Heimersons ögon är allra värst:

"I Västeuropa däremot sker inget omärkligt. Britterna ska ta ställning till om de ska stanna i EU (sannolikt blir det folkomröstning den 23 juni). Tyskarna diskuterar inte om utan när Angela Merkel kommer att sparkas som deras ledare. Fransmännen är djupt upptagna av en diskussion om att slopa den fina cirkumflexen, det lagårdstak som läggs över vissa bokstäver för att markera ett annat uttal, i sitt språk. Och vi mello-svenskar är upptagna med att ta ställning i frågan om Charlotte Perrellis programledarroll och val av scenklänning."

Att det som så ofta är krig i Mellanöstern betyder inte att Storbritanniens medlemskap i EU på något sätt är oviktigt. På samma sätt spelar det för tyskar naturligtvis roll vem deras förbundskansler är. Ska vi helt sluta bry oss om vår egen kontinent för att istället helt ägna oss åt omvärldens problematik? I så fall är det tragiskt att Staffan Heimerson inte säger ett ord om alla de offer som har skördats i narkotikakrigens Mexiko. Att han tror att Charlotte Perelli upptar svenskars tankar visar nog framför allt att han bör söka sig från den egna tidningen och ta del av alternativa medier, där jag kan lova att andra ämnen dominerar. Slutligen används cirkumflex i franskan inte bara för att markera ett annat uttal, utan är främst en språkhistorisk rest. Där tecknet föreslås tas bort är just där det inte har någon påverkan på uttalet, vilket brukar vara syftet med stavningsreformer i olika språk.

Mot slutet kommer ett intressant stycke, även om Heimerson själv inte förstår varför:

"Det är inte första gången i historien som slapphet och frivolitet leder till undergång. Det romerska riket under Romulus Augustulus gick under år 476 därför att det under lång tid misskött sitt försvar."

Just där står även dagens Europa, eftersom försvaret av våra samhällen och vår kultur är fullständigt nedmonterat.

Det handlar inte om IS

För en vecka sedan skrev en beslöjad kvinna i Gävle ett inlägg på Facebook som givetvis slogs upp stort i våra medier. En annan kvinna ska vid ett tillfälle ha skrikit "Jävla muslim. Mördare" åt henne. Händelsen kan mycket väl ha inträffat och det finns ingen större anledning att försvara utfallet. Idag kände dock Expressens Sakine Madon att det var dags att lyfta saken i en krönika med rubriken "IS mördande ursäktar inte hat mot muslimer". Hennes text är relativt nyanserad och hon har sannolikt inte satt rubriken själv, men låt oss ändå börja med att bemöta den formuleringen.

Det är ju inte med Islamiska statens uppkomst som skepsis mot islam har skapats och just den rörelsen är inte på något sätt den enda företeelsen som gör att vi bör bjuda motstånd mot islams expansion i Europa. De senaste attackerna i Paris verkade ha en koppling till IS, men många fler islamiska attacker har utförts i väst innan dess. Det största problemet med islam i Europa är dock inte att några av dess följare begår terrordåd, utan den syn på majoritetssamhället och det hinder mot integration som verkar följa i ideologins spår. Bara en sådan sak som att den utskällda kvinnan i denna historia, en Hala Qatanani, insisterar på att i Sverige bära ett plagg som skriker ut hennes religionstillhörighet till alla hon möter. Det är inte bara ett tygstycke utan en mycket tydlig symbol för en ideologi som för många av oss är grotesk och som signalerar ett avståndstagande från det omgivande samhället. Det är ingen slump att Qatanani på samma Facebook-sida också skriver:

"Det glädjer mig att representera mitt älskade Palestina, men det glädjer mig mer att representera islam."

Nej, hennes främsta lojalitet ligger inte hos Sverige, ett faktum som redan klädvalet understryker. Innan Sakine Madon bjuder på några nyanserande bilder ur verkligheten, får vi först ett mycket vanligt resonemang som alltid och endast används om muslimer:

"Men inlägget påminner även om att det finns de som har svårt att skilja på fanatiker som använder religionen i syfte att förtrycka, trakassera och döda, och på det stora flertalet muslimer som vill leva sina liv i fred och frihet."

Den där skiljelinjen är i verkligheten inte så skarp och vi vet att stora delar av den muslimska gruppen omfamnar värderingar som är helt främmande i det västeuropeiska samhället. Är man anhängare till en religion eller ideologi, måste man också kunna reflektera kring att den påfallande ofta verkar "utnyttjas" eller "missförstås" för att främja till exempel terror. Samtidigt vet vi att denna åtskillnad aldrig görs för andra ideologier, där vi som vanligt kan ta den historiska och den moderna nationalsocialismen som ett exempel och där inga ansatser görs för att ursäkta fredliga nationalsocialister eller skilja dessa från personer som har begått våldshandlingar i ideologins namn. Bär man ett hakkors får man stå till svars för nationalsocialismens hela innehåll och historia, vilket rimligen borde gälla även muslimer och islam. Sakine Madon ska ha en eloge för att hon trots allt lyfter fram andra problem som inte bara har med IS att göra:

"Dagligen kan vi läsa nyheter om övertygade jihadister som åker ner till Irak och Syrien för att hugga halsen av människor och göra kvinnor till sexslavar. I svenska förorter har kvinnor larmat om hur islamister tagit över mer och mer, och kräver att kvinnor ska klä sig ”anständigt”. Hederskultur, barnäktenskap och könsstympning existerar och måste motverkas. De islamistiska hoten mot konstnären Lars Vilks är reella. Och nu på senare tid har bland annat kristna och ateister vittnat om trakasserier på stökiga asylboenden."

Just IS har även förgreningar till Gävle:

"Gefle Dagblad granskade i höstas de lokala våldsförespråkande islamisterna i läkaren Hala Qatananis hemstad. De visade sig finnas i moskéns högsta ledning. Imamen Abo Raad hade hyllat Islamiska statens terror och ansvarat för en hemsida med budskap om att homosexualitet ska straffas med döden. Enligt vittnen hade det i moskén till och med samlats in pengar till terrorsekten. Den ansvarige för moskéns missionsarbete, Ali Al-Ganas, som jobbade på en muslimsk förskola i kommunen, visade sig också hylla Islamiska staten."

Är det konstigt att vi inte vill ha denna ideologi eller dess anhängare i Sverige?

Arbetsförmedlingen fantiserar om nyanländas etablering

Mikael Sjöberg, socialdemokratisk politruk
och kusin till Göran Persson.

Ofta när man läser debattartiklar ställer man sig frågan varför de överhuvudtaget har skrivits, då de helt saknar poänger eller är så politiskt korrekta och tillrättalagda att de lika gärna hade kunnat publiceras i Pyongyang Times. Dagens inlägg i integrationsfrågan på DN Debatt kan emellertid delvis förklaras av att undertecknaren heter Mikael Sjöberg och är generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Har man ansvaret för en myndighet som sedan länge gett upp det uppdrag som namnet anger, vill man kanske åtminstone profilera sig på andra sätt för att ge sken av någonting görs. Det dröjer inte länge innan han drar fram ett av de tröttare och mest utslitna argumenten:

"Det finns ytterligare en viktig samhällsfråga som i hög grad kommer att påverka vår framtid, men som mer eller mindre var bortglömd under förra året: den demografiska verkligheten i Sverige. Medellivslängden ökar stadigt och vi lever allt längre. En oerhörd framgång självklart men det har också sina konsekvenser. Vi blir allt färre i arbetsför ålder som måste försörja en växande andel äldre i befolkningen. En möjlig väg för att hantera denna demografiska skevhet är att öka antalet arbetade timmar bland annat genom att höja pensionsåldern. Ett annat vägval stavas invandring. Befolkningen och arbetskraften liksom vår välfärd skulle krympa betydligt utan invandring."

Nonsens. Det blir allt färre som måste försörja inte bara en högre andel äldre, utan också betala för asylinvandringen. Sysselsättningsgraden är helt enkelt så låg, särskilt i vissa grupper, att inströmningen blir en nettokostnad. Det är just invandringen som frestar på välfärden, bland annat genom att knäcka många kommuners socialtjänster, men också genom att skapa problem, förlåt "utmaningar", inom till exempel skola. Det främsta skälet till att "det demografiska argumentet" är förkastligt är dock att det förutsätter att befolkningen byts ut, och då är frågan varför vi överhuvudtaget ska göra någonting för det här landet. Att ett land bestående av asylinvandrare från Mellanöstern, Afghanistan och Afrikas horn skulle bli ett harmoniskt och välmående samhälle finns det också skäl att ifrågasätta. Den som använder sig av detta "argument" har helt enkelt övergivit landet. Sjöberg fortsätter:

"Det krävs ingen avancerad analysförmåga för att komma fram till att Sverige inte kan klara av förra årets höga asylinvandring år efter år. Men redan i dag, utan en fortsatt hög asylinvandring, har vi ett svårt läge med tusentals nyanlända som står vid tröskeln till den svenska arbetsmarknaden med ett skriande behov av arbetskraft."

Det var en mycket märklig bild av läget. Sverige har visst en fortsatt hög asylinvandring och Migrationsverkets huvudprognos ligger på 100 000 personer för 2016. Uppenbarligen har inte arbetsmarknaden "ett skriande behov" av denna tillförsel, eftersom marknaden i så fall skulle ha absorberat dessa människor utan några större problem. De nyanlända står knappast "vid tröskeln" till den svenska arbetsmarknaden, utan i allmänhet långt från den, i genomsnitt med flera år till det första arbetet om det överhuvudtaget kommer. En mening är intressant i all sin idioti:

"En framgångsrik etablering av nyanlända är vad som krävs för att få pusselbitarna falla på plats."

Ja, det är ju bara den lilla detaljen kring "framgångsrik etablering". Ännu fler pusselbitar skulle falla på plats om invandrarna var färre, bättre utbildade och kom från kulturellt närliggande länder. Mikael Sjöberg tillstår att mängden "etableringsdeltagare" bara växer, även om hans skäl till denna uppriktighet så småningom kommer att avslöjas:

"I den utgiftsprognos som vi i dag lämnar till regeringen räknar Arbetsförmedlingen med att vi under 2016 kommer att ta emot drygt 37.000 nya deltagare i det tvååriga etableringsuppdraget, som förbereder nyanländas väg in på arbetsmarknaden. År 2017 och 2018 tillkommer drygt 53.000 respektive 59.000 nya deltagare i etableringsuppdraget. Antalet nya deltagare till etableringen har ökat stadigt under de senaste åren, år 2013 var det 18.000 personer."

Totalt runt 150 000 personer alltså, som ska hanteras av en myndighet som i mycket liten utsträckning förmedlar arbeten.

Till slut kommer då det som sannolikt var debattinläggets huvudsyfte:

"De resurser som Arbetsförmedlingen tilldelas har självklart stor betydelse. Vårt förvaltningsanslag år 2011 var 56.000 kronor per deltagare per år. Förra året minskade anslaget till mindre än hälften, 21.000 kronor per deltagare, vilket innebär att en handläggare måste hantera mer än dubbelt så många nyanlända. I den utgiftsprognos som vi nu lämnar in förutsätter vi att anslaget ökar till 31.000 kronor per deltagare för att den nyanlända ska få det professionella stöd som hon behöver för sin etablering. Det totala förvaltningsanslaget för i år är 1,4 miljarder kronor och behöver öka till 2,4 miljarder nästa år och 3,1 miljarder år 2018."

Jag misstänker att anslagen till Arbetsförmedlingen i verkligheten saknar nästan all betydelse. Antalet tillgängliga arbetstillfällen blir inte fler av att myndigheten tilldelas 31 000 kronor per klient. Arbetsförmedlingen klarar inte ens av att förse svenskar med arbeten och att olika typer av insatser skulle slussa in 100 000 nyanlända varje år är en minst sagt naiv tanke. Eftersom Sjöberg sannolikt är medveten om att hans myndighet varken gör till eller från, riktar han uppmaningar till alla möjliga andra aktörer:

"För det första måste Migrationsverket ges de rätta förutsättningarna för att korta handläggningstider i asylärenden. Vi vet av erfarenhet att långa väntetider är förlamande för individen och leder till passivitet som är svår att bryta."

Denna handläggningstid må vara alltför lång, men den har ingenting med hur hundratusentals nyanlända ska kunna absorberas att göra. Möjligen menar Sjöberg att individerna under processen blir så passiviserade att deras förmåga att efter beviljat uppehållstillstånd gå ut i arbetslivet försämras, men det är ett påstående som jag i så fall skulle vilja se lite bättre underbyggt. Han ger sig också in i bostadsfrågan:

"För det andra behövs bostäder. Det räcker inte med att den asylsökande får uppehållstillstånd och därmed kan börja med sin etablering. Saknar man bostad blir tillvaron så pass skakig att motivationen för etableringen sjunker kraftigt."

Inte heller bostäder skulle skapa fler arbetstillfällen. Däremot skulle Sverige behöva bygga fler bostäder, men det är en helt annan fråga som inte bara bör handla om de nyanlända. Mikael Sjöberg föreslår också vuxenutbildning och "reformer på arbetsmarknaden", vilket brukar betyda sänkta löner och otryggare anställningar.

Mikael Sjöberg må ha skrivit detta inlägg för att äska mer anslag till sin myndighet, men många av de tomma fraserna hörs också från politiker. Att vi inte har några arbeten att erbjuda blir bara ännu ett exempel på hur absurd den enorma asylinvandringen är. Det får mig i sin tur att tänka på en ledarkolumn i dagens Göteborgs-Posten, som egentligen handlade om att Sverige inte behöver ett extra val:

"Ingen lär ha missat att Sverige står inför stora utmaningar. Inom några år behöver Sverige en halv miljon nya bostäder, skolresultaten sjunker, Migrationsverket handläggningstider för asylsökande uppgår till ett år, ensamkommande flyktingar placeras i osäkra familjehem och kriminella gäng härjar i storstäderna."

Någon som kan identifiera en gemensam faktor bakom dessa utmaningar?

IS-flickan tillbaka till silkesvantarnas Sverige

Vid det här laget har väl de flesta hört talas om 17-åringen som var på väg till Syrien, men arresterades i Wien. Hon hade mobilen full av material om hur man tar sig till IS och lever som jihadist i väst, samt förstås en mängd bilder på avrättningar och kapade huvuden. På nätforum hade hon deltagit i diskussioner om islam och västerlandets förkastlighet. I de svenska medierna blev det hela i vanlig ordning förvandlat till en snyfthistoria. I Aftonbladet skriver Peter Kadhammar bland annat:

"Mamman grät också. Så stod de länge och kramade varandra, och en bit bort väntade hennes bröder, 12 och 13 år gamla, och hennes 20-åriga kusin och pappa. Det föll ett stilla och ganska varmt duggregn. Flickan som kunde ha blivit en terrorist släppte sin mamma. Hennes läppar darrade och ögonen var tårfyllda och hon såg yngre ut än sina 17 år."

Rubriken är satt efter hennes eget uttalande:

"Jag vill åka hem, sa hon. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Jag vill åka hem till min familj."

Ja, självklart åker man hellre hem än sitter i häkte. Hon får en fråga om bilderna i mobilen och svarar:

"Det var fel. Jag tänker aldrig spara sådana bilder mer eller tala med sådana människor igen."

Det uttalandet tar jag med en stor skopa salt, eftersom det inte är sannolikt att man spenderar månader på jihadistiska fora utan att ha något intresse för saken. Blir man upphetsad av blodiga bilder, vilket verkar vara vanligt i muslimska kretsar, sitter nog även det intresset kvar.

Hon blev i Österrike faktiskt dömd till ett års fängelse för att ha försökt ansluta sig till en terrororganisation, men 11 månader var villkorliga och den sista ansågs avtjänad genom häktningstiden, vilket gör att hon nu direkt kan återvända till silkesvantarna i Sverige. Här blir det hela ett ärende för socialtjänsten och de svenska skattebetalarna. För vårt lands del hade det naturligtvis varit mycket bättre om hon hade fått åka och fått leva eller dö i kalifatet. Jag kommer då att tänka på Samra Kesinovic, från just Wien i Österrike, som i medierna kallades för en "affischflicka för IS". Hon tog sig till Syrien, ska där ha använts som sexslav och slogs ihjäl efter ett flyktförsök.

Samra Kesinovic på plats i kalifatet.

Aftonbladets reportage avslöjar en intressant detalj, nämligen att den somaliska modern inte kunde vittna eftersom hon inte talar tillräcklig svenska. Vi ska då komma ihåg att dottern föddes i Sverige och att denna moder alltså har varit i landet i minst 17 år. Ingen av föräldrarna borde förstås någonsin ha släppts in i Sverige.

Migrantbåten - vad kan gå fel?

Det mesta kring Sveriges migrationspolitik är absurt, inte minst det enorma antalet asylsökande som gör att Migrationsverket får leta med ljus och lykta efter platser. Idag meddelas att verket ska skriva kontrakt med amerikanska US Shipmanagers som kommer att leverera kryssningsfartyget Ocean Gala, där tanken är att placera hela 1 790 personer.

Aftonbladet har gjort följande lilla reportage:





Självklart är Willis Åberg nöjd med att få dit åtminstone en liten pusselbit, vilket ett par tusen personer faktiskt är i Sveriges totala asylkaos. Det är ingen slump att eufemismen "utmaning" sägs mer än en gång.

Vad kan möjligen gå fel? Med den mängd tumult, polisutryckningar och två mord som har skett på asylboenden, är scenariot med 1 790 asylsökande samlade på en båt en fascinerande tanke, särskilt som "trångboddhet" har angetts som en ursäkt vid dessa fall. För att upprätthålla ordningen skulle sannolikt en ordentligt tilltagen polisstyrka behöva vara stationerad på båten dygnet runt, men det kommer knappast att ske. Inte heller kommer man att förlägga båten ute till havs för att bespara lokalbefolkningen olägenheter, så den ort som drar nitlotten kommer alltså att få 1 790 personer som driver runt i centrum.

Det är när denna verklighet närmar sig som det blir intressant. Leverantören har i detta fall nämligen sökt bygglov i Härnösands hamn och lokala politiker, från samtliga partier, arbetar nu på högtryck för att inte just deras kommun ska bli den utvalda. I tidningen Allehanda påpekar socialdemokraten Sara Nyland att kommunen har rätt att avslå en ansökan om tidsbegränsat bygglov om man inte anser verksamheten lämplig, vilket kan ske utan närmare rättsliga överväganden. Hon säger vidare:

"Detaljplanen anger att hamnområdet inte är lämpligt för bostäder. Det kommer sannolikt också att vara det ställningstagandet som Samhällsnämnden kommer fram till."

Som om det skulle vara det verkliga skälet. Själv provoceras jag en hel del av lokala politiker ur Sjuklöverns partier som applåderar den massiva asylinvandringen, men alltid kan hitta olika skäl till varför just deras kommun är olämplig.

Vänstern förfäras när akademiker kommer till insikt

Peter Esaiasson

I förrgår skrev professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson om hur "Eliten satte den demokratiska lyhördheten på undantag". Det är ganska många i vårt mediala och politiska etablissemang som borde ha känt sig träffade av hans beskrivning, vilket uppenbarligen åtminstone vänstersidan Dagens Arenas Malena Rydell gjorde. Hon måste nu försöka fördöma texten, särskilt som många oppositionella sidor tydligen delade inlägget. Att just denna akademiska artikel om demokrati uppskattades av oppositionella sidor borde för övrigt visa att det inte handlar om simpla "rasistsajter", vilket förstås är benämningen Rydell använder. Jag lyfte inte upp den här, eftersom jag huvudsakligen tar upp alster som jag känner ett behov av att bemöta, men låt oss först titta på något av det Esaiasson skrev. Han inleder alldeles korrekt:

"Numer råder enighet om att asylinvandringen är en ekonomisk och social utmaning för det svenska samhället. Än så länge är det mindre diskuterat att utmaningen också gäller det politiska etablissemangets legitimitet. Det som står på spel är förutsättningarna att styra landet."

Vi får också ett tydligt exempel:

"Vid samtliga 25 mättillfällen är det fler som önskar en restriktiv politik än som önskar en generös politik. Och när motsvarande fråga ställs till riksdagsledamöterna i samband med riksdagsvalen från 1994 och framåt visar jämförelsen på större åsiktsskillnader gentemot medborgarna än i någon annan sakfråga som har undersökts."

En av hans huvudpoänger är att etablissemangets brist på lyhördhet riskerar dess företrädares legitimitet:

"När ett samlat politiskt etablissemang påstår en sak som många människor sedermera ifrågasätter uppstår legitimitetsproblem."

Vi är många som kan instämma i Peter Esaiassons slutsatser, men för en etablissemangsmegafon som Dagens Arena blir det förstås besvärligt. Under den fåniga men självklara rubriken "Den rasistiska klagokören har fått nya röster", visar Malena Rydell att hon antingen inte förstår varken artikeln eller samhällsutvecklingen, eller att hon åtminstone är beredd att låtsas som att hon inte gör det.

Malena Rydell

Försöken till analys hamnar snett tämligen omgående:

"På något vis – det beskrivs i svepande och närmast konspiratoriska ordalag för att komma från en akademiker – har det politiska etablissemanget gaddat ihop sig mot medborgarna. Att 87 procent av väljarna inte röstade på ett parti som ville minska invandringen i senaste valet är inget Peter Esaiasson tar med i sin känslomässiga bedömning av stämningen i nationen."

Det kan ju också bero på att Esaiasson överhuvudtaget inte nämnde Sverigedemokraterna, utan utgick från opinionen i just invandringsfrågan. Vi vet att inte alla som vill minska asylinvandringen röstar på SD, vilket i sin tur kan ha många förklaringar. En är att många väljare inte inser att invandringsfrågan påverkar de flesta andra samhällsområden och därför tror att de oberoende av denna kan rösta för mer välfärd eller lägre skatter. Liberalerna är åtminstone någorlunda öppna med att de samtidigt vill rasera välfärden och Centerpartiet vill ha hög invandring kombinerat med ett så billigt mottagande som möjligt. Partiet tänker sig rentav att de nyanlända ska ordna bostad själva. Vänstern lurar helt enkelt sina väljare, när de samtidigt propagerar för generös välfärd och ohämmad asylinvandring.

Det är inte bara det politiska etablissemanget som har "gaddat ihop sig" för att främja en enorm invandring, utan även det mediala och kulturella. Från sin isolerade vänsterposition blir det för Rydell också lätt att bjuda på rena faktafel:

"Det finns ett annat namn för den här teorin numera: Sjuklövern. Ordet som Sverigedemokraterna lanserade efter förra valet, i samband med att de fällde regeringsbudgeten och drev fram Decemberöverenskommelsen."

Nej, det har använts mycket längre än så och jag betvivlar att det på något sätt "lanserades" av partiet. Fenomenet blev däremot enormt mycket tydligare i samband med DÖ, då Sjuklövern nästan formaliserades som ett parti (även om Vänsterpartiet inte ingick). Den vanliga vänstertanken att exempelvis frågor om invandringen döljer den verkliga klasskonflikten luftas också, om än i andra termer:

"Att en elit står mot ett homogent »folk« är en traditionell populistisk idé som bygger på att man struntar i alla andra intressen som verkar mot varandra i en demokrati; fackförbund mot näringsliv, välfärdsvänster mot skattesänkarhöger, hbtq-aktivister mot konservativa, och så vidare. 
Den brukar väldigt sällan drivas av professorer i statsvetenskap."

I själva verket har fackförbund, näringsliv, vänster och höger, gått samman i denna fråga, vilket har gjort att vi verkligen kan tala om en klyfta mellan elit och folk, även om inte hela folket är invandringskritiskt. Den svenska utvecklingen, med denna mycket speciella form av åsiktsförtryck, är ett utmärkt ämne för en statsvetare att studera. Malena Rydell har redan genom att tala om en "rasistisk klagokör" diskvalificerat sig som seriös debattör i frågan. Som den vänstermänniska hon är, förfäras hon också av att vissa högerskribenter sent omsider har börjat skriva om frågan:

"Det är vind i seglen när inte bara de vanliga ledarskribenterna som talar om kaos och flyktingpaus bekräftar dem, utan även en universitetets man.
[...]
När Milld nu återpublicerar uppropet på sin blågultblingiga blogg är det slående hur likt det är många av de ledartexter som nu skrivs varje vecka av »det politiska etablissemanget« och som handlar om hur åsiktskorridoren hämmar människor att tala."

Ja, utvecklingen har gått så långt att även etablerade människor nu känner sig nödgade att säga något. För den vänster som Dagens Arena tillhör innebär fortfarande all kritik mot asylinvandringen att någonting har gått sönder och att en förbjuden slirning äger rum. Avslutningen om åsiktskorridoren blir:

"Det är en klagosång som har gått på repeat i trettio år.
Det enda som har förändrats är vilka som hummar med i den."

Det beror naturligtvis på att mörkläggningen har pågått i minst 30 år. Allt fler kommer att "humma med" i takt med att pendeln svänger, men dessa är opportunister och ska inte ses som några hjältar.

Britain Firsts ledarduo arresteras

Britain First har just publicerat ett klipp där partiledare Paul Golding och vice partiledare Jayda Fransen söker upp en polisstation efter att ha hotats med en gryningsräd mot deras bostäder. Brottet består i att de vid en manifestation i Luton anses ha burit "politisk uniform", vilket i Britain Firsts fall handlar om ungefär de kläder de bär även i detta klipp. Trots att partiets medlemmar blev både hotade och fysiskt attackerade i Luton, tillkännagav polisen efter händelserna alltså:

"Vi kommer att vidta tre åtgärder, där den första är att påbörja en utredning där vi vänder på alla stenar. Den andra är att vi söker ett föreläggande för att förhindra att Britain First återvänder till Luton, och den tredje är att inga medlemmar av det lokala samhället kommer att arresteras på grund av händelserna i lördags."

Bärandet av politisk uniform är i Storbritannien förbjudet och det finns därför inte så mycket att säga om den åtalspunkten, bortsett kanske från problemen med definitioner och gränsdragningar. Ska till exempel en vindjacka med en partilogga vara förbjuden? Det mest anmärkningsvärda i historien är naturligtvis hur myndigheterna som vanligt böjer sig för den muslimska gruppen. Varför ska deras beteende inte bestraffas? Hur kan man på detta sätt inskränka mötesfriheten genom att förbjuda ett politiskt parti tillträde till en hel stad? Slutligen kan man fråga sig om inte också bärandet av exempelvis hijab kan ses som en politisk uniform.

Härligt kämpat, Paul och Jayda!

DN Kultur oroas av folkets vilja

De allra flesta inom vårt etablissemang skulle säkerligen säga att de absolut står upp för demokrati, men ofta smyger sig ett åtminstone understått "men" in i deras tankegångar. Så länge som folket inte utmanar deras egna värderingar är det lätt att försvara demokratin, men när allt fler européer ifrågasätter massinvandring, EU och islamisering blir det problematiskt. I dagens DN, givetvis på kultursidan, är Maria Schottenius ovanligt öppen med sitt förakt för folkens vilja. Det börjar försiktigt:

"En bra politiker är en som vinner val. En bra politiker pratar så folk begriper och förstår vad folk vill ha. En bra politiker genomför den politik väljarna vill att de ska föra. Det här har varit givna kriterier för demokratins principer, men som många andra självklarheter håller även dessa på att lösas upp."

Framför allt är politikerna endast representanter för medborgarna och ska föra deras talan i parlament, utskott och regering. När Schottenius skriver att denna princip håller på att lösas upp, skulle man kunna tro att det handlar om till exempel lobbyisters roll, mediers makt eller manövrer som Decemberöverenskommelsen, men vad hon faktiskt vill säga är att demokratins principer nu borde lösas upp:

"Att lägga örat mot marken och lyssna på folket är snarast något en anständig politiker måste passa sig för i dag. Och även om valseger är en förutsättning för att kunna göra något alls, har det kommit en del smolk i vinnarens bägare. Priset för folkets gunst kan vara högt, växlad till moralisk valuta."

Redan när ordet "anständig" dyker upp bör vi dra öronen till oss, och formuleringar som "moralisk valuta" gör inte resonemangen mindre tvivelaktiga. Återigen, demokrati betyder folkstyre och vi har en parlamentarisk demokrati för att personer vi sätter vår tillit till ska arbeta för att våra åsikter får genomslag. En politiker kan absolut verka för vad det nu än är denne tycker är "anständigt", eller hellre rationellt och gott för landet, men om dessa hållningar går emot folkviljan, syns det också i valurnorna. De behöver inte alls lyssna på väljarna, men i en fungerande demokrati bestraffas de då också. Inte minst i Sverige har vi ett antal komplicerande faktorer, som en ensidig och agendadriven mediekår, som gör att detta inte riktigt fungerar. Därtill kommer då det politiska spelet, där ett parti med stöd av runt sju procent av befolkningen får ett oproportionerligt stort inflytande, oavsett hur övrigt väljarstöd ser ut. Det är den vanliga frågan som stör Schottenius allra mest:

"En god och framsynt politiker vågar snarare stå emot till exempel de starka, invandrarfientliga underströmmar som går genom folkdjupet."

Därför att kultureliten säger att man i just denna fråga bör ha en viss politik oavsett hur verklighet och opinion ser ut? Möjligen är hon något bortskämd, eftersom det är precis på detta sätt frågan har hanterats, med ett förödande resultat. Kultur-, medie- och politikeretablissemanget har en gång bestämt att Sverige ska bedriva massinvandring och har därför tystat debatten, demoniserat oliktänkande och förtigit rena fakta. Det är också ett enormt förmätet påstående att en "framsynt" politiker i detta sammanhang ska låta bli att lyssna på medborgarna, då det är svårt att se vad som är särskilt framsynt med den politik som har förts i åratal. Regeringen kunde inte ens se några veckor framåt, vilket ledde till panikåtgärder när mottagningssystemen rent praktiskt hade slutat att fungera. Vakna medborgare kunde inse att politiken var ohållbar för länge sedan, men just det åsiktsförtryck som Schottenius efterfrågar har förhindrat all rationell debatt och politik. Hon konstaterar sedan mycket riktigt att en klyfta har öppnats mellan folk och "elit", för att sedan göra ett nedslag i Frankrike:

"I Frankrike finns det nu två eliter, en radikal och en reaktionär. Jag läser i Le Monde om nyreaktionärerna 'Les néoréacs', som snabbt håller på att bli en kraft att räkna med. 'De är överallt'. Nyreaktionärerna mobiliserar för fullt, de skriver bestsellers och är aktiva i debatter.
[...]
De bjuds in till soffprogram och skriver rasande böcker och pamfletter med attacker på skolan, invandringen och den slappa socialtjänsten. Om allt annat som enligt dem håller på att gå åt skogen i Frankrike. Stor publik, höga upplagor, enorm uppmärksamhet."

Det har alltid funnits "reaktionära" tänkare i Frankrike, vilket beror på att landet inte styrs av samma konformism och konflikträdsla som Sverige. Där skulle en intellektuell knappast tas på allvar om denne bjöd på tomma fraser om "öppenhet" och "människosyn". Krönikor i Le Figaro och Le Monde ser inte ut som de gör i Sverige och Fredrik Virtanen skulle inte ses som en auktoritet. Att de släpps in i soffprogram tycker Schottenius förstås är förfärligt, eftersom det i Sverige är omöjligt att samtidigt inta en viss systemkritisk hållning och ens få tala i radio. Vänsterextremistism ses dock aldrig som något hinder, då vi bland annat har sett Athena Farrokhzad som "sommarpratare" hylla politiskt våld.

Jean Raspail, författare till den invandringskritiska
romanen "Le camp des saints" i TV-studion.

Vi får fler märkliga tolkningar av skeendet i Frankrike:

"Och den stolta republikanismen med den konfessionslösa staten, laïcité, skakas i sina grundvalar. Republikanismen håller på att förvandlas till patriotism."

Nej, den skakas inte i sina grundvalar, men den utmanas allt mer av islam, vars anhängare som vanligt insisterar på att klä sig på ett sätt som tydligt signalerar religiös tillhörighet. Det är därför inte märkligt att patriotism blir en viktig del av republikanismen, eftersom republikens värden nu hotas av främmande element. Front National kan ses som konfessionslöshetens främsta förkämpar. Schottenius fortsätter:

"I Frankrike, ideologiskt sargat efter terrorattackerna 2015, står nu striden mellan ett öppet, liberalt och solidariskt samhälle i upplysningstraditionens anda, och ett som är konservativt, auktoritärt och fördomsfullt."

Det är fantastiskt att de svepande tankarna om "öppenhet" aldrig anses vara fördomsfulla, trots att de sällan motiveras eller verkar vara särskilt genomtänkta. Fördomen om det fantastiska mångkulturella samhället kom ordentligt på skam inte bara 2015, utan även vid alla tidigare islamiska terrordåd i landet, för att inte tala om det allmänna förfallet och den grova brottsligheten. Det är ytterst tveksamt om 1700-talets upplysningsfilosofer skulle ha välkomnat islams expansion. Den totala genomklappningen bjuder Schottenius på mot slutet, där hon tänker sig att Europas fina liberaler nu kan räddas av USA:

"Demokraterna gör tydligt motstånd och står upp för just vetenskap, öppenhet, tolerans. Så därför är det ovanligt viktigt att det blir en demokratisk president i höst. Och besynnerligt med denna historiska loop. Att hoppet än en gång står till USA för att de mörka krafterna i Europa ska få motstånd."

Visst, för det europeiska etablissemanget är det alltid viktigt att demokratiska kandidater vinner, vilket vi också har sett vid den norska Nobelkommitténs ytterst pinsamma fredspris till Al Gore och Barack Obama, som inte bara var nyvald, utan också kom att administrera åtskilliga krig. Sannolikt är Schottenius själv präglad av svensk mediebevakning av amerikanska val, där läsare och tittare aldrig får veta mycket mer än att varje republikansk kandidat är galen och varje demokratisk god. Att personer som Maria Schottenius nu sätter sitt hopp till USA, visar kanske att deras tid äntligen är ute.

Bokförlaget Arktos, drivet av Daniel Friberg, har publicerat många av de franska "högerextrema" tänkarna på engelska, som Alain de Benoist, Guillaume Faye och Dominique Venner.

Sverigedemokraternas nedgång i opinionen

Sifo:s senaste opinionsundersökning visar en viss nedgång för Sverigedemokraterna, från 18,2 procent i januari till 16,6 procent. Tappet är förvisso inte enormt, men det har räckt för att samtliga etablerade medier idag ska lyfta fram det och för säkerhets skull går man tillbaka till december, då SD fick 19,0 procent, så att nedgången ska vara statistiskt säkerställd. Vi ska dock komma ihåg att även om Sifo fortfarande är det mest ansedda institutet i många kretsar, har det visat sig genomgående underskatta just SD. Sentio, som kom närmast det faktiska valresultatet 2014, visar samtidigt att SD:s stöd nu ligger på 25,5 procent, vilket gör det till det största partiet. Det behöver inte heller vara sanningen, som jag misstänker ligger någonstans mittemellan.

Vi kan emellertid utgå från att SD faktiskt har förlorat en del väljare till Moderaterna, vilket inte är särskilt märkligt, eftersom en del av SD:s nya väljare har varit moderater som blev desillusionerade genom Fredrik Reinfeldts fanatism i migrationsfrågan.

Situationen på migrationsområdet är nu helt förändrad. Samtidigt som Moderaterna har aviserat en skärpt linje, genomför Socialdemokraterna och Miljöpartiet åtgärder som faktiskt har lett till en kraftig minskning av antalet asylsökande till Sverige. Efter att i åratal ha demoniserat SD som extremister med en förfärlig "människosyn", har partiets hållning kring migrationen plötsligt blivit mindre iögonfallande i och med att den nu i praktiken följs från MP till M. Vi bör förstås vara medvetna om att regeringens panikåtgärder saknar en ideologisk grund och att MP nu kommer att göra allt för att asylinvandringen ska kunna maximeras genom att bygga ut mottagningssystemen.

I detta läge tycker jag att det är lite synd att SD nu verkar lägga fokus på ett samarbete med M och rentav kräver att Moderaternas migrationspolitik ska gälla. Själv skulle jag förstås mycket hellre se att SD passade på att vässa sin egen migrationspolitik och äntligen krävde att inga fler asylansökningar ska beviljas. Partiet förblir nämligen oumbärligt för varje konstellation i svensk politik, såvida M och S inte ingår en mycket bred koalition med ytterligare ett par småpartier. Jag tror inte heller att en hårdare linje från SD skulle bestraffas av väljarna, med tanke på hur landets verklighet och opinionen ser ut. Partiet har en möjlighet att påverka på allvar, istället för att bara se till att släppa fram en Allians-regering.