Ännu en dag, ännu en kränkt hijabist

I den svenska debatten återkommer samma resonemang och samma argument med jämna mellanrum och jag står då inför ett dilemma. Jag känner samma behov av att bemöta ett påstående oavsett hur många gånger det har upprepats, men ska läsaren verkligen behöva höra mina motargument om och om igen? Det händer att jag av detta skäl ibland nonchalerar händelser och uttalanden, men ofta blir behovet av att ventilera frustrationen över samtiden större än oron för att uppfattas som förutsägbar och repetitiv. Idag har en sådan artikel dykt upp, där vi har sett både skeendet och argumentationen många gånger förut, men jag väljer att kommentera det ännu en gång, även om den flitige läsaren sannolikt redan har hört mina tankegångar kring ämnet.

Expressen kan idag berätta om ännu ett av dessa hjärtskärande fall där en kvinna säger sig ha blivit nekad ett arbete på grund av sin slöja. Som så ofta innehåller historien också en del märkligheter:

"Det var en videoinspelad intervju, sen skickades den vidare till Santa Maria. Jag fick sms om att det gick jättebra, att de var jättenöjda och att jag kunde räkna med att börja jobba vecka 23."

Då har Santa Maria alltså sett denna Rüya El Hattawi och hennes slöja, för att sedan erbjuda henne ett jobb. De verkar inte vara särskilt övertygade rasister och islamofober. Detta nämner hon själv:

"Santa Maria hade dubbelkollat sin hygienpolicy, och slöjan bröt mot den. Men de såg ju på videon från början att jag hade slöja. Varför blev jag accepterad från början? Jag har ju tackat nej till andra erbjudanden, de sa att de inte kunde göra något, att det är en policy de har."

Det låter ärligt talat som att företaget faktiskt har invändningar som gäller hygienen. Det skulle naturligtvis ha varit mycket lättare att helt enkelt säga nej till Rüya direkt, vilket de också skulle ha gjort om de såg etnicitet eller religion som ett hinder. När företaget kom med ett förslag uppstod den där känslan som idag är vanlig, inte minst i vissa grupper:

"Under hela telefonsamtalet försökte jag vara lugn och förstå. Sen ställde de frågan om jag inte kunde ta av mig slöjan under arbetstiderna. Jag blev ganska kränkt av det. Det är ingen modeaccessoar, det är min identitet."

Det är naturligtvis ingenting att bli kränkt av, även om förslaget var något naivt, men Rüya nämner i förbifarten en viktig aspekt, som alltför många svenskar varken förstår eller vill förstå. Slöjan är ingen modeaccessoar och inte heller "bara en tygbit", vilket svenska dhimmis gärna vill påstå. Den är en symbol för en ideologi som för de flesta européer är motbjudande och den är dessutom tämligen iögonfallande.

Expressen har även haft en liten videokonferens med Rüya:






Det blir tämligen surrealistiskt när hon talar om att hon trodde att avslaget och dess grunder "inte fanns kvar i Sverige längre". I verkligheten var det inte länge sedan dessa oändliga konflikter kring slöjor, badtider, skolavslutning i kyrkan och handskakningar saknades i vårt land. Lika bisarrt blir det förstås när Rüya påpekar att det minsann är 2016 och att vi borde ha kommit längre, som om slöjan och påbud från 600-talet innebär någon sorts modernitet.

Anledningen till att jag inledningsvis skrev om dilemmat med återkommande argument och händelser är att jag nu, för inte första gången, ska förklara för Rüya och andra kränkta personer några aspekter av arbetslivet. För att fungera på ett företag måste man ta en mängd hänsyn och göra vissa anpassningar, även om det går emot ens personlighet och lust. På många arbetsplatser har just klädseln stor betydelse, där man kanske tvingas eller förväntas bära exempelvis kostym, uniform eller någon form av skyddsklädsel. På samma sätt kan en viss klädsel eller vissa attribut vara rent olämpliga. Denna Rüya menar att slöjan är en del av hennes identitet, vilket hon får lov att känna, men hon kan då inte heller kräva att få vilket arbete som helst. För någon annan kanske nationalsocialismen är en viktig del av identiteten, men det finns få företag som skulle acceptera den ideologins attribut på arbetsplatsen. Detsamma gäller nudisten, som inte kan kräva att hans speciella livsstil manifesteras på kontoret. Om man verkligen vill ha ett arbete, bör man vid anställningsintervjun inte heller bära kycklingdräkt.

Historien om Rüya tas även upp av Aftonbladet och Nyheter24, vilket hon själv nöjt konstaterar på sin Facebook-sida. Självklart har hon anmält Santa Maria till DO, vilket är den vanliga rutinen i dessa fall. Som så ofta måste jag också ställa frågan om varför dessa artiklar skrivs. Att en person nekas ett arbete har inte något större allmänintresse och det är också svårt att se vad ett underliggande motiv skulle vara. Svensken blir ju knappast mer positiv till muslimsk asylinvandring efter varje artikel som berör dessa konflikter. Att se dessa återkommande krav, artiklar och skadestånd är förvisso tröttsamt, men låt oss vara optimistiska och hoppas att allt fler, om än oändligt långsamt, får upp ögonen för vad som sker och vad som kommer att ske.

För övrigt anser jag att företag ska få anställa vem de vill och uttryckligen ska kunna säga att de inte vill ha iögonfallande islamiska attribut i sina lokaler.

85 shariadomstolar i Storbritannien

Storbritanniens regering har inlett en undersökning om huruvida kvinnor diskrimineras genom beslut fattade i någon av landets nu 85 shariadomstolar, vilket den ryska nyhetskanalen RT idag tar upp.

Självklart leder etablerandet av särlagstiftning till ett parallellt rättssystem och självklart missgynnas kvinnor av en lagstiftning som baseras på islam. Ingen lär heller bli särskilt förvånad över att Mohammed Shafiq, som leder Ramadhan Foundation och uttalar sig i inslaget, direkt talar om "islamofobi" och ber den kvinnliga motståndaren att "skaffa sig ett liv".

Ni ska med och ni ska känna av det

Det avsnitt av SVT Opinion Live som sändes i förrgår var sämre än vanligt. Vi fick ett samtal med två personer som ägnade sig sadomasochistiska lekar, vilket säkert lockar många tittare, men inte inbjuder till särskilt mycket diskussion. Än mer meningslöst var inslaget om en man som bar högklackade skor under en arbetsdag som byggnadsarbetare och filmade detta, vilket skulle vara någon sorts feministisk protest. Att det finns få arbetsplatser, och allra minst en byggnadsarbetsplats, som tvingar kvinnor att bära högklackade skor, hindrade inte att denne man hyllades för sin insats.

Något mer intressant var diskussionen kring skolan i Ronneby som har fått snart sagt varenda krönikör och ledarskribent att skiva någonting om "apartheid". Vi tittade på denna historia i inlägget "Nej, det är inte 'apartheid' ". En av dessa var förstås Aftonbladets Anders Lindberg, som medverkade i programmet och vars insats fick mig att ännu en gång fundera kring massinvandringsvurmarnas bevekelsegrunder och attityder.

Anders Lindberg är något av en gåta. Jag uppfattar honom som åtminstone normalbegåvad, men hans resonemang är oftast förvånansvärt torftiga och hans hållningar märkligt avskurna från verkligheten. Oavsett vad som händer och oberoende av vilka diskussioner som förs, vill han alltid se mer invandring och all kritik stämplas undantagslöst med det väl utslitna ordet "rasism". I Opinion Live inledde han direkt med en lögn:







Nej, det är inte alls så att man vill att "barn med utländsk bakgrund går genom en dörr och barn som inte har utländsk bakgrund går genom en annan dörr". Sannolikt finns det också på ThorenGruppens skola ett antal barn med utländsk bakgrund och de går förstås in genom samma dörr som sina pursvenska klasskamrater. Den andra ingången är tänkt för en helt annan verksamhet, nämligen förberedande klasser för nyanlända. Observera hur obesvärat och självklart Anders Lindberg levererar denna lögn, vilket troligen kommer ur år av träning, där han som ledarskribent är van vid att vrida verkligheten efter den egna agendan.

Att barn jämförs med sopsäckar låter inget vidare, men även här slirar Lindberg en del på sanningen. Tittaren tror antagligen att mannen ifråga, som figurerade tidigare i programmet och motsätter sig gemensamma utrymmen för de två grupperna, har kallat förberedelseklassernas nyanlända för "sopsäckar". I själva verket har han skrivit "Förlåt, men lite kul ändå" och därunder lagt till en mycket spridd skämtbild som visar en vuxen i niqab, ett barn i niqab och bredvid dem två svarta sopsäckar. Bilden handlar alltså om en extrem religiös klädsel och den engelska texten till denna bild lyder på svenska ungefär:

"Jag såg henne stå där och sa till henne att hon har tre vackra barn. Hon hade inte behövt bli arg och hota mig. Det var ett ärligt misstag."

En fin människa som Anders Lindberg behöver inte tycka att detta är roligt, men det är synnerligen ohederligt att ta upp det i samband med denna skolhistoria. Hans resonemang om att skolan "kan prata om hur väl de vill", men att det är meningslöst "så länge som barnen går in genom två olika dörrar", är också bisarrt. Att en verksamhet går in genom en dörr, och en annan genom en annan dörr, är mycket långt från att bli kränkt på grund av sin etnicitet. Vi måste nog alla gå genom lite olika dörrar i alla möjliga sammanhang, utan att fundera särskilt mycket över det.

Om vi ska säga någonting positivt om Anders Lindberg, så uppvisar han åtminstone en viss uppriktighet när han deklarerar att allt ska förändras. Att integration ska komma från två håll är egentligen en absurd tanke, men den uttrycks med jämna mellanrum. Varför ska ursprungsbefolkningen förändras för att nya människor kommer hit? Hur ska ett sådant "närmande i mitten" se ut i praktiken? Ska vi ta till oss vissa islamiska seder? Bör vi klä oss på sätt som inte förolämpar de nya invånarna? Tanken är i sig grotesk, men ett annat problem är att vi inte kommer att bli mötta vid den där mitten, utan i stället bli utsatta för ständigt nya krav fram till dess att den totala underkastelsen är ett faktum.

Det är dock ett annat uttalande som jag finner mest intressant. När Anders Lindberg ondgör sig över att medelklassen verkar dra sig undan från mångkulturen sätter han fingret på någonting som genomsyrar mycket av politikers och mediemänniskors inställning till mångkulturen, motståndet mot denna och synen på medborgarna. Svenskarna ska läxas upp och makthavarna, dit journalistkåren i viss mån hör, verkar njuta av hur mångkulturen i olika sammanhang påtvingas befolkningen. Vi ser denna mentalitet manifesteras gång på gång.

"Haha, men vad ska ni göra åt det?"

Vi såg det till exempel när Reinfeldt skulle bestraffa de medborgare som röstade på SD, genom att i stället göra upp med Miljöpartiet, och därefter hånfullt deklarera att resultatet av deras röst minsann blev det omvända mot vad de ville. Vi ser det också när kommuner och deras invånare hängs ut för att de inte tar emot tillräckligt många asylanter. De ska då i stället tvingas och den outtalade kommentaren från etablissemanget är "haha, det spelar ingen roll vad ni tycker, ni ska ha det iallafall". Att håna och sätta svenskarna på plats är också vad SVT gör varje gång de ska markera vid ett nationaldagsfirande, en melodifestival eller ett luciafirande. Eliten föraktar folket och kan inte låta bli att håna det så snart tillfälle ges. Makthavarna verkar i detta avseende ha ett närmast perverst drag. Det räcker inte att befolkningen byts ut, att ursprungsbefolkningen själv betalar för det och att nyanlända får förtur till bostäder och skolor, ty man måste också gnugga förnedringen i svenskarnas ansikten. Alla ska med, och de som inte vill ska sannerligen få känna av det.

Ja, tyvärr bedöms också vårt yttre

Isabella Lövin (MP)

Som jag tidigare berättat har jag på Twitter ett särskilt vänsterflöde, något jag blivit tvungen till eftersom dessa människor hastigt har blockerat min ordinarie profil. Detta flöde är ofta deprimerande, vilket beror på alltifrån de märkliga fixeringarna och åsikterna, till vad de uppfattar som fyndigheter och hur de väljer att hylla varandra. Ingenting är för dumt för att prisas och skickas vidare.

Igår gällde upprördheten allianspartiledarnas besök i Husby, som beskrevs som "safari" och förstås ett hån mot de som bor där. Samtidigt inser vi att de också skulle bli kritiserade om de aldrig satte sin fot i dessa "utanförskapsområden".

Idag var upprördheten ytterst förutsägbar och jag insåg direkt att den skulle flöda så snart jag tog del av det alster som nu har orsakat den lilla stormen. I Aftonbladet skriver Kerstin Weigl en krönika som i stort sett går ut på att vår nya vice statsminister Isabella Lövin (MP) såg ovårdad ut vid ett framträdande. Flera tidningar har nu också plockat upp "historien". Weigls text var rätt fånig och meningslös, men det intressanta är de oundvikliga reaktionerna:

Även jag tycker att det är lågt att fokusera på en politikers utseende, och dessutom att ägna detta en hel krönika. Jag tror inte heller att jag gör det själv, möjligen med undantag av när jag ironiserar kring någon vänstermans medvetna val att bära rutig skjorta, vilket ska få oss att se en ledarskribent som en riktig arbetare.

Kerstin Weigl har en lång erfarenhet och borde rimligen känna till dagens klimat och därmed kunnat förutse reaktionerna. Kanske skrevs krönikan endast för att få uppmärksamhet, eftersom vi alla vet mycket väl vilka knappar som får igång vänstern. Jag tycker som sagt att Weigls krönika var märklig, onödig och ointressant, men de vänstermänniskor som nu vrålar missar som vanligt själva verkligheten.

Twittervänstern vill förstås lyfta fram att det handlar om en kvinna och vi får sålunda hela litanian om hur kvinnor granskas och hur patriarkatet trycker ned dem. Till och med folkhälsominister Gabriel Wikström (S) kände sig manad att kommentera krönikan:

"Jag twittrar inte om allt jag blir upprörd över, men Weigls text stödjer gamla patriarkala strukturer. Den är en backlash i arbetet för ett jämställt samhälle."

Kerstin Weigl nämnde dock även Stefan Löfven, som hon tycker har börjat klä sig bättre. Sanningen är att vi alla i hög grad bedöms också efter våra utseenden och vår klädsel. Själv noterar jag att jag bemöts på ett helt annat sätt när jag bär kostym, ett fenomen som säkert fler känner igen.

Som vanligt hycklar dessa vänstermänniskor också. De som nu låtsas vara upprörda, tröttnar till exempel aldrig på att kommentera Donald Trumps hår och ansiktsfärg och i en nedsättande artikel i samma tidning igår, var det av någon anledning viktigt att skriva att Samtidens nye chefredaktör Dick Erixon bär fluga. I USA har republikanen Chris Christie länge ansetts vara för fet för att bli president och hans utseende har hånats av bland annat programledare. Carl Bildt kritiserades på sin tid för att han vid ett tillfälle mötte Rysslands president iklädd vindjacka. Samtidigt tillhör vrålvänstern, med sina hårfärgningar, sjalar och piercingar, till de kanske mest utseendefixerade.

Sammanfattningsvis är min poäng att både mäns och kvinnors utseende bedöms, även om också jag tror att kvinnor är mer utsatta. Vi kan beklaga detta, men jag tror att det ligger djupt rotat i vår natur och att det sålunda är meningslöst att uppröras över att så är fallet. Dessutom spelar sammanhanget roll. Jag är inte nödvändigtvis välklädd när jag skriver inlägg här, men den dag jag själv blir inbjuden till en morgonsoffa, lovar jag att försöka se så proper ut som möjligt.

40 procent: "Alliansen har ingen plan"

I samband med detta inlägg lade jag för några dagar sedan upp en liten läsarundersökning kring vad Alliansen kunde tänkas ha för planer inför valet 2018. Det ser i nuläget ut som att de kommer att bli större än "de rödgröna", enligt den märkliga indelning Sjuklövern gör, och därför hör frågan om hur de i så fall tänker regera till den svenska politikens viktigaste. Vi väljare får dock inget seriöst besked, annat än att de söker stöd som "Alliansen".

446 personer deltog i denna enkät. 40 procent av er menar att de faktiskt inte har någon plan inför 2018 och 15 procent att de på fullt allvar tror att de då kommer att få en egen majoritet i riksdagen. De båda alternativen hänger ihop med varandra, och kanske har de ingen plan just därför att de tror på denna egna majoritet. Man kan då tänka sig en intressant stämning och diskussion när de träffas, där det mest troliga scenariot, att de inte får en egen majoritet, blir elefanten i rummet som alla tänker på, men som inte får nämnas.

Den som lägger sin röst på något av allianspartierna vet man andra ord inte alls vad den kommer att få. Rimligen röstar man på dessa partier för att man vill se deras politik tillämpas, men i en bred koalition, där till exempel Moderaterna och Socialdemokraterna ingår, lär det bli svårt att lansera ordentliga reformer. Det är en sådan konstellation som "samarbete över blockgränsen" i praktiken innebär, då Alliansen enligt dagens opinionssiffror inte skulle få majoritet med endast Miljöpartiet, samtidigt som ett samarbete med Vänsterpartiet borde vara uteslutet. Endast 8 procent av er tror på att en sådan plan finns.

Hela 20 procent tror att de tänker sig någon form av överenskommelse med vänsterblocket för att kunna regera i minoritet. Den formella Decemberöverenskommelsen kom snabbt att implodera, men kan ändå sägas leva kvar i viss mån, med tanke på Alliansens nuvarande passivitet. Att vissa partier på detta sätt väljer att dela upp makten mellan sig är djupt odemokratiskt och att det ens skedde 2014 är egentligen oerhört.

Själv tror jag att det inte alls är otänkbart att de hoppas att passivt stöd från SD kan låta dem regera i minoritet, och 11 procent av läsarna instämmer. Det skulle dock vara en mycket instabil taktik eftersom SD vid vilken omröstning som helst kan välja att sänka regeringens förslag om vänstern röstar emot. Detta alternativ hänger ihop med ett tänkt stöd av hoppande majoriteter, som är än mer instabilt. Observera att frågan alltså är vad alliansföreträdarna själva föreställer sig ska hända 2018.

Jag skulle tro att en majoritet av denna sidas läsare ser ett samarbete mellan Alliansen och SD som det bästa för landet, men knappt 2 procent tror att Alliansen tänker sig en sådan koalition. Att en opinion, med stöd av var femte väljare, på detta sätt görs helt irrelevant är tragiskt och det är minst lika tragiskt att knappast någon tror att situationen kommer att förändras.

Någon saknade ett alternativ där Alliansen inte ens vill ta över regeringsmakten, eftersom oppositionsrollen är bekväm och de ändå är väl avlönade. Det är förvisso sant, men höga löner är de vana vid och jag tror nog att partiledarna vill bli ministrar och i Anna Kinberg Batras fall statsminister.

Anders Lindbergs godhet vidrör idag förorterna

Sverige får allt fler områden där både polis och räddningstjänst regelbundet attackeras, en utveckling som för övrigt var fullständigt förutsägbar. De senaste dagarna har ett par borgerliga företrädare gjort utspel kring denna fråga, där en moderat vill se utegångsförbud och en kristdemokrat föreslår gummikulor och vattenkanoner.

Som väntat ogillar Aftonbladets Anders Lindberg alla former av repressiva åtgärder, vilket han idag berättar under rubriken "Usel idé att skjuta på unga i förorten". I vanlig ordning är inga formuleringar för fåniga för att publicera:

"Kombinationen gummikulor, vattenkanoner och olika former av utegångsförbud har prövats i andra länder. Kanske turkisk eller syrisk polis kan bidra med utbildning."

Anledningen till att dessa länder har dåligt rykte är, snarare än att handla om polisens utrustning, att de är halv- respektive heldiktaturer, vilket också är skälet till att Anders Lindberg nämner just dessa och inte till exempel Tyskland, som också har vattenkanoner.

Münchenpolisens Wasserwerfer 10000.

På ett sätt är omnämnandet av Syrien inte så dumt, även om Anders Lindberg inte förstår varför. När Sverige förändras, måste också samhällets åtgärder förändras och anpassas efter landets nya invånare. Det som fungerade i 1950-talets Sverige biter inte på de etniska enklaver som våra politiker har skapat. En av det mångkulturella samhällets tragiska, men förutsägbara, negativa konsekvenser är just att statens repression måste öka i takt med befolkningens förändrade sammansättning. En person med bakgrund i en hård diktatur i Mellanöstern blir naturligtvis inte särskilt avskräckt av den polistaktik som hittills har fungerat på svenskar.

Det blir sedan dags för något av ett självmål:

"Att denna typ av högerpopulistiska utspel flyter upp till ytan visar hur långt det är mellan förortens ungdomar och borgerlighetens ideologer i Danderyd, Täby och Östermalm."

Som om avståndet inte är lika långt till tidningsredaktionerna och Anders Lindberg. Jag skulle tro att en del av dessa utanförskapsområdens invånare själva skulle vilja se hårdare tag mot kriminaliteten, vilket ju faktiskt är vad det handlar om. Detta avstånd illustreras för övrigt bäst av krönikörers och politikers vurmande för det mångkulturella samhälle som de aldrig ser i verkligheten.

Så kommer de då, ursäkterna som gärna framförs av vänsterskribenter:

"Det Alliansen borde fundera över är varför bilarna brinner och folk kastar sten i just områden med hög arbetslöshet och stor social utsatthet?"

Resonemanget utvecklas:

"Ingen föds till stenkastare eller huligan. Men i en miljö där samhället kapitulerat, få har jobb och kriminaliteten är stor blir förebilderna därefter. De som växer upp i Husby riskerar att hamna i ett permanent utanförskap, en parallell verklighet där det inte är möjligt att komma in i övriga samhället."

Arbetslöshet och social utsatthet kan aldrig vara en anledning till att kasta sten mot ambulanser eller bränna bilar. Att på detta sätt hävda det, är att förolämpa alla utsatta människor som kämpar. Även människor i "förorten" kan fullfölja sin skolgång och skaffa sig en utbildning. Det satsas dessutom en hel del på dessa områden. Självklart måste socialdemokraten Lindberg skylla situationen på Alliansen:

"Under Alliansens år vid regeringsmakten växte klassklyftorna. Under 2013 var det omfattande kravaller i Husby som även spred sig i övriga landet. I princip har inget ändrats sedan dess och de underliggande sociala problemen är fortfarande olösta. Skillnaden är att politikerna har lagt sig till med en ännu mer auktoritär retorik."

Våld och kriminalitet i etniska enklaver har ingenting att göra med huruvida vi har en vänster- eller en högerregering, även om Alliansen förstås är medskyldig till att områdena ens finns. Stenkastning och bilbränder förekommer i alla liknande områden över hela Europa, trots att regeringar och deras politik skiljer sig åt. Utvecklingen verkar alltså i högre grad bero på vem som bebor ett område, än på nivåer av skatter och välfärd.

Upplopp i en av Paris många mångkulturella förorter.

Det mest provocerande med Anders Lindbergs text är förstås att han i alla sammanhang predikar för så stor asylinvandring som möjligt. När dess konsekvenser nu blir allt värre och allt tydligare, ser han ändå till att hamna på "den goda sidan", genom att inte vilja göra det otäcka som blir nödvändigt. På samma sätt blir de som i åratal har varnat för just denna utveckling i Lindbergs värld återigen de onda, eftersom de föreslår åtgärder och vågar nämna problemets grundorsaker. Dessa liberaler och vänstermänniskor, som är för allt som är fint och mot allt som inte är det oavsett om deras hållningar står i motsatsförhållande till varandra, har alltför länge dominerat debatten. Jag väntar fortfarande på att få höra en massinvandringsförespråkare säga att denne tar ansvar för konsekvenserna och tycker att alla följder är ett rimligt pris att betala för att uppnå det mångkulturella samhället.

Det är personer som Anders Lindberg som har skapat alla utanförskapsområden och dessutom låtit sig hyllas för sin fina människosyn. Vi andra, de demoniserade, hade för länge sedan kunnat förebygga denna utveckling, men i stället blir det vi som en dag kommer att få städa upp det som "de goda" har skapat.

Marine Le Pen om migrationskrisen

I morse höll våra vänner i ENF-gruppen presskonferens, på temat "De mänskliga aspekterna bakom migrationskrisen: EU:s ansvarslöshet", och vi ska här titta på Marine Le Pens inlägg. Den Janice som nämns, är förstås Janice Atkinson, parlamentarikern från UKIP som lämnade sitt parti och nu ingår i ENF som oberoende.

Yougov: MP nere på 2,8 procent

Grafik: Metro

I den senaste undersökningen från Yougov, genomförd på uppdrag av Metro, är den mest uppseendeväckande förändringen Miljöpartiets ras från 5,4 procent till 2,8 procent, en bra bit under riksdagsspärren. Utvecklingen är inte särskilt förvånande, men jag tror inte att vi kan räkna med att den håller sig fram till valet 2018. Partiet har fått mycket negativ publicitet den senaste tiden och lär göra allt som står i dess makt för att vända trenden. Möjligen kan även det nya språkröret Isabella Lövin få förtroendet för partiet att återigen öka. Däremot tror jag inte att regeringens arbete kommer att bli bättre, vilket gör att det finns ett hopp om fortsatt låga siffror för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Vi ser också att det finns tre jämnstora partier, där SD är störst, en bild som Yougov har gett tidigare. Alliansen är naturligtvis långt från en egen majoritet och kommer med all sannolikhet så förbli. Det aktualiserar ännu en gång frågan om vad Anna Kinberg Batra egentligen tänker göra 2018. Jag vill påminna om den lilla läsarundersökningen till höger på denna sida.

Soraya Post sammanfattar två år i Bryssel

Soraya Post har nu representerat Feministiskt Initiativ i Europaparlamentet i två år och kan kryssa av en mängd bedrifter. Observera att hon bara har börjat och att vi alltså får tre år till av liknande prestationer. Det är tur att hon får en ordentlig ersättning varje månad. När man ser den lilla etiketten längst upp till höger, är det lätt att föreställa sig att denna bild kommer att följas av fler från olika områden, men några sådana bilder har ännu inte dykt upp. Detta var iallafall den bild man tyckte var viktigast att få ut först.

Det kanske festligaste är att ingen av punkterna innehåller någonting konkret eller lär betyda någonting i verkligheten. Mer imponerande på detta område skulle till exempel kunna vara att ha uppnått en ökad sysselsättning bland Europas romer eller ha ökat den genomsnittliga längden på romska barns skolgång, men i stället har Soraya Post levererat en resolution om "antiziganism", en minnesdag, en tvärpolitisk grupp, en hederspost till sig själv och en temavecka. På två år.

Känner ni som röstade på FI i maj 2014 hur en feministisk vind nu sveper genom Europa?

Ännu en ohederlig utvisningsartikel

Svenska journalister borde rimligen känna till hur de svenska reglerna för asyl och uppehållstillstånd ser ut. Ändå får vi med jämna mellanrum upprörda artiklar om hur någon "inte får stanna" eller "skickas ut", trots att denne inte har några släktingar i hemlandet, trots att personen har en sjukdom som Kosovos sjukvård inte kan hantera lika väl som den svenska, eller trots att personen ifråga under sin illegala tid i vårt land har lärt sig en hel del svenska. Dessa artiklar kallas ofta "snyftartiklar", ett begrepp som jag egentligen inte vill använda eftersom det mycket väl kan handla om en tragisk situation för den enskilde.

Idag skriver Aftonbladet om en 20-årig kvinna från Ghana som ska utvisas, "trots" att hon vill bli undersköterska. Tyvärr utelämnar artikeln, i vanlig ordning, alla relevanta fakta som skulle klargöra situationen, vilket gör att vi till exempel inte vet på vilka grunder hon har sökt uppehållstillstånd. Vi har arbetskraftsinvandring, men det verkar som att denna kvinna snarare har försökt att få uppehållstillstånd av andra skäl. Att man studerar till ett bristyrke utgör naturligtvis inget asylskäl och Migrationsöverdomstolen har avslagit hennes överklagan om utvisning. Ghana är ett relativt demokratiskt och stabilt land, som inte heller befinner sig i krig.

Tydligen har denna Doreens pappa gift sig i Sverige, gissningsvis med en svensk medborgare, och har fått uppehållstillstånd. Hon säger själv:

"Just nu vet jag inte hur mitt liv kommer att bli om jag blir hemskickad. Det är jättesvårt, jag kommer att bli ensam kvinna och jag kommer att bli tvingad att gifta mig eller prostituera mig."

Det är sannolikt korrekt att hon har bättre framtidsmöjligheter i Sverige, men återigen, det är inget asylskäl eller "synnerligen ömmande omständighet" (vilket nämns i utvisningsbeslutet). För att ge ytterligare tyngd åt sin artikel, berättar Aftonbladet:

"Statistik från Statistiska centralbyråns visar att det behövs 160 000 undersköterskor inom 20 år. Emma Ölmebäck, gruppchef för vård och omsorg på fackförbundet Kommunal, säger att det är viktigt att behålla all tänkbar arbetskraft."

Jag håller med om att Doreen är en relativt attraktiv invandrare för Sveriges del, jämfört med stora delar av flödet. Om Sverige hade valt invandrare efter hur behövda de är i vårt land, skulle hon hamna högre upp än många andra, som aldrig kommer att arbeta. Jag tycker att Sverige skulle kunna ha en mycket begränsad arbetskraftsinvandring där inhemsk kompetens saknas, och då från kulturellt närliggande länder, men våra politiker har i stället fokuserat på stora volymer av asylinvandring, där personens eventuellt positiva bidrag till Sverige är helt irrelevant.

Varför skriver våra tidningar om och om igen dessa artiklar? Jag tror inte att de vill påverka invandringspolitiken i en riktning där kompetens spelar in, så misstanken blir att journalisten ifråga helt enkelt vill påverka det enskilda ärendet för att känna att denne "gör skillnad". Oavsett syfte är det mycket ohederligt att skriva på det sätt de alltid gör, eftersom de vet att Sverige har en reglerad invandring och att vissa därför får avslag. I stället letar de upp någon ömmande omständighet, utelämnar eventuellt besvärande eller klargörande information, och framställer Migrationsverkets handläggare som omänskliga. De tillägger gärna att Migrationsverket inte svarar på frågor, trots att de vet att myndigheten inte kan uttala sig om enskilda ärenden. Det förtjänar knappt att ens kallas agendajournalistik.

Nej, det är inte "apartheid"

Fotbollsturnering för "ensamkommande" i Ronneby.
Bör de dela utrymmen med lågstadieelever?

Dagens stora ämne i mediekretsar handlar om en friskola i Ronneby som ligger i samma byggnad som ett "Soft Center", där ett hundratal yngre asylinvandrare ska gå i förberedande klasser. Föräldrar till friskolans lågstadiebarn protesterar mot planer på att de båda grupperna ska använda samma ingång och toaletter. Att en fråga om skolingångar i Ronneby slås upp som en stor riksnyhet beror förstås på att man med lite god vilja kan få det till att handla om rasism, och då känner varje ledarskribent sig kallad. Aftonbladets Anders Lindberg sammanfattar historien på sitt eget sätt:

Var och varannan artikel ser också till att använda ordet "apartheid", för att vi fullt ut ska förstå hur fasansfullt det är med skilda ingångar för skilda grupper. Den beteckningen är förstås enormt överdriven, bland annat därför att ingen har föreslagit särskilda ingångar för de lågstadieelever som eventuellt har utländsk bakgrund. I Metro får de båda vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Daniel Riazat utrymme för att beskriva historien som "en normalisering av rasism" och passar förstås också på att slå ett slag mot friskolor.

Malin Norfall (S), oppositionsråd i Ronneby, säger:

"Jag önskar att skolan hade en värdegrund där man klarar att stå emot oron från föräldrar."

Man ska alltså nonchalera föräldrars oro på grund av någon "värdegrund"? Att ledarskribenter långt från Ronneby kan slå sig för bröstet är en sak, men när det handlar om ens egna barns trygghet ligger inte högtflygande principer och floskler i första rummet.

Jag förstår helt och hållet föräldrarnas invändningar och det har ingenting med ursprung eller rasism att göra. När man går i lågstadiet är man liten och kanske nervös varje gång man möter äldre barn. De nyanlända är upp till 15 år gamla, säkerligen ibland äldre, och det är ingen vild gissning att en sjuåring kan känna sig otrygg bland en större grupp tonåringar. Är det någon som under sin lågstadietid delade utrymmen med högstadieungdomar? Samma problematik kan också finnas för de nyanlända, som enligt rapporteringen kan ha vitt skilda åldrar, men det intresserar inte svenska debattörer som Anders Lindberg, eftersom det är rasism som ska identifieras.

Det mest intressanta med denna historia är den enorma uppmärksamheten, som inte alls motiveras av vad det faktiskt handlar om; vilka utrymmen som ska användas av två skilda verksamheter i en viss byggnad i en svensk kommun. Det svenska etablissemangets fixering vid rasism är djupt osund, inte minst då den försvårar en mängd diskussioner kring samhället och framtiden. Att dessa figurer inte ens drar sig för att använda sjuåringar som pjäser i sitt mångkulturella experiment är vad som är verkligt fasansfullt.

Nämndemän, Anne Ramberg och Henrik Arnstad

Steffen Martinsson var nämndeman för SD i Södertörns tingsrätt och sedan det framkommit att han hade patrullerat med Soldiers of Odin startade ett mediedrev, som snabbt ledde till att han fick lämna detta uppdrag. Denna händelse resulterade idag i en mycket märklig artikel på vänstersidan Dagens Arena.

En av dem man väljer att intervjua om situationen är Anne Ramberg, vars medverkan för en gångs skull är någorlunda motiverad, då händelsen rör det juridiska området. Hon verkar numera annars ägna mest energi åt asylfrågan, där hon använder sin titel för att posera på bland annat Twitter. Den stadiga strömmen av små politiskt korrekta meddelanden, som alltid går ut på att Europa ska öppna portarna för asylinvandring, har fått mig att misstänka att hon har politiska ambitioner. Tragiskt nog har hon också mycket riktigt nämnts som ett ministerämne inför Stefan Löfvens stundande regeringsombildning. Även för henne kan alltså lite aktivitet på Twitter löna sig ordentligt, precis som det har gjort för Malena Ernman, vars tweets leder till både priser och uppdrag.

I dagens artikel får vi veta:

"Men Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, menar att händelsen visar på en stor problematik med dagens nämndemannasystem. Hon anser att det är principiellt fel att nämndemännen, som även fungerar som domare, är tillsatta av politiska partier."

Det håller jag med om, även om ett jurysystem med vanliga medborgare knappast skulle vara mycket bättre. Visst är det positivt att vanliga människor får insyn i rättsväsendet, men jag skulle hellre se att beslut och domar fastställdes av enbart jurister. Det ska dock visa sig att Anne Rambergs invändningar inte alls är särskilt principiella:

"Tidigare har det inte varit några större problem, men när Sverigedemokraterna kommit in och fått allt större inflytande så blir det mycket problematiskt. De ger uttryck för hårresande åsikter som inte alls är förenliga med rollen som domare, då man måste stå upp för grundläggande rättsliga principer."

Därmed lämnade vi direkt alla principer för att i stället hamna bland Rambergs personliga preferenser. Det som för henne är en "hårresande åsikt", är för någon annan förstås förnuftigt, vilket rimligen bör vara principen bakom politisk representation. Även jag är alltså skeptisk till dagens nämndemannasystem, men Rambergs resonemang leder i förlängningen till att SD, med sina "hårresande åsikter", inte heller bör sitta i riksdagen, där lagarna faktiskt stiftas.

Den här speciella oron för just SD:s nämndemän är fullständigt ologisk. Dessa nämndemän må vara politiskt tillsatta, men tanken är förstås att de ska förhålla sig till gällande lagstiftning. Skulle just sverigedemokratiska nämndemän bedöma mål efter politiska åsikter, medan alla andra gör strikt juridiska överväganden? Som exempel nämns ofta asylmål, där sverigedemokrater antas genomgående förespråka avslag, men finns det i så fall inga problem med nämndemän från exempelvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet, partier som vill ha en enorm invandring? Det är lite oroväckande att Anne Ramberg utgår från att alla gör bedömningar efter politiska åsikter, och att det dessutom inte är något problem när det gäller alla andra partier.

Anne Rambergs medverkan i artikeln hade som sagt någon form av relevans, men sedan blir det av någon anledning Henrik Arnstads tur och dags för det totala vansinnet. Arnstad är som bekant varken särskilt begåvad eller kunnig, och verkar därtill psykiskt lite ur balans, men hans fokus på "fascism" har visat sig vara ett lyckokast. Genom att dessutom koppla begreppet till ett av etablissemanget hatat parti, säkrade han stöd av ledande politiker och fick fler föreläsaruppdrag än han hinner med, samtidigt som ingen med självbevarelsedrift kan kritisera hans "forskning". I Dagens Arena presenteras han som "journalisten och författaren som analyserar fascistiska rörelser", en skrattretande beskrivning för den som är ens lite bekant med mannen och hans gärning.

Hans analys av nämndemannaproblematiken är mycket arnstadsk:

"I takt med SD:s framgångar parlamentariskt så har vi fått allt fler nämndemän som har svårt att klara sitt uppdrag på ett trovärdigt sätt. Nazismen har knutit mycket tydligare kontakter med SD bara under de senaste två åren. När nazistiska Svenskarnas Parti lade ner hänvisade man exempelvis sina anhängare till SD. Det här tillskottet av judehatare har gjort att SD blivit allt tydligare antisemitiskt och till, vilket manifesteras via samverkan med paramilitära organisationer som Soldiers of Odin."

Man önskar ofta att Arnstad någon gång tvingades utveckla sina resonemang och bevisa sina teser. Jag är mycket skeptisk till både påståendet att "nazismen har knutit mycket tydligare kontakter med SD" och att det har skett ett "tillskott av judehatare". Det är just sådant som Henrik Arnstad kastar ur sig dagligen och som aldrig ifrågasätts. Dagens Arena är förvisso en vänsterpublikation, men de är inte ensamma om att presentera Arnstads fantasier som tunga och viktiga analyser. Även ordet "paramilitär" skvallrar om vem vi har att göra med, eftersom han gång på gång visar att han tycker om den sortens ord. På Twitter har han den senaste tiden för övrigt nästan enbart talat om "terrororganistionen SD" och den "terror" partiet bedriver.

Jag tror inte heller för ett ögonblick att han har satt sig in i nämndemannasystemet och hur det har fungerat i praktiken, då det är mer sannolikt att han som vanligt bara häver ur sig vad som helst som dyker upp i hans speciella tankegångar. I detta fall råkade han helt enkelt fastna för orden "nazism", "judehatare" och "paramilitär". Vi får ännu en analys:

"Så om det handlade om enstaka knäppskallar förut så är det i dag fråga om en politisk organiserad infiltration av rättsväsendet. Samtidigt blir nazismen allt mer normaliserad och behandlad som en legitim politik i samhället i övrigt. Det är mycket oroväckande med tanke på Europas historia."

Dessa rader sammanfattar egentligen hela Henrik Arnstads budskap. Vi skulle förstås kunna ställa frågan hur denna politiska infiltration går till eller om det verkligen stämmer att nazismen behandlas som legitim politik, men är det ens meningsfullt att försöka få in förnuft i detta sammanhang? Henrik Arnstad har naturligtvis ingenting att lära någon, men att han behandlas som en auktoritet, och att Anne Ramberg föreslås som minister, säger trots allt något om vårt land och vår samtid.

Österrikiskt val och svensk panik

"Ditt hemland behöver dig nu".
FPÖ:s Norbert Hofer kan bli Österrikes president.

När Österrike idag går till val för att välja president ser, om vi ska tro opinionsundersökningarna, det patriotiska partiet FPÖ:s kandidat Norbert Hofer ut att vinna. Han vann dessutom valets första omgång med 35 procent av rösterna. Presidentposten är av tradition huvudsakligen ceremoniell, men Hofer har lovat att använda de befogenheter som posten medför. Partiet, som tillhör Marine Le Pens grupp ENF i Europaparlamentet, har länge varit starkt och ingick i början av 2000-talet i Österrikes regering. Denna närvaro fick EU att under några månader införa sanktioner mot landet.

Den utveckling som nu kan föra Hofer till presidentposten är i grunden positiv. Österrike har under långa perioder styrts av två partier, socialdemokratiska SPÖ och högerpartiet ÖVP, ibland i koalition. Dessa två har dessutom sett till att dela ut statliga tjänster till varandra. I dagens presidentval är dock både SPÖ och ÖVP redan utslagna, och Norbert Hofer kommer att möta De Grönas Alexander van der Bellen, som i den första omgången endast fick 21 procent.

Medan många av oss håller tummarna för Norbert Hofer, är den svenska medieeliten desto mer orolig. Petter Larsson, som verkar på Aftonbladets kommunistiska sida Aftonbladet Kultur, betecknar FPÖ omväxlande som "högerpopulister" och "högerradikala" och är en av de som noterar att det kan bli första gången som någon ur detta läger kan nå presidentposten i ett EU-land:

"Österrike ser ut att bli först.
Man kan bara hoppas att den första gången blir den sista."

Petter Larsson skriver dock förhållandevis neutralt, om man jämför med samma tidnings Wolfgang Hansson, som redan i rubriken på fullt allvar säger "Snart kan vi vara tillbaka i nåt som liknar 1930-talet".

Expressen har på sin löpsedel denna rubrik:

DN bjuder på en intressant längre artikel om detta val, men också på en krönika av Peter Wolodarski, som menar att "Varningslamporna blinkar ännu en gång från Wien". Han noterar att liknande partier når framgångar överallt i Europa, vilket han kommenterar med:

"Vi har på ett otäckt sätt vant oss vid att detta nu sker, att antiliberalismen kan få ett betydande stöd i demokratiska val."

Denna brist på liberalism lyckas han rentav framställa som ett hot mot demokratin.

Om det inte fanns andra skäl att önska FPÖ lycka till, räcker nästan ovanstående figurers oro.Vi lever i spännande tider. I Nederländerna talar man redan nu om att Geert Wilders måste bli näste premiärminister, eftersom han leder landets klart största parti, och i Frankrike kan Marine Le Pen vinna presidentvalet nästa år.

Visst, låt oss vara ärliga

I gårdagens Bohusläningen dök en migrationsrelaterad krönika upp, författad av en Malin Lernfelt. En intressant aspekt är att hon arbetar på ett företag som kallas "Liberala Nyhetsbyrån", som trots sitt namn sysslar med att skriva opinionstexter för att sälja dessa till liberala tidningar. Varför någon skulle vilja betala för alster som det vi nu ska titta på är något av en gåta, då jag själv skulle kunna sätta ihop en text av samma längd och kvalitet på några minuter, men visst, mindre tidningar kanske inte ens har den kompetensen i huset.

Lernfelts krönika har fått rubriken "Därför måste vi räkna på flyktingmottagandets kostnader", trots att hon ska komma att mer eller mindre plädera för att det är ointressant att göra det. Man kan också ifrågasätta underrubriken "Låt oss vara ärliga", då texten här och där avviker från verkligheten.

Vi får inledningsvis veta:

"Senaste årets stora diskussionsämne har varit flyktingpolitiken. Inte särskilt överraskande eller märkligt med tanke på hur situationen på olika håll i världen, och framför allt i Mellanöstern, lett till att flyktingströmmarna till Sverige ökat markant."

Det där är en sanning med modifikation. Det stämmer att situationen i Syrien har skapat ett par miljoner nya flyktingar, men det är inte hela förklaringen till rekordvolymerna som kommer till Sverige. Det kommer oerhört många fler för att söka asyl i Sverige än i exempelvis våra grannländer, vilket beror på att vi har haft oerhört generösa regler kring permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring, något som dessutom är väl känt i världen.

Att invandringspolitiken har blivit ett stort diskussionsämne går inte heller att direkt härleda till krisen i Syrien, utan beror snarare på att flödet till Sverige i höstas inte längre gick att hantera rent praktiskt, samtidigt som ämnet i sig så smått har börjat bli mindre tabubelagt. Att en viss öppenhet nu kan skymtas beror i sin tur på framväxten av alternativa medier och Sverigedemokraternas parlamentariska framgångar. Så kommer vi då till det här med ärlighet, där Lernfelts formuleringar visar att hon inte riktigt ser det som en dygd:

"I dagsläget har debatten dock allt mer kommit att handla om de kostnader som mottagandet av människor som flyr för sina liv innebär för det offentliga Sverige."

Nej, det är sannerligen inte alla asylsökande som har flytt för sina liv. Vi har till exempel fått en allt större ström av yngre afghanska män, där det är uppenbart att de helt enkelt söker en mer lovande framtid, i sig ingenting konstigt, men inte samma sak som att "fly för sitt liv".

Malin Lernfelt kommer sedan till sitt egentliga ärende.

"Visserligen är det korrekt att diverse samhällsvinster inte är ett hållbart argument till varför vi ska erbjuda skydd åt människor på flykt. Men det är lika orimligt att använda kostnadsskäl för att försöka påvisa att stängda gränser och begränsad asylrätt är den väg Sverige borde slå in på. Och det är tveklöst dit de flesta av de debattörer som gång på gång slår på stora kostnadstrumman vill komma."

Hon vill säga att personer som debatterar asylinvandringens kostnader egentligen har andra skäl till att motsätta sig den, och att kostnaderna blir en form av svepskäl, men hon har då helt missat bakgrunden till varför många invandringskritiker drar upp siffrorna. Det beror nämligen på att massinvandringsvurmare med jämna mellanrum försöker motivera ett stort inflöde med att det skulle vara ekonomiskt lönsamt. Eftersom det inte stämmer, måste de då ljuga och förvrida för att få ihop resonemanget, vilket självklart retar professionella ekonomer som Tino Sanandaji. Egentligen borde asylvurmarna helt låta bli det ekonomiska området, eftersom de uppenbarligen inte behärskar det, men kanske känner de att upprepade mantran om "människosyn" och "främlingsfientlighet" har förlorat sin kraft, liksom argument som rör sig kring Zlatan och pizza.

När Malin Lernfelt sedan ska förtydliga detta resonemang, blir tonen återigen tendentiös:

"I stället för att skriva rakt ut att de tycker att det räcker nu, och att Sverige inte längre bör erbjuda en trygg hamn för de människor som riskerar sina liv i gummibåtar på Medelhavet, rabblas oändliga mängder siffror. Oavsett hur nämnda grupps sifferexercis utövas lyckas resultatet dessutom alltid bli detsamma – att invandring på alla sätt är negativt för Sverige."

Av fjolårets 163 000 personer var det sannolikt ytterst få som riskerade sina liv på Medelhavet, men det är förstås en tacksam bild att måla upp när man vill lämna siffrorna och spela på känslosträngarna. Det är den andra sidans trolleri med siffror som gör att invandringskritiker måste påpeka att asylinvandringen inte är lönsam. Malin Lernfelt må tycka att ett "oändligt rabblande av siffror" är tråkigt, men då får hon be den andra sidan att inte försöka använda ekonomisk lönsamhet som ett argument för stort inflöde. När hon sedan ska tillämpa den ärlighet hon efterlyste i underrubriken, använder hon ett vanligt knep i detta sammanhang:

"Det är inte på något sätt problematiskt att debattera eller räkna på flyktinginvandringens kostnader. Precis som när det gäller alla andra stora offentliga utgiftsposter som skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur eller socialförsäkringar är det tvärtom nödvändigt att det ständigt pågår en levande och konstruktiv diskussion om hur resurser används, på vilket sätt systemen är uppbyggda och vad vi kan göra för att se till att våra gemensamma tillgångar brukas på det sätt som ger mest nytta för såväl individ som samhälle."

Så borde det se ut, men så har inte varit fallet. I stället har just invandringen ansetts stå över sådana futtigheter som pengar och alla diskussioner kring kostnader har avfärdats som att "ställa grupp mot grupp". Det är dock inte en ärlig debatt om asylinvandringens kostnader hon efterlyser, vilket blir än tydligare i nästa stycke:

"När det gäller flyktingmottagandet finns det onekligen mycket att önska och kritik kan riktas mot såväl staten som kommunerna och Migrationsverket. Pengar rinner iväg utan kontroll och läggs på ogenomtänkta projekt och onödigt dyra lösningar vilka inte underlättar för de människor som kommer hit att etablera sig i samhället. Men att ifrågasätta de allt större kostnaderna för asylpolitiken, i en kontext där grundförutsättningen ändå är att Sverige ska vara ett land som står upp för asylrätten och tar emot dem som behöver skydd är en sak. Att anse att det är dags att vända ryggen åt människor i nöd en annan."

Detta är ett vanligt och oerhört fult debattknep i denna fråga. Raderna ovan är en variant på den argumentation som används av de som hävdar att det aldrig har funnits något tabu kring invandringsfrågan. De brukar då säga att man visst kan diskutera denna fråga och att det går utmärkt att föreslå hur mottagandet och integrationen kan förbättras. Det väsentliga, asylinvandringen i sig, förblir dock ett ämne som man av ren anständighet absolut inte kan beröra. På samma sätt vill Malin Lernfelt begränsa kostnadsdebatten till hur Migrationsverket kan bli effektivare. Hon slår dessutom fast att "grundförutsättningen", det vill säga en självklar sanning som inte kan ifrågasättas, är att Sverige ska ta emot alla "som behöver skydd".

Denna analys var tillräcklig för att Henrik Schyffert
skulle få lite välbehövlig uppmärksamhet och nya
programledaruppdrag.

Avslutningen berör på sitt sätt någonting viktigt, även om skribenten själv inte förstår varför:

"Om det är några som mörkar och vilseleder debatten är det de som låtsas diskutera det ena när det egentligen är det andra de är ute efter – i sina mångordiga tirader på ämnet flyktingpolitik."

Jag tror inte alls att de som diskuterar kostnader nödvändigtvis gör det för att dölja andra skäl till varför asylinvandring är skadlig för landet. Framför allt så vilseleder de inte, eftersom de endast försöker bemöta den andra sidans lögner med korrekta siffror. Däremot medför massinvandringen så mycket allvarligare konsekvenser än de direkta mottagningskostnaderna och de kostnader som uppstår vid alltför låg närvaro på arbetsmarknaden. När hela Sveriges existens och framtid står på spel, blir ekonomin bara ännu ett skäl till varför vi måste vända skutan.