Anne Ramberg: "Tiggarna har asylskäl"

Av alla asylaktivister som viftar med sina juristexamina som någon sorts auktoritetsargument är sannolikt Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg den mest motbjudande. Egentligen är hennes utspel kanske inte värre än exempelvis Viktor Bankes, men hennes personlighet och överklassmanér tillför ytterligare en dimension. Där Banke bor bland sina journalistvänner på Södermalm, sitter Ramberg runt hörnet från Strandvägen på Östermalm.

Dessa människor har alltid tillgång till medierna, vilket gör att Anne Ramberg i morse gästade TV4:s morgonsoffa.






Till att börja med måste jag påpeka att huruvida Sverige ska ha en omfattande asylinvandring eller ej inte är en juridisk fråga, vilket också blir tydligt när även dessa advokater måste förfalla till "kyla" och "humanism". En person som Anne Ramberg är dessutom den sista som ska uttala sig om "samtalston", eftersom hon i högsta grad tillhör de som skapar åsiktskorridorer och stigmatisering av åsikter.

När samtalet sedan kommer in på Socialdemokraternas testballong om lagstiftning mot tiggeri blir det fullständigt uppenbart hur irrelevant Rambergs juridiska ställning är, där hon tycker att en helt rimlig invändning är att man "inte kan lagstifta bort fattigdom", vilket även vi lekmän förstår att det inte handlar om. Jag tror inte heller att hon har särskilt mycket kunskap om Rumänien eller om hur romernas situation ser ut.

Helt diskvalificerad som jurist blir hon när hon ska motivera varför romer skulle kunna få asyl. Hög barnadödlighet och arbetslöshet har så vitt jag vet aldrig ansetts utgöra asylskäl ens i Sverige. Jag tror att det är hög tid att vi påminner oss om vad asylrätten egentligen var avsedd för en gång i tiden, det vill säga exempelvis en författare som måste lämna Sovjetunionen, och inte en permanent folkvandring från hela regioner.

Lika märkligt är att Ramberg inte kan se hur ett tiggeriförbud skulle kunna genomföras, trots att det finns en stor mängd lagstiftning som man skulle kunna kritisera på detta sätt. Ett tydligt exempel är sexköpslagen, som naturligtvis aldrig kommer att utplåna fenomenet prostitution och där gränsdragningsproblematiken är uppenbar, men där ingen säger att man "inte kan lagstifta bort sexualdriften".

Ja, Anne Ramberg, det är bara romer som inte ska få tigga, eftersom syftet med en sådan lagstiftning inte är moralisk, utan att få stopp på just detta inflöde. Att hon möjligen kan vara lite isolerad i sin mångmiljonlägenhet vid Strandvägen visar hennes imbecilla frågeställning "Vad ska vi göra med alla svenskar som tigger?". Det sitter inte svenskar och tigger vid varje gathörn och butiksingång. Bristen på logik visas vidare när hon i sammanhanget vill dra upp de "som sitter utslagna på bänkar och annat". Det är en helt annan fråga och där ska det svenska samhället göra vad det kan för att förbättra situationen för svenska medborgare. För övrigt är det fantastiskt att höra Anne Ramberg, av alla människor, använda ordet "självgod".

Den trötta floskeln att flyktingkrisen är en kris för flyktingarna, och därför inte kan vara det för Europa, blir ännu ett exempel där juridik har kastats ur rummet för att lämna plats för, tja, idioti. Att hon för att bekämpa stenkastning mot räddningstjänst vill "minska segregationen i samhället", samtidigt som hon alltså vill ha en enorm asylinvandring, gör inte hennes trovärdighet större.

När vi nu talar om jurister som poserar på detta område, kan vi avsluta med ett lite komiskt inslag, också från TV4:s morgonsoffa. Där ser vi Emma Persson, en nybakad asylrättsjurist, som använder sociala medier för att marknadsföra sig själv och försöka nå Anne Rambergs status.

Det har resulterat i att hon en gång blev inkallad som expert för att förklara begrepp som "asylsökande", termer som tydligen är helt obegripliga för allmogen. Hennes juristutbildning gör att hon kan definiera följande komplicerade begrepp på följande sätt:

Asylsökande
"Det är en person som har tagit sig till Sverige och sökt asyl hos Migrationsverket."

Flykting
"Det är ett ord som man använder i debatten på alla människor som flyr."

Kvotflykting
Här får vi höra att de nuvarande 1 900 kan bli 5 000, "och det är ju bra".

Ensamkommande flyktingbarn
"Det är ju ett barn som är under 18 år som kommer till Sverige ensam, utan vårdnadshavare." Här vill hon stryka ordet "flykting", eftersom det ju faktiskt är irrelevant, men man skulle också kunna stryka "barn" och varför inte "ensamkommande". 

Uppehållstillstånd
"Det är ju någonting man får, man har sökt asyl, och då så beviljas man uppehållstillstånd i Sverige...man har alltså rätt att stanna i Sverige." Vi får också den juridiska expertbedömningen att tillfälliga uppehållstillstånd är "inte ett bra förslag", "inhumant" och att det är "populistisk politik".

Min poäng är förstås att man lika gärna hade kunnat bjuda in mig för att förklara dessa termer och även jag hade gärna bjudit på personliga kommentarer av Emma Perssons snitt.

Dagens citat: Rossana Dinamarca (V)

Vänsterpartiets flygpendlande riksdagsledamot uttrycker glädje över att de vanliga arbetsmetoderna är framgångsrika, denna gång genom att få Nya Tiders inbjudan till Bokmässan i Göteborg indragen. Sverige är ett mycket speciellt land i Europa, där en mässa på temat "yttrandefrihet", med en mängd kommunistiska deltagare, utan att skämmas kan utestänga ett enda förlag efter att samma kommunister har protesterat. Bokmässan har dock inga problem med att ha följande aktivitet för de minsta:

Dinamarca är inte den enda antidemokrat som njuter idag. Det gör även Nina Hemmingsson, som förser Aftonbladet med enormt fula och ofta poänglösa teckningar:

Återigen fascineras jag av dessa människors inställning. En enda monter, med en enda utställare som de dessutom inte vet någonting om, leder till svår ångest. Glädjen över den bortjagade montern är desto fånigare eftersom varenda patriot som vill fortfarande kan komma dit som besökare och röra sig alldeles anonymt bland dessa självgoda vänstermänniskor.

Den senaste tidens uppmärksamhet har fått som
omedelbar effekt att än fler prenumeranter hittar
till Sveriges snabbast växande nyhetstidning.

Tiggeriförbud

Så har då vår civilminister Ardalan Shekarabi svagt öppnat upp för ett tiggeriförbud, ett utspel som av de flesta ses som en testballong för att se hur framför allt Miljöpartiet reagerar. Vi kan börja med att titta på några av de förväntade reaktionerna från de vanliga misstänkta, där ett genomgående tema förstås är att man "inte kan förbjuda fattigdom". Bland annat bjuder Aftonbladets Oisin Cantwell på ett sådant alster, där redan inledningen ur min synvinkel är lite märklig, men självklart inte jämfört med vad som komma skall:

"Den som hävdar att frågan är enkel är dock inte helt ärlig. I Europa diskrimineras och förtrycks romer. Många av dem lever i djupt armod och har inget alternativ till att tigga. Situationen är oacceptabel, men några snabba lösningar existerar inte."

Då får han gärna kalla mig oärlig, för jag skulle säga att varken problemet eller lösningar är särskilt komplicerade. Även om så inte är fallet idag, borde svenska lagar syfta till att göra Sverige till ett så väl fungerande land som möjligt. Huruvida rumänska eller bulgariska medborgare är fattiga eller ej ska inte vara svenska politikers främsta fokus. Det blir snart dags för de rena känsloargumenten och det som brukar kallas floskler:

"Ministern ska bland annat titta på Norge, som har infört en möjlighet för kommunerna att utfärda lokala förbud. Möjligen kommer Shekarabi dock att sucka då han upptäcker att endast en norsk kommun utnyttjar möjligheten. Övriga delar av Norge vill inte framstå som så hjärtlösa.
Min invändning är först och främst moralisk. Det är fel att förbjuda människor att sträcka fram en vädjande hand och be en medmänniska om stöd. Ett samhälle som säger att det inte är tillåtet att i nöd be om hjälp är ett ovärdigt samhälle."

Efter "hjärtlös", "moralisk" och "ovärdigt", kommer senare det eviga "anständig", exempel på de fördummande uttryck som gärna används av etablissemanget för att omöjliggöra all vettig debatt. När någon slår fast att någonting helt enkelt är "fel", finns förstås inte mycket att tillägga. Nåväl, jag tycker att det är fel att Sverige ska vara en attraktiv marknad för tiggeriturism, och så får jag leva med att jag då blir "hjärtlös". Vi bjuds därefter på en liten reservation:

"Men innan ni nu kastar er över mejlen för att förklara att jag är en naiv, vänsterextremistisk drömmare så vill jag ha fört till protokollet att min moral är just min och att jag är medveten om att många andra har en annan uppfattning."

Jag skickar aldrig mejl till journalister och de flesta, inklusive Cantwell, har sedan länge blockerat mig på Twitter, men det verkar som att de faktiskt får en hel del återkoppling i postlådan. Oisin Cantwell må vara en självgod och arrogant mediefigur, men jag uppfattar honom inte som vänsterextremist, utan snarare som en rätt typisk representant för Södermalms journalister. Så kommer det då:

"Min andra invändning är att det inte går att lagstifta bort fattigdom genom att kriminalisera de svagaste. Och lagar som inte fyller någon vettig funktion är i regel dåliga lagar."

Nu skulle ju inte heller syftet vara att lagstifta bort fattigdom, utan den fullt vettiga funktionen att få bort dessa personer från Sveriges alla gathörn. Möjligen skulle man kunna göra Södermalm till en särskild frizon för romska turister. Låt oss lämna Aftonbladets juridiske expert, för att i stället se hur de faktiska vänsterextremisterna funderar. Feministiskt initiativ är givetvis emot ett förbud och deras företrädare bjuder generöst på ett antal idiotier. Anna Rantala Bonnier (just det), gruppledare i Stockholms stad, säger:

"Att hävda att den svenska modellen ska försvaras genom att kriminalisera fattigdom är det största hotet mot den solidaritet som är grundbulten i svenska modellen och skulle innebär att vi låter SD diktera villkoren för svensk välfärdspolitik."

Nu kan man undra vad SD har med saken att göra, förutom att partiet har motionerat om detta länge, men framför allt är det obegripligt hur romer från Rumänien och Bulgarien plötsligt blir ett inslag i den "svenska modellen" och att svensk välfärdspolitik nu omfattar dessa.

Anna Rantala Bonnier

Hon fortsätter med sin speciella syn på vad det svenska samhället är:

"Regeringen fortsätter kriminalisera och utesluta samhällets mest utsatta och göra livet svårare för de som har det svårast. Ett samhälle bedöms efter hur de tar hand om sina svagaste och domen mot regeringen kommer att vara hård."

Snarare känner Socialdemokraterna ett visst tryck att agera, just eftersom de fruktar väljarnas dom om situationen tillåts fortgå och rentav eskalera. Det här med folkets och historiens dom är alltid intressant, eftersom vi också hör det från vänstermänniskor när det handlar om migranter. De är då alldeles övertygade om att deras barnbarn kommer att fråga varför Sverige inte tog emot fler asylanter, och helt oförmögna att föreställa sig att framtidens fråga kanske kommer att bli den motsatta.

Ett av de kanske mest bisarra inläggen i denna fråga kommer från Per Wirtén på Expressens kultursida. Han tycker att svenskarna, möjligen han själv undantagen, nu ska ge tiggarna sedlar:

"Vänd Shekarabi ryggen. Ägna i stället helgen åt Alexandra Pascalidous dokumentärserie 'Vi kallas tiggare' på SVT Play och ge sedan mer pengar än någonsin i muggarna. Skippa mynten, ge sedlar. Det är en bra protest. Den gör skillnad i strävsamma människors liv."

Den romska gruppen har kallats mycket, men "strävsam" är relativt ovanligt. Per Wirtén skulle kunna skicka en del av sin förmodligen respektabla inkomst direkt till Rumänien, men det viktiga i detta sammanhang är väl som vanligt att posera med sin människosyn, snarare än att faktiskt göra någonting.

Personligen tycker jag att ett tiggeriförbud kan vara en väg, eftersom det viktiga bör vara att göra Sverige så oattraktivt som möjligt för denna grupp och deras aktiviteter. Om de ständigt blir bortkörda och lönsamheten minimeras försvinner också incitamenten för att åka till andra sidan Europa. Det finns inget som helst skäl till att Sverige ska se ut som ett u-land på grund av andra länders medborgare. Vi skulle kunna arbeta på olika sätt för att förbättra situationen i de berörda länderna, även om vi inte har någon skyldighet att göra det, men lösningen kan inte vara att deras fattiga ska åka till Sverige. Kan det inte snart vara dags att prioritera detta land och dess befolkning?

...och Petter Larsson spårar förstås ur fullständigt

I det förrförra inlägget tittade vi på hur Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg uppmärksammades av Svensk Bokhandel, ett "avslöjande" som inte var besvärligare än att gå igenom mässans publicerade lista med deltagare. Nyheten hade kunnat förmedlas för länge sedan, men nu har de flesta större medier också tagit upp historien, med större eller mindre neutralitet, men helst med epitetet "högerextrem".

Att kommunisten, vilket jag här alltså inte använder som ett skällsord, Petter Larsson skulle uppröras av alternativ medias närvaro förvånar inte, men hans lilla utbrott på Aftonbladet Kultur uppvisar ett antal absurditeter som kan vara värda att belysa. Inledningen är kort och koncis:

"Den högerextrema tidningen Nya Tider ska ställa ut på Bokmässan i Göteborg.
Det är extremt obehagligt."

Den sista meningen är intressant, därför att hållningen är mycket typisk för dessa vänsterkretsar. Att en enda representant för alternativ media kommer att närvara, bland ett antal kommunistiska förlag, blir för människor som Petter Larsson alldeles för mycket, eftersom inte en enda avvikande mening någonsin bör yttras. Vi minns alla hur hans chef, Åsa Linderborg, vägrade delta i en paneldebatt på Publicistklubben därför att Avpixlats Mats Dagerlind var en av deltagarna. Inte heller förstår jag känslan av obehag, även om den är fiktiv, eftersom jag själv inte mår särskilt dåligt av extremvänsterns närvaro i form av Ordfront och Oktoberförlaget. När Petter Larsson därefter ska utveckla denna känsla, blir det så överdrivet att den rena komiken tar vid:

"Nu tvingas alltså svarta, människor med utländsk bakgrund, judar, homosexuella och socialister bland besökare och utställare möta några av sina värsta fiender, delar av en rörelse man verkligen har skäl att frukta rent fysiskt, på mässgolvet. Deras ”rätt” att ställa ut, väger alltså tyngre än vår trygghet?"

Möjligen ska man se dessa rader som någon sorts hysterisk propaganda, men beskrivningen är så absurd att den endast blir löjeväckande. Är det en rimlig tanke att Stefan Torssell kommer att springa ut ur montern för att misshandla människor som tillhör de uppräknade grupperna? Mer sannolikt, om det blir någon fysisk konfrontation, är förstås att våldet som vanligt kommer från vänstern och de eviga "motdemonstranterna", och vi kanske hamnar i en situation där pursvenska vänsterextremister ger sig på vår utlandsfödde chefredaktör. Antagligen är Petter Larsson fullt medveten om att han inte har någonting alls att frukta från Nya Tider, bortsett då från den åsiktsmångfald vi bidrar med medan etablerad media tvingas säga upp medarbetare.

I år är bokmässans tema dessutom just yttrandefrihet, vilket organisatörerna också har hänvisat till, men Petter Larsson har en ganska typisk vänstersyn på hur den ska fungera:

"Det är en missuppfattning av yttrandefriheten. Den tillkommer naturligtvis också, inom lagens ramar, högerextremister och deras tidningar. Men den innefattar inte rätten att få yttra sig i vilket sammanhang som helst. Precis som andra aktörer – föreningar, tidningar, företag – bestämmer Bokmässan själv vem man vill ge en plattform och vilka man vill neka."

Och uppenbarligen bestämde Bokmässan själv att de ville ge en plattform till Nya Tider. Vad Petter Larsson vill är emellertid inte att aktörer ska få välja själva, utan att han ska göra det. Möjligen försöker dessa kretsar redan trakassera och utöva påtryckningar mot mässan för att få Nya Tider utestängd. Larsson är dock inte den ende kommunist som låtsas må dåligt av detta:

Jag svarade då att hennes medverkan inte alls var nödvändig, eftersom vi inte behöver fler kommunister där och det är bättre att hon gör ännu en flygresa till Trollhättan, och blev förstås omedelbart blockad. Trygghetsspåret plockas upp av fler aktörer:

Det är som sagt svårt att tro att dessa farhågor är alldeles uppriktiga, men om de skulle vara det kan man sannerligen fråga sig vad de tror att en bokmässa är för något. Att ett par personer står i en monter för att visa upp böcker är inte samma sak som att ett hundratal huliganer springer runt och försöker slå ner alla de ser. Annars får de väl, när de hör stöveltrampen och ser facklorna, leta upp kamraterna i Ordfront, Oktoberförlaget och Palestinagrupperna för att "göra motstånd". Herregud.

Nåväl, vi tackar för uppmärksamheten och hoppas få många nya prenumeranter. Vi ses i Göteborg!

Heidi Avellan med ny uppvisning i okunnig naivitet

Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan förefaller, ärligt talat, inte vara en särskilt kompetent tänkare och i hennes fall tror jag att den ständigt uppvisade naiviteten är alldeles uppriktig. Hon är ännu en av dessa personer som ges prestigefyllda uppdrag enbart på grund av rätt "värdegrund", det vill säga en pålitlig politisk korrekthet, och vars alster aldrig avkrävs logik eller något större djup. När Avellan idag ska kommentera de lokala burkiniförbuden i Frankrike, får vi höra exakt samma okunniga och häpnadsväckande naiva resonemang som andra posörer i etablerad media redan levererat. Ni har i och för sig även hört mina tankar kring ämnet förut, men ni får ha överseende med att jag ibland har ett behov av att bemöta idiotier även när de upprepas.

Redan rubriken "Bikini eller burkini. Kvinnor vid vattnet retar alltid." avslöjar hela budskapet och alla tankefel som följer av det. För säkerhets skull, eftersom Heidi Avellan kanske tror att hon är någonting nytt och briljant på spåren, utvecklas det i inläggets avslutning:

"De första sedesamt heltäckande dräkterna chockerade moralens väktare. Bikinin möttes av ramaskrin. Topless var först alldeles oerhört – till exempel just på Rivieran. Men idag när överdelen är tillbaka muttras det om moralism. I vissa länder tvingas kvinnor skyla sig, i andra får de inte göra det. Kvinnor får helt enkelt inte bestämma själva.
Det går helt enkelt inte att göra rätt."

Ännu en gång måste jag alltså påpeka att frågan inte handlar om kvinnor, eller ens om stränder, utan om islamisters ständiga försök att flytta fram positionerna. Bakom dessa står organisationer och inte så få män. Festligt nog hade den ryska nyhetskanalen RT så sent som igår ett inslag om algeriern Rashid Nekkaz som i åratal har betalat böter för kvinnor som bär niqab i offentligheten, vilket är förbjudet i Frankrike. Han ska nu även stödja burkinibärarna:

Observera hur ledigt lögnerna levereras av denne aktivist. Kvinnans brott var inte alls att hon "lever ett fridsamt liv", utan att hon gick maskerad på offentlig plats. Om kvinnan i inslaget, eller hennes make, fick som de ville skulle alla kvinnor tvingas klä sig på detta sätt, för att inte tala om de stympningar och avrättningar som de vill se även i Europa. Föga förvånande har Heidi Avellan helt köpt denna framställning:

"De här veckorna i juli blev stranden i år en del av en het internationell debatt. För några av flickorna från byn bar inte bikini eller hel baddräkt. De badade inte ens nakna. De badade heltäckta, i långärmad tröja, tajts och sjal. Och störde absolut ingen."

Gränsen för när man "stör" går dock inte alltid vid när man aktivt ger sig på någon annan. Det skulle bli stor uppståndelse, och antagligen även polisingripande, om någon på Avellans skånska strand lugnt satte sig att läsa en bok med sin hakkorsflagga hissad över solstolen. Som jag har sagt många gånger förut, är detta bärande av islamistiska uniformer provokationer, och ofta avsedda som sådana, särskilt i tider av återkommande muslimska terrordåd. Avellan bjuder sedan på ett par kommentarer om Frankrike, där den första är helt relevant och den andra lite mindre:

"Frankrike för en hård kamp för separationen mellan stat och religion, och mot allt som ses som religiös klädsel. Och södra delen av landet är nationalistiska Nationella Frontens fäste."

Cannes borgmästare David Lisnard, som har utfärdat förbudet, tillhör högerpartiet Republikanerna och högern har styrt staden i decennier. Det är förstås möjligt att han ville göra ett populistiskt utspel för att vinna över väljare från Front National, men det är tveksamt om han ens behöver anstränga sig på detta sätt. I kommunalvalet 2014 presenterade hans parti två kandidater, där han själv fick 49 procent i första omgången och den andre kandidaten 27 procent. Front Nationals kandidat samlade 15 procent. Dessutom utmanas de båda maktpartierna av Fronten i en mängd kommuner och oändligt många fler borgmästare borde alltså komma med denna typ av bestämmelser. Det finns i landet helt enkelt ett stort stöd för den officiella sekulariteten och vågen av terrordåd har inte gjort befolkningen mer positivt inställd till islamistiska maktdemonstrationer. 

Personligen är jag ingen större förespråkare av denna typ av förbud mot kläder, då jag ser det som ett slag i luften. Det är personerna, som har detta behov av att visa sitt förakt för det omgivande samhället, som är problemet. Vi ska i detta sammanhang inte diskutera huruvida alla har rätt att klä sig som de vill eller bötesbelopp, utan utgå från den som vanligt enda relevanta frågan: Vad gör ens dessa människor här?

Högerextremister på bokmässan!

Svensk bokhandel kan idag uppmärksamma någonting fruktansvärt, nämligen att "Högerextrem tidning ställer ut på bokmässan". Eftersom det idag endast finns en alternativ nyhetstidning på papper förstår vi vilken som avses, och analysen kommer som vanligt från den där opartiska expertgruppen:

"Nya Tider är en veckotidning på yttersta högerkanten, som enligt tidningen Expo, har starka band till den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen."

Att "högerextrem" helt enkelt betyder invandringskritisk vet vi sedan länge, men beskrivningen blir ännu märkligare om man i stället verkligen fokuserar på denna ekonomiska skala och drar till med "på yttersta högerkanten". Att tidningen skulle ha "starka band" till SMR har sagts förut, och då alltid med referens till just Expo, men någon relevant redogörelse för sådana band har jag aldrig sett. Nya Tider har förvisso intervjuat företrädare för organisationen vid ett par tillfällen, men vi har intervjuat moderater och socialdemokrater oändligt mycket oftare.

Bok & Biblioteks vd Maria Källsson bjuder på en kommentar som skulle kunna ses som välvillig, men som egentligen också är rätt märklig:

"Vår policy generellt är att alla måste få göra sin röst hörd oavsett åsikt. Det är själva essensen i yttrandefriheten. Men vi tillåter inte att utställarna använder plattformen på ett sätt som strider mot mänskliga fri- och rättigheter."

I själva verket deltar Nya Tider för att presentera böcker, och förstås även tidningen i sig, men några politiska manifestationer kommer knappast att genomföras, åtminstone inte från vår sida. Hur en sådan medverkan överhuvudtaget skulle kunna strida mot mänskliga fri- och rättigheter är obegripligt, såvida man inte misstänker att någon utställare tänker låsa in eller tortera besökare. När lögnerna göder varandra, blir även frågorna något motsägelsefulla:

"Årets tema är yttrandefrihet. Hur rimmar det med att ha en utställare som beskrivs ha starka band till nazistiska Svenska Motståndsrörelsen?"

Om påståendet vore sant, skulle det väl i högsta grad rimma med just yttrandefrihet? Resonemanget är fantastiskt: En politisk aktivistgrupp, Expo, har någon gång påstått att det skulle finnas starka band till SMR, vilket "journalisten" hittar vid en googling, något som i sin tur sedan blir att tidningen är nazistisk och därmed emot yttrandefrihet.

Lars Schmidt

Att tillämpa "guilt by association" är inte ett ovanligt grepp, men Svensk bokhandels skribent Lars Schmidt drar det i särskilt många led:

"I en av programpunkterna i Nya Tiders monter kommer Stefan Torssell prata om sin bok M/S Estonia – Svenska statens haveri. Författaren skrev tidigare krönikor på sajten Avpixlat och numera i Nya Tider. I mars talade han på manifestationen "Folkets demonstration" i Stockholm, där bland andra aktivister från medborgargardet Soldiers of Odin deltog."

Vad Schmidt är ute efter är inte svårt att förstå, och hans följdfråga gör det än tydligare:

"Påverkar det er inställning till Nya Tider som utställare?"

Vad förväntade han sig egentligen som svar på det? "Nej, nu när vi har fått reda på att personer som också har deltagit i nattvandringar eventuellt har närvarat vid ett tal som hölls av en författare som ska presentera en bok om Estonia, kommer vi att avboka Nya Tider"? Svaret från Maria Källsson blir dock relativt rimligt:

"Vi jobbar inte med åsiktsregistrering av utställarna. De har rätt att ha sin åsikt. Det ligger i yttrandefrihetens natur. Essensen är att många röster ska få komma till tals. Men uttrycks hets mot folkgrupp, då skulle vi agera."

Ja, till yttrandefriheten brukar höra att olika röster ska få komma till tals, alldeles oavsett hur illa Lars Schmidt tycker om det. Vi kan nog utgå ifrån att Stefan Torssell inte kommer att sätta igång att hetsa mot någon folkgrupp när han pratar om Estonia, troligen inte ens mot ester. Lars Schmidt är dock inte den som ger sig:

"Skulle ni tillåta även den nazistiska Svenska Motståndsrörelsen att ställa ut?"

Slutligen frågar han om det kan bli säkerhetsproblem om Nya Tider ställer ut, vilket sannolikt är exakt vad han hoppas på och vill skapa med denna artikel.

Aftonbladets krönikör Patrik Lundberg tar snabbt, och givetvis helt okritiskt, till sig denna spännande information:

För den som är orolig för åsiktspluralism, finns det en mängd utställare som skulle kunna granskas. Man kan till exempel föreställa sig vilka figurer som kan tänkas ha gästat ett evenemang där någon av Palestinagrupperna i Sveriges kontakter har talat. Deltar Nederländernas ambassad för att sprida drogliberala budskap? På plats är även förlaget Ordfront, som bland annat har utgivit följande titlar:

• Albanien - "En faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbyggandet av Albanien"

• Upproret har börjat - "En samling socialistiska sånger man kan sjunga tillsammans"

• Kuba för nybörjare - "Här skildras i teckningar Kubas historia från spanjorernas blodiga erövring till revolutionen -59 och arbetet med att bygga ett socialistiskt Kuba"

Är det i detta sammanhang verkligen så farligt att en enda tidning med en patriotisk ledarsida deltar, eller att Stefan Torssell får presentera en bok om Estonia? Jag tror att tiden är förbi för dessa försök till demonisering och krav på tystande, särskilt då människor själva kan söka information på internet och motståndet växer i hela Europa.

Ovanligt dumt från asylfanatiker

Eskilstuna-Kuriren tillhör inte min dagliga genomläsning, men av en händelse stötte jag där på ett alster med särskilt låg nivå, alltså även jämfört med det nonsens vi matas med av de större tidningarna. Spontant kände jag att texten var för dum för att bemötas, men det visar sig att skribenten ifråga har fått liknande verk publicerade på många platser och dessutom säger sig ha doktorerat i statsvetenskap. En sådan titel gör ingen intelligentare, men studierna borde ha gett en viss insikt. Frånvaron av en sådan blir dock pinsamt uppenbar vid en genomläsning av denna Clara Sandelinds text "Flyktingar borde demonstrera mer".

Hon utgår från Kent Ekeroths utspel och nivån sätts omedelbart:

"Det förvånande är dock inte att ett parti som inte för så länge sedan bestod av nynazister vill ta ifrån invandrare grundläggande yttrande- och organisationsfriheter."

Det är å andra sidan inte heller förvånande att en asylfanatiker avfärdar all invandringskritik som nazism, även om man tycker att en statsvetare borde lägga ribban något högre. Utspelet gällde inte heller "invandrare", utan personer vars asylansökan inte ens hade behandlats, och den främsta poängen handlade inte om demonstrationsrätten, utan om huruvida personer under utredningstiden borde hållas på en plats. Nåväl, Clara Sandelinds huvudpoäng är att migranter borde demonstrera i högre utsträckning:

"Det som förvånar är att man så sällan hör talas om flyktingar och andra migranter, som på något sätt protesterar mot lagar som så kraftigt minskar deras möjlighet att ta sig bort från krig, förtryck och fattigdom."

Här avslöjar hon i själva verket just varför sådana lagar behövs, även om hon saknar den kognitiva förmågan att själv förstå det. I världen finns ett par miljarder människor som skulle vilja ta sig bort från krig, förtryck och inte minst fattigdom. Att dessa människor skulle flytta till Europa är, för att uttrycka det försiktigt, inte en särskilt hållbar lösning. Claras inställning är något bisarr:

"Trots att många migranter befinner sig långt, långt ner på den globala maktskalan förväntar vi oss att de ska finna sig i de invandringslagar som bestäms med nationers, snarare än migranters, intressen i åtanke. Det är lagar som dessutom ändras frekvent – i det svenska fallet till och med retroaktivt. Ändå fogar de flesta migranter sig. I en av de mer uppmärksammade bilderna från Europas flyktingkris ser man hur en prydlig kö av tusentals flyktingar ringlar sig från taggtrådsstängslen i Östeuropa."

Självklart ska ett lands invandringslagar, likt övriga lagar, stiftas med nationens intresse i fokus, men man kan sannerligen ifrågasätta om det sker i praktiken. Om så vore fallet, skulle Sverige ha stoppat asylinvandringen för länge sedan. Även tanken att migranter inte ska behöva "foga sig" i andra länders lagar är intressant. Jag har själv besökt en mängd länder i världen, och kan till exempel tycka att det är besvärligt att Uzbekistan kräver visumansökan någon månad i förtid och att hela förfarandet är onödigt dyrt, men ändå ställde jag mig inte med ett plakat så snart jag landat. På samma sätt skulle jag gärna bo och arbeta i Australien, men får snällt finna mig i att jag inte bara kan slå mig ned där.

Även Nigeria har passkontroller och gör
åtskillnad mellan medborgare och icke-medborgare.

Clara fortsätter dock att plädera för någon sorts global anarki, för att folkvandringen till de oförtjänt "rika" länderna ska flyta på så snabbt som möjligt:

"Den princip om nationellt självbestämmande som ligger till grund för hela det globala systemet, indelat i suveräna stater, antas innebära att ett land kan välja precis vilka invandringslagar de vill. Det finns goda skäl att ifrågasätta det moraliska i den principen. Globalt sett är rika och fria länders restriktiva migrations- och flyktingpolitik en delorsak till att många låses in i förtryck och fattigdom. Alla invandringsrestriktioner innebär dessutom en frihetsinskränkning som måste rättfärdigas. Om invandringslagar leder till att människors grundläggande rättigheter – som rätt till familjeliv – undergrävs kan de inte rättfärdigas."

Ofta när man läser liknande drömmerier, och Clara Sandelind är inte unik, undrar man hur de egentligen föreställer sig att världen ska se ut. De som kritiserar gränser och nationalstater brukar aldrig redogöra för någon sorts alternativ. Bör en världsregering eller FN reglera allting på en global nivå? Ska olika folk fortsätta att få ha nationella regeringar och parlament, men just invandringen vara fri? Den som fortfarande har åtminstone en fot i verkligheten inser att det snabbt skulle förvandla hela Europa till samma typ av region som de som människor lämnar, även om personer som Sandelind tycker att nationell lagstiftning är omoralisk.

Det är också en märklig tanke att det är svensk lagstiftning som förtrycker människor runt om i världen, men den sammanfaller ju med idéerna om hur svenskar har ansvar för hela världen och att alla jordens nödställda bör komma just hit. Nej, det är inte reglerad invandring i Europa som kränker "människors grundläggande rättigheter" i Mellanöstern, utan deras egna ledare och deras eget folk. Än mindre splittrar Sverige familjer i utlandet, även om det gärna hävdas när regler kring anhöriginvandring diskuteras. Inte heller är det Europa som orsakar död på Medelhavet, utan smugglarna som tillhandahåller båtar och människorna som sätter sig i dem.

Avslutningsvis får vi en uppmaning till "motstånd":

"När så är fallet, när invandringslagarna inte är moraliskt försvarbara, kan det ibland vara rätt att göra fredligt motstånd, liksom civil olydnad ibland kan vara befogat för att protestera mot orättvisa lagar. Irreguljär invandring, som en flykt över Medelhavet, skulle kunna ses som ett sätt att göra motstånd."

Visst, lyd bara de lagar ni tycker om. Då skulle ni väl inte heller tycka att det var principiellt felaktigt om de som motsätter sig asylinvandringen gör "motstånd", till exempel genom att bränna ned asylboenden? Det kanske är många som inte tycker att det är moraliskt försvarbart att byta ut ett lands befolkning och rasera samhället, eller att ta biståndsmedel från de verkligt utsatta för att kunna placera afghanska män på andra sidan jorden. Det är för övrigt intressant, och inte lite cyniskt, att Clara ser båtturerna över Medelhavet som "motstånd", men det är förstås inte hon själv som dör.

Som sagt, detta alster behövde egentligen inte bemötas, då dess nivå och förvirring framgår vid en snabb genomläsning. Den mest intressanta aspekten är inte Clara Sandelinds naivitet, utan att svenska medier glatt publicerar hennes funderingar, vilket förstås säger en hel del om även deras nivå. I SvD, som ändå ska vara "oberoende moderat", har hon flera gånger fått skriva på ungefär samma tema på kultursidan. Också på DN:s kultursida har hon fått breda ut sig, där hon till exempel kunde berätta "Därför finns ingen motsättning mellan invandring och välfärdsstat", vilket föga förvånande inte underbyggdes med några ekonomiska argument, utan visade sig handla om "föreställningar" på någon sorts filosofiskt plan.

Det finns gott om undermåliga tänkare här i världen, och helst skulle man naturligtvis vilja lämna dem åt sitt, men problemet i Sverige är att så fort någon av dem förkunnar sin tillhörighet på etablissemangets sida i invandringsdebatten, får de fritt spelrum överallt. Ingen kvalitet avkrävs, inga hållbara argument, endast ett intygande om rätt värdegrund. Vi väntar otåligt på att den där pendeln ska svänga och någon sorts förnuft infinna sig.

Göran Rosenberg ansluter sig till attacken mot korset

Sedan mordet på den franske prästen Jacques Hamel har en liten strid förts inom Svenska kyrkan, eller kanske framför allt mellan dess ledning och många vanliga kristna. En enkel solidaritetshandling på Facebook, där människor laddade upp bilder på sina korssmycken, fördömdes av Svenska kyrkans kommunikationschef som "okristlig" och "uppviglande", med ett tillägg om att kyrkodebatten i allmänhet, och kritik mot ärkebiskop Antje Jackelén i synnerhet, var "ofräsch".

Om detta har en hel del skrivits, och igår tyckte mediefiguren Göran Rosenberg att det var hans tur att försvara kyrkoledningens attacker. Under den tillkämpat filosofiska rubriken "Vems kors bär du?" hade han ingenting nytt att bidra med, utan sällade sig helt enkelt till linjen "ställa grupper mot varandra". Eftersom jag redan har sagt mitt i detta ämne, hade jag inte tänkt bemöta gårdagens alster, men det ledde idag till uppföljaren "Korset är inte vilken fetisch som helst", en formulering som möjligen skulle kunna vara stötande om det handlade om en mer lättkränkt religion.

Efter en längre utläggning om hur framför allt judar kan ha blandade känslor inför korset, ett egentligen helt irrelevant resonemang i sammanhanget, vill Rosenberg bjuda på lite balans och självkritik, som givetvis inte låter honom tänka hela vägen:

"En davidsstjärna på den ockuperade Västbanken symboliserar något helt annat än en davidsstjärna på en synagoga i Europa, för att ta ett mig näraliggande exempel."

Denna reflektion ska förstås leda till att bilderna i "Mitt Kors" symboliserar någonting suspekt, men mina tankar går direkt till den stora blinda fläcken som alltid undviks i västerländsk elitdebatt. Ty om davidsstjärnan på Västbanken, troligen för att området anses ockuperat, och korset till stöd för förföljda kristna i världen utgör provokationer, vad är då inte slöjor och andra islamiska attribut i Europa? Det är en oblyg uppvisning av erövring och förakt för det omgivande samhället, särskilt motbjudande i tider då européer mördas regelbundet av muslimska gärningsmän. Medlemmarna i initiativet "Mitt Kors" har alldeles stillsamt laddat upp bilder av små halssmycken och inte gått runt i muslimska länder och tryckt upp stora kors i ansiktet på alla de möter, vilket alltså skulle vara motsvarigheten till det som vi genomgår i våra egna länder. Egentligen är det ju fantastiskt att personer som Antje Jackelén och Göran Rosenberg, som aldrig skulle säga någonting negativt om islamisering eller slöjbärande, ser smyckesbilder på Facebook som en stor provokation.

Vi har redan sett att Göran Rosenberg inte duckar för irrelevanta resonemang som missar målet, och därför inte heller är rädd för att plocka upp ett tämligen trött sådant:

"De i särklass flesta offren för den jihadistiska terrorn är ju annars muslimer, och högt på listan över den salafistiska jihadismens fiender står alla shiiter (tio procent av världens muslimer) och alla sunnitiska apostater och kättare (majoriteten av alla muslimer). Det förmildrar inte ondskan i attackerna mot kristna och andra icke-muslimska minoriteter, för att inte tala om ondskan i de urskillningslösa och besinningslösa terrorattackerna mot allt och alla, men det ger onekligen anledning till funderingar över korskampanjens djupare syfte och vidare sammanhang."

Det här är ett mycket vanligt inlägg i detta sammanhang och det irriterar mig av ett par skäl. När detta framförs av de vanliga apologeterna är det nog delvis den vanliga ryggmärgsreflexen att relativisera och se till att sympatin alltid ska hamna hos "den andre". Att det faktum att andra muslimer blir offer för muslimsk terror på något sätt skulle göra ideologin mer tilltalande är en helt absurd tanke. Att islam även är i krig med sina egna grenar, där till exempel shia blir "apostater", gör inte ideologin till ett mer välkommet inslag i Europa. Dessutom används samma resonemang gärna av muslimer, där man kan ta avstånd från Al Qaida eller IS för att de "även dödar muslimer". Göran Rosenberg drar sig inte ens för att hänvisa till bibeln:

"Jag är inte någon auktoritet på vad kristendomen har att säga om att göra skillnad på offer och offer, men om Bergspredikans ord kan vara någon vägledning ('älska era fiender och be för dem som förföljer er') så känns en sådan åtskillnad inte helt i Jesu anda."

Jag misstänker att denna mentalitet ligger bakom många kyrkopolitrukers hållning, och möjligen även en del av den västerländska självförnekelsen i stort, men när denna storsinta inställning möter en mer oförsonlig och absolut ideologi hos samma fiender är det självklart vem som förlorar. Även i denna historia ser vi följden, där kristna ska skämmas för att ta en bild på sitt kors, eftersom det kan provocera de som inte har de minsta problem att på ett demonstrativt sätt visa upp sina egna attribut. Det blir sedan dags att attackera initiativtagarna, på samma sätt som kyrkan redan har gjort:

"Det vidare sammanhanget syns mig vara den oförsonliga kritik som kampanjens tre initiativtagare, prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson, sedan länge riktat mot Svenska kyrkan för att inte vara kristen nog, för att inte ta ställning för Jesus mot Muhammed, för att påstå att det finns flera vägar till Gud, för att svassa för islam i stället för att försvara kristna som hotas av den."

Jag skulle tro att den kritiken kommer från fler än dessa tre kvinnor.

Antje Jackeléns uttalanden är egentligen häpnadsväckande och inte minst hennes medvetna val av "Gud är större" som valspråk. Med ett enormt hyckleri och lögnaktighet försvarar hon sig med att orden förekommer i bibeln, men det är alldeles uppenbart att hon har valt det just för att närma sig islam eller, snällare uttryckt, vill visa att alla religioner har gemensamma drag. Enligt någon som är frommare än jag finns bibelns fras i följande passage:

”Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt”.

Det är inte riktigt samma sak som att skrika de två orden vid sprängningar och halshuggningar. Göran Rosenbergs förståelse går sedan över i rent vansinne:

"I ett uttalande från initiativtagarna beskrevs mordet som en attack mot 'världens kristna', mot 'den kristna tron', mot 'kristna värden'. Att mordet skulle kunna ses som en attack också på 'den muslimska tron' och 'muslimska värden', ja på allt som de flesta människor i de flesta religioner och sammanhang håller för dyrt och heligt, tycks inte ha föresvävat skribenterna."

Nej, det är faktiskt lite svårt att se mordet på en kristen präst utfört av två muslimer som en attack mot islam. Som vanligt är det intressant att notera att islam är den enda ideologi som alltid fråntas allt ansvar och som på något sätt alltid blir det verkliga offret. Jag inser att Rosenberg med perverterad logik ungefär vill säga att de flesta muslimer är fredliga och att de därför är offer varje gång våld utövas, men så långt drar man aldrig relativiserandet i andra fall. Vi kan ju då återvända till Anders Behring Breivik, vilket media för övrigt alltid gärna gör. Då ville många socialdemokrater betona att det var en attack mot just dem, vilket inte är en orimlig slutsats, men jag hörde ingen debattör som i stället ville framhålla alla oskyldiga högerextremister som offer. Bland sina föga originella resonemang plockar Rosenberg även fram den där tanken kring att "inte gå i IS fälla":

"Att det är en agenda som därmed tenderar att ge jihadismen just det religionskrig som den med sin urskillningslösa terror drömmer om att provocera fram, gör inte saken bättre."

Vad IS vill vet Göran Rosenberg lika lite som alla andra som drar upp dessa teorier. Den "kristna världen" förlorar detta krig genom självförakt och invandring, men vid en militär konfrontation skulle den muslimska världen inte ha mycket att sätta emot. En av Mitt Kors initiativtagare, Annika Borg, ges replik i Expressen, varpå Göran Rosenberg inkommer med ett svar, där kampanjen och inte minst dessa initiativtagare återigen ska demoniseras:

"...vars samröre med öppet islamfientliga partier (Sverigedemokraterna, Helena Edlund) och tidningar (intervju i Dispatch International, Annika Borg) är väl dokumenterat. Borg har visserligen förklarat att hon inte visste vem hon lät sig intervjuas av, men hennes uttalande om vådan av böneutrop i svenska moskéer finns fortfarande att läsa på Dispatch Internationals hemsida."

Är det inte värre att vi har en ärkebiskop som är öppet fientlig mot ett enda av Sveriges riksdagspartier? Framför allt är tanken att Annika Borg skulle diskvalificeras för allt engagemang genom att intervjuas av fel tidning mycket typisk, men ändå ytterst märklig. Jag kan då berätta att stiftsadjunkt Anna-Karin Hammar, en av de tongivande i attacken mot Mitt Kors, lät sig intervjuas av mig för Nya Tider.

För mig som icke-troende är inte det här en teologisk fråga och jag har inga problem med att erkänna att mitt stöd för kampanjen handlar om identitet och islamiseringsmotstånd, snarare än kristendom. Dock tror jag att det för nämnda initiativtagare faktiskt handlar om just tron och stödet till andra kristna. Det är inte särskilt märkligt att ärkebiskopens, och hennes krets, flexibla inställning till kristendomen och vurmande för islam väcker motstånd bland de som tar sin tro på allvar. Det är dock utmärkt om kristna och sekulära kan förenas i kampen mot kulturmarxism och islamisering.