måndag 29 januari 2018

Roliga prognoser från medieetablissemanget


Göran Greider, Carolin Dahlman och Olov Abrahamsson.


I Metro tillfrågas i dag 13 "röster", alltså etablerade figurer i medierna, om det kommande valet. Självklart är de flesta också vänster, och för att förstå hur bisarra vissa "prognoser" är, kan vi börja med ett par mer rimliga svar. Liberalen Carolin Dahlmans bidrag är till exempel följande:

1. Vilken fråga tror du kommer bli hetast under valrörelsen och varför?
– Välfärdstrygghet, det vill säga om vi får nog vård, skola, omsorg och en stark rättsstat för pengarna. Det kommer sannolikt att kopplas till migrationen.

2. Kommer något parti åka ur riksdagen tror du, och i så fall vilket/vilka?
– Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger dåligt till. Sannolikt är de båda otydliga för väljarna, som inte är säkra på vad de får för sin röst.

3. Vad tror du skulle kunna bli valets stora överraskning?
– Det kan handla om ett kraftfullt tv-reportage, en enstaka händelse eller ett snabbt partiledarbyte, t.ex. inom MP. Opinioner kan svänga snabbt.

4. Vilka tror du kommer styra landet efter årets val?
– Jag önskar en stark allians med egen majoritet, men dessvärre tycks de sakna samarbetsvilja kring stora knäckfrågor. Sannolikare är S plus antingen MP eller L.

Det är rimliga förväntningar, men också tämligen ointressanta, då det speglar precis vad opinionsundersökningar visar. Då är det desto roligare att ta del av vad någon som föredrar att leva i en parallell verklighet tänker sig. Den gamle marxisten Göran Greider har länge haft som främsta prognos att SD när som helst kommer att hamna under 10 procent i opinionen, vilket förvisso inte stöds av några indikationer, men som för honom åtminstone känns bättre.

Följaktligen förutspår han inte att lag och ordning eller invandring kommer att synas som frågor i valrörelsen, utan givetvis:

"Välfärdsfrågorna kommer till slut att dominera: Sjukvård, sjukförsäkring, vinster i välfärden och skatter."

Tänk om det då fanns ett parti som hade "vinster i välfärden" som huvudfråga och direkt skulle samla egen majoritet. Många av oss andra tror att både skatter och välfärd kan kopplas till områden som invandring, men vi vet att vänsterfigurer hellre fokuserar på hur "de rika" kan sättas åt och vinster förbjudas. Greider kan också förutspå hur en kommande regering ser ut:

"Jag tror det till slut blir en rödgrön regering."

Det är inte otroligt, men det beror inte på att folket innerst inne är marxister, utan på att den så kallade "Alliansen" är så häpnadsväckande usel. På samma sätt balanserar i verkligheten tre partier runt 4-procentspärren, men med speciella glasögon blir det annorlunda:

"Kristdemokraterna kan åka ur och det hoppas jag också. Men de övriga blir kvar."

Alltså, man kan inte fråga Göran Greider om hur någonting kommer att bli, utan varje svar handlar alltid om hur han från sitt torp i 1800-talet vill att världen ska se ut 150 år senare. Om han nu ska sitta i alla paneler, bör frågorna fokusera på fabrikörers girighet, statares utsatthet och vikten av att "Kapitalet" publicerades.

Den kanske än mer bisarra figuren Helle Klein, genom sitt stöd till palestinsk terrorism ofta kallad "Hamas-Helle", bjuder också på en prognos om en överraskning:

"Att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen och att SD åker ur. Det förstnämnda är troligare än det sistnämnda."

Ja, det sista kan man åtminstone påstå. Rent objektivt och matematiskt är det faktiskt troligare att ett parti med stöd på kanske 2 procent uppnår 4 procent, än att ett parti med stöd av minst 16 procent skulle falla till samma nivå. Det behöver man å andra sidan inte vara betald samhällsdebattör för att inse. Helle Klein må vara en något apart individ även i mediekretsar, men den självvalda bubblan är inte unik. Vi minns alla den där journalisten som chockerades av valresultatet 2014, eftersom alla hon kände skulle rösta på FI, och förstås ingen på SD.

Även jag är partisk, men jag ser ändå inga tecken på att FI skulle nå över riksdagsspärren. Det gjorde de inte ens 2014, då medierna matade befolkningen med berättelser om hur Gudrun Schyman hade "vind i seglen" och varje opinionsundersökning noggrant visade en särskild stapel för partiet. Jag tror inte att medierna orkar med samma kampanj ännu en gång.

Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, har ett par rimliga kommentarer, som också ger mig en ursäkt att bjuda på egna funderingar. Om "hetast i valrörelsen" säger han:

"Regeringsfrågan. Hur ska Sverige regeras i ett läge där inget av de traditionella blocken är i närheten av något som liknar en majoritet?"

Hur "het" denna fråga kommer bli återstår att se, men det är onekligen en viktig aspekt. De traditionella "blocken", som medierna fortsätter att bita sig fast i, ligger på samma nivå och beskeden från ledande politiker är försiktigt uttryckt något oklara. Stefan Löfven vill sitta kvar oavsett vad som händer, och Ulf Kristersson har lyckats avvisa samarbete med både Socialdemokraterna och SD, samtidigt som han bjuder på stort väljarförakt genom att nöja sig med beskedet att han på något sätt ska "verka för sin politik". Gissningsvis tänker han sig ändå någon sorts passivt stöd från SD.

Olov Abrahamsson lyfter också ett tämligen logiskt scenario, som märkligt nog fortfarande är tabu i Sverige:

"Jag hoppas partierna tänker utanför den gamla boxen. S och delar av borgerligheten borde kunna samsas i en koalitionsregering."

Här tänker han sig möjligen L och C, men själv skulle jag hellre se en koalition med bara M och S. Dels skulle det vara mindre destruktivt än konstellationer där extrema partier som C och MP ingår, dels skulle det öppna dörren för en verklig oppositions framgångar. I Tyskland har konservativa CDU och socialdemokratiska SPD regerat tillsammans, och i Nederländerna är socialdemokratiska PvdA närmast utraderat efter att i ett antal år ha styrt med högerliberala VVD.

Jag tror inte att valrörelsen kommer att bli särskilt spännande och följderna knappast revolutionerande. I samhället kommer förfallet fortsätta, med någon gruppvåldtäkt här och något terrordåd där, och i september har vi antingen Ulf Kristersson eller Stefan Löfven som statsminister. På längre sikt kan däremot någonting hända.





10 kommentarer:

  1. Du är helt fantastisk i din analys och som jag sagt förr så är det obegripligt att du inte får sitta i "tv-soffor" som "tyckare".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar...skulle förstås gärna göra det, och en sådan dag kommer kanske också, även om jag lär vara lite ovan vid ett sådant medium.

      Radera
  2. Men kan man overhovedet stole på svenske opinionsundersgelser? Er de ikke som Trumps og Breixits ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får förstås ta dessa med en nypa salt. Många institut undervärderar exempelvis stödet för SD och överskattar MP.

      Radera
  3. Faktiskt tror jag på att något dramatiskt händer som förändrar hela spelplanen. Blir det ett större terrordåd? Kanske. Det måste till något rejält för att få svensken att vakna. Titta vad som händer i Borlänge och Sandviken. Busgäng trakasserar handlare och kunder i centrala lägen. Hur kan befolkningen stillatigande se på?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag delade Tobbes analys på Facebook, med vidhängande beröm, men just i fråga om dramatik, delar jag Arne Nilssons farhåga.

      Radera
  4. Det bästa (minst dåliga) vi kan hoppas på är en regering utan MP och/eller C och där kommunisterna inte har något inflytande. Till detta ett starkt SD på minst 20 procent.
    Önsketänkandet är att MP, KD och L åker ut.
    Mer realistiskt är väl att endast KD torskar.

    Någon ordning på de allvarliga samhällsproblemen tror jag inte att det blir efter valet.
    Vem skulle enkelt kunna lösa problemen med kriminalitet, bostäder, sjukvård och framför allt normupplösningen.
    Risken är stor att massinvandringen på 50000 - 100000 fortsätter.
    Som jag ser det måste vi förbättra segregationen. Dvs bevakning av våra områden och sätta våra barn i särskilda skolor.
    Vad gäller problemen med sjukvård och bostäder ser jag ingen lösning på dem förrän problemen förvärras ytterligare - då tvingas man stoppa asyl-, anhörig- och arbetskraftsutbildning av lågutbildad, ej behövd arbetskraft.
    Slutsats: Den, för alla stora samhällsproblem, viktigaste åtgärden kommer inte att vidtas - Massinvandringen från utomeuropeiska länder.

    SvaraRadera
  5. Göran Greider verkar bli allt mer och mer verklighetsfrånvarande. Man kan undra vad han sysslar med...

    https://tokigetorsten.wordpress.com/2018/01/28/goran-greider-observerad-pa-frisersalong/

    SvaraRadera
  6. Kristersson medgav redan som partiledaraspirant att SD hade haft rätt. Visserligen genom omskrivningen "SD-väljarna" men i alla fall. Så här ser jag på saken; Människor som bor eller har bott i hytresfastigheter där kommunen placerat de så kallade flyktingarna var de första som fick uppleva konsekvenserna av massinvandringen. Många av dessa har också röstat på vänstra kanten i ogrundat hopp att få det lite bättre. De flesta torde höra till dem som förväntas vara ombytta på arbetet senast 07:00. Den så kallade flyktingfamiljen har inga sådana krav och på grund av vidskepelse har de avstått ifrån att och dricka medan solen är uppe. När solen sedan går ner, vilket infaller då det är läggdags för den svenska familjen, då ska man ta igen det man förlorat och omsorg om andra ingår inte i det kulturella mönstret.

    Den svenska familjen klagar hos hyresvärd och störningsjour utan resultat och vänder sig till sin valda representant. Där får de höra att det minsann är synd om dessa människor som fotvandrat genom hela Europa för att undkomma kriget i deras land, visserligen var området det kom ifrån fredat men i alla fall, och att det är rasistiskt att säga åt människor med naturligt melanin. Då uppenbarar sig en samling unga män, välfriserade och iförda kostym, vitskjorta och slips som förstår deras problem och kommer att verka för att lösa dem. Så gick det till när SD började slå igenom och allt eftersom problemen spridit sig så har de också växt.

    SD säger att massinvandringen är roten till de flesta problem och visst är det så. Har man gett över dryga två miljoner främmande människor rätt att uppehålla sig i landet utan att ta höjd för det så blir det problem på de flesta håll. Om det dessutom är så att minst hälften av dessa saknar arbete, och ska vi vara ärliga förutsättning att bli anställd, så kommer de gemensamma resurserna att gå till annat än vad det var tänkt. Läggar man till att många har fysiska och psykiska problem som kräver mer åtgärder än genomsnittet har man grävt sig själv en rejäl grop.

    De som inte kan visa vem de är eller fått uppehållstillstånd slentrianmässigt eller genom olagligheter ska naturligtvis avvisas. Med tvång om nödvändigt. I migrationsverkets egen statistik kan man utläsa att mindre än sju procent har fått uppehållstillstånd av flyktingskäl. Den största gruppen är anhöriga som utgör 40%, eller 800 000.

    Ju fler som inser dettta desto färre kommer att rösta på partier som verkar för att fortsätta på samma linje. Nu har våra dyra politiker sett till att även människor som köpt sig fria från mångkulturen genom villa eller bostadsrätt får smaka på den beska soppan. SD omedvetna valarbetare är som vanligt flitiga.

    SvaraRadera
  7. Sätt Ekeroth som partiledare så skille det slå gnistor om det hela.
    Skulle påskynda vilken utveckling som nu än väntar oss.
    Med den mesige ängslige Åkesson går det för långsamt.
    Han blir bättre men det går för långsamt även om han åtminstone inte lika ofta
    låter sig ledas vid näsan genom intervjuer.
    Var han utbränd så är han och förblir bränd.

    SvaraRadera