Machiel de Graaf (PVV): "Sverige ett våldtäktsparadis"

I det nederländska parlamentet höll Machiel de Graaf, ledamot för PVV, ett tal om asylsökande, terrorister och de massofredanden som har uppmärksammats på senare tid. Även Sverige kom med på ett hörn, givetvis som avskräckande exempel. Det är också lite festligt att han vid ett tillfälle använder ordet "asylkrävande". Mannen som begär replik är den i Turkiet födde Selçuk Öztürk, tidigare ledamot för socialdemokratiska PvdA, men nu del av tvåmannagruppen Denk.


AIVD är Nederländernas "Allmänna underrättelse- och säkerhetstjänst".

NCTV är Nederländernas "Nationella koordinator för terrorismbekämpning och säkerhet".

Theo van Gogh var en islamkritisk filmskapare som mördades av en marockansk muslim 2004.

CDA är ett kristdemokratiskt parti.

Dagen då Anders Lindberg har en poäng

Som bekant kan övriga partier fälla den svaga regeringen när som helst och vi vet också att den så kallade Alliansen är ytterst motvilliga att göra det. Annie Lööf fick frågan om en gemensam Allians-budget upprepade gånger och lika många gånger undvek hon att ge ett ordentligt svar. Hon undslapp sig någonting om ett gemensamt valmanifest inför valet 2018, en hållning som också Anna Kinberg Batra vill upprätthålla. Det är problematiskt på många sätt, framför allt därför att man därigenom vägrar att agera som den opposition, och regeringsalternativ, man faktiskt är. Slingrandet har gått så långt att till och med Aftonbladets Anders Lindberg, av alla människor, har en poäng med sin rubrik "Fäll dem eller sluta tramsa". Bortom rubriken bjuder han i vanlig ordning på en hel del av just trams:

"Men tajmingen är något olycklig. Förra helgen demonstrerade sverigedemokrater tillsammans med nazister i centrala Stockholm. Lite knepigt då att en borgerlig regering i varje votering skulle vara beroende av just SD:s röster. 
[...]
Det skulle bli svettigt på ­Rosenbad nästa gång sverige­demokrater och nazister röjer på stan. Och varje ny rasist­skandal i SD skulle bli regeringens problem att hantera."

Nu är ju denna beskrivning tämligen tendentiös, men det har tydligen aldrig varit ett problem för Socialdemokraterna att kopplas med ihop med kommunistiska och våldsbenägna "motdemonstranter" eller använda Vänsterpartiet som stödparti. Anders Lindberg tycker sig ha sett olika "testballonger" från Kinberg Batra och avslutar med:

"Men bortom testballongerna finns bara två alternativ. Antingen kan de borgerliga partierna fälla regeringen och ta makten med stöd av SD. Eller så respekterar de väljarnas ­vilja och konstaterar att de ­faktiskt förlorade valet. Anna Kinberg Batra måste välja: fäll regeringen – eller ­sluta tramsa."

Jag är inte så säker på att testballonger verkligen har skickats ut, men det stora problemet är just det här med "väljarnas vilja" och den sedan länge irrelevant uppdelningen i "Alliansen" och "De rödgröna". En majoritet av väljarna stödde inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men de fick makten eftersom de tillsammans med Vänsterpartiet, som inte ens kom att ingå i regeringen, blev större än "Alliansen". Denna blockindelning var relevant när samtliga riksdagspartier tillhörde en av konstellationerna, men vid valet 2014 kan ingen av dem sägas ha vunnit. Vad Anders Lindberg förstås vill se, är att regeringen får fortsätta att ostört regera och att Alliansen upphör med de små nålstick som tillkännagivandena brukar kallas. Han gör en stor poäng av att Alliansen behöver stöd av de förfärliga Sverigedemokraterna och skriver:

"Som statsminister behöver Anna Kinberg Batra Sverige­demokraternas aktiva stöd i precis allt."

Situationen för Kinberg Batra skiljer sig inte från Löfvens, som ju inte heller samlar någon majoritet. Vad allianspartierna verkar sikta på är att fram till valet se sig som "Alliansen", bli större än "De rödgröna" och genom någon sorts kvarbliven decemberöverenskommelse kunna regera med denna konstellation i minoritet, eftersom knappast någon kan tro att Sverigedemokraterna kommer att försvinna eller ens minska sitt stöd inför 2018. Det mycket hederligare och mer logiska alternativet är förstås att helt enkelt inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna, något de kan göra omgående. Kanske tänker de sig att detta kan göras efter nästa val. Jag instämmer därför i Anders Lindbergs rubrik och avslutning.

Expressens liberala ledarsida slår fast att "Moderaterna bör inte fälla Stefan Löfven", men fokuserar på att allianspartierna inte är tillräckligt förberedda inför att regera:

"Förvisso är den rödgröna regeringen handfallen på de flesta områden. Men de allierade har inte mycket nytt att komma med." 

Det är alltså valet för de som fortfarande vägrar att rösta på SD. Låt mig ännu en gång jämföra med situationen i Nederländerna, där partierna går till val var för sig, för att sedan förhandla sig till en koalition med majoritet i kammaren. Just nu utgörs denna regeringskoalition av socialdemokrater och högerliberaler, men till och med Lijst Pim Fortuyn, som kan sägas ha varit en föregångare till dagens PVV, har ingått i regeringen och kristdemokratiska CDA har historiskt sett ingått i de flesta koalitioner.

Personligen föredrar jag att samarbeten klargörs på förhand, men det klarade Stefan Löfven inte av att göra och nu inte heller Anna Kinberg Batra. Om SD 2018 blir största parti kan utgången mycket väl bli, om vi betänker Sjuklöverns beröringsskräck och odemokratiska reflexer, att både Moderaterna och Socialdemokraterna ingår i en bred koalitionsregering. Det skulle vara sympatiskt om de klargjorde det för väljarna före valet.

När socialdemokrater analyserar egna tillkortakommanden

Det går inte särskilt bra för Socialdemokraterna i opinionen. Nedgången har skett under ett antal år, men i dessa dagar noterar man alltså nya bottennivåer kring 23 procent. Med tanke på att vi jublar när SD får ett sådant stöd, är siffrorna i sig inte skamliga, men vi talar här om ett parti som ser sig självt som utsett av en högre makt att leda landet och vars historia gör att de anser sig egentligen tala för de flesta svenskar. Personligen tycker jag att stödet för Socialdemokraterna är märkligt stort och jag förbluffas alltid av att partiet samlar en stor del av befolkningen oavsett vem de har som partiledare eller om de har en partiledare överhuvudtaget.

Igår lät Expressen ett antal partikoryféer uttala sig och svaren är naturligtvis så verklighetsfrämmande som man kunde vänta sig. Det beror helt och hållet på att det är en idiotisk idé att tillfråga partiets egna företrädare om orsaker till svagt stöd, då de framför allt värnar sin egen ställning och därför är måna om att inga svar blir kontroversiella eller avviker från partilinjen. Följaktligen är det inte någon djuplodande självkritik vi bjuds på.





Magdalena Andersson menar att det är viktigt att vara tydlig, ett ord som liksom "utmaning" börjar bli allt svårare att ta på allvar, då de mest otydliga svenska politiker ständigt upprepar fraser som "jag har varit tydlig med" och "vi ska vara tydliga med". Dessa uttryck tillhör samma familj som det som avvänds av trötta politiker som får sitt tjugonde uppdrag och då poängterar att de är "taggade", eller de mest skandalomsusade och hatade politiker som insisterar på att de "känner ett starkt stöd".

Även resten av hennes förklaring är tveksam, då jag har svårt att tro att det är särskilt många gamla socialdemokrater som förfäras av att regeringen i det akuta läget införde restriktioner på migrationsområdet. Snarare är det bristen på framförhållning och planering, vilket också kännetecknar regeringens agerande i stort, som sänker förtroendet. Att försöka minska det totala asyltrycket genom ID-kontroller mot Danmark hör till det fegaste och bland det mer destruktiva man kunde välja. Som exempel på regeringens otydlighet nämner Magdalena Andersson sedan just dessa åtgärder, när de i själva verket lär vara regeringens absolut mest välkända beslut. Möjligen menar hon att regeringen borde ha förklarat dessa tydligare för pöbeln, men jag tror att de allra flesta svenskar också förstår varför de infördes.

Ibrahim Baylan levererar ett uttalande som är så totalt intetsägande att även jag häpnar. Låt oss för säkerhets skull se det i skrift:

"Jag tror att de här siffrorna speglar väldigt mycket den höst vi har haft, där det har varit en ganska tuff situation. Nu gäller det för oss att samla ihop oss och se till att få lägga fram en ganska konstruktiv politik för att se till att lösa de samhällsutmaningar som finns i Sverige." 

Det beror alltså på något som har något att göra med något som hände för ett tag sedan, men framöver ska någonting positivt ske på något sätt. Han hade inte behövt säga någonting alls, och jag tycker att det är en skam att vi har politiker som faktiskt svarar på ett sådant sätt. Om nu ovanstående formulering skulle ha varit för skarp och självkritisk, garderar Baylan sig med den mycket utnötta klyschan att det är valdagen som gäller. Det är ju fantastiskt, för då behöver inga ytterligare analyser göras de närmaste två åren.

Även Janne Rudén, partistyrelseledamot och förbundsordförande i fackförbundet SEKO, analyserar läget:

"I grund och botten har vi en bra politik. Men jag skulle vilja påstå att den skyms väldigt mycket av flyktingkrisen. Vi måste bli tydligare i flyktingpolitiken."

Det är som sagt fullständigt meningslöst att låta höga företrädare säga någonting om partiets svagheter och misstag. Man bör naturligtvis söka svaren bland väljare och då framför allt de väljare som röstade på Socialdemokraterna 2014 och nu funderar på något annat parti. Det finns förstås också en mängd ideologer utanför själva partiorganisationen som kan bjuda på mer grundliga och reella analyser. Utan att ha tagit del av dem, tror jag mig kunna gissa vad kritiken från så kallade "vänstersossar" som Daniel Suhonen och Göran Greider skulle gå ut på; väljarna vill se en tydligare vänsterprofil, en tydligare skiljelinje mellan blocken och självsäkra företrädare som har modet att hålla socialismens fana högt.

Jag är på intet sätt en expert på det socialdemokratiska partiet, men jag är inte för blyg för att ändå säga något. Mitt största problem med partiet handlar om dess företrädare, från Stefan Löfven och nedåt, en brist på kompetenta personer som också framgick av Expressens lilla inslag. Vi ska komma ihåg att Löfven var det absolut bästa man lyckades hitta, och då fick man ändå gå utanför riksdagen. På tur står nästa generations lika usla karriärister, som Jytte Guteland och Ellinor Eriksson.

Ett annat sänke, som ingen företrädare heller kan nämna, är sannolikt samarbetet med Miljöpartiet, som tvingar Socialdemokraterna till vissa kompromisser och dessutom drar ned det allmänna intrycket av regeringen, med ministrar som Åsa Romson och Mehmet Kaplan.

Sedan stämmer det säkert i viss mån att ett problem är otydligheten, där inte heller jag har någon tydlig bild av vad regeringen eller Socialdemokraterna vill göra. Till det kommer att en av deras viktigaste frågor, att minska arbetslösheten, helt har omöjliggjorts genom den destruktiva invandringspolitiken. Även det parlamentariska läget nämns som en orsak till de dystra opinionssiffrorna, men Stefan Löfven hade kunnat försöka skapa ett större underlag både före och efter valet, något han har misslyckats med.

Slutligen är det nog så att den tid då Socialdemokraterna kunde samla 40 procent av befolkningen för alltid är förbi. I många jämförbara länder ligger motsvarigheterna på de nivåer som de svenska socialdemokraterna nu gör. I Nederländerna har socialdemokratiska PvdA tappat tre fjärdedelar av rösterna och ligger runt 6 procent, medan Geert Wilders PVV samlar 28 procent. Det kan i sin tur bero på att man där samarbetar över blockgränserna, eftersom även den liberala samarbetspartnern VVD har tappat kraftigt. Det är inte alls osannolikt att Moderaterna och Socialdemokraterna i Sverige kommer att tvingas till en koalition och att SD då kommer att växa ytterligare.

Marine Le Pen välkomnar Storbritanniens utträde ur EU

Storbritanniens premiärminister David Cameron, som har utlovat en folkomröstning om EU-medlemskapet, håller för närvarande på att förhandla med unionen om villkoren för landets medlemskap. Marine Le Pen berörde igår ämnet i ett anförande i Europaparlamentet och passade som vanligt på att ge en känga till EU. Hon irriteras också av att den liberala gruppen ALDE:s gruppledare Guy Verhofstadt lämnade salen kort före hennes inlägg, eftersom hon i detta kritiserar honom.

Nya skräcksiffror för 2016

Idag presenterade Migrationsverket en prognos för hur många asylsökande som kan väntas komma till Sverige under året. På verkets hemsida får vi veta att de egentligen bara gissar ganska vilt, men presenterar tre scenarion:

"Det högre alternativet ligger på 140000 asylsökande, varav 27000 ensamkommande barn. Detta bygger på att Turkiets, EU:s och dess medlemsländers kontrollåtgärder är effektiva till en början, men sedan snabbt avtar i effektivitet. Det lägre alternativet ligger på 70000 asylsökande, varav 12000 ensamkommande barn. Då antas kontrollåtgärderna ge tydlig effekt under hela året, och ytterligare åtgärder införas när antal asylsökande börjar öka igen från och med maj. Ett mellanalternativ på 100000 asylsökande, varav 18000 ensamkommande barn, har använts som grund för verksamhetsberäkningarna i prognosen."

Av erfarenhet vet vi att dessa uppskattningar egentligen inte betyder så mycket, då Migrationsverkets 80 000 istället blev till 163 000 förra året, men låt oss ändå utgå från de ovan presenterade siffrorna. Massinvandringsvurmarna har den senaste tiden påstått alltifrån att Sverige urholkar asylrätten till att gränserna har stängts, men den absolut lägsta prognosen ligger alltså på 70 000 personer, vilket fortfarande är en ohållbart hög siffra. Denna nivå förutsätter dessutom att kontrollåtgärder kommer att vara effektiva under hela året, samt att ytterligare åtgärder kommer att införas, något jag starkt betvivlar. Kanske är jag onödigt pessimistisk, men jag misstänker att 140 000 kommer att ligga närmare sanningen vid årets slut. Regeringen förtjänar alltså inte några som helst lovord för sin nya politik och vårt land fortsätter att bedriva en huvudlös invandringspolitik. Föga förvånande är denna släpphänthet inte gratis och för mellanalternativet på 100 000 personer blir kostnaderna:

"Kostnaderna för ersättningar till kommuner och landsting, samt boende för asylsökande beräknas uppgå till knappt 41 miljarder, vilket är 180 miljoner mer än i oktoberprognosen. Kostnaderna för ensamkommande barn, både under och efter asylprocessen, beräknas bli 29,5 miljarder under 2016, vilket är knappt 2 miljarder mer än tidigare beräknat."

Nästan 30 miljarder kronor alltså, för en grupp som i stort sett saknar asylskäl. Alla siffror kring Sveriges invandringspolitik är groteska, vilket den nuvarande situationen också redan är. I nuläget är 180 000 personer inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem, varav 100 000 bor på asylboenden.. Under året måste 27 000 nya platser skakas fram.

Jag vädjar ännu en gång om att Sverige helt slutar bevilja asylansökningar.

Britain First i Dewsbury

I helgen höll Britain First ett möte i Dewsbury, en islamiserad stad som bland annat uppmärksammats för sin sharia-domstol. Jag tycker att mängden brittiska, engelska, walesiska och andra flaggor är en vacker syn, och vi kan notera att både partiledare Paul Golding och vice partiledare Jayda Fransen är utmärkta talare. Att partiet måste skyddas av ett massivt polisuppbåd på dessa platser är tragiskt.

Gilles Lebreton (FN) till attack mot Turkiet

I ett anförande i Europaparlamentet angrep Gilles Lebreton från Front National Turkiet och det avtal som EU har träffat med landet.

Ännu ett försvar av åsiktskorridoren

När personer inom medieetablissemanget försöker analysera och säga något om till exempel politisk korrekthet eller åsiktskorridor, blir resultatet oftast märkliga och felaktiga tankegångar, eftersom deras position gör det omöjligt för dem att riktigt förstå dessa fenomen. De brukar till exempel hävda att det absolut går att diskutera invandring och att det görs hela tiden, eftersom de själva får vad som helst publicerat som förespråkar omfattande asylinvandring. Den som endast uttrycker politiskt korrekta åsikter förstår helt enkelt inte riktigt på vilket sätt debatten begränsas och för vilka människor. När Malin Ullgren idag skriver om åsiktskorridoren i DN, tar hon avstamp i Folkets demonstration, och tillmälen dyker upp tämligen omgående:

"En ganska bra bild av fascism. Ingen är trygg, utom de som för stunden äger det fascistiska våldet. Det fanns en självklarhet i flaggfascisternas rörelser. Den stora gatan tillhörde dem."

Det blir svårt att riktigt ta en text som använder "fascism" och "fascister" på detta sätt på allvar. Tendensen fortsätter sedan, men det intressanta är den helt felaktiga slutsatsen som kommer ur Ullgrens speciella perspektiv:

"Det känns tryggt att vara högerextremist i Sverige 2016. Inte för att de flesta svenskar är sugna på fascism, särskilt inte om man tänker efter lite grann och slutar inbilla sig att man skulle bli en vinnare i ett våldsamt och auktoritärt samhälle. Nej, högerextremisternas upplevelse av momentum kommer ur flera års systematisk erodering av anständighetsgränserna. Folk på alla möjliga nivåer i samhället har bidragit: politiker, journalister, medborgare som på Facebook vräker ur sig hat mot allt från feminism till asylsökande."

Så kanske det kan upplevas för en södermalmsbo på en tidningsredaktion, men jag menar att det nog i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Det är snarare på grund av att debatten har tystats och förvridits, som glädjen och frihetskänslan infinner sig när vi börjar se sprickor i muren och internet har gett även oliktänkande nya möjligheter att uttrycka sig. Det är dessutom festligt att Malin Ullgren, som ska komma att säga att det inte finns någon åsiktskorridor, samtidigt vill upprätthålla det hon kallar "anständighetsgränser", vilket ju bara är en omskrivning för åsiktskorridorens väggar. Det känns bra att vara "högerextremist" eftersom samhällsutvecklingen bekräftar att vi har haft rätt hela tiden. Motsägelserna fortsätter:

"Jag skulle vilja be alla som i djupet av sina hjärtan vet att gränserna är farligt framflyttade att sluta bidra till vanföreställningar om åsiktskorridorer och ”elitens förtigande av sanningen” att inte tala eller skriva på det sättet en enda gång till."

Tanken på en åsiktskorridor är alltså en "vanföreställning", trots att Malin Ullgren vill be folk att inte ens tala eller skriva om själva åsiktskorridoren. Hon visar sedan ännu en gång att hon inte riktigt förstår vad det handlar om:

"Att man har debatterat med någon, blivit motsagd eller inte fått kärlek för sina åsikter är inte detsamma som att något har varit förbjudet. Men det kanske har känts skönt att tala om åsiktskorridor, för det är jobbigt när man känner sig impopulär, eller så kanske man alltid har tyckt våldsamt illa om feminister eller socialliberaler eller vänster, eller vad det nu kan vara."

I verkligheten handlar förstås åsiktskorridoren inte om att man blir motsagd eller "inte får kärlek", utan om att vissa åsikter helt har motats bort från offentligheten så att de inte ens har kunnat bli motsagda. Människor har förlorat sina arbeten på grund av icke önskvärda åsikter och yttranden. Jag får intrycket att Malin Ullgren vänder sig till sina kollegor, där hon antagligen tycker att personer som Sakine Madon eller Anna Dahlberg har rört sig på förbjuden mark:

"Men när man nu ser vad som händer, när man ser att högerextremisterna försöker mobilisera människor genom att hänvisa till konspirativa idéer om hur pk-Sverige har 'förtryckt vanligt folk' och 'förtigit sanningen' – visst vet man väl då att man, om man känner ansvar för landets framtid, aldrig ska utnyttja sådana falska påståenden igen? Visst vet man det, innerst inne?" 

Det är uppenbart att Malin Ullgren vill återupprätta en åsiktskorridor som hon tycker har vidgats lite väl mycket. Dessvärre för henne, och desto bättre för landet, har nog fördämningarna brustit och pendeln äntligen börjat svänga åt andra hållet.

SD och Folkets demonstration

Mycket har skrivits om Folkets demonstration som ägde rum i lördags och från etablerad media har en hel del också bestått av rena lögner och ohederliga försök att koppla ihop den fredliga manifestationen med fotbollsfirmornas aktion dagen före. Eftersom också aktiva sverigedemokrater deltog i demonstrationen, generade den tydligen SD:s ledning. Mattias Karlsson, något av partiets väktare i dessa frågor, meddelar på Facebook vad han kallar sin "personliga syn" på manifestationen:

"MEN det är naivt att tro att man kan ha en politisk manifestation som är öppen för precis alla, oavsett åsikt och organisationstillhörighet, utan att få stora problem. Det går inte att med tyngd och trovärdighet kräva mer demokrati om man samtidigt står sida vid sida med ledande företrädare och aktivister från den icke-demokratiska och neofascistiska identitära rörelsen. Arrangörerna borde markera tydligare mot extremister från den revolutionära högern."

En person i Karlssons position kan naturligtvis inte ge en personlig syn, eftersom denna per automatik blir ett uttryck för också partiets syn. Det är synd att han använder uttryck som "neofascistisk", då det är ett nonsensord som brukas av personer som Henrik Arnstad, också om Sverigedemokraterna. Mattias Karlsson har bjudit på liknande tongångar förut, dels när det har handlat om uteslutningsärenden, dels i en märklig strid mot personerna bakom Motpol, något som de bemötte bland annat här.

Jag inser att partiet måste tänka taktiskt och att det ur den synvinkeln sannolikt är förnuftigt att markera mot avvikande åsikter och inte delta i sammanhang där partiets rykte kan påverkas negativt. Saken är dock den, att Folkets demonstration egentligen inte hade någonting med SD att göra, även om partimedlemmar också deltog. Vem som får lov att delta i vad är därför något som SD internt får hantera, vilket möjligen var syftet med Karlssons inlägg. Han får också mothugg, bland annat av en Tibor Sziver, som skriver:

"Ingen fick ha egna skyltar eller något eget syn annat än demonstrationen men ingen individ var förbjuden på demonstrationen enligt arrangörerna. Det du gör här nu är befäster en falsk media bild lik den som används att smutskasta SD av samma journalister. Guilt by association är förlegat, är vad de kör med."

Kritiken mot Mattias Karlssons inlägg fick honom att publicera ett förtydligande, där han märkligt nog ger direktiv för hur Folkets demonstration ska hantera frågan nästa gång:

"- Tydligt deklarera innan nästa manifestation att icke-demokrater, rasister och revolutionärer inte är välkomna.
- Tydligt markera mot ovan nämnda grupperingar i något av talen vid nästa manifestation.
- I de fall man känner igen profilerade företrädare för radikala grupper eller ser personer i publiken bära symboler för radikala organisationer, be manifestationens funktionärer att vänligt, men bestämt förklara för dessa individer att deras närvaro inte är önskvärd."

Ett politiskt parti har som sagt ett antal skäl till att tänka på bilden man förmedlar och till vem man kopplas, men jag skulle tro att den bästa lösningen är att SD helt enkelt ordnar egna manifestationer och styr dessa i den riktning man anser önskvärd.

Som företrädare för SD har Mattias Karlsson förstås en poäng, vilket visas då Expos Daniel Poohl idag får ett inlägg med rubriken "SD:s 'nolltolerans' är som bortblåst" publicerat i Expressen. Hans syfte är att smutskasta partiet för att påverka opinionen:

"På Norrmalmstorg i lördags gjorde SD-politiker egentligen bara det som sverigedemokrater gör varje dag på nätet. SD:s påstådda renhållning saknar förankring i partileden – det bör de som nu ropar på nyval ha i åtanke."

Ett resonemang är intressant:

"Den spretiga samlingen personer som samlades vid demonstrationen i lördags är en spegelbild av hur det radikalnationalistiska landskapet flutit samman på nätet. Där är SD:s så kallade nolltolerans som bortblåst."

Det stämmer nog i mycket, men är egentligen inte särskilt märkligt, då enskilda personer borde vara fria att dela och kommentera vad de vill på nätet. Ingen borde bli utesluten för att man tar del av olika typer av alternativ media, särskilt inte då man får lov att läsa vänsterpublikationer som Aftonbladet. Jag vill också bemöta ett särskilt påstående:

"Två av dem skriver för veckotidningen Nya Tider, med nära band till den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen."

Det stämmer att tidningen har gjort reportage från SMR:s trakter i Dalarna och också intervjuat företrädare för organisationen, men det handlar mer om nyhetsförmedling än "nära band". Vi intervjuar för övrigt också både moderater och socialdemokrater.

Själv befinner jag mig på ett sätt i en behagligare situation än företrädare för ett politiskt parti, eftersom jag inte behöver ta hänsyn till vad som är taktiskt riktigt och gynnar opinionssiffror. Jag skulle vilja se att en bred patriotisk rörelse tog form, där vi trots våra olikheter kan sluta upp kring samma frågor och gemensamma slagord. Vänstern verkar inte ha några som helst problem med beröringsskräck och Socialdemokraterna marscherar glatt på samma dag som Vänsterparitet, Kommunistiska partiet med flera. De motdemonstranter som i vanlig ordning fanns på plats vid Folkets demonstration kom sannolikt ur olika grupper, där vi kan anta att även vänsterpartister och socialdemokrater ingick, utan att få några repressalier från sina partier. Just Folkets demonstration skulle kunna bli ett uttryck för en sådan bred patriotisk och etablissemangskritisk front. Man kan lösa problemet med olika ideologier genom att deltagare antingen är närvarande som enskilda individer eller att olika grupper samlas under egna fanor.

Situationen påminner mig om en föreläsning som hölls av just Expo, där man menar att många personer från "vår sida" flyter mellan olika forum och att det därför kan finnas skäl att återigen tala om "den nationella rörelsen". Ingrid Carlqvist lyfts fram som ett exempel, men även jag omnämns och citeras som "en sådan person":

Marockanska ungdomar Sveriges ansvar?

Att Sverige har ansvar för även resten av världen och att vi ska vara en "humanitär stormakt" är tydligen tankar som fortfarande har sina förespråkare. I dagens Aftonbladet luftar ledarskribenten Ingvar Persson dessa ideal under den talande rubriken "Gatubarnen måste också få en framtid":

"Sverige tänker betala Marocko för att ta emot de marockanska ungdomar som lever som gatubarn i framför allt Stockholm och Göteborg. Det berättade inrikesminister Anders Ygeman i går.
– Vi vill ju inte när vi utvisar dem att de ska driva vind för våg på Rabats gator."

Hur har denna märkliga hållning om vad som är Sveriges ansvar uppstått? För vårt vidkommande är det fullständigt irrelevant vilken situation marockanska ungdomar har i Marocko, men visst kan vi bli tvungna att betala om dessa personer saknar identitetshandlingar och Marocko inte är särskilt intresserat av att bekräfta deras medborgarskap eller att få tillbaka dem. Dock kunde Anders Ygeman för ett par veckor sedan meddela att en överenskommelse gjorts med Marocko om att bilda en gemensam kommitté för identifiering och återvändande. De skulle naturligtvis inte ha släppts in i Sverige till att börja med, särskilt inte utan att registreras genom ett visumförfarande. Ingvar Persson konstaterar sedan mycket riktigt:

"De nordafrikanska barn och ungdomar som befinner sig i Sverige kommer visserligen från en ekonomiskt ut­satt situation men tillhör en grupp som historiskt sällan uppfyllt kraven för att få asyl."

Denna grupp är ett intressant exempel, eftersom den visar hur tolkningen av asylrätt har förvridits i den svenska debatten. Marocko är ingen fullfjädrad demokrati och man kan mycket väl tänka sig att en person blir politiskt förföljd för att ha kritiserat kungahuset, vilket då skulle göra att personen har rätt till asyl enligt den ursprungliga definitionen. Den offentliga debatten har dock nått en punkt där alla som på det ena eller andra sättet har det sämre i hemlandet nog bör få slå sig ner i Sverige. Resonemanget blir sedan något märkligt:

"Att bara skicka tillbaka gatubarnen till eländet de flytt ifrån skulle inte lösa ­några problem, ens om det lät sig göras. Om Sverige genom ett avtal och ­ekonomiskt stöd kan erbjuda möjlig­heten till en framtid för de marockanska barnen blir alla faktiskt vinnare."

Jo, det skulle lösa problemet med att de befinner sig här och begår brott, det enda problem Sverige behöver hantera. Vi har inget ansvar att erbjuda Marockos unga en lyckosam framtid.

Ingvar Persson

Ingvar Persson tar sedan upp en viktig aspekt:

"Förmodligen siktar Ygemans utspel bortom de nordafrikanska gatubarnen och deras situation. Under förra året registrerade Migrationsverket drygt 35  000 asylansökningar från ensamkommande barn. Den absolut största gruppen kommer från Afghanistan. De flesta unga afghaner har hittills så småningom fått uppehållstillstånd i Sverige. Vill Ygeman minska trycket på kommunerna måste han skapa legala och faktiska förutsättningar för ett återvändande till Afghanistan."

Vi talar alltså här om ännu en grupp som saknar asylskäl och som dessutom utgör en stor del av den totala asylströmmen. Självklart ska de alla skickas tillbaka och vi måste hitta att sätt att göra det på ett sätt som fungerar praktiskt, då vi inte bara kan placera dem på den andra sidan gränsen. Ingvar Perssons avslutning blir:

"Som en lösning på ett socialt problem behöver det inte vara dåligt. Men det får aldrig bli en smitväg från en individuell och rättsäker prövning av asylskäl."

Det är faktiskt intressant att en socialdemokrat på Aftonbladets ledarsida nu kan tala om denna fråga som "ett socialt problem" och att repatriering "inte behöver vara dåligt". Ännu en gång kan vi konstatera att vår sida har haft rätt hela tiden.

En mental förändring måste dock också ske. Sverige och svenskarna har inget som helst ansvar för hur det ser ut i andra länder, och sämre levnadsstandard i ett land innebär inte att Sverige automatiskt bör ta hit den aktuella befolkningen. Utländska medborgare som inte har rätt att vistas här, eller rentav begår brott, ska helt enkelt utvisas utan några funderingar kring vad som väntar dem i hemlandet. På samma sätt innebär inte heller en deprimerande situation i Rumänien att vi har en moralisk skyldighet att upplåta varje gathörn åt landets romer.

Kultur, rasism och bortspelade kort

Emanuel Karlsten

Av någon anledning dyker idag två inlägg om definitionen av rasism upp i etablerad media, givetvis med ungefär samma budskap. I SvD ett längre alster med intellektuella pretentioner, som vi direkt kan genomskåda, och i Göteborgs-Posten ett kortare utan ens ett försök att framställa skribenten som intellektuell. I det sistnämnda vill fallet vill Emanuel Karlsten få oss att åtminstone förstå varför våra argument kallas för rasistiska. Den uppenbara förklaringen, som för det mesta är giltig, är naturligtvis att meningsmotståndaren saknar argument, men jag har följt debatten tillräckligt noga för att veta vad som komma skall. En viss förståelse av saken uppvisas i inledningen:

"Du kanske tycker att det är enkelt. Rasism är när någon tror på biologiska raser, där den ena rasen är mer värd än den andra. Vilket är en korrekt definition. Det är antagligen också anledningen till att knappt någon i Sverige kallar sig rasist."

Det är en någorlunda riktig definition, även om jag själv hellre definierar det som alla analyser som utgår från ras, och därför inkluderar även identitetsvänsterns fixering vid ras och attacker mot vita, även om de inte brukar hävda att vita är underlägsna. Därefter spårar det ur på det sedvanliga sättet:

"När jag intervjuade en skribent på en rasistisk tidning hävdade han att saken är självklar, han är inte rasist eftersom hans problem handlar om muslimer. 'Eller tycker du att muslimer är en ras?'. Så kommer man undan ett stigmatiserande ord. Så börjar utvecklingen av ett nytt språk. Dagens rasister använder inte längre ord som ras, utan säger 'religion' eller 'kultur' när främlingars generella egenskaper ska klumpas ihop."

Nej, det handlar inte om att komma undan ett stigmatiserande ord, utan om att det är två helt olika saker, där det inte är märkligare att ha problem med muslimer än att Emanuel Karlsten har problem med rasister eller "rasister". Observera hur tydligt han här snurrar till det för sig själv, då han menar att islamkritikern påbörjar "utvecklingen av ett nytt språk", för att sedan säga:

"Men rasism är inte längre bara kopplat till biologi."

Vad var det, om inte en språklig förändring? Eftersom denna utveckling knappast kan kopplas till någon naturvetenskaplig omvälvning, vill dessa personer naturligtvis omdefiniera begreppet för att kunna avfärda en större grupp människor och argument. Rent logiskt kan rasism aldrig handla om någonting annat än biologi, ty annars kan vi lika gärna börja kalla motvilja inför kommunism eller icke-vegansk mat för rasism. Emanuel Karlsten får allt svårare att upprätthålla någon form av intellektuell stringens:

"Det är helt rimligt att säga att du tycker det är obehagligt med till exempel muslimsk jihad. Det är också okej att säga att det i Iran finns en hederskultur och hedersrelaterat våld.
Däremot är det rasistiskt att säga att muslimer i sin natur är våldsamma. Och det är rasistiskt att säga att iransk kultur alltid innebär hederskultur. För det är en sak att peka på problem, en annan att kedja ihop problemet med en kultur eller religion och hävda att alla som tillhör dessa automatiskt har det i sin natur."

Det har nu blivit uppenbart att skribenten varken kan hålla en linje eller ens argumentera för egen sak. Naturligtvis säger inte vi som menar att kultur spelar roll att det ligger i någons natur att agera på det ena eller andra sättet, eftersom vi då är tillbaka i biologismen. Vi menar att kulturella faktorer påverkar samhällen till att se ut på ett visst sätt, och ibland även påverkar individers beteende. För att använda Karlstens eget exempel, gör religionen islam att fler av dess anhängare ser positivt på jihadism, än vad som är fallet bland till exempel kristna eller buddhister. På samma sätt säger naturligtvis ingen som menar att vissa kulturer har inslag av och tolerans mot hedersvåld att "iransk kultur alltid innebär hederskultur". Däremot verkar det finnas en viss acceptans inom till exempel den kurdiska kulturen för att samla ihop släktingar för att ta livet av en misskötsam dotter, medan det i princip skulle vara omöjligt i den svenska kulturen. Alla kurder utför inte hedersmord, men det verkar i kulturen finnas element som gör att fenomenet förekommer.

Hynek Pallas

Denna typ av klumpig och ohederlig argumentation, och exakt samma budskap, återkommer i Hynek Pallas artikel i SvD, även om han försöker dölja torftigheten genom längd och skenbar intellektualitet. Jag ska inte tråka ut er med att i detalj gå igenom artikeln, vilket också är onödigt eftersom den innehåller så lite substans. Den nya definitionen av rasism betas av:

"Efter decennier av invandring söktes nya vägar att skydda föreställningen om det europeiska. Azar menar att den samtida besattheten vid 'kulturella skillnader' fyller ett tomrum som förlusten av raskategorin öppnat."

Ett argument mot massinvandringen framställs som vore det bisarra fantasier:

För det vi ser i debatten hänger samman med ett tänkande i försvarsställning: den europeiska kulturen hotas av sönderbrytande krafter! Att säga 'de tillhör en annan kultur' blir ett skydd mot tänkta konflikter – ”kulturkrockar”. 
[...]
Extremisterna använder just argumentet om "krockar" som argument för att kulturer inte ska 'blandas'."

Hur många ord Hynek Pallas än använder, visar tyvärr empirin att att kulturkrockar inträffar när alltför olika kulturer möts. Tydligast är denna konflikt när det gäller just muslimer, då en större muslimsk befolkning överallt visar sig oförmögen att leva i harmoni med andra grupper. Det är inte genetiskt, utan handlar om religion och ideologi eller, om man så vill, om kultur.

Det finns en anledning till att Hynek Pallas själv bor på Södermalm, och inte i Husby, och det handlar inte om arkitektur.

Vad dagens två skribenter genom meningslösa och onödigt omfångsrika texter egentligen vill säga är "Ni är visst rasister, så jag kan fortfarande avfärda er utan argument". Det är i själva verket lätt att utreda huruvida någon är rasist eller ej. Skulle du i ditt europeiska land hellre släppa in en etnisk tysk som har konverterat till islam än en icke-troende svart kanadensare med akademisk utbildning? Väljer du det senare alternativet är du sannolikt inte rasist, och väljer du det förra så kan du mycket väl vara rasist, ett ord som jag för övrigt inte lägger någon värdering i.

"Våra kvinnor"

Den flitige läsaren vet säkert att jag förutom etablerad media också försöker följa vad som rör sig i de mer bisarra vänsterleden, vars funderingar man får en god bild av på Twitter. Den senaste tiden har en liten storm mot begreppet "våra kvinnor" brutit ut, där vänsterkvinnor dels menar att de minsann inte tillhör någon och dels att de inte vill försvaras av "rasister", eftersom dessa skulle vara ett hot och per definition är kvinnoförtryckande. Jag trodde först att uttrycket kom från det berömda flygbladet i samband med aktionen på Centralstationen i Stockholm, men där står i själva verket "svenska kvinnor", så det förblir något oklart var den förhatliga frasen kommer ifrån, om det nu inte är så att vänstermänniskorna har hittat på den själva för att göra någon sorts poäng.

Intrycket att så är fallet förstärks av en märklig liten diskussion jag hade med vänsterpartisten Barbro Sörman, en av få i det lägret som inte har blockat mig. Jag ställde en fråga i samband med Alexandra Pascalidous mytomspunna kväll på Riche och fick svaret:

Jag har inte heller någonsin talat om "våra kvinnor", så det blev lite svårt att bemöta hennes omotiverade frågor, vilket jag försökte förklara:

Sörman ger sig dock inte, utan vill antagligen försöka locka mig till att på något sätt definiera begreppet "våra kvinnor":

Troligen hoppas hon att jag ska säga att "de iallafall inte är kommunister och massinvandringsvurmare", som jag då skulle anse förtjänade allt som drabbade dem, men jag kände att det då började bli dags att lämna den fruktlösa "debatten":

Detta replikskifte är måhända ointressant, men jag kom att tänka på det när Expressen tyckte att det var dags att hylla vänsterkampanjen i hela två artiklar; "Här säger kvinnor ifrån mot rasismen" och förstås "Vi är inte era kvinnor". Det roliga är alltså att "våra" verkar komma från ingenstans, även om Expressen som vanligt slirar på sanningen och garderar sig genom att säga "på sociala medier":

"I sociala medier försvaras dådet av män som hävdar att handlingar som dessa sker för att 'skydda våra svenska kvinnor'."

Bakom uppropet, eller vad vi nu ska kalla det, står kända extremister ur identitetsvänstern, som Ida Östensson. 

Det har blivit många TV-soffor för Ida Östensson

Kampanjen verkar gå ut på att man klistrar in en liten text:

"Inte er kvinna. Den rasistiska lynchmobben som drog fram i Stockholm i fredags (29/1), och diverse andra rasistiska och fascistiska grupperingar säger sig föra en kamp för att skydda vita/'svenska' kvinnor. Men de talar inte för oss. Kopiera den här texten och lägg upp en bild av dig själv och sprid i dina nätverk. Hashtagga: #inteerkvinna

Gör gärna bilden offentlig så den blir sökbar."

Ja, det hela är naturligtvis enormt fånigt. Expressens kanske uslaste skribent, Lars Lindström, såg här ett tillfälle att vispa ihop en liten krönika under rubriken "Rasisternas förtryck mot kvinnor är starkt". I den sedvanligt spretiga texten får vi bland annat veta:

"Alla vet eller borde veta att rasister, nazister och högerextrema har en kvinnosyn som går ut på att kvinnor ska hålla sig hemma vid spisen och förbereda middagen medan grabbarna går ut på stan och misshandlar invandrare.

Det finns inga rasister som har en normal syn på kvinnor. Där finns det en samsyn mellan de svenska rasisterna och de religiösa fundamentalisterna: bevarandet av de traditionella könsrollerna."

Efter detta uppskruvade tonläge, dessa halmgubbar och generaliseringar, har jag försökt analysera hur jag själv ser på saken. Jag är förvisso varken rasist eller nationalsocialist, men jag tillhör förstås mycket av det som brukar sortera under stämpeln "extremhöger", och vill därför bemöta denna senaste salva från fulmedia och twittervänstern. 

Jag tror som sagt att jag aldrig har använt uttrycket "våra kvinnor" och jag menar inte heller att kvinnor tillhör någon annan än sig själva. Det är förstås groteskt att, som Lindström, ge alla som är kritiska till asylinvandringen en speciell syn på könsroller, men låt mig bemöta även den tanken. Det är sant att till exempel den historiska tyska nationalsocialismen i mycket såg kvinnor som hemmafruar och mödrar, men själv vill jag att kvinnor ska ha samma möjligheter i arbetslivet som män och uppbära samma ersättning för samma arbete. För övrigt råkar den politiker som här hyllas oftast, Marine Le Pen, vara kvinna, vars eventuella "återgång" till spisen skulle vara en stor förlust.

Detta är naturligtvis en större ideologisk fråga, där kärnfamilj och mer traditionella könsroller till exempel skulle kunna gynna det barnalstrande vi så väl behöver, men jag ser inget egenvärde i dessa roller. Samhället borde däremot skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt för kvinnor att ta hand om barn, men till syvende och sist är valet kvinnornas eget. Ett roligt inlägg i debatten kom från Daniel Friberg, där han gav "Tre råd till svenska kvinnor", en insats som inte blev mindre festlig av att han skickade texten till de mest rabiata feministerna.

Jag är också övertygad om att de flesta nationalister, liksom de flesta män, på fullt allvar vill skydda kvinnor från våld och övergrepp, och situationen för dem förvärras faktiskt i det "mångkulturella" samhället. Det är bekymmersamt att vänsterns kvinnor vägrar kännas vid den kulturella aspekten vid till exempel de uppmärksammade händelserna i bland annat Köln och Stockholm, endast därför att de ser "antirasismen", det vill säga massinvandringen, som överordnad allt annat. Om vi lämnar Mellanöstern, så vet vi att Sydafrikas våldtäktsnivå är enormt hög, något som jag inte tror beror på genetik, men absolut på just kultur. Sedan kan jag hålla med om att de sexuella hot som riktas mot olika kvinnor som syns i offentligheten är förkastliga, men det är en helt annan fråga.

Slutligen kan vi kasta tillbaka beskyllningen om att tala för alla kvinnor mot identitetsvänstern, som i detta nu gör just det, trots att det finns mängder av kvinnor som motsätter sig massinvandring, mångkultur och landets förstörelse.

Mer nonsens och hyckleri från Mona Sahlin

I morse gästades SVT:s morgonsoffa av två personer som skulle diskutera den gångna helgens händelser. Vi vet vad Mona Sahlin är, men Heléne Lööw är en i sammanhanget relativt, om jag jämför med figurer som Henrik Arnstad, seriös person och jag misstänker att det många gånger ryckte i henne när hon lyssnade på Sahlins nonsens. Den sistnämnda upprepar oförtrutet sina lögner om Folkets demonstration:

Det som stör mig mest i Mona Sahlins framträdande kommer mot slutet, då hon menar att det är viktigt att "kalla nazister för nazister", samtidigt som hon glatt kallar alla möjliga människor, som exempelvis deltagarna vid Folkets demonstration, för "nazister". Problemet är alltså inte att det skulle finnas någon sorts feghet inför att kalla uttalade nationalsocialister för "nazister", utan att ordet precis som "rasister" används så flitigt att det förlorar sin mening. 

Det mest vidriga hyckleriet bjuder Sahlin på när hon säger att man blandar ihop "allmän oro för integrationen" med "nazism". Det sker ju just på grund av personer som hon själv, som fanatiskt har stämplat all form av kritik mot invandringspolitiken som rasism och, tydligen fortfarande, "nazism". Det hävdas nu, när till och med Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste förhålla sig till någon form av verklighet, att man får lov att vara asylkritisk, samtidigt som alltså den just regerings- och asylkritiska demonstrationen förses med de vanliga epiteten "högerextrem", "rasistisk" och "nazistisk". Man blandar också genomgående och oblygt ihop aktionen på Centralstationen med nästa dags demonstration. 

Det är också lite väl magstarkt att Sahlin, av alla människor, hävdar att de som motsätter sig massinvandringen "profiterar" på diskussionen om "flyktingarna", som om hon inte själv i ett par decennier helt levt på frågan. Det är få människor som har utnyttjat hederliga människors försök till diskussion om asylinvandringen på ett så utstuderat sätt som hon själv, och hon är en av de mest skyldiga till att frågan helt har förvridits och att människor och rörelser har demoniserats. 

Slutligen tycker jag att det är hög tid att någon journalist frågar Mona Sahlin vad hon egentligen åstadkommer på sin välbetalda tjänst och granska om något som helst arbete faktiskt utförs. Hon älskar att prata om "högerextremister", men har hon lyckats stävja jihadturismen?  Hon får i inslaget faktiskt frågan om vad hon konkret vill göra, och svaret är talande:

"Mitt uppdrag handlar ju om det förebyggande, till exempel att rusta alla kommuner, tvinga dem att ta strategier och handlingsplaner mot extremismen."

Från min tid i näringslivet vet jag att när en person utses till "manager of special projects", eller något liknande, så handlar det om ett nonsensuppdrag för en person som man av det ena eller andra skälet inte kan göra sig av med. På samma sätt visar Mona Sahlins svar, pepprat med "strategier" och "handlingsplaner", att hon nog inte gör så mycket i verkligheten.

Dagens citat: Cherin Awad

Islamisten Cherin Awad oroar sig för mindre sympatiska uttalanden från svenskar på Twitter och vill förstås se sig som offer, men det kan i detta sammanhang vara värt att påminna om hennes egna åsikter:

Vad det handlar om är som vanligt att hon oroar sig för hur muslimer kan drabbas av den ena och det andra, medan stening förstås aldrig kan bli aktuellt för en så rättrogen kvinna som hon själv. Vi skulle naturligtvis kunna diskutera hijaber, sharia och stening, men jag vill hellre ställa den enda väsentliga frågan:

Vad gör hon ens här?

Nu är detta inte första gången Cherin Awad träder fram som offer. För ett tag sedan tittade vi på henne här.

Annie Lööfs osammanhängande svada

Centerpartiets Annie Lööf är en något speciell, och på sitt sätt nästan fascinerande, person. Hon kan säga ingenting och samtidigt motsäga sig själv på ett alltid lika intensivt och engagerat sätt. Man kan ge henne vilket ämne som helst, be henne inta två motsatta ståndpunkter, och orden börjar strömma. I gårdagens upplaga av SVT:s Agenda bjöds vi på flera minuter där allt förblev oklart. Se gärna hela klippet och försök sedan redogöra för de tydliga besked ni fick. Observera att programledaren vid flera tillfällen förgäves försöker få riktiga svar:






Hon är emot ID-kontroller, men tycker inte att man hade kunnat fortsätta som förut. Däremot ska man ska värna asylrätten, följt av att det är "givetvis bra att det kommer färre människor till Europa och Sverige". Vi får sedan veta att med Centerpartiets politik skulle inte samma volymer komma, märkligt nog på grund av vädret. Annie Lööf upprepar sedan att alla kostnader har en gräns, men ID-kontroller, som syftade till att minska trycket, är fel för att det "inskränker asylrätten". Sedan menar hon att systemen behöver förändras så att volymen hade kunnat hanteras. När programledaren då återigen försöker förstå vad Annie Lööf faktiskt menar, ska vi plötsligt inte tala om volymer längre, eftersom "varje människa som flyr behöver en fristad". Ändå nådde vi tydligen på något sätt en gräns under hösten. Vi får aldrig veta om 10 000 personer i veckan för Centerpartiet är en rimlig nivå.

Beskeden blir knappast tydligare när det handlar om en gemensam budget från Alliansen. Annie Lööf inleder med det intetsägande budskapet att hon "välkomnar att det finns en stark känsla för en stark Allians framåt". Å andra sidan vill hon inte fälla regeringen, eftersom det skulle innebära att Alliansen måste regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Här försöker den frustrerade programledaren återigen få ett klart besked och ställer frågan ännu en gång: "Du vill inte att ni lägger en gemensam Allians-budget i höst?". Annie Lööf svarar då att om en gemensam budget ska läggas, så kommer vi att få veta det i en "Allians-kontext". Hon kan däremot klart deklarera att det blir ett valmanifest 2018, någon sorts svar på en fråga som aldrig ställdes. Om Alliansens migrationspolitik får vi iallafall veta att den varken kommer att vara Moderaternas, Centerpartiets, Liberalernas eller Kristdemokraternas.

Annie Lööf hade alltså över tio minuter för att tala om sin politik och vi fick i princip inte reda på någonting. Jag tycker att hennes beteende är helt oacceptabelt och borde bestraffas av väljarna. Samtidigt är Centerpartiet det största småpartiet och Lööf själv får höga förtroendesiffror. Är det på den nivån svenska väljare lägger kraven; att deras företrädare alls ska kunna prata?

När Alexandra mötte Daniel

Jag har här publicerat ett par tusen inlägg, varav inte ett enda har lyfts fram av Expressen, men när Alexandra Pascalidou skriver något blir det förstås en stor nyhet i tidningen. I hennes inlägg återges en kväll på Riche i Stockholm:

"Jag skakar på huvudet och lägger pusslet. De står kvar och säger en massa konstigheter under någon timme. 'Vi skålar', föreslår de och vi lyfter alla glasen när den store mannen med rutig slips säger högtidligt: 'För Adolf Hitler och Tredje Riket'."

Alexandra skulle inte vara Pascalidou om hon inte också bjöd på lite självförhärligande:

"Mina vänner berättar hur obehagligt det var. Min blonda, blåögda killkompis säger: 'Nu för första gången förstår jag hur utsatt du är. Och hur obehagliga de är'."

En av männen på plats var Daniel Friberg:

"På morgonen har den kraftigt byggda mannen taggat mig i ett tweet med en bild på oss båda. Daniel Friberg. Grundare av nyfascistiska Arktos Media. Styrelseordförande i börsnoterat gruvbolag. Han klagar på SDs vänsterglidning och har av SDs Mattias Karlsson kallats nyfascist.  I tidningen Expo ser jag en bild från nazistdemonstrationen igår där Daniel Friberg tillrättavisas av polisen efter att ha betett sig hotfullt mot fotograf."

Bilden av deras "obehagliga" möte ser ut så här:

Twittervänstern ger omgående Pascalidou den uppmärksamhet och det stöd hon fiskade efter:

Daniel Friberg är i verkligheten inte nationalsocialist, utan identitär, och att han skulle ha skålat för "Hitler och Tredje riket" är inte trovärdigt. Han förnekar det också själv, och jag väljer att helt och hållet tro på hans version, då Alexandra Pascalidou knappast är känd för att slaviskt hålla sig till sanningen. De båda tjafsade också lite om det hela på Twitter:

När Expressen idag lyfter denna icke-händelse, blir filmklippets rubrik ingenting mindre än "Pascalidou tvingades skåla för Hitler med högerextremist":







Nyheter Idag tar upp historien och vi får där ta del av Daniel Fribergs version:

"Jag ångrar aldrig någonting. Jag lade väl mest upp bilden för att vara sjysst mot henne, hon kan behöva en del uppmärksamhet med tanke på att hennes karriär har dalat en del den senaste tiden. Jag ville vara hygglig, hon var väldigt gullig och tillmötesgående. Hon stod och smörade i en halvtimme och förklarade hur politiskt inkorrekt hon var egentligen och så vidare."

Nu undrar kanske någon varför jag överhuvudtaget tar upp denna "händelse". Jag vill då understryka att det intressanta inte är Pascalidous kväll på Riche, utan samspelet mellan henne och Expressen, samt lögnerna och de överdrivna reaktionerna från twittervänstern. En demonstration mot regeringen blir till "våldsbejakande extremism", deltagarna blir till "nazister", och Pascalidous halvtimme med en identitär profil blir att hon "tvingades skåla för Hitler med högerextremist".

De patriotiska partierna möttes i Milano

I torsdags samlades partierna som ingår i Marine Le Pens partigrupp Nationernas och frihetens Europa i Milano, där Matteo Salvini från Lega Nord agerade som värd. Jag kommer att skriva mer om detta för Nya Tider, men jag vill gärna visa er ett inslag som Front National har lagt upp, där vi också ser Gerolf Annemans, Vlaams Belangs representant i Europaparlamentet.

Matteo Renzi är Italiens socialdemokratiske premiärminister.

Mona Sahlin hittar "våldsbejakande extremism"

Folkets demonstration. Våldsbejakande extremister?

Jag var inte på plats under gårdagens upplaga av "Folkets demonstration", utan försöker skapa mig en bild genom att ta del av både etablerad och alternativ medias beskrivningar. Vi har sett att TV4:s rubrik "Asyl- och regeringskritisk demonstration" har fått vänstermänniskor att gå i taket, eftersom de aldrig kan acceptera någonting mindre än "nazistisk" för allt som på något sätt närmar sig kritik mot asylinvandringen.

Idag får Mona Sahlin utrymme i Expressen för att skriva om saken, och hon ansluter sig direkt till de allra dummaste och mest förljugna vänsterrösterna:

"En nyhetssändning under helgen beskrev demonstrationen i Stockholm under lördagen som en 'Asyl- och regeringskritisk demonstration'. Det är en djupt farlig beskrivning.
Det var en samling av våldsbejakande och våldsanvändande extrema högergrupper."

Det är svårt att säga vilka exakta uppfattningar som hystes av demonstranterna, eller om de kunde anses som extrema, men plakaten riktades mot regeringen och på bilderna ser demonstranterna inte särskilt våldsbejakande ut. Att personer som Jan Sjunnesson och Axel W Karlsson talade, visar också att en mer korrekt etikett kanske skulle kunna vara "oberoende sverigedemokratisk". Mona Sahlin verkar helt enkelt ha fått sin bild genom Aftonbladet:

"Det sker under det förment seriösa ordet 'demonstration'. När det i själva verket handlar om samlingar som syftar till att skrämmas, hota och utöva våld mot till exempel människor som har invandrarbakgrund."

Ovanstående beskrivning förefaller inte ha någonting med verkligheten att göra. Det var just en demonstration, bestående av deltagare och talare, där det främsta budskapet var att regeringen borde avgå. Att de vanliga motdemonstranterna också var på plats lär dock ha bidragit till en mer spänd stämning. Ett par av dessa, som påstod att de hade blivit misshandlade, lyftes fram i media, men enligt alternativa medier hade de först spottat på de tre polska deltagarna, som då gick till motattack. Mona Sahlins avslutning bjuder även den på lögner och hyckleri:

"Det vi ser just nu är ingen invandringskritisk opinion. Det är inga regeringskritiska grupper. Det är inte män som vill försvara kvinnor.
Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare.
Det är de som gillar våld och hatar demokrati.
De är fega uslingar."

Var ska vi börja? Jag vet inte om några nationalsocialister deltog, men jag har svårt att tro att de i så fall var en dominerande grupp. Bilderna visar också en hel del kvinnor, samtidigt som jag tror att få av männen på plats verkligen hatar kvinnor eller enskilda invandrare. När det gäller gillande av våld och hat mot demokrati, finns det få grupper som i så hög grad lever upp till den beskrivningen som just de eviga motdemonstranterna. Om dessa tycker om demokrati, varför insisterar de då på att hålla motdemonstrationer? Varför spottar de och slänger föremål mot meningsmotståndare? Vid en sådan demonstration, vilka är det egentligen som är modiga och vilka är "fega uslingar"? Slutligen innebär det ett stort hyckleri från Sahlins sida när hon plötsligt vill skilja invandringskritik från extremism, trots att vi vet att hon är en av alla de som har omöjliggjort all debatt just genom att stämpla invandringskritiker som extremister.

Det är väl inte många som har tagit Mona Sahlins roll som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" på allvar, eller förväntat sig några stordåd från henne, men förtroendet ökar inte direkt om hon ser "Folkets demonstration" som det främsta exemplet på våldsbejakande extremism.

Kristendomen och islamiseringen

Ett inslag från ryska RT om kristendomens ställning i Storbritannien fick mig att ännu en gång fundera lite kring kyrkan, islam och sekularitet. Vi får också se bilder från en av Britain Firsts aktioner och den modiga Jayda Fransen, ett inslag som jag tidigare har lagt upp här.

Att islams utbredning i Europa måste stoppas är vi många som menar. För min del har motviljan inte religiösa förtecken, då jag främst ser islam som en ideologi som i praktiken är destruktiv i alla samhällen, och inte minst i de europeiska. Svaret blir därför inte heller teologiskt, utan ligger i förhindrandet av lärans anhängare att bosätta sig i våra länder.

Själv ser jag sekularitet och upplysningsideal som motpolen, medan andra menar att det är just kristendomens undanträngning i Europa som har banat vägen för islam och försvagat oss. Ämnet har berörts då jag har diskuterat med en fransk vän, som är troende katolik och medlem av Front National, för att förstå varför motståndet mot äktenskap för homosexuella kan samla hundratusentals människor i Paris. Eftersom jag själv varken är troende eller tillhör någon kyrka, så får homosexuella för min del gärna kalla sig för gifta om de vill, och jag menar att det är en närmast irrelevant fråga, då det stora hotet mot Europa ligger i kontinentens demografiska utveckling. Han menar å sin sida att vi inte kan göra något verkligt motstånd om vi inte också omfamnar de kristna värderingarna och motsätter oss feminisering och en uppluckring av äktenskapets betydelse. 

Till detta kommer då Svenska kyrkan, som istället för att presentera kristendomen som en identitet och en motpol till islamiseringen, tvärtom tillhör de främsta tillskyndarna och försvararna av muslimsk expansion. 

Varför de agerar på detta sätt är inte alldeles tydligt, men själv misstänker jag att det beror på att de ser all form av tro som bättre än frånvaron av den. Kanske kommer acceptansen ur principer om att värna "de svaga", berättelsen om "den barmhärtige samariten" och tanken att man ska "vända andra kinden till", ett uttryck som dessutom gärna hånas av just muslimer. Vi vet att ärkebiskop Antje Jackelén har kallat islam för "en annan tradition", istället för en helt annan tro, och dessutom som valspråk antagit "Gud är större", ett uttryck hon försvarar genom att säga att det finns i Bibeln, men som naturligtvis är ett sätt att närma sig muslimerna. Genom detta agerande sviker Svenska kyrkan inte bara de kristna och Sverige, utan försitter också ett tillfälle att bli relevant som en bastion mot islamisering och kulturmarxism.

Jag har inte mycket mer att säga om detta, utan är framför allt nyfiken på hur ni läsare ser på dessa frågor. Har kristendomen en roll att spela för vår identitet och vårt motstånd, eller ska vi lämna kyrkorna bakom oss och istället se sekularism som ett ideal och en motpol när en främmande religion flyttar fram positionerna?